De mörka vattnen stiger

”De mörka vattnen stiger”,  Margaret Drabbles senaste roman, kom ut på svenska 2017.  Det är längesedan jag läste något av henne, men jag kommer ihåg hur mycket jag tyckte om henne i slutet av 70-talet och på 80-talet. Det var ändå med viss tvekan jag började läsa ”De mörka vattnen stiger” eftersom den handlar om ålderdom, sjukdom och död. Jag är inte riktigt där än, men ändå, nästan …

Francesca (Fran) Stubbs är på väg till en konferens om äldrefrågor. Hon arbetar fortfarande vid 70+ för en välgörenhetsorganisation, som rådgivare vid byggandet av äldreboenden. I bokens första stycke funderar Fran, på sitt karakteristiska sätt, över berömda sista ord:

”Hon har ofta tänkt att hennes sista ord till sig själv och på denna jord lär bli något i stil med ”din sablans fårskalle” eller kanske, beroende på dagsformen eller nattens timme, ”jävla idiot”. När bilen rusar in i trädet, eller den eftersatta värmepannan exploderar, eller röken och lågorna fyller hallen, eller när takrännan lossnar och rasar ner, kommer detta att vara hennes sista ord. Hon kan inte veta säkert att det kommer att bli så, men hon har det på känn.”

Fran tänker mycket på liv, död, åldrande. Döden skrämmer henne egentligen inte, snarare gör den henne irriterad. Likaså blir hon irriterad över alla krämpor; att inte längre ta sig upp för alla trappor till lägenheten när hissen är trasig, att inte nå böckerna längst upp på bokhyllan. Hon flänger runt hela England i sin lilla bil. Snabb i tanken och nyfiken. Tvingar sig själv vidare. Men hon ser sig inte som en som lever, snarare en som lever efter det riktiga livet. Känner sig, kanske som många äldre, lite vid sidan av. Detta hindrar henne inte från att njuta av sitt rastlösa, aktiva liv; ett perfekt kokt ägg kan göra henne lycklig. Liksom en bekväm säng på Premier Inn eller ett gott vin.

I ett par månader får vi följa Fran, hennes jämnåriga och vänner. En brokig skara som på olika sätt handskas med åldrandet.  Ex-maken Claude, kirurgen, som lever bekvämt i sin säng, med privat hemtjänst och dagar som fylls av Classic fm-radio, TV och att välja vin till middagen. Den berömde kritikern Bennett och hans, inte längre så unge, älskare Ivor som bosatt sig på Kanarieöarna i solen och värmen. Josephine, som har ordnat det bekvämt för sig i Athene Grange, ett seniorboende, och ägnar sina dagar åt broderier och litteraturforskning. Hennes ”grann-gamling” Owen, med vilken hon varje torsdag testar nya drinkar/viner. Teresa, som är döende i lungcancer.

Texten rör sig mellan olika personer, nutid och dåtid, England, Kanarieöarna, klimatfrågor, politik, äldrefrågor, litteratur och konst. Ibland går det över mitt huvud men jag är, precis som förr, fascinerad. Framförallt av personskildringarna. Och att åldrande, sjukdom och död kan skildras så knivskarpt, osentimentalt, inkännande och humoristiskt.

Och jag kan inte låta bli att ta med citatet i början av boken:

Piecemeal the body dies, and the timid soul
has her footing washed away, as the dark flood rises

  1. H. Lawrence “The ship of death”

 

Maria P., Bokbussen

Hunden som vågade drömma och hönan som drömde om att flyga

Jag har läst två böcker, eller sagor, av den koreanska författaren Sun-Mi Hwang. Sun-Mi Hwang, född 1963, är författare och professor. Hennes mest kända bok är Hönan som drömde om att flyga. Jag läste Hunden som vågade drömma först (jag föll för titeln) och blev så fascinerad och förtjust att jag läste Hönan som drömde om att flyga också. Båda är egentligen sagor och som sådana öppna för tolkningar. De kan läsas som fabler eller bokstavligt. Eller kanske som en vänlig påminnelse om alla icke mänskliga liv som också levs i vår värld?

 

 

 

 

 

 

 

 

Hunden som vågade drömma av Sun-Mi Hwang, illustrationer av Nomoco

Hunden som drömmer heter Tufsen. Hon föds tillsammans med sina syskon på farfar Gaphals gård. Farfar är en mångsysslare, han säljer skrot, gör reparationer och föder upp hundar. Tufsen är liten och den enda av valparna som har blåsvart lång päls.

”Den svarta valpen sniffade på mannens hand. Den luktade metall. Hon kände igen den lukten. Tidigare hade hennes syskon knuffat henne så att hon trillat omkull, och hon hade slagit huvudet i gallergrinden och omvärvts av samma lukt. Hennes ögonlock skälvde och huvudet började värka på nytt. Hon öppnade sakta ögonen och fick syn på mannens rynkiga ansikte, fullt av små sårskorpor från svetslopporna. ’Nämen! Du är den första som har öppnat ögonen!’ Den gamle mannen tog upp en av de bruna valparna i mitten och satte ner den blåsvarta valpen i dess ställe.”

Tufsen är liten men modig och efter att hennes mamma och syskon stulits, blir hon farfars avelstik. Hon lever nästan hela sitt liv på gårdsplanen, med utsikt över ett persimonträd, men drömmer om en större värld. Hon vågar sig så småningom ända ner till kyrkan och musiken som spelas där. Tufsen får många valpar, en del dör andra tas ifrån henne.  Som sällskap har hon grannens feta och spydiga katt, som dock visar sig vara en vän i alla fall. Och den aggressiva hönan Svägerskan.
Farfar Gaphals har både mjuka händer och ser till att hon får mat, men han kan också slå Tufsen. Han är hennes människa på gott och ont, både omhändertagande men också den som sviker henne och säljer hennes valpar.

Jag tycker det här är en mycket fin och trovärdig berättelse. Den är sorglig men ändå hoppingivande. En saga om livet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang, illustrationer av Nomoco

Hönan som drömmer om att flyga heter Knopp. Hon har döpt sig själv efter det vackraste hon vet, Akaciaträdets gröna knoppar. Men eftersom Knopp är värphöna tillbringar hon sitt liv i en bur.

”Hon hade aldrig varit utanför hönshuset. Men sedan hon en gång hade sett en höna springa omkring ute på gården med sina bedårande nykläckta kycklingar, hade hon hyst en hemlig önskan: att ligga på ett ägg och se sin kyckling födas. Men det var en hopplös dröm. Golvet i burarna sluttade så att äggen rullade ner till andra sidan skranket och skiljdes från sina mammor.”

Knopp orkar inte lägga fler ägg och mista dem. Hon blir ”utgallrad” som bonden säger, dvs slängd i en grop tillsammans med andra uttjänta värphönor att dö. Men ödet griper in i form av en gräsand och Knopp får ett liv som hon knappt vågat föreställa sig, i frihet. Detta är inte utan problem, nu hör hon inte till gemenskapen och tryggheten på gården längre utan måste klara sig själv ute i det vilda. Men så hittar hon ett övergivet ägg i en vassrugge. Knopp ruvar ägget och så småningom kläcks en andunge som hon tar hand om. Och det gör hon med bravur, andungen växer upp och kan till slut flyga med de andra vildänderna.

En bok om drömmar, mod, frihet och vänskap. Och om en mager, gammal höna som till slut också flyger, om än bara i tanken.

Maria P. / Bokbussen