Inte alla har åror

Att man kan få plats med så mycket i en tunn serieroman. Att man med bilder och lite text kan förmedla så mycket känslor, det är helt underbart tycker jag. Elias Ericson får med mycket i sin 84 sidiga grafiska roman Åror. Till och med omslaget är väldigt talande.

Serien utspelar sig i Stockholm dit Mika precis flyttat och börjat i gymnasiet. Mika känner sig inte som Mikaela längre, något som föräldrarna har svårt att acceptera. Livet som tonåring kan vara jobbigt, förvirrande och känslosamt, när man ovanpå det även tampas med en kropp som inte känns som ens egen så blir livet genast ännu svårare. Ericsons beskrivningar är både allvarsamma och humoristiska, även en som aldrig haft samma känslor kan förstå vad Mika känner. En beskrivning som har fastnat hos mig är:

”Den här kroppen är inte min. När jag ser den får jag samma känsla som när man ser förvrängda synvillor. Förvrängda perspektiv. En stark känsla av att det här är fel. Inte fult. Fel. Malplacerat. Som att hälla peppar i chokladmjölken. Grillkrydda på jordgubbsglassen. Som om man hällt salt och peppar på gröten istället för kanel och socker. Fast såna småfel är ju så kortvariga. Det är lite äckligt i några sekunder, så går det över sen. Men för mig är det äckligt hela tiden.”

En av de första dagarna på nya skolan träffar Mika Izzy, en tjej som genast försöker bli vän med honom. Izzy är som Mika… fast tvärtom. Kommer Izzy förstå Mika, kommer de kunna fortsätta vara vänner?

Senaste tiden har jag läst mycket litteratur som tar upp ämnen som utanförskap och att vara rädd för att vara sig själv, att inte passa in i normen. Men vad är normen egentligen? Och varför skulle det vara så fel att inte ”passa in”? Kan inte människor bara få vara just människor? Måste man sätta etiketter på folk? Återigen vill jag komma med ett citat ur ”Åror”. Ett citat som för mig väcker tankar.

”Vi är i samma båt, visst. Men jag har inga ÅROR.”

Trots att ”Åror” kom ut 2013 vågar jag påstå att den är lika aktuell idag och jag är väl medveten om att vissa kanske inte ser på den grafiska romanen som så kallad riktig litteratur. Men jag tror att i dagens samhälle där det mesta ska gå fort så har den här sortens litteratur en självklar plats. Både utgivning och intresset för den grafiska romanen som form har ökat de senaste åren. Många politiska och satiriska grafiska romaner får mycket utrymme och det är en form som är lätt att föra över till sociala medier så som Instagram.

Har ni kollat in vår seriehylla eller vår regnbågshylla? Inte? Kom då in och gör det!

Elias Ericson Åror

Lätt läsning om tunga ämnen

Förra året (2019) kom Celeste Ng ut med sin roman ”Små eldar överallt”, för mig tycktes det som att var jag än tittade så såg jag boken eller så pratade någon om den. Och jag ska erkänna, jag är en sån där som fastnar för fina omslag. I mitt tycke har ”Små eldar överallt” ett väldigt tilltalande omslag så jag kände mig dragen till att läsa den.

Jag fastnade direkt. Jag tyckte om språket, även om jag så här i efterhand önskar att jag hade läst den på engelska. Men översättningen kändes trovärdig och språket flöt på lätt. Det jag hade svårt för var alla namn, det tog ett tag innan jag hängde med bland alla karaktärer.

Karaktärerna får man dessutom lära känna väldigt detaljerat, man dras in i deras värld och deras känslor. Det är en spännande berättelse om två familjer där klasskillnader i ett samhälle lyfts fram. Svåra livsfrågor ställs och ämnen så som abort, adoption och surrogat behandlas.

Celeste Ng skyr inte de tunga ämnena, i sin nya roman ”Säg inget om Lydia” är det rasism och identitetspolitik som berörs. Och berör gör den, men någon stans på vägen tappar Celeste mig och jag tröttnar lite, språket har inte riktigt samma flyt som ”Små eldar överallt”. Kanske hade jag för höga förväntningar på boken, jag har en tendens till att ha det. Dock knyter hon ihop storyn i slutet så jag hittar tillbaka till det jag gillade med boken nämligen själva handlingen.

Det som fastnar hos mig när jag läst klart är hur bra och verklighetstroget Celeste skildrar den rasism som ligger och gror, som finns i samhällsstrukturen. Hur mikroaggressioner från majoriteten i ett samhälle tär och bryter ner den som utsätts, den som aldrig får chansen till att passa in. Vad gör man när samhället inte släpper in en och när föräldrarna hoppas på en sak för en medan man själv hoppas på en helt annan sak i livet?

Emma på stadsbiblioteket

T.H.U.G

Böcker har i alla år lyckats skapa debatter och känslor i alla dess former. Böcker har bränts på bål, blivit censurerade och författare har fått fly för sina liv på grund av vad de skrivit om. Än idag lever författare i exil, exempelvis för att de kritiserat sitt lands ledare och styre. Ord har betydelse och ord framkallar känslor. Böcker ska väcka känslor!

Samhällskritiska romaner som känns så äkta att man tror att man läser om en sann händelse, som får en att leva sig in i berättelsen och som får en att uppleva samma känslor som personerna i boken är mina favoritböcker.

Jag är lite sen på bollen men jag läste nyligen ”The Hate U Give” av Angie Thomas, och hon har lyckats förmedla alla slags känslor. Ena stunden ler jag med Starr, romanens protagonist, och nästa känner jag samma ilska för att sedan gå över till att gråta med henne. Alla dessa känslor slungas jag fram och tillbaka mellan under hela läsandets gång. Min frustration över att samhället fortfarande ser ut som det gör, att vi inte kommit längre är samma känslor som porträtteras här.

I ”The Hate U Give” får vi följa 16 åriga Starr och hennes utveckling efter att hon varit med om en traumatisk upplevelse. Hon blir vittne till hur en polis skjuter ihjäl hennes barndomsvän Kahlil, utan någon uppenbar anledning. Eller rättare sagt anledningen är rasprofilering.

Vi får ta del av hur denna händelse påverkar Starr och hennes omgivning. Hur vänskapsband förändras när man växer som person och vågar stå upp för sig själv. Hur ett samhälle kan förändra om de bara håller ihop. Vi får se hur Starr hittar sin röst, sig själv och hur hon lyckas förena sitt familjeliv med sitt skolliv för att slippa känna sig splittrad. Boken är fullproppad av populärkulturella referenser så som Tupac, Tumblr och Fresh Prince of Bel Air, vilket skapar en äkthet och igenkänning.

Mest av allt så ger den här romanen en viktig inblick i hur komplext det kan vara att växa upp i ett Amerika där rasismen inte verkar avta, snarare tvärtom ökar. Men även ett Amerika där motståndarna har börjat ta större plats och gör sina röster hörda. Det här är en realistisk och högst aktuell samhällsskildring med ett viktigt budskap, som alla bör läsa för att få upp ögonen för de orättvisor som sker runt om i världen, som sker just nu i ett brinnande Amerika. Ska du bara läsa en ungdomsbok i år så läs denna.

Kan du inte få nog av boken så finns den även som film, men vi vet ju alla hur det är med filmatiseringar av böcker.

Murakami-mischmasch

I romanen Kafka på stranden får man följa två parallella utvecklingsberättelser om Kafka Tamura och Nakata. Tonåringen Kafka Tamura söker sin mamma och syster medan den äldre mannen Nakata för första gången i sitt liv lämnar sin hemstad. Deras historia flätas slutligen samman på en plats, som i min mening kan vara en av de bästa platserna man kan befinna sig på, ett bibliotek.

Murakami är en mästare på att få mig förvirrad. Hans roman Kafka på stranden är inget undantag. Läste jag precis om människor som kan tala med katter och att det regnar makrill från himlen? Är jag säker på att det inte var en barnbok? Jag svarar ja på båda frågorna!

Vad är det då för en bok? Fantasy, science fiction, skräck eller spänning? Jag vet inte på samma gång som jag vet att den är allt. Murakami blandar genrer på ett sällsynt sätt, berättelsen blir oförutsägbar vilket skapar en fascination och ett ”vill veta mer begär” hos mig som läsare.

Det är inte bara genrer som blandas hej vilt utan även referenser till bland annat grekisk mytologi, japansk historia, religioner och andra kända författare och deras verk. Oidipuskomplex blandas med shinto, Beethoven med Radiohead och Kafka med Bulgakov bara för att nämna några av referenserna. Inspiration har hämtats från alla världens hörn och något nytt och fantasifullt har skapats. Jag älskar Murakami, läs Murakami!

Efter jag läst klart boken har jag frågor som jag inte fick svar på, även idag över 8 år senare. Jag är inte ensam om detta. När boken släpptes i Japan startades en sida på nätet dit läsarna kunde ställa sina frågor om boken. Murakami svarade personligen på många av frågorna, en författare som vill ha en nära och speciell relation till sina läsare uppskattas alltid av mig.

När jag nu slängt mig med två andra stora författare i texten så är det svårt att inte rekommendera något av varje författare. Tycker du om Kafka på stranden så är Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita  vad du ska läsa härnäst, tycker du om pratande katter så är den ett måste. Tycker du om satir och det surrealistiska så bör du läsa Kafka, börja med novellen Förvandlingen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Emma

Ett litet liv – Hanya Yanagihara

Det här är en bok som kritiker verkar ha mycket delade uppfattningar om.

Personligen  står jag på den sidan som gillar boken. Det kan till och med vara den bästa boken jag läst på minst fem år och den ligger definitivt på min topp fem lista.

Jag ska inte ljuga, den var inte lätt att ta sig igenom, inte på grund av språket utan för att det tog emot att sätta igång att läsa en så tjock bok, det är en tegelsten, ca 730 sidor. Jag fick den i födelsedagspresent för ett år sedan och sen åkte den mellan sängbordet och bokhyllan i många månader. Två gånger började jag läsa den men ena gången fick jag inte rätt känsla för den och andra gången kom en annan bok och stal min uppmärksamhet (händer mig hela tiden). Men i mars åkte jag på semester och då åkte ”Ett litet liv” med i resväskan och jag ångrar mig inte en sekund. Swish sa det, så var den utläst bara sådär. Är det bara jag som får separationsångest när jag läst klart en bok?

Själva handlingen är inte heller så lätt att ta sig igenom. I början är den lite rörig när den hoppar mellan de fyra olika huvudkaraktärerna, men så fort man ”lärt känna” Jude, Willem, JB och Malcolm så flyter läsningen på bra. Men det är tung läsning, och då menar jag handlingen. Det är inga lätta ämnen som tas upp och jag varnar redan nu för att tårkanalerna kommer tränas rejält. Efter några kapitel inser man att det är Jude, med sin komplicerade bakgrund, som står i centrum för historien. Och jag känner för Jude och jag känner för de andra tre vännerna och nu när boken är slut så saknar jag dom. Jag vill veta mer, jag har fortfarande frågor som jag vill ställa till dom.

Boken handlar framförallt om vänskap, men också kärlek och vad som kan hända med en människa vid brist på kärlek.

Även bipersonerna är skickligt skildrade och får ta mycket plats. Jag får flera gånger stanna upp och påminna mig själv att det inte är en biografi för alla personerna framstår så trovärdiga. Allt är snyggt sammanvävt och jag är imponerad över hur Yanagihara har lyckats binda ihop en så lång historia med så pass många karaktärer som dessutom sträcker sig över flera årtionden.

Ska jag säga något negativt så är det att jag inte alltid köper allt bra som sker i Judes vuxna liv, det låter lite för enkelt ibland.

Men annars köper jag allt, rätt av! Den är fantastisk, läs, bara läs!

Emma

Här finns boken att låna!

I väntan på Skam!

Om du precis som jag saknar den norska TV-serien Skam i ditt liv då kan jag kanske minska din saknad lite.

För det första har det alldeles nyligen släppts böcker om Skam! Där det bland annat berättas om bortklippta scener och scener som inte ens gjordes till serien. Dessutom har skaparen av serien, Julie Andem, lagt in sina egna skisser och anteckningar, vilket gör att man får en ännu djupare förståelse för karaktärerna. Tyvärr så har böckerna bara släppts på norska än så länge… Men det är sagt att de ska översättas till svenska. För att minska abstinensen fram till dess vill jag tipsa om tre böcker som på ett eller annat sätt ger lite samma känsla som Skam.

Linas kvällsbok 1&2 kom ut 2003 och är baserad på författaren Emma Hambergs uppväxt. Det är en dagboksroman med hög igenkänningsfaktor. Om tonårstjejen Lina som bara vill passa in och därför ofta faller för grupptrycket. Under berättelsens gång får man följa hennes resa med alla typiska tonårsproblem. Första gången jag läste den var i samband med att den kom ut, men för några år sedan läste jag om den inför ett arbete jag hade i mina studier. Min inställning till boken innan jag läst den en andra gång var att jag inte skulle gilla den när jag nu var äldre och inte längre tillhörde målgruppen. Ack vad jag bedrog mig! Jag uppskattade den om möjligt ännu mer senare i livet, kanske till och med mer då. Emma använder ett lätt och trovärdigt språk som får en att både skratta och skämmas när man känner igen sig. Boken fungerar som en vän för de som är i samma fas i livet som karaktären Lina och för de äldre får den en att minnas tonårstiden, utan att romantisera den. Skulle jag dra några paralleller till en karaktär i Skam skulle det vara Vilde. Den något naiva och osäkra tjejen som bara vill passa in och göra ”rätt”.

Bok nummer två är Regn och åska av Håkan Lindquist. En underbar kärlekshistoria mellan två tonårskillar, Oscar och Rein. När jag läser boken får jag lite samma lyckokänsla som jag fick när man såg Noora och William ihop eller Isak och Even. Ni vet när dom mest bara ligger i en säng ihop och är så där löjligt lyckliga och nykära? Håkan har lyckats fånga den där rosenfärgade, glittriga regnbågekänslan på pricken. Allt är inte guld och gröna skogar hela tiden vilket ger berättelsen och karaktärerna mer djup. Håkan skriver vackert och ibland med lite för stora ord men i det stora hela fungerar det och man vill veta mer om Oscar och Rein. Något som jag anser vara en bonus är att det inte ligger så mycket fokus på att komma ut, utan fokus är just romansen, den första stora kärleken, ungefär som det var för Isak och Even.

Sista boken som ger mig den där Skam-känslan är Wallflower av Stephen Chbosky Mer känd som ”The Perks of Being a Wallflower” som var titeln när den filmatiserades med bland annat Emma Watson i en av huvudrollerna. Denna roman tar upp lite allvarligare ämnen så som psykisk ohälsa och ett mentalt uppvaknande om vem man är och varför man inte alltid mår så bra. Boken är skriven i brevform och det är huvudkaraktären Charlie som skriver breven. Vem mottagaren är får man aldrig riktigt veta, något som tillför viss spänning och även är en del av varför jag hela tiden vill läsa mer. Charlie är en tonåring vars bästa vän tagit livet av sig. I och med den och andra svåra förluster har Charlie svårt för att passa in i samhällets normer, han känner utanförskap och som läsare känner man verkligen för Charlie och hans situation. Även när han får nya vänner har han svårt för att veta hur han ska bete sig och gör ofta bara som han blir tillsagd, sällan gör han det han själv verkligen vill. Man får följa hans utveckling och uppvaknade och jag tror att många känner igen sig i Charlies känslor, tankar och handlingar. Att den är skriven i brevform utan att någon besvarar breven skulle kunna vara besvärligt men jag anser att det fungerar och författaren Stephen har ett underbart sätt att använda språket på som tilltalar alla åldrar. Skam karaktärer som passar in skulle i min mening vara främst Even men jag anser att man kan se många av karaktärerna bland Charlies nya vänner.

Emma P