Arv och Miljö av Vigdis Hjorth är en skakande, och oväntat spännande roman. Bergljot är äldst av fyra syskon i en, på ytan, perfekt familj. Hon är dock i familjens ögon inte perfekt. Hon är den ”otacksamma” dottern, som valt att under de senaste tjugo åren bara ha sporadisk kontakt med sin ursprungsfamilj. Så väljer föräldrarna att låta de två yngsta flickorna ärva två stugor vid havet. Bergljot och hennes äldre bror Bård blir alltså förbigångna men ska, heter det, kompenseras ekonomiskt. Genom sin syster Astrid får Bergljot höra att Bård reagerat starkt på orättvisan i arvet och det här får henne att återuppta kontakten med honom. Starka känslor rörs upp och arvstvisten är ett faktum. När fadern plötsligt dör ställs allt på sin spets. Vem blev älskad som barn? Vem älskade föräldrarna mest? Och vem blev utsatt och orättvist behandlad?

Genom Bergljots berättelse, syskonens mail och sms, vännernas kommentarer, förstår man att något riktigt allvarligt ligger och skaver under ytan. En kränkning, en orättvisa som fått allvarliga konsekvenser. Pappan har förgripit sig på henne.

Nu kräver Bergljot att få berätta sin historia, och att mamman och systrarna lyssnar. Hon berättar men de väljer att inte tro henne.  För vad händer då? Hela familjemyten, deras sanning, går i kras. Alla härliga familjejular, somrar vid havet. Skulle pappa kunna göra något sådant?  Två olika sanningar finns att förhålla sig till, alltså.

Bergljots berättelse kräver att även jag som läsare lyssnar. Språket är som vågor. Upprepar sig, kommer igen och igen. Försöker övertyga och övertygar.  Föräldrarnas och syskonens historier berättas också, indirekt. Det finns förståelse och medkänsla även för dem.  För vem är enbart ond eller likgiltig? Och hur var pappans barndom egentligen?

Dock kan Bergljot inte förlåta och glömma för ”—det blev ingen lösning om det inte gjordes i rätt ordning. Den som har svikit ska inte få beröm för att ha erkänt sitt svek förrän den sårades förtvivlan, sorg och vrede har blivit bekräftade. Utan det faller ångraren till marken som en sten.—”

Boken väcker frågor som alltid är intressanta, om skuld, ansvar, försoning, förlåtelse och livslögner.

Boken kom ut på norska 2016 och skapade en intressant debatt i Norge. Familjen i boken har nämligen många likheter med Vigdis Hjorths egen familj. Hur verklig får en roman vara?

Maria P.

”De mörka vattnen stiger”,  Margaret Drabbles senaste roman, kom ut på svenska 2017.  Det är längesedan jag läste något av henne, men jag kommer ihåg hur mycket jag tyckte om henne i slutet av 70-talet och på 80-talet. Det var ändå med viss tvekan jag började läsa ”De mörka vattnen stiger” eftersom den handlar om ålderdom, sjukdom och död. Jag är inte riktigt där än, men ändå, nästan …

Francesca (Fran) Stubbs är på väg till en konferens om äldrefrågor. Hon arbetar fortfarande vid 70+ för en välgörenhetsorganisation, som rådgivare vid byggandet av äldreboenden. I bokens första stycke funderar Fran, på sitt karakteristiska sätt, över berömda sista ord:

”Hon har ofta tänkt att hennes sista ord till sig själv och på denna jord lär bli något i stil med ”din sablans fårskalle” eller kanske, beroende på dagsformen eller nattens timme, ”jävla idiot”. När bilen rusar in i trädet, eller den eftersatta värmepannan exploderar, eller röken och lågorna fyller hallen, eller när takrännan lossnar och rasar ner, kommer detta att vara hennes sista ord. Hon kan inte veta säkert att det kommer att bli så, men hon har det på känn.”

Fran tänker mycket på liv, död, åldrande. Döden skrämmer henne egentligen inte, snarare gör den henne irriterad. Likaså blir hon irriterad över alla krämpor; att inte längre ta sig upp för alla trappor till lägenheten när hissen är trasig, att inte nå böckerna längst upp på bokhyllan. Hon flänger runt hela England i sin lilla bil. Snabb i tanken och nyfiken. Tvingar sig själv vidare. Men hon ser sig inte som en som lever, snarare en som lever efter det riktiga livet. Känner sig, kanske som många äldre, lite vid sidan av. Detta hindrar henne inte från att njuta av sitt rastlösa, aktiva liv; ett perfekt kokt ägg kan göra henne lycklig. Liksom en bekväm säng på Premier Inn eller ett gott vin.

I ett par månader får vi följa Fran, hennes jämnåriga och vänner. En brokig skara som på olika sätt handskas med åldrandet.  Ex-maken Claude, kirurgen, som lever bekvämt i sin säng, med privat hemtjänst och dagar som fylls av Classic fm-radio, TV och att välja vin till middagen. Den berömde kritikern Bennett och hans, inte längre så unge, älskare Ivor som bosatt sig på Kanarieöarna i solen och värmen. Josephine, som har ordnat det bekvämt för sig i Athene Grange, ett seniorboende, och ägnar sina dagar åt broderier och litteraturforskning. Hennes ”grann-gamling” Owen, med vilken hon varje torsdag testar nya drinkar/viner. Teresa, som är döende i lungcancer.

Texten rör sig mellan olika personer, nutid och dåtid, England, Kanarieöarna, klimatfrågor, politik, äldrefrågor, litteratur och konst. Ibland går det över mitt huvud men jag är, precis som förr, fascinerad. Framförallt av personskildringarna. Och att åldrande, sjukdom och död kan skildras så knivskarpt, osentimentalt, inkännande och humoristiskt.

Och jag kan inte låta bli att ta med citatet i början av boken:

Piecemeal the body dies, and the timid soul
has her footing washed away, as the dark flood rises

1. H. Lawrence “The ship of death”

Maria P., Bokbussen