När var du på empati-gymmet senast?

I SVT:s program Vetenskapens värld presenteras teorier om att både våld och mordfrekvens har minskat de senaste seklerna – och forskare kopplar bland annat samman utvecklingen med ökad läskunnighet och att romanen tog plats i litteraturen.

”I [romanerna] fick läsaren möjlighet att blicka in i rollfigurernas inre. Man såg inte bara vad de gör, utan vad de kände och tänkte när de gjorde det”, säger Lynn Hunt, professor i modern europeisk historia, i programmet.

Skönlitteratur användes exempelvis i kampen mot slaveriet i USA.

”Vi kanske tror att romanläsande är nåt mycket individuellt och självupptaget – men det är djupare än så. Man tränar på empati-gymmet”, säger psykologen Jamil Zaki i programmet.

Vill du veta mer om hur litteratur kan påverka inlevelseförmågan? Se hela Sanningen bakom våldet – människans förändring på SVT Play (start ca. 39.30).

/Joakim Andersson, bibliotekspedagog

Louise Glück är en poet som du skulle må bättre av att läsa

Nobelpriset i litteratur år 2020 tilldelas den amerikanska poeten Louise Glück ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

Det går alltid att ha invändningar mot Svenska Akademiens val av nobelpristagare. I ljuset av de senaste årens skandaler och åtgärdsmässiga tillkortakommanden är det givetvis inte heller speciellt svårt att argumentera för invändningar mot Akademien i sig eller mot själva prisets legitimitet.

I min bok går det dock att applicera ”verk och person”-diskussionen på frågan. Mitt förtroende för De Aderton är en sak, mitt förtroende för prisets rimlighet är en annan. Men vi ska inte förlora oss i det resonemanget nu. Den här texten handlar nämligen om 2020 års nobelpristagare i litteratur: Louise Glück (vars efternamn rimmar på klick, inte ryck) – och varför hennes verk borde vara obligatorisk läsning. Svenska Akademien får söka ytterligare uppmärksamhet på annat håll.

När Mats Malm i torsdags klev ut genom dörrarna och sa Louise Glück blev jag väldigt glad. Först och främst eftersom hon är en värdig pristagare, som mer än väl förtjänar den större läsarskara som generellt följer efter ett nobelpris. Allt som riktar fler intressen mot och sänker trösklarna in till poesin är av godo (nåja). Vi skulle alla (hursomhelst) må lite bättre om vi läste mer – samt förstå oss själva och andra lite bättre om vi läste mer poesi.

Dessutom är Louise Glücks Ararat (1990) en av de bästa samtida diktsamlingar som jag har läst. Men att hon skulle få litteraturpriset var det nog få som trodde. För det första är hon ju poet – och de är inte direkt överrepresenterade i pristagarlistan. Dessutom är hon kvinna. Men!

”[Glück] har ägnat en livstid åt att visa oss hur språket både kan ha betydelse och innehålla allt”, säger den amerikanska poeten Claudia Rankine till The Guardian. The New York Times hyllar också valet och skriver att Glück är ”en pristagare vars dikter är till brädden fyllda av intellekt och djupa känslor”. Lovorden är många, kanske till och med fler än de brukar vara – och jag kan inte annat än att hålla med.

”Med teman som misslyckade kärleksaffärer, trasiga familjeförhållanden och existentiell förtvivlan har årets nobelpristagare i litteratur utmärkt sig som en de mest tongivande amerikanska poeterna.” Så skriver SVT Kultur. Ja, Louise Glück är en förträfflig författare, poet och tänkare.

Till saken hör också att Louise Glück inte är speciellt svår, vilket poesin ofta avfärdas som. Tvärtom. Glücks poesi är enkel i sitt tilltal; bred och allmängiltig, men där finns en knivskarp blick för de hisnande tankarna i det var- och alldagliga. Hennes är rader och ord vars mening smyger sig på och in i det egna sinnet, som välbehövliga nyanser till de egna tillsynes färdiga resonemangen.

Om bara budbilen från Danmark, där jag har lyckats hitta en inbunden förstautgåva av samlingen ”Poems: 1962–2012”, kan se till att skynda sig hit. För en annan rolig aspekt av Louise Glücks nobelpris är att det finns ett helt gediget författarskap att utforska. Det är bara att välja en av alla öppna dörrar och känna sig fram. Tro mig, du kommer inte att ångra dig.

Om Louise Glück: Hon föddes 1943 i New York och har sedan debuten 1968 utkommit med tolv diktsam­lingar. Hon har belönats med såväl Pulitzerpriset och National Book Award som Tranströmerpriset och är en av den ame­rikanska lyrikens mest beundrade och inflytelserika poeter. Hon introducerades på svenska 2017 med Averno i översättning av Jonas Brun. 2019 fortsatte utgivningen med Ararat, i översättning av Stewe Claeson. Samt Vild iris 2020, även denna i översättning av Jonas Brun.
(Källa: Rámus, Louise Glücks svenska förlag)

/Joakim Andersson, bibliotekspedagog

Svarta röster spelar roll

qrf

Häromdagen fick jag berättat för mig om barn som svarat på frågor om vad läsningen har för effekter på dem, varför de läser och så vidare. En tjej i lågstadiet svarade så här: ”Jag förändras lite som person när jag läser. Det sätts igång tankar och reflektioner.”

Även om läsning ofta associeras till avkoppling och är en ren nöjesaktivitet för de flesta, så går det (tack och lov) inte att komma ifrån de direkta eller indirekta effekter som det lästa har på oss; hur det vi läser informerar, problematiserar och förändrar.

Därför är det nu, under rådande nyhetsrapportering från demonstrationerna i USA, min första impuls att sätta böcker av Ta-Nehisi Coats, Claudia Rankine, Colson Whitehead, Toni Morrison, James Baldwin, Paul Betty, Wesley Lowery med flera i händerna på bibliotekets alla besökare. För givetvis spelar svarta liv roll – och svarta röster spelar en större roll än du tror.

Jag är en vit, svenskfödd man i 35-årsåldern, så jag har aldrig utsatts för förtryck – tvärtom. Jag tillhör de mest privilegierade. Men jag tror på medvetenhet som förändringens bränsle. Kunskap som förutsättning för framåtrörelse. Bildning som det enda sättet att förstå – försöka förstå – vad som händer.

”Världen där ute hävdar att detta bara delvis har med dig att göra. Det som händer dig tillhör dig inte, har bara delvis med dig att göra. Det är inte ditt. Inte bara ditt.
Och än börjar en värld sin rasande utradering –
Vem är du att säga jag till mig?”

– Claudia Rankine, ”Medborgare – en amerikansk dikt”

Jag tror på läsning som en förutsättning för övergripande empati, hur skitnödigt det än må låta. Jag tror också att tystnad inför orättvisor är detsamma som att välja den förtryckandes sida.

Läs, lyssna och lär. Ställ dig upp.

Tipsa gärna om annan relevant läsning i kommentarsfältet nedan.

P.s. Glöm inte att det är ett privilegium att lära sig om rasism och förtryckt på det här sättet, istället för att uppleva det. D.s.

 

/Joakim, Vallås bibliotek

Samlade verk för den socialt distanserade

Det är så klart frestande för en sån som jag, med mina preferenser, att även i det här sammanhanget skriva om all utmärkt skönlitteratur som finns på temana pandemi, virus, farsot, undergång, överlevnad, postapokalyps och så vidare.

Det vill säga litteratur med högt såväl existentiellt som eskapistiskt (underhållnings-)värde; fiktion som få trodde skulle kunna bli bokstavlig verklighet. På förekommen anledning är de idag inte riktigt lika få som förut.

Det ligger nära till hands att dra fram Cormac McCarthys mästerverk ”Vägen”, Margaret Atwoods “Maddaddam”-trilogi, Albert Camus ”Pesten”, ”Blindheten” av Jose Saramago, ”Drömmarna” av Karen Thompson Walker, Philip Roths “Nemesis”, tungviktarna ”Pestens tid” (Stephen King) och ”Den sista människan” (Mary Shelley), eller Mumin-boken ”Kometen kommer” (Tove Jansson).

Bara den hopen utgör ett habilt utbud vad gäller litterära anslag, ämnen, perspektiv och terapeutisk potential.

Men det tänker jag inte göra, skriva om det där alltså. Det finns nämligen alldeles för mycket intressant nytt i den svenska utgivningen som förtjänar uppmärksamhet. Ibland räcker det f.ö. att bara läsa något annat än samma vetenskapliga beteckning om och om igen.

Först och främst vill jag lyfta fram Lydia Sandgrens förbluffande debutroman “Samlade verk” (689 sidor). Romanen är en göteborgsk familjeberättelse som spänner över två generationer och Sandgren har redan jämförts med bl.a. Hjalmar Söderberg och Jorge Luis Borges. Jag skulle vilja lägga till Jonathan Franzén och Don DeLillo.

Språket, berättarstilen och fullföljandet av den monumentala ansatsen gör “Samlade verk” till något unikt i Litteratursverige: ett verk som utan synbar ansträngning pusslar ihop klassisk svensk romankonst med modern amerikansk dito, någonstans i gränslandet mellan verklighet och extraordinär fiktion. Utan att bli svårtillgängligt.

Om du bara ska läsa en svensk roman i år så är det denna sensationella prestation du ska välja.

Vidare sitter jag här med en hel hög andra aktuella böcker i knäet; böcker som jag, nu när det kommer till kritan, hellre rekommenderar än diverse redan etablerad undergångslitteratur:

P.s. Häromdagen upptäckte jag f.ö. ett Instagram-konto som ytterligare flyttade min fokus från allt corona-relaterat, men som samtidigt hotar att ödelägga min privatekonomi. En kort stund utgjorde @redfoxrarebooks till och med ett större hot mot mitt välbefinnande än vad covid-19 någonsin skulle kunna göra (ta i trä). På kontot publiceras nämligen bilder på mer eller mindre sällsynta exemplar av böcker. Och de är till salu. Förstaupplagor, första tryckningen, signerade, dedikerade. Med mera. En person med sämre impulskontroll hade kunnat lägga 5.000 kronor på “Girl with Curious Hair” (David Foster Wallace), 10.000 på “The Electric Kool-Aid Acid Test (Tom Wolfe), 20.000 på “The Old Man and the Sea” (Ernest Hemingway) eller strax över 50.000 kronor på “Suttree” (Cormac McCarthy). Det skadar ju inte att titta… men “Girl with Curious Hair” har jag ju faktiskt velat läsa ganska länge. D.s.

Ha det fint och glöm inte att tvätta händerna!

/ Joakim Andersson, Vallås bibliotek (i samarbete med Bertolt Brecht)

Foto: Kristin Pataki

Foto: Kristin Pataki

De bästa böckerna 2019 (eller I det fiktiva Rysslands grepp)

Vladmir Sorokin.

Vladmir Sorokin. Fotograf: Maria Sorokina

Jag bör väl direkt erkänna att jag inte har hunnit läsa alla intressanta och potentiellt utmärkta/briljanta/nydanande romaner, bilderböcker och annat som har getts ut under 2019 (de är faktiskt ganska många). Felet är dock inte mitt eget, utan bör tillskrivas den ryska författaren Vladimir Sorokin. Men mer om honom senare.

När det gäller den svenskspråkiga 2019-katalogen har jag till exempel ännu inte läst (färdigt) “Räven” (av Dubravka Ugresic), ”Den stora skrivboken” (av Agota Kristof), ”Klubben” (av Matilda Gustavsson) eller ”Neuromancer-trilogin” (av William Gibson).

Jag kan med andra ord behöva revidera den här listan när jag väl har kommit ikapp. Eller inte. Hursomhelst, detta (nedan) är i min mening den bästa och mest relevanta läsningen ur det gångna årets utgivning:

(forts. efter lista)

1 ”Manaraga: mästerkockens dagbok”, Vladimir Sorokin (Norstedts)

2 ”Solenoid”, Mircea Cârtârescu (Albert Bonniers Förlag)

3 ”Dyksommar”, Sara Stridsberg (Bokförlaget Mirando) [mer om ”Dyksommar” på bloggen Bibblans bokbabbel]

4 ”Jakobsböckerna”, Olga Tokarczuk (Ariel) [nyutgivning]

5 ”W.”, Steve Sem-Sandberg (Albert Bonniers Förlag)

6 ”Kväll i paradiset” + ”Välkommen hem”, Lucia Berlin (Natur & Kultur)

7 ”Teonauterna”, Sam Ghazi (Norstedts)

8 ”Den okända dimensionen”, Nona Fernández Mallo (Palabra förlag)

9 ”Björnkvinnan”, Karolina Ramqvist (Norstedts)

10 ”Oktoberbarn”, Linda Boström Knausgård (Modernista)

 

 

 

Vladimir Sorokin då? (Du såg hans namn överst på listan va?) Jo, jag vill åtminstone spontant påstå att det för min del tog fart för drygt två år sedan, när Elif Batumans ”The Idiot” gavs ut på engelska (på svenska 2018). Vidare att bland annat ”The Taiga syndrom” (Cristina Rivera Garza) står som en milstolpe längs vägen.

Antagligen började det dock redan med Svetlana Aleksijevitjs nobelpris 2015 och kanske framförallt i och med Modernistas nyutgivning av Zamjatin och Dostojevskij (den senare i briljant Egon Schiele-skrud). Men klassiker kan i det här sammanhanget inte mäta sig med moderna adaptioner av traditionella former. Samtiden är alltid mer intressant, vilket är lätt att argumentera för eftersom historien är en ständigt närvarande beståndsdel av nuet.

Så, det började med Batuman – och nådde under fjolåret sin kulmen(?) i och med att jag sent omsider upptäckte den 64-årige ryska författaren Vladimir Sorokin.

Men… vad var det som började, kanske du tänker? Vad menar han? Jo, jag syftar förstås på det grepp som fiktionens absurda Ryssland (och Sovjet) har tagit om min eskapism i synnerhet och läsning i allmänhet. Egentligen är det väl det absurda Europa som det handlar om – och där bär Mircea Cârtârescu ett stort lass, framförallt i och med ”Solenoid”.

Efter att ha läst ”Manaraga: mästerkockens dagbok” har jag hursomhelst haft svårt att ägna mig åt annat än Sorokins författarskap. Jag har letat med ljus och lykta efter översättningar som jag kan förstå och inget av det jag har hittat har gjort mig besviken. Det har snarare befäst min initiala förmodan att detta är ett författarskap som inte liknar något annat.

Sammantaget består Sorokins verk av framtidsvisioner som är så väl chockerande som satiriska, tänkvärda, systemkritiskt – och fullständigt oberäkneliga. En sorts konspiratorisk realism, framförda av en hantverksmässigt mästerlig och tillgänglig prosa. Ibland slås jag av tanken att jag aldrig mer vill läsa någonting annat än Vladimir Sorokins böcker, de skulle liksom vara nog.

Those readers […] who turn to literature for consolation, or moral enlightenment, or lessons in self-esteem, are well advised to look elsewhere.
—C. Caryl, The New York Review of Books

Summa summarum är att jag älskade att läsa ”Manaraga”, för att återknyta till årskatalogen. Dess största behållning är dock ändå att den ledde mig vidare till ”Is”-trilogin.

Tyvärr finns endast centraldelen översatt till svenska, vilket så klart är obegripligt. Samtliga finns dock samlade på engelska och utgivna av New York Review of Books, i översättning av Jamey Gambrell (2011).

För övrigt anser jag att… alla med litteraturintresse borde ta en titt på och hålla sig a jour med NYRB:s utgivning. Och håll dig alltså borta från Sorokin till dess att du är beredd att sätta övrig läsning på paus.

 

P.s. Där 2019 oväntat kom att handla om Sorokin kommer 2020 högst avsiktligt att handla om David Foster Wallace. Jag planerar nämligen att läsa mig igenom Wallaces fiktion, med ”Infinite Jest” (1996) som utgångspunkt. Hysterisk realism känns ganska givet med tanke på allt som har varit. Men mer om David Foster Wallace i ett annat inlägg. D.s.

God fortsättning!

 

Rekommenderad Sorokin-läsning:

Andra advent – lästips inför julen!

2.jpg

Här tipsar vi i personalen på Biblioteken i Halmstad om lite nytt, gammalt, pärlor från det gånga året och vad vi ser fram emot under 2020. Fler lästips hittar du här

 

  1. Jag läser just nu:

Jag läser just nu Anna Focks Augustprisnominerade Väderfenomen, samt Vladimir Sorokins Tellurien, Michel Houellebecqs Serotonin och Athena Farrokhzads I rörelse (plus några till).

 

2. Årets bästa läsupplevelse har varit:

Årets bästa läsupplevelse har varit Vladimir Sorokins Is-trilogi, som förhoppningsvis snart kommer på svenska i sin helhet (än så länge finns andra delen översatt). Egentligen är det dock omöjligt att välja mellan Sorokins trilogi, nobelfavoriten Mircea Cărtărescus fullständigt nihilistiska (briljanta) Solenoid och den flerfaldigt prisade Marlon James senaste, Black leopard red wolf – som av bland andra honom själv har kallats för en afrikansk Game of Thrones.

 

3. Inför 2020 ser jag fram emot…:

Inför 2020 ser jag fram emot och hoppas på Karina Sainz Borgos Natt i Caracas, Laura Van Den Bergs novellsamling I Hold a Wolf by the Ears: stories, William Gibsons Agency, en fortsättning på ”Black leopard […]”, att George Saunders får Nobelpriset och så vidare, och så vidare.

Så många böcker, så lite tid.

 

/ Joakim, Vallås bibliotek