Vad hjärtat aldrig glömmer av Kelly Rimmer

En bok om två kvinnor, en mormor och en dotterdotter förenade av släktband, kärlek sorg och förlust. Boken blandar dåtid och nutid med två berättelser som båda är lika gripande men på olika sätt.

Vi följer mormor Alina boende i Polen., året är 1939. Hon lever ett bekymmerslöst liv, drömmer om att få gifta sig med sin älskade Tomasz och bekymrar sig inte speciellt för de krigsvindar som drar över Europa.

Tomasz flyttar till Warszawa för att studera till läkare, Alina blir kvar på gården med sina föräldrar. De driver det lilla jordbruket och försöker stå ut med ockupationen. Så skickas hennes bröder är iväg för att arbeta och med det kommer också rädslan och hatet in i familjen.  Rädslan finns alltid närvarande och strålar ut genom sidorna lika så modet hos dem som vågar göra motstånd. Kapitlen om Alina ger läsaren viss förståelse för vad ockupationen av Polen gjorde med och mot familjer.

Alinas dotterdotter Alice möter vi i Florida, USA året är 2019. Alice har familjeproblem, hon är ständigt trött och att ta hand om sin autistiske 7-årige son tär på krafterna. Hon känner inte heller att hon får stöd av sin man. De två har olika sätt att se på barnens behov. När Alice mormor hamnar på sjukhus efter en stroke förändras livet för Alice. Hon tvingas till några livsavgörande beslut för att på något sätt försöka reda ut sin släkts historia och ge sin älskade mormor frid. Mormor Alina har svårt att kommunicera men lyckas tillslut få Alice att förstå att hon måste ta sig till Polen och mormoderns barndomsstad.

Vad hjärtat aldrig glömmer, en bok om skuld, mod och kärlek och vad man gör för att överleva eller för att rädda dem man älskar.

/Annika, Söndrums bibliotek

Ann Jäderlund och tystnaden

Poesi kan skrivas på mångahanda sätt. Formmässigt kan man tala en expansiv eller reduktiv poesi. Den amerikanske 1800-talsdiktaren Walt Whitman kan representera den expansiva skolan, den rumänsk-franske Paul Celan (1920-1970), som skrev på tyska, den mer reducerande. Det handlar givetvis inte om kvalitet utan olika synsätt gällande det poetiska uttrycket.

När det gäller Ann Jäderlund, sedan 1980-talet en av våra mest betydande lyriker, faller det sig naturligt att placera henne i den celanska traditionen. Jäderlund har alltid sökt det nedskalade tilltalet och aldrig har det varit tydligare än i hennes senaste diktbok, Ensamtal, som utkom i höstas. Den tunna samlingen utgår från relationen, och brevväxlingen, mellan Celan och Ingeborg Bachmann (bägge citeras på bokens omslag). Liksom Celans täta poesi, skriven som den är i Förintelsens skugga (bägge föräldrarna dog i koncentrationsläger), söker Jäderlund det mest avskalade språket. Jag kommer att tänka på en sen kortdikt av Ragnar Thoursie

Sju rader, sällan mer.

Och ändå för mycket.

 

Så litet hans dagsverke,

Och ändå ofantligt:

 

att finna

de sista

             orden. Ur Kråkorna skrattar (1989)

Att skriva lite är inte sällan svårare än att skriva mycket.

När det gäller Jäderlunds boktitel vill jag återknyta till Whitman. Det i verklig mening demokratiska tilltalet i den ständigt utvidgade Leaves of grass tar ofta formen av ett samtal med den tänkta läsaren. Ensamtal är något helt annat, något som i viss mening inte är möjligt. Tal är riktat till någon som kan höra vad du säger, eller läsa vad du skriver. Samtidigt syftar nog titeln på brevskrivarnas oförmåga att språkligt nå varandra.

Solen slår ut sitt ljus

över fönstret

som inte finns

sitt ljus

som inte finns

det var ett annat ljus

och nu är det också

något annat 

Lexikalt en synnerligen enkel dikt, så även grammatiskt, men vad ”betyder” den? Upprepningar, återkommande negationer, förvandlingar gör texten gåtfullt enkel. Kanske handlar det om ett minne, det för evigt förlorade, en bild av döden, fast ljus – synnerligen suggestiv ordmusik är det likafullt.

 

Till mig

säger du

till mig

har ingen

sagt du

Att skriva så komprimerat om ensamhet utan tyngande beskrivningar är i sanning imponerande.

 

Jag avslutar med den närmast rörande lilla slutdikten som kan läsas som ett försök att överskrida de ensamtal som dominerar Jäderlunds bok.

 

Tala något

Jag ber

dig tala

du med

 

alla Jäderlundcitat ur Ensamtal (2019).

 

Håkan Olsson

Familjen – eller de som står oss närmast

Hur väl känner vi egentligen dem som står oss närmast? Det är det gemensamma temat på tre romaner som jag läst under julledigheten. Vad är det de tiger om när de inte berättar, ljuger om när de inte talar sanning eller smusslar med när de går bakom ryggen? Och vad är det egentligen som gör att de inte kan vara ärliga? När det kanske till om med är så att vi i tystnad vet mer, än de anar? Tre romaner om tre familjer med sina alldeles egna hemligheter.

 

vissla i mörker

 

Under en konstkurs försvinner Jens 15-åriga dotter Lana och återfinns först efter fyra dagar. Blodig, blöt och utmattad, men i livet och till synes oskadd. När Lana får frågan om var hon varit och vad som hänt, så svarar hon bara att hon inte minns. Detta driver Jen till att själv försöka gräva i vad dottern egentligen har varit med om.

Vissla i mörker av Emma Healey är en psykologisk roman som handlar om en deprimerad tonåring och överbeskyddande mor. I fokus för historien sätts relationen dem emellan och Healey beskriver denna på ett finkänsligt och skickligt vis. Detta gör att man stundom tvivlar på vem som egentligen är frisk och ser klart på situationen och ej. Healey väver smidigt samman då- och nutid, vilket skapar en djupare förståelse för Jens moderskap och relationen mellan mor och dotter.

Jag tycker att Vissla i mörker är en mycket läsvärd roman, där de små antydningarna och psykologiska nyanserna håller mig som läsare fängslad ända fram till slutet och där handlingen i sluttampen vävs ihop på ett så snyggt sätt, att jag först inte förstår att den faktiskt vävs ihop.

Healey har tidigare gett ut Elizabeth är försvunnen, även den en psykologisk roman, om en äldre kvinna, som hävdar att hennes väninna är försvunnen, trots att människorna runt henne hävdar motsatsen.

 

simma hem

 

En brittisk familj anländer till huset de hyrt över sommaren i Frankrike. Det första de får se är att något ligger i poolen. De tror först att det är dött djur, men det visar sig vara en högst levande ung kvinna. När kvinnan oväntat bjuds in att stanna med familjen, så visar det sig få mer långtgående konsekvenser än vad de till en början kan ha kunnat föreställa sig.

Simma hem av Deborah Levy är en tämligen stillsam och lågmäld historia om ett äktenskap. Vi slängs in mitt i historien och märker ganska snart att relationen skaver, och varefter vi lär känna romanens karaktärer så utkristalliseras problemen allt tydligare. Som läsare har man i denna roman ett utifrånperspektiv, där man ser det finlemmade psykologiska spelet och undrar i sitt stilla sinne hur de ska svara gentemot varandra och vart det ska barka.

Simma hem är en kort snabbläst roman om ett äktenskap och en familj på upphällning och som faktiskt lämnar mig som läsare lite tagen på sängen.

 

mjölkbudet

 

I Mjölkbudet av Anna Burns får vi genom den unga kvinna som står i centrum för handlingen en intressant inblick i samhället på Nordirland på 1980-talet. Bokens huvudperson tycker om att läsa och löpträna. Fritidsaktiviteter som ska visa sig inte vara helt oproblematiska. När det mycket äldre mjölkbudet gör oinbjudna närmanden leder detta till en lång rad olika följdverkningar, bortom hennes kontroll.

Det här är en kompakt, extremt detaljrik och mycket ambitiös roman om livet i skuggan av den pågående Nordirland-konflikten och om hur religionen präglar och har sitt fasta grepp om liv och vardag. Här råder en strikt social kontroll, det finns mängder av outtalade regler att förhålla sig till och vissa saker kan göras för öppen ridå, medan andra måste ske i skymundan. Familjerna är stora, släktskapen komplicerade och grannarna talrika, vilket gör att det är ett stort antal personer som lägger sig i och därmed lika många att stå upp emot. Ibland så många att sanningen inte alltid är tillräcklig.

Det här är en stark roman som är skriven på talspråk och där man riktigt känner hur orden och tankarna väller fram hos berättarjaget. Den har både värme och humor och kräver sin läsare, och då särskilt en tålmodig sådan, samtidigt som man känner att man är en fantastisk läsupplevelse på spåren!

 

/ Anna R, Stadsbiblioteket

De bästa böckerna 2019 (eller I det fiktiva Rysslands grepp)

Vladmir Sorokin.

Vladmir Sorokin. Fotograf: Maria Sorokina

Jag bör väl direkt erkänna att jag inte har hunnit läsa alla intressanta och potentiellt utmärkta/briljanta/nydanande romaner, bilderböcker och annat som har getts ut under 2019 (de är faktiskt ganska många). Felet är dock inte mitt eget, utan bör tillskrivas den ryska författaren Vladimir Sorokin. Men mer om honom senare.

När det gäller den svenskspråkiga 2019-katalogen har jag till exempel ännu inte läst (färdigt) “Räven” (av Dubravka Ugresic), ”Den stora skrivboken” (av Agota Kristof), ”Klubben” (av Matilda Gustavsson) eller ”Neuromancer-trilogin” (av William Gibson).

Jag kan med andra ord behöva revidera den här listan när jag väl har kommit ikapp. Eller inte. Hursomhelst, detta (nedan) är i min mening den bästa och mest relevanta läsningen ur det gångna årets utgivning:

(forts. efter lista)

1 ”Manaraga: mästerkockens dagbok”, Vladimir Sorokin (Norstedts)

2 ”Solenoid”, Mircea Cârtârescu (Albert Bonniers Förlag)

3 ”Dyksommar”, Sara Stridsberg (Bokförlaget Mirando) [mer om ”Dyksommar” på bloggen Bibblans bokbabbel]

4 ”Jakobsböckerna”, Olga Tokarczuk (Ariel) [nyutgivning]

5 ”W.”, Steve Sem-Sandberg (Albert Bonniers Förlag)

6 ”Kväll i paradiset” + ”Välkommen hem”, Lucia Berlin (Natur & Kultur)

7 ”Teonauterna”, Sam Ghazi (Norstedts)

8 ”Den okända dimensionen”, Nona Fernández Mallo (Palabra förlag)

9 ”Björnkvinnan”, Karolina Ramqvist (Norstedts)

10 ”Oktoberbarn”, Linda Boström Knausgård (Modernista)

 

 

 

Vladimir Sorokin då? (Du såg hans namn överst på listan va?) Jo, jag vill åtminstone spontant påstå att det för min del tog fart för drygt två år sedan, när Elif Batumans ”The Idiot” gavs ut på engelska (på svenska 2018). Vidare att bland annat ”The Taiga syndrom” (Cristina Rivera Garza) står som en milstolpe längs vägen.

Antagligen började det dock redan med Svetlana Aleksijevitjs nobelpris 2015 och kanske framförallt i och med Modernistas nyutgivning av Zamjatin och Dostojevskij (den senare i briljant Egon Schiele-skrud). Men klassiker kan i det här sammanhanget inte mäta sig med moderna adaptioner av traditionella former. Samtiden är alltid mer intressant, vilket är lätt att argumentera för eftersom historien är en ständigt närvarande beståndsdel av nuet.

Så, det började med Batuman – och nådde under fjolåret sin kulmen(?) i och med att jag sent omsider upptäckte den 64-årige ryska författaren Vladimir Sorokin.

Men… vad var det som började, kanske du tänker? Vad menar han? Jo, jag syftar förstås på det grepp som fiktionens absurda Ryssland (och Sovjet) har tagit om min eskapism i synnerhet och läsning i allmänhet. Egentligen är det väl det absurda Europa som det handlar om – och där bär Mircea Cârtârescu ett stort lass, framförallt i och med ”Solenoid”.

Efter att ha läst ”Manaraga: mästerkockens dagbok” har jag hursomhelst haft svårt att ägna mig åt annat än Sorokins författarskap. Jag har letat med ljus och lykta efter översättningar som jag kan förstå och inget av det jag har hittat har gjort mig besviken. Det har snarare befäst min initiala förmodan att detta är ett författarskap som inte liknar något annat.

Sammantaget består Sorokins verk av framtidsvisioner som är så väl chockerande som satiriska, tänkvärda, systemkritiskt – och fullständigt oberäkneliga. En sorts konspiratorisk realism, framförda av en hantverksmässigt mästerlig och tillgänglig prosa. Ibland slås jag av tanken att jag aldrig mer vill läsa någonting annat än Vladimir Sorokins böcker, de skulle liksom vara nog.

Those readers […] who turn to literature for consolation, or moral enlightenment, or lessons in self-esteem, are well advised to look elsewhere.
—C. Caryl, The New York Review of Books

Summa summarum är att jag älskade att läsa ”Manaraga”, för att återknyta till årskatalogen. Dess största behållning är dock ändå att den ledde mig vidare till ”Is”-trilogin.

Tyvärr finns endast centraldelen översatt till svenska, vilket så klart är obegripligt. Samtliga finns dock samlade på engelska och utgivna av New York Review of Books, i översättning av Jamey Gambrell (2011).

För övrigt anser jag att… alla med litteraturintresse borde ta en titt på och hålla sig a jour med NYRB:s utgivning. Och håll dig alltså borta från Sorokin till dess att du är beredd att sätta övrig läsning på paus.

 

P.s. Där 2019 oväntat kom att handla om Sorokin kommer 2020 högst avsiktligt att handla om David Foster Wallace. Jag planerar nämligen att läsa mig igenom Wallaces fiktion, med ”Infinite Jest” (1996) som utgångspunkt. Hysterisk realism känns ganska givet med tanke på allt som har varit. Men mer om David Foster Wallace i ett annat inlägg. D.s.

God fortsättning!

 

Rekommenderad Sorokin-läsning:

Läsecirkeln Afrikanska röster: Mäta tid av Helon Habila

9789186307318

I Söndrums biblioteks och Stadsbibliotekets gemensamma afrikanska läsecirkel Röster från unga nationer har vi nu träffats en tredje och sista gång efter att ha läst Mäta tid av Helon Habila.

Helon_Habila5

Foto: Jide Alakija

Helon Habila föddes 1967 och växte upp i Kaitungu, Gombe i norra Nigeria med sina föräldrar och sex syskon. Hans far var först predikant varefter han blev tjänsteman inom statsförvaltningen, modern arbetade som sömmerska. Efter grundskolan skrevs Habila in på en gymnasial ingenjörsutbildning, men redan efter ett år hoppade han av utbildningen, då författardrömmarna pockade på. Så småningom tog Habila en examen i engelska vid universitetet och arbetade därefter som föreläsare i engelska och litteratur vid universitetet i Bauchi. 1999 flyttade Habila till Lagos, där han först arbetade som skribent och därefter som redaktör. Från 2005 har han mestadels varit bosatt i USA, där han undervisat i creative writing vid skilda universitet. Mäta tid (Measuring time) gavs ut 2007 och på svenska tre år senare.

Hur tyckte då gruppen att romanen var skriven? Det här var mer av en vanlig roman. Mer lättläst än de tidigare romanerna. Författaren är en god berättare tyckte någon. Någon annan tyckte att romanen blev bättre vartefter man läste, men att den var lite pratig i mitten.

Vi diskuterade när i tiden romanen utspelade sig. Vi kom fram till att det var på 1980- och 90-talen. Någon hänvisade till ett födelse- och dödsårtal som stod på en gravsten. Vi noterade att gamla seder och folktro dock fortfarande kunde skönjas, trots att romanen utspelar sig närmare vår egen tid.

Vi diskuterade huvudkaraktärerna i romanen. Tvillingbröderna Mamo och  Lamano och fadern Lamang – alla tre med smått liknande namn. De har en komplex relation och det står på flera ställen i romanen att tvillingarna hatade sin far. Detta var en av de saker som  författaren la stor vikt på att påpeka i romanen, men som någon i gruppen antydde, inte riktigt följdes upp. Som läsare skulle man velat ha mer och fördjupande förklaring av detta. Breven som skickas från den ene tvillingbrodern till den andre, undanhålls fadern. Var det ett sätt kanske att straffa honom, funderade vi.

Mamos kärleksrelation med kollegan Zara pratade vi en hel del om. I relationen är Mamo passiv, som i sitt liv i övrigt. Intelligent, men hela tiden väntande på att saker ska hända och verkade, i våra ögon, leva ett tämligen tråkigt liv. I diskussionen grunnade vi på om det berodde på att han hela sitt liv varit en sjukling och att detta hindrat honom från att vara aktiv. Brodern, Lamano, hade dock helt andra egenskaper – aktiv, extrovert och äventyrslysten som gav sig ut i krig.

Vi pratade även en del om farbror Ilya, som var rektor på skolan där Mamo arbetade,  att det kändes som att han var en stark och klok man som osjälviskt stretade på med arbetet att upprätthålla den lokala skolan. Även i denna roman, noterade vi, finns en koppling mellan religion och utbildning. Vi diskuterade även emiren, vars självbiografi Mamo sätts att skriva. Hur Mamos egen målsättning, dvs skildra folkets historia, var något helt annat, än det han var satt att göra.

Vi diskuterade faderns ego – hans politiska ambitioner, som ibland gick som han ville och ibland inte, om kvinnorna som ständigt omgav honom och hur han till slut fick sitt avslut.

Med två bibliotekarier i gruppen, var vi bara tvungna, att avsluta diskussionen med ett stycke i romanen, där en bibliotekarie beskrivs på ett, inte alltför smickrande sätt.

Med denna tredje och sista roman, är läsecirkel slut för denna gång.

/ Jörgen, Söndrums bibliotek och Anna R, Stadsbiblioteket

 

Fjärde advent – lästips inför julen!

4

Här tipsar vi i personalen på Biblioteken i Halmstad om lite nytt, gammalt, pärlor från det gånga året och vad vi ser fram emot under 2020. Fler lästips hittar du här

 

tallöarna

 

1. Jag läser just nu:

Jag läser just nu Tallöarna av Marion Poschmann. En otrevlig dröm får Gilbert att lämna sin fru och Tyskland i all hast för att bege sig av på en resa som av en slump för honom till Japan, där han tillsammans med en deprimerad student följer i haiku-diktaren Matsuo Bashō fotspår.

Det här är en humoristisk svart smått surrealistisk roman med tankar om skägg, tallar, lövträd i Pennsylvania, haiku och såklart, Japan. När jag läser, så bildgooglar jag hela tiden. Författaren har nämligen smart listat de orter som besöks längs resans gång i innehållsförteckningen. Själv planerar jag allt in absurdum, så det är något extremt befriande med att läsa om människor som bara ger sig hän och tar allt som det kommer…

 

hennes-varsta-mardrom.jpg

 

Jag håller även på och läser en thriller. Peter Swanson är tillbaka med Hennes värsta mardröm som handlar om Kate som får ett erbjudande om bostadsbyte av sin syssling, som hon aldrig träffat. Eftersom Kate har en del i bagaget och behöver en nystart, så tackar hon ja och snart flyttar hon in i sysslingens lägenhet i Boston, medan sysslingen flyttar in i hennes i London. Kate har knappt mer än anlänt till sin nya bostadsadress förrän hon blir bekant med sin första granne och hon får snart veta att en kvinna i grannlägenheten är försvunnen. När polisen dyker upp, så både skrämmer och triggar detta Kate att gå in på djupet och undersöka vad det är som egentligen har hänt.

Jag gillar thrillers som utspelar sig i en avgränsad miljö– som i detta fall ett bostadshus med lägenheter och interagerande grannar, vilket gör att antalet misstänkta reduceras avsevärt. Det här är en thriller full av lögner, hemligheter, smussel och dolda agendor.

 

2. Årets bästa läsupplevelse har varit:

memorys bok

 

Jag vill nämna tre.

Den första är Memorys bok av Petina Gappah som var en mycket stark läsupplevelse. Romanen handlar om Memory som plötsligt lämnas bort av sina föräldrar som barn. Vi får följa berättelsen både ur barnet Memorys och det vuxna Memorys perspektiv och stegvis får vi mer fakta i målet, vilket väcker all världens känslor inom en som läsare.

Boken lästes som en av tre böcker i en av våra afrikanska läsecirklar. Se tidigare inlägg här på bloggen.

 

Två  andra romaner som, lite oförtjänt hamnat i skymundan, under året är:

monopolet

Monopolet av Måns Wadensjö handlar om Alice som precis fått ett timvikariat på Systembolaget. Vi får följa med när hon lärs upp – öppnar lådor, packar upp tonvis med alkohol, frontar flaskor och håller ordning på hyllorna. Vartefter Alice blir varm i kläderna, får hon även sitta i kassan, vilket ger nya utmaningar, där möta stammisarna, göra legitimationskontroll och neka berusade är några.

Den här romanen öppnar upp bakom kulisserna och ger en närgången beskrivning av människorna på golvet. Man riktigt hör klirrandet, ser flaskorna och känner ansträngning och svetten lacka. Samtidigt väcker romanen tankar kring alkohol, systembolaget, oss svenskar och vårt drickande.

 

högspänning

 

Högspänning av Henrik Bromander handlar om Lotta som är i 50-års åldern, frånskild, med en vuxen son och som arbetar som svenskalärare på gymnasiet. I ett myller av tankar, reflektioner och återblickar, lära vi känna Lotta. Och vi märker snart att det är något som skaver. Problemen börjar på allvar när Lotta hamnar i klinch med den yngre nyrekryterade rektorn på skolan och det går upp för henne att något ofattbart har hänt – hon har blivit elöverkänslig.

Det här är en svart humoristisk, men samtidigt varm roman, skriven med ett rappt och intensivt språk där flera tidstypiska fenomen vävts in i berättelsen. Att förvisa den här romanen till att bara handla om elöverkänslighet är helt fel, då den är mycket, mycket mer!

 

3. Inför 2020 ser jag fram emot:

Inför 2020 års första del, så ser jag bland annat fram emot att läsa ikapp det jag inte hunnit läsa 2019, tex Nora eller brinn Oslo brinn av Johanna Frid och inför 2020 är jag lite nyfiken på tex Sara Paborns nya roman Tistelhonung och Ann Cleeves nya kriminalserie Albatross.

 

/ Anna R, Stadsbiblioteket

Tredje advent – lästips inför julen!

 

3

Här tipsar vi i personalen på Biblioteken i Halmstad om lite nytt, gammalt, pärlor från det gånga året och vad vi ser fram emot under 2020. Fler lästips hittar du här

 

  1. Jag läser just nu:

Läser nu nyöversättningen av Virginia Woolfs Mot fyren, gjord av Annelie Bränström-Öhman.  Jag var lite orolig innan och tänkte: är detta verkligen nödvändigt?  Men det inser jag nu att det var! Tycker ännu mer om romanen nu och det säger inte lite!

 

2. Årets bästa läsupplevelse har varit:

Allt jag läst och läst igen av Rachel Cusk, Outlinetrilogin men även hennes andra böcker. Hon hittar  på pricken ord för att beskriva mänsklig skröpplighet och våra tillkortakommanden. Hon avlyssnar livet självt och ger oss det tillbaka i fantastisk form. Tack tack.

3. Inför 2020 ser jag fram emot…:

2020 ser jag fram mot fler böcker av Jamaica Kincaid. Nobelpristagare vilket år som helst, tro mig!

 

/ Elisabeth, Stadsbiblioteket

Andra advent – lästips inför julen!

2.jpg

Här tipsar vi i personalen på Biblioteken i Halmstad om lite nytt, gammalt, pärlor från det gånga året och vad vi ser fram emot under 2020. Fler lästips hittar du här

 

  1. Jag läser just nu:

Jag läser just nu Anna Focks Augustprisnominerade Väderfenomen, samt Vladimir Sorokins Tellurien, Michel Houellebecqs Serotonin och Athena Farrokhzads I rörelse (plus några till).

 

2. Årets bästa läsupplevelse har varit:

Årets bästa läsupplevelse har varit Vladimir Sorokins Is-trilogi, som förhoppningsvis snart kommer på svenska i sin helhet (än så länge finns andra delen översatt). Egentligen är det dock omöjligt att välja mellan Sorokins trilogi, nobelfavoriten Mircea Cărtărescus fullständigt nihilistiska (briljanta) Solenoid och den flerfaldigt prisade Marlon James senaste, Black leopard red wolf – som av bland andra honom själv har kallats för en afrikansk Game of Thrones.

 

3. Inför 2020 ser jag fram emot…:

Inför 2020 ser jag fram emot och hoppas på Karina Sainz Borgos Natt i Caracas, Laura Van Den Bergs novellsamling I Hold a Wolf by the Ears: stories, William Gibsons Agency, en fortsättning på ”Black leopard […]”, att George Saunders får Nobelpriset och så vidare, och så vidare.

Så många böcker, så lite tid.

 

/ Joakim, Vallås bibliotek

Första advent – lästips inför julen!

fc3b6rsta-advent.jpg

Här tipsar vi i personalen på Biblioteken i Halmstad om lite nytt, gammalt, pärlor från det gånga året och vad vi ser fram emot under 2020. Fler lästips hittar du här

 

  1. Jag läser just nu:

Gun love av Jennifer Clement. En för mig ny författare och jag gillar boken väldigt mycket.

 

2. Årets bästa läsupplevelse har varit:

Alltid svårt att välja en men Små eldar överallt av Celeste Ng var väldigt bra.

 

3. Inför 2020 ser jag fram emot:

Jag hoppas att Fredrik Backmans utlovade tredje del i serien om Björnstad äntligen kommer ut. De första två delarna är fantastiska så har du inte läst dem än så gör det.

 

/ Fredrik, Stadsbiblioteket

 

  1. Jag läser just nu:

Beate Grimsruds Jag föreslår att vi vaknar. En bok som handlar om Vilde som har många likheter med författaren och som drabbas av bröstcancer. Vilde är en besvärlig patient som absolut inte vill veta sanningen, hon vill att läkarna ska trösta och lugna henne vilket helt strider mot läkareden. Fasan i cancersjukdomen har nog aldrig så tydligt gått upp för mig; än en gång slås jag av romanens kraft och förmåga att gestalta det allmänmänskliga.

Boken är en av årets bästa tycker jag och att den inte blev nominerad till Augustpriset en gåta.

 

     2. Årets bästa läsupplevelse har varit:

Minnet är kort och böckerna många. En roman som dyker upp som en kandidat är Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar. Den är tjock och myllrande och helt utan spår av autofiktion vilket kändes som en befrielse efter de senaste årens flod av böcker som bygger på verkligheten.

 

    3. Inför 2020 ser jag fram emot:

Jag hoppas på en lika totalt slukande läsupplevelse som Elena Ferrantes Neapelkvartett eller Edward St Aubyns Romanerna om Patrick Melrose. Kommer inte det är jag nöjd med att få tid att läsa alla de fantastiska böcker som kommit i år och som jag inte kommer att hinna läsa.

 

/ Jeanette, Stadsbiblioteket

En thriller i mörkret?

mörker.jpgMörkt, kallt och rått ute? Vad passar då inte bättre än en spännande thriller i hemmets varma vrå?

 

nattspår

 

I Nattspår av Karin Aspenström lär vi känna Kaj Lomme, en sextiofemårig författare med skrivkramp och, kanske, sina bästa romaner, bakom sig. När han efter att ha publicerat ett blogginlägg blir utsatt för hot, beslutar han sig för att flytta till ett ödehus i Värmland.

Inte så långt efter inflyttning börjar märkliga saker hända. För att få svar, beger sig Kaj ut och lär känna byns invånare och närmar sig snart en historia som skulle kunna bli en stoftet till en ny roman. Det visar sig dock snart finnas de som är beredda att gå långt för att dölja saker som hänt i det förflutna.

Jag gillar tanken på spänningsromanen som en spegel av vår samtid. Och det är den här romanen, dels i skildrandet av ett näthatsdrev, men också i beskrivningen av Lomme som lite av en kulturman. I Nattspår får vi en sävlig spänningsintrig, där författaren sammanlänkar dåtid med nutid och förser oss med små detaljer för att höja vår puls måttligt, men utan att röja alltför mycket. 

 

klickad.jpg

 

I Klickad av Karin Bojs möter vi Doris, som är vikarierande journalist på en kvällstidning och som jagar nätartikelsklick och fast anställning. Hon lever ensam, men har en bror som lider av psykisk sjukdom som hon engagerar sig i. Tre gånger i veckan tränar hon en stenhård form av rysk självförsvarsmetod som heter Systema. När hennes träningskompis hittas död, börjar Doris gräva i händelsen.

Detta sker samma vecka som Nobelpriset i medicin ska tillkännages. Doris skickas iväg för att rapportera och när priset går till en anställd på Karolinska institutet, så finner sig Doris snart i en värld med både stora egon och ifrågasatta rön.

Bojs har tidigare arbetat som vetenskapsredaktör på DN och är kanske mest känd för den August-prisvinnande fackboken Min europeiska familj från 2015. Den här spänningsromanen är både fartfylld och på sina ställen ambitiöst faktaspäckad. Det märks att Bojs kan, har inblick och brinner för frågor som rör DNA, medicin och forskning.

 

sista färjan från ystad

 

I Sista färjan från Ystad av Karin Alfredsson sätter sig ett par i en bil och kör skyndsamt ner mot Skåne för att hinna med sista färjan från Ystad. När bilen väl kör ombord och lämnar Sverige lämnar de samtidigt en lång rad människor bakom sig. Människor vars liv paret högst varit involverade i.

Författaren Karin Alfredsson har tidigare skrivit en rad böcker där det centrala temat har varit kvinnors liv och villkor och där viktiga ämnen såsom tex misshandel, trafficking och aborträtt har lyfts. Denna thriller är dock något helt annat. Det är en ren underhållningsroman som både är snabbläst och mycket spännande och som samtidigt skapar nyfikenhet och lust att läsa mer av författaren i fråga.

 

fallet

 

I Fallet av Lars Wilderäng möter vi Micke som lever på gatan. Han är smutsig, nergången och letar ständigt efter någonstans att värma sig. Vem var Micke egentligen innan han hamnade här?

Med start 2002 och framåt får vi följa Mikael genom bostadsköp, familjebildning, restaurangbesök, Thailandsresor och ännu flera bostadsbyten och restaurangbesök i en allt snabbare lånekarusell. Krona för krona tar sig Micke närmare ruinens brant och inga bromsar i världen kan stoppa honom.

Hade jag inte sett tv-programmet Lyxfällan, så hade jag nog avfärdat den här boken som alldeles för orealistisk, men uppenbarligen finns det människor som är på detta vis. Och så till bokens intrig – vem är egentligen skyldig till att Micke sitter i den sits som han nu befinner sig i? Han själv eller de som ständigt uppmuntrade honom?

Detta är en helt fristående spänningsroman, så har man inte läst Wilderäng tidigare, så är detta en bra bok att börja med.

 

låt mig vara

 

Låt mig vara av Clare Macintosh handlar om Anna som är mitt i livet – tillsammans med en man hon älskar, nybliven mor och har en stabil ekonomi. Livet borde vara på topp, men sorgen gnager inom henne. Hon förlorade både sina föräldrar inom loppet av sju månader. Anna har aldrig kunnat förlika sig med polisens utlåtandet om att det var självmord, utan har alltid misstänkt att föräldrarna istället bragdes om livet. När hon nu ett år efter föräldrarnas död får ett gratulationskort som anspelar på tragedin, så tar hon ny kontakt med polisen och möter där en pensionerad civilanställd polis som börjar gräva i fallet.

Detta är den brittiska författaren Clare Macintosh tredje spänningsroman. Har man läst henne tidigare, så vet man att handlingen plötsligt på ett mycket dramatiskt sätt kan vända i en helt ny riktning. Det börjar mycket långsamt, men vartefter tar det fart och historiens upplösning presenteras för oss. Berättelsen vacklar stundom, men boken är ändock helt läsvärd, trots att den inte når fram om jämför med debuten. Har du aldrig läst Macintosh innan, så läs då Jag lät dig gå.

 

dubbelliv

 

Dubbelliv av den amerikanska författaren Flynn Berry handlar om Claire. När hon var barn blev hennes barnflicka mördad och hennes pappa misstänkt för mordet. Mordfallet slogs upp stort i massmedia, samtidigt som pappan försvann spårlöst. Claires familj bytte namn, lämnade London och flyttade till Skottland för att undkomma drevet. Nu i vuxen ålder har dock Claire återvänt till huvudstaden för att söka  efter ledtrådar om sin far. 

Detta är Berrys andra thriller efter debuten Sargad. Claires jakt på sanningen om sin far sammanflätas här med historien om hur föräldrarna träffades, förälskade sig, bildade familj och slutligen separerade innan den stundade tragedin med barnflickan. I periferin ligger hela tiden föräldrarnas vitt skilda klassbakgrund och lurar.

Vad hände egentligen den där kvällen då barnflickan bragdes om livet? och vad hände med Claires far? Om han fortfarande är i livet, var har han då gömt sig alla år?

 

/ Anna R, Stadsbiblioteket