Kategoriarkiv: Maria P

Agathe av Anne Cathrine Bomann

Publicerad den av
Svara

”Om jag gick i pension vid 72 skulle jag ha fem månader kvar att arbeta. Det motsvarade 22 veckor, och om alla mina patienter dök upp innebar det att jag hade exakt 800 samtal kvar. Med avbokningar och sjukdom kunde det naturligtvis bli färre än så. Det fanns det en viss tröst i, trots allt.” Agathe är en roman om en livstrött psykiater i Paris någon gång på 1940-talet.

Författaren har valt att inte skriva ut hans namn, därav alla ”han”. Intill döden trött, uttråkad och lätt förtvivlad är han – betar av sina patienter och räknar ner. Till sin hjälp har han Madame Surrugue, sekreterare och allt i allo på mottagningen. Han bor ensam,  vandrar fram och tillbaka till arbetet, äter, sover, lyssnar på musik och betraktar människor. Har inte just kontakt med någon och inga vänner. Han hör grannen genom väggen och kan hans rutiner. Det är en trygghet i detta, någon han hör och som hör honom – tills det visar sig att grannen är döv.

Så dyker det upp en ny patient, Agathe, som han under protest tar sig an. Han ska ju snart gå i pension. Han fäster sig först vid att hon luktar så gott och inser efter ett tag att hon luktar äpplen, eller kanske äppelkaka?  Deras samtal väcker, intresserar och attraherar honom. Frågan är vem som behöver hjälp egentligen? När Madame Surrugue behöver vara ledig för att ta hand om sin döende man förfaller mottagningen. Mappar ligger osorterade och dammet lägger sig och han inser, till sin förvåning, att han saknar henne.  Hon och hennes man behöver dessutom hjälp att prata om den sorg som drabbat dem.

Det här är en stillsam berättelse om ensamhet, kärlek, död, vänskap och den enorma betydelse små händelser har. Händelser som för den ensamme närmare andra människor. Psykiatern har fått två vänner: Agathe och Madame Surrugue. Styrkt av detta bakar han en äppelkaka till grannen och därmed kan han kanske få en vän till?

Maria P. /Bokbussen

Anne Cathrine Bomann : Agathe

Nina Lykke : Nästa! : en läkarroman

Publicerad den av
Svara

Elin är allmänläkare och har en egen praktik. Men varför bor hon i sitt mottagningsrum? I en utvikbar IKEA-fåtölj? Har hon inget hem? Nej, visar det sig, det har hon inte sedan tre veckor tillbaka. En ungdomskärlek hörde av sig via Facebook och vips var otroheten ett faktum. Aksel som Elin varit gift med i drygt 20 år klarar inte av detta svek och Elin låtsas att hon flyttar till sin dementa mammas lägenhet. I själva verket har hon alltså bosatt sig på mottagningen. Aksel tröstar sig snabbt med den frånskilda grannen.

Nu funderar Elin, medan hon lyssnar på patienter, över vad som hänt. Hon för diskussioner med Tore, människoskelett i plast i naturlig storlek. Han blir hennes sarkastiska inre röst. Det verkar som hon med vett och vilja förstört sitt tidigare liv. Varför? Kan det möjligen vara för att hon är sååå trött på sig själv, mannen, samtiden och patienterna. Patienternas gnäll: Jag kan inte fullfölja den här graviditeten just nu eftersom vi beställt en jordenruntresa, tonåringen som gråter förtvivlat över att vara tvungen att följa med föräldrarna till Nice, nu igen! Det tjuriga barnet som inte vill låta sig undersökas och mannen med hemorrojderna. Och alla andra utan större medicinska fel som vill bli tagna på allvar, kräver remisser etc.

Jag fnissar igenkännande genom hela boken. Nina Lykke hittar träffsäkert samtidens svagheter men är inte fördömande, utan skildrar människor med stor medkänsla. Känslan är att vi alla är akvariefiskar som simmar runt runt när vi försöker komma nära varandra och bort från varandra och igenom akvariets glas. Chanslösa. Inte har vi någon livsberättelse, vi är som rö i vinden. Slumpen styr i mångt och mycket och det är förmodligen bra så. Mycket väsen för ingenting kanske eller som Elin säger till sina patienter (och inte lever efter själv): ”De vill inte lyssna på vad jag har att säga, vilket är att de måste lugna sig, nöja sig, äta varierat och röra på sig, i den ordningen. Jag är trött på att säga det och de är trötta på att höra det, men detta är sanningen och den är inte kul.”

En rolig, smart, samtidssatir! Jag menar, så här är det ju. Livet.

Här finns boken Nästa! : en läkarroman av Nina Lykke

Maria P. / Bokbussen

”Mörkret” och ”Ön” av Ragnar Jónasson

Publicerad den av
Svara

”Mörkret” är den första delen i en spänningstrilogi som på svenska kallas Hulda-trilogin. Det är också den första av Ragnar Jónassons böcker som översätts till svenska. Den andra delen heter ”Ön”. I recensioner och förlagsreklam beskrivs Jónassons författarskap som tillhörande genren ”nordic noir” och ja, det är en bra beskrivning på stämningen i båda böckerna.

Mörkret

I Reykjavik arbetar kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir sitt sista år innan det är dags för pension. Tror hon i alla fall. Ett plötsligt besked från hennes chef kommer som en chock: Han har redan hittat hennes ersättare och anställt denne så i princip ska Hulda lämna sitt arbete omedelbart, eller senast om en vecka. Vill hon stanna tiden ut kan hon titta igenom olösta fall. Trots att hon bara har en vecka på sig väljer Hulda det sistnämnda och hon vet precis vilket fall hon ska välja. En rysk kvinna som precis fått uppehållstillstånd har hittats död i en vik. Fallet har utretts slarvigt av en kollega. Utredningens slutsats är att kvinnan tagit sitt eget liv trots att mycket talar emot detta. Hulda sätter vresigt igång sin utredning, stöter sig med kolleger och möter mycket motstånd på vägen. Ledtrådar till varför Hulda har barrikaderat sig känslomässigt vävs in i handlingen och man anar ett mörker i hennes förflutna. En spännande och skickligt uppbyggd bladvändare med ett oväntat slut. En mörk stämning vilar över både Hulda, de människor hon möter och Island. ”Nordic noir” som sagt!

Ön

Ön är del två i serien, fast kronologiskt inte, eftersom den utspelar sig drygt 10 år innan ”Mörkret”. Hulda är mitt i karriären.  Hon utreder ett dödsfall som ägt rum på den isolerade och obebodda ön Ellidaey. Fyra vänner har rest dit för att tillbringa ett par dagar i en jaktstuga. Men en av dem tycks ha ramlat, hoppat med avsikt eller knuffats ner för ett stup.  Hulda inser att kvinnan blivit mördad och att sanningen om vad som hänt inte blir lätt att finna. Orsakerna till dödsfallet har trådar bakåt i tiden, till ett annat mord, som visar sig vara ouppklarat. Styrkan i boken är inte själva kriminalgåtan, spänningen ligger på det psykologiska planet, i personskildringarna. Miljöskildringarna är fantastiska, jag vill åka till Island! Jag tycker också om den ovanliga huvudpersonen Hulda. En skicklig polis, som inte lyckats så bra med karriären som hon förtjänar, och lite till åren kommen! Den omvända kronologin fungerar också bra, vi vet slutet och leds nu bakåt i tiden. Ungefär som en mordutredning…

Maria P. / Bokbussen

Här finns böckerna!

Sommarlästips – del 4

Publicerad den av
Svara

sommarlästips-4.jpg

Sommar, sol och läsning! Vi tipsar om bra böcker att läsa under sommarledigheten! Tidigare somrars lästips hittar du här!

 

Just nu läser jag:

Gun love av Jennifer Clement. En spännande bok, med starkt bildspråk och intressanta människoskildringar. Pearl, 14 år, bor med sin mamma Margot i en trailerpark i Florida. Bostaden är en gammal bil, en Mercury Topaz, som Margot parkerade där för 14 år sedan. En tillfällig bostad som blivit permanent. Pearl sover i framsätet, Margot i baksätet. Intill ligger en stor soptipp som luktar och förmodligen avdunstar diverse gifter – man får andas ytligt så att man inte får i sig för mycket. Trailerparken rymmer också ytterligare en handfull särlingar och extremt mycket vapen …

I sommar ska jag läsa:

I sommar ska jag bl a läsa om Dorothy Sayers. I alla fall fyra av hennes klassiska deckare med Lord Peter Wimsey: Drama kring ung dansör, Oskuld och arsenik, Kamratfesten och Lord Peters smekmånad. Tycker om att läsa äldre deckare under semestern!

Om jag skulle fastna på en öde ö, så skulle jag vilja ha följande bok med mig:

Det är i och för sig en skönlitterär blogg det här men jag hade nog velat ha med mig Gubbas hage av Kerstin Ekman. En bok jag väldigt gärna vill läsa men inte haft tid och ro att börja med…

/ Maria P, Bokbussen

 

Detta läser jag nu:

 

I sommar läser jag:

Förutom en del av de ovan nämnda titlar tänkte jag sommar även läsa:

 

 

Om jag skulle fastna på en öde, så skulle jag vilja har följande bok med mig:

Min första tanke är det måste vara hemskt att hamna på en öde med endast en bok med sig. Det måste vara förskräckligt. Jag vill åtminstone ha ett gäng böcker så att man inte blir uttråkad. Jag skulle istället vilja ha med mig flera böcker. Här några jag kommer att tänka på:

Dessutom skulle jag nog vilja ha en del musik med mig. T ex Rolling Stones, Frank Zappa, John Coltrane, Miles Davis, Rory Gallagher, Bob Dylan, Sonny Rollins, John Lee Hooker, Muddy Waters, Son House, Led Zeppelin, Clash, Jorge Cafrune…

/ Jörgen, Söndrums bibliotek

Ali Smith : Höst

Publicerad den av
Svara

”Det var den allra värsta av tider och det var den allra värsta. Igen. Det är saken med alla saker. De faller samman, har alltid gjort, kommer alltid att göra, det ligger i sakens natur.”

Så inleder Ali Smith den första av fyra planerade romaner som följer årstiderna. En ”seasonal quartet” på engelska.

Det är höst i Storbritannien, september, oktober och november. Hösten efter Brexit-omröstningen 2016. En brytningstid. Kanske finns det inga gemensamma värderingar längre? Den bästa av tider för någon, den värsta för någon annan.

På ett äldreboende ligger Daniel Gluck, 101 år gammal. Just nu befinner han sig i en period av ökad sömn, som personalen säger.  Daniel sover, men hans drömmar är intensiva. I dem är han alla Daniel; barn, vuxen, gammal. Så som det är i drömmar.

Elisabeth Demand är konsthistoriker, 32 år gammal, utan fast anställning. Hon har sedan hon var liten älskat Daniel, som då var granne till Elisabeth och mamman. Med honom har hon diskuterat konst, bilder, naturen, filosofi; ja allt viktigt sedan hon var åtta år gammal – en sådan mentor jag önskar jag själv hade haft, en som öppnar världar. För tillfället har Elisabeth återvänt hem till mamman för att kunna besöka Daniel. Hon sitter vid hans säng, läser böcker och pratar med honom. Får inga svar, fast får ändå svar.

Ali Smith berättar inte kronologiskt från början till slut. Hon lägger pussel med många bitar kring Daniel och Elisabeth.  Dåtid och nutid flyter ihop. Hon ordnar inte verkligheten utan berättar den som den kan tyckas vara: krackelerad. Jag uppfattar berättelsen som en träffsäker samtidsskildring, bitvis rolig, bitvis mycket sorglig. Ramen är hösten, årstidens gång, naturen. Skördetid. Första antydan till höst i september ända fram till novembers sista hårt åtgångna ros.

Andra delen i kvartetten, ”Vinter”, har jag precis lånat och ser fram emot att läsa!

/Maria P., Bokbussen

Här finns boken!

Arv och miljö

Publicerad den av
Svara

Arv och Miljö av Vigdis Hjorth är en skakande, och oväntat spännande roman. Bergljot är äldst av fyra syskon i en, på ytan, perfekt familj. Hon är dock i familjens ögon inte perfekt. Hon är den ”otacksamma” dottern, som valt att under de senaste tjugo åren bara ha sporadisk kontakt med sin ursprungsfamilj. Så väljer föräldrarna att låta de två yngsta flickorna ärva två stugor vid havet. Bergljot och hennes äldre bror Bård blir alltså förbigångna men ska, heter det, kompenseras ekonomiskt. Genom sin syster Astrid får Bergljot höra att Bård reagerat starkt på orättvisan i arvet och det här får henne att återuppta kontakten med honom. Starka känslor rörs upp och arvstvisten är ett faktum. När fadern plötsligt dör ställs allt på sin spets. Vem blev älskad som barn? Vem älskade föräldrarna mest? Och vem blev utsatt och orättvist behandlad?

Genom Bergljots berättelse, syskonens mail och sms, vännernas kommentarer, förstår man att något riktigt allvarligt ligger och skaver under ytan. En kränkning, en orättvisa som fått allvarliga konsekvenser. Pappan har förgripit sig på henne.

Nu kräver Bergljot att få berätta sin historia, och att mamman och systrarna lyssnar. Hon berättar men de väljer att inte tro henne.  För vad händer då? Hela familjemyten, deras sanning, går i kras. Alla härliga familjejular, somrar vid havet. Skulle pappa kunna göra något sådant?  Två olika sanningar finns att förhålla sig till, alltså.

Bergljots berättelse kräver att även jag som läsare lyssnar. Språket är som vågor. Upprepar sig, kommer igen och igen. Försöker övertyga och övertygar.  Föräldrarnas och syskonens historier berättas också, indirekt. Det finns förståelse och medkänsla även för dem.  För vem är enbart ond eller likgiltig? Och hur var pappans barndom egentligen?

Dock kan Bergljot inte förlåta och glömma för ”—det blev ingen lösning om det inte gjordes i rätt ordning. Den som har svikit ska inte få beröm för att ha erkänt sitt svek förrän den sårades förtvivlan, sorg och vrede har blivit bekräftade. Utan det faller ångraren till marken som en sten.—”

Boken väcker frågor som alltid är intressanta, om skuld, ansvar, försoning, förlåtelse och livslögner.

Boken kom ut på norska 2016 och skapade en intressant debatt i Norge. Familjen i boken har nämligen många likheter med Vigdis Hjorths egen familj. Hur verklig får en roman vara?

 

Maria P.

Ida Jessen : En ny tid

Publicerad den av
Svara

En bok som jag bland annat valde för omslagets skull. En bleknad tapet med blommor och blad som för tankarna till mina mor- och farföräldrar.

I januari 1904 är Lilly Höy på väg till Thyregod i Jylland för att påbörja sin första lärartjänst. Hon är på väg, skriver hon i sin dagbok. Hon kommer fram till ett litet samhälle, ett hedlandskap med en klunga hus, och ständig blåst. Men skolan är nybyggd, med lärarbostad på vinden och Lilly startar sin lärargärning med stor entusiasm.

Dagboken glöms dock bort, livet kommer emellan. Hon hittar den och börjar skriva igen när hennes man, doktor Bagge, ligger döende på sjukhuset. Deras äktenskap har varit tyst, baserat på rutiner, lite kallt, mycket korrekt. Mannen har inte berättat att han är sjuk, allvarligt sjuk, utan i tysthet medicinerat sig själv och till slut sett till att han kan dö på sjukhuset. Lilly, som nu blivit änka, vandrar frysande runt i det stora huset, packar ihop tillhörigheter, funderar och grubblar på maken som hon aldrig förstått. Med tiden hittar hon tillbaka till sig själv, lär åter känna den hon var för tjugo år sedan. Som att reda ut en härva trassligt garn, få tag på tråden och börja nysta. Och när hon nystar minns hon, åren som gått, känslor som har varit glömda, barnen som hon undervisade, människorna hon lärt känna. Doktor Bagge har sett till att hon klarar sig ekonomiskt och Lilly börjar långsamt leva igen, tar körkort, skaffar en ny bostad, tar hand om ortens nystartade bibliotek.

Det är en ny tid både för samhället och för Lilly. Det är en intressant, eftertänksam berättelse både på det personliga planet och historiskt. Berättad med stor respekt och ömhet. Det långsamma, arbetsamma livet; allt som förblir osagt. Människors vänlighet som tar sig uttryck, inte i ord, utan som gåvor. Det lilla samhällets utveckling; hedarna som försvinner, skog som planteras som lä för vinden, nya byggnader och nya vägar.

Jag ser fram emot den andra delen i serien, ”Doktor Bagges anagram”, som kommer i höst. Det är makens, Vigand Bagges historia. Och då måste jag nog läsa om ”En ny tid”, jag känner (som ett barn av min tid …) att jag borde läst långsammare,  i ett lugnare tempo!

Maria P. /Bokbussen

Här finns boken Jessen En ny tid

 

De mörka vattnen stiger

Publicerad den av
Svara

”De mörka vattnen stiger”,  Margaret Drabbles senaste roman, kom ut på svenska 2017.  Det är längesedan jag läste något av henne, men jag kommer ihåg hur mycket jag tyckte om henne i slutet av 70-talet och på 80-talet. Det var ändå med viss tvekan jag började läsa ”De mörka vattnen stiger” eftersom den handlar om ålderdom, sjukdom och död. Jag är inte riktigt där än, men ändå, nästan …

Francesca (Fran) Stubbs är på väg till en konferens om äldrefrågor. Hon arbetar fortfarande vid 70+ för en välgörenhetsorganisation, som rådgivare vid byggandet av äldreboenden. I bokens första stycke funderar Fran, på sitt karakteristiska sätt, över berömda sista ord:

”Hon har ofta tänkt att hennes sista ord till sig själv och på denna jord lär bli något i stil med ”din sablans fårskalle” eller kanske, beroende på dagsformen eller nattens timme, ”jävla idiot”. När bilen rusar in i trädet, eller den eftersatta värmepannan exploderar, eller röken och lågorna fyller hallen, eller när takrännan lossnar och rasar ner, kommer detta att vara hennes sista ord. Hon kan inte veta säkert att det kommer att bli så, men hon har det på känn.”

Fran tänker mycket på liv, död, åldrande. Döden skrämmer henne egentligen inte, snarare gör den henne irriterad. Likaså blir hon irriterad över alla krämpor; att inte längre ta sig upp för alla trappor till lägenheten när hissen är trasig, att inte nå böckerna längst upp på bokhyllan. Hon flänger runt hela England i sin lilla bil. Snabb i tanken och nyfiken. Tvingar sig själv vidare. Men hon ser sig inte som en som lever, snarare en som lever efter det riktiga livet. Känner sig, kanske som många äldre, lite vid sidan av. Detta hindrar henne inte från att njuta av sitt rastlösa, aktiva liv; ett perfekt kokt ägg kan göra henne lycklig. Liksom en bekväm säng på Premier Inn eller ett gott vin.

I ett par månader får vi följa Fran, hennes jämnåriga och vänner. En brokig skara som på olika sätt handskas med åldrandet.  Ex-maken Claude, kirurgen, som lever bekvämt i sin säng, med privat hemtjänst och dagar som fylls av Classic fm-radio, TV och att välja vin till middagen. Den berömde kritikern Bennett och hans, inte längre så unge, älskare Ivor som bosatt sig på Kanarieöarna i solen och värmen. Josephine, som har ordnat det bekvämt för sig i Athene Grange, ett seniorboende, och ägnar sina dagar åt broderier och litteraturforskning. Hennes ”grann-gamling” Owen, med vilken hon varje torsdag testar nya drinkar/viner. Teresa, som är döende i lungcancer.

Texten rör sig mellan olika personer, nutid och dåtid, England, Kanarieöarna, klimatfrågor, politik, äldrefrågor, litteratur och konst. Ibland går det över mitt huvud men jag är, precis som förr, fascinerad. Framförallt av personskildringarna. Och att åldrande, sjukdom och död kan skildras så knivskarpt, osentimentalt, inkännande och humoristiskt.

Och jag kan inte låta bli att ta med citatet i början av boken:

Piecemeal the body dies, and the timid soul
has her footing washed away, as the dark flood rises

  1. H. Lawrence “The ship of death”

 

Maria P., Bokbussen

Hunden som vågade drömma och hönan som drömde om att flyga

Publicerad den av
Svara

Jag har läst två böcker, eller sagor, av den koreanska författaren Sun-Mi Hwang. Sun-Mi Hwang, född 1963, är författare och professor. Hennes mest kända bok är Hönan som drömde om att flyga. Jag läste Hunden som vågade drömma först (jag föll för titeln) och blev så fascinerad och förtjust att jag läste Hönan som drömde om att flyga också. Båda är egentligen sagor och som sådana öppna för tolkningar. De kan läsas som fabler eller bokstavligt. Eller kanske som en vänlig påminnelse om alla icke mänskliga liv som också levs i vår värld?

 

 

 

 

 

 

 

 

Hunden som vågade drömma av Sun-Mi Hwang, illustrationer av Nomoco

Hunden som drömmer heter Tufsen. Hon föds tillsammans med sina syskon på farfar Gaphals gård. Farfar är en mångsysslare, han säljer skrot, gör reparationer och föder upp hundar. Tufsen är liten och den enda av valparna som har blåsvart lång päls.

”Den svarta valpen sniffade på mannens hand. Den luktade metall. Hon kände igen den lukten. Tidigare hade hennes syskon knuffat henne så att hon trillat omkull, och hon hade slagit huvudet i gallergrinden och omvärvts av samma lukt. Hennes ögonlock skälvde och huvudet började värka på nytt. Hon öppnade sakta ögonen och fick syn på mannens rynkiga ansikte, fullt av små sårskorpor från svetslopporna. ’Nämen! Du är den första som har öppnat ögonen!’ Den gamle mannen tog upp en av de bruna valparna i mitten och satte ner den blåsvarta valpen i dess ställe.”

Tufsen är liten men modig och efter att hennes mamma och syskon stulits, blir hon farfars avelstik. Hon lever nästan hela sitt liv på gårdsplanen, med utsikt över ett persimonträd, men drömmer om en större värld. Hon vågar sig så småningom ända ner till kyrkan och musiken som spelas där. Tufsen får många valpar, en del dör andra tas ifrån henne.  Som sällskap har hon grannens feta och spydiga katt, som dock visar sig vara en vän i alla fall. Och den aggressiva hönan Svägerskan.
Farfar Gaphals har både mjuka händer och ser till att hon får mat, men han kan också slå Tufsen. Han är hennes människa på gott och ont, både omhändertagande men också den som sviker henne och säljer hennes valpar.

Jag tycker det här är en mycket fin och trovärdig berättelse. Den är sorglig men ändå hoppingivande. En saga om livet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang, illustrationer av Nomoco

Hönan som drömmer om att flyga heter Knopp. Hon har döpt sig själv efter det vackraste hon vet, Akaciaträdets gröna knoppar. Men eftersom Knopp är värphöna tillbringar hon sitt liv i en bur.

”Hon hade aldrig varit utanför hönshuset. Men sedan hon en gång hade sett en höna springa omkring ute på gården med sina bedårande nykläckta kycklingar, hade hon hyst en hemlig önskan: att ligga på ett ägg och se sin kyckling födas. Men det var en hopplös dröm. Golvet i burarna sluttade så att äggen rullade ner till andra sidan skranket och skiljdes från sina mammor.”

Knopp orkar inte lägga fler ägg och mista dem. Hon blir ”utgallrad” som bonden säger, dvs slängd i en grop tillsammans med andra uttjänta värphönor att dö. Men ödet griper in i form av en gräsand och Knopp får ett liv som hon knappt vågat föreställa sig, i frihet. Detta är inte utan problem, nu hör hon inte till gemenskapen och tryggheten på gården längre utan måste klara sig själv ute i det vilda. Men så hittar hon ett övergivet ägg i en vassrugge. Knopp ruvar ägget och så småningom kläcks en andunge som hon tar hand om. Och det gör hon med bravur, andungen växer upp och kan till slut flyga med de andra vildänderna.

En bok om drömmar, mod, frihet och vänskap. Och om en mager, gammal höna som till slut också flyger, om än bara i tanken.

Maria P. / Bokbussen