Dit du går, följer jag

av: Maria, Stadsbiblioteket

Jag vill tipsa om Lina Nordquist som romandebuterar med ”Dit du går, följer jag”. Det är en oerhört stark skildring av framförallt två kvinnoöden. Berättelsen utspelar sig i Hälsingland i två olika tidsplan.

Det första är i början av 1900-talet och det är en ung kvinna, Unni, som av olika anledningar tvingats fly undan myndigheter och präster i Norge. Hon kommer tillsammans med sin man Armod och deras lille son Roar till Hälsinglands skogar där de finner ett öde, förfallet torp som de lyckas få arrendera. De lever där ett fruktansvärt hårt liv i fattigdom och isolering. Det är nätt och jämnt så att de lyckas överleva vissa gånger med torka om sommaren eller avsaknad av föda på vinter, för att inte tala om sjukdomar och skador de ådrar sig. Bonden de arrenderar av är också riktigt obehaglig och gör inte direkt livet lättare. I den värsta svälten går de dit för att be om nödhjälp. Bonden öppnar mitt i middagen med fett från korv och såsrester glänsande i skägget och de ser hur hundens matskål är fylld med potatisskal och köttrester som skulle vara nog för att låta dem alla överleva. Men ingenting får de med sig därifrån.

Romanens andra tidsplan utspelar sig under år 1973 och där är det Kåra som är huvudpersonen. Kåra är svärdotter till Unnis och Armods son Roar. Platsen är densamma, i Hälsinglands skogar. Vi kommer in i berättelsen precis när Roar har gått bort. Hans son, Dag, som Kåra varit gift med, finns inte heller kvar. Kåra och Dag har sedan de gifte sig levt i samma hus som Roar och hans fru Bricken. Och nu är det alltså bara Kåra och hennes svärmor Bricken kvar. Kåra har hela livet lidit av psykisk ohälsa och hon har hela tiden haft en längtan bort till ett annat slags liv. Men med dåtidens syn på psykisk ohälsa som något fruktansvärt tabubelagt så har hon inte haft något annat val än att bli kvar. Räddningen har på något sätt varit svärfar Roar, som en trygg hamn för Kåra har han varit, och kanske ännu mer än så… Och nu är han alltså borta.

Lina Nordquist har ett väldigt fint sätt att skriva, hon har lyckats jättebra med både miljöbeskrivningar och att skildra karaktärerna, språket är litterärt samtidigt som berättelsen verkligen har ett bra driv! Jag hoppas att hon kommer att fortsätta skriva romaner!