Av: Rebecca, Söndrums bibliotek
För att få tillvaron att kännas lite tryggare i jämförelse. För att elda upp sig över samhällsfrågor. För att dämpa ångest, eller för att handlingen känns som en berg-och-dalbana av skräck och lättnad. Det går att hitta många svar på varför vi läser dystopiska eller skrämmande böcker. Kanske läser vi ”feelbad” av samma anledning som vi läser ”feelgood”? Vi vill läsa böcker om det mänskliga – om hur den enskilda människan klarar tillvaron, ihop med sina medmänniskor, när allt verkar ha gått käpprätt åt skogen. Hur reser vi oss från askan, och vad lär vi oss om livet på vägen?
Som er jourhavande dysterkvist den här veckan, vill jag uppmuntra er att läsa en dystopi i vinter. Jag kan så gott som garantera att juleljusen fungerar som motvikt till mörkret. Dystopier och skräck är, hur konstigt det än må låta, inte helt nattsvarta. Som bekant ser vi ju ”inga stjärnor, där intet mörker är”, som Erik Blomberg diktade. Här är mina bästa stjärnor som jag har läst i år:
”Det sextonde året” (Kim Liggett, org.”The Grace Year”) har jämförts med moderna klassiker som ”The Hunger Games” (Suzanne Collins), ”The Handmaid’s Tale” (Margaret Atwood) och ”Lord of the Flies” (William Golding). De fina jämförelserna till trots, upplever jag ”Det sextonde året” som en unik och i högsta grad minnesvärd berättelse. Tematiken, som Liggett beskriver den, är tystnaden mellan generationer, rivalitet och vänskap mellan kvinnor under ett stenhårt förtryck.
I Garner County skickas alla sextonåriga flickor ut i skogen under ett helt år, innan de får återvända för att bli hustrur. Anledningen, som vår huvudperson Tierny förstår det – trots att ingen talar om Nådeåret – är att flickorna tros besitta en farlig magisk kraft som kan driva män rasande av begär och kvinnorna till galen svartsjuka. Under Nådeåret får flickorna släppa ut sin magi i skogen, för att skydda samhället. Alla överlever dock inte, och när Tierny själv, sexton år gammal, står inför sitt Nådeår, inser hon att det inte bara är svält, köld och mordiska tjuvjägare som kan bli hennes död. De andra flickorna är minst lika farliga.
”Det sextonde året” är en roman som inte går att lägga ner. Tempot, världbygget och handlingen – med ett förtvivlande öppet slut – håller läsaren i ett fast grepp från första till sista sidan. En perfekt bokcirkelbok, för tonåringar och hundraåringar!
”Nattavaara” och ”Armasjärvi” (Thomas Engström & Margit Richert) är de första två delarna i en triologi om en inte alltför avlägsen framtid. De nordligaste landskapen i Sverige har revolterat och bildat den självständiga staten Nordmark, som också ger trilogin sitt namn. I Nordmark styr en enväldig, dock folkvald jarl från huvudstaden Kiruna, men ute på landsbygden får var och en klara sig själv.
Tonåringen Erik hittar sina föräldrar döda i husets bastu, och blir förvisad från byn tillsammans med sin lillasyster Sofia. De senaste årens farsoter och naturkatastrofer gör att rädslan för smitta är stor. Syskonen beger sig mot Kiruna för att överklaga domen, eller få ett bättre liv. Marja – en före detta mellanchef i hemtjänsten – blir rånad på allt hon har och hennes man Mårten är spårlöst borta. Hon tvingas slå sig ihop med rövarbandet för att försöka hitta honom. Samtidigt mullrar det i Kiruna. Det finns betydligt fler än jarlen som vill ha makt över Nordmark, både inom och utanför landets gränser.
Det här är svensk dystopi när den är som allra bäst. Tack vare referenser till nutida händelser och samhällsfrågor blir Nordmark-böckerna obehagligt närgångna. Världbygget är otroligt, och även för den som aldrig har – och ”aldrig skulle” – läsa dystopier, är det här en serie som absolut inte bör missas. Jag kan knappt vänta på sista delen!
”Ljusnan du mörka” (Lars Landgren) är en samling noveller och mer skräckberättelser än dystopi. Tack vare att författaren väver in både lokalhistoria, folksägner och samhällsfrågor blir helheten dock en skrämmande bekant berättelse som fångar läsaren från början till slut.
Novellerna utspelar sig, passande nog, längs med älven Ljusnan i Hälsingland. Två personer, en äldre och en yngre, sitter i en eka på älven. Den äldres berättelser utgör varje kapitel, där varje huvudperson är unik. En ung flicka navigerar på ett vuxenkalas som går alltmer över styr. På auktion ropar en antikhandlare in ett golvur som borde ha fått stå orört. Barn försvinner, nära och kära ändrar personlighet, historien knackar på och kräver offer. Unga, gamla, infödda och utsocknes – alla påverkas av Hälsinglands mörker, och i bakgrunden flyter Ljusnan stilla vidare.
Lite kuriosa: under min första läsning av ”Ljusnan du mörka” hade jag en kuslig déjà vu-känsla. Var hade jag läst de här berättelserna förut? Jag hade inte läst dem förut. Däremot har flera av dem skickats in anonymt av Lars Landgren till Creepypodden i P3 – en fantastisk och populär podcast där kusliga berättelser läses upp för en andäktig publik. Landgrens bidrag har varit bland de mest älskade, långt innan han gav ut ”Ljusnan du mörka”. Gör inte som jag och lyssna på novellen ”Gåvan” (avsnitt 34: ”Svensk folktro”) innan läggdags. Men lyssna – eller läs den – för allt i världen!
Oavsett om du i vanliga fall vill läsa ”feelbad” eller ”feelgood”, tycker jag att du ska ge dystopier och skräck en chans. Vi har turen att i Sverige, och i bibliotekens katalog, ha flera fantastiska författare inom genrerna, och vi tar in och översätter ännu fler. Det vore synd om du gick miste om dem.
”Det sextonde året” av Kim Liggett
”Armasjärvi” av Thomas Engström och Margit Richer
”Ljusnan du mörka” av Lars Landgren
Hela Halmstad läser 