Dalenglitter – en roman om hårt arbete är utgiven på Weyler förlag och skriven av Wanda Bendjelloul som är journalist och filmkritiker på DN. Detta är författarens debutroman.
Den unga kvinna som är bokens berättarjag har vuxit upp i förorten Dalen där tunnelbanespåret utgör den avgrundsdjupa gränslinjen mellan de fina villorna i Enskede och gårdarna i Dalen.
”Fram till att vi började gymnasiet hade många av oss en ganska vag uppfattning om livet på andra sidan spåret. Den lilla information vi hade byggde på killarnas högljudda fantasier om de blonda tjejer de brukade spana på nere vid tunnelbanan och deras respektive Instagramflöde. De bar alla exotiska namn som Märta, Stina och Sigrid och hade som regel långt, blont och blankt hår.”
I Dalen bor berättarjaget med sin polskfödda mamma som är frisör på en lokal frisersalong. Själv arbetar hon på en snabbmatsrestaurang i city. Här möter hon alla möjliga kunder – stammisarna, män i kostym, blåställ och hipsters med skägg, som kommer in flera gånger varje dag, den stadiga strömmen av färjeresenärer från Finland, de sockerberoende kolasåsglassåtarna, de föräldralediga papporna som räds ballonger mest av allt och de som måste avhysas. Hon har en tämligen osympatisk och godtycklig chef som understödjer att arbetsmiljön präglas av sexism, rasism och bristande hygien. Arbetet är monotont och hennes armar är fulla av brännmärken, men hon lär sig samtidigt mycket tex hur man rör sig medsols i en åtta, hur mycket 3 gram isbergssallad väger i handen och hur svårt ketchupfläckar är att skrubba bort. Här finns också vänskapen med Jamila, som alltid blir tilldelad att arbeta i den eftertraktade kassan, och som lär berättarjaget, när även hon avancerar och får arbeta där, hur man kan sno pengar ut kassan.
I romanen möter vi ett segregerat Stockholm där välbärgade äldre män från Lidingö kladdar på unga förortstjejer på krogen och ger övningskörningslektioner mot sexuella tjänster och där tjejerna från villaområdet obekymrat semestrar i Nice och får körkortet betalt av föräldrarna. En annan bild visar sig i vänskapen med Jamila, som är bosatt i Tensta. Av henne får berättarjaget veta att Dalen inte är någon riktig förort, då ”inget där är på liv och död som för oss andra” och att hon är ett dalenglitter. Ett ord som används för tjejer från förorten, som när de dyker upp på stan, är uppklädda i billiga smycken och kläder från tex H&M eller märkeskopior.
”Hon skrattar rått och gör en gest mot min Chaneltröja. Stenarna i C:et reflekteras i ljuset från takkronan och sprider sina regnbågsfärgade prismor över bardisken.
-Du vill liksom lite föööör mycket.”
Ett dödsfall i släkten och en stundande begravning gör att berättarjaget i bokens senare del beger sig av till Polen. Det är en jämngammal kusin som arbetat utomlands som förolyckats i en arbetsplatsolycka.
”Det senaste året arbetade han utomlands, som så många andra män i min familj. Farbröder, kusiner och bryllingar som fått jobb på fabriker, i lagerlokaler och lastbilshytter. Tillsammans med andra polska män bodde de ofrivilligt i kollektiv ute på någon lerig åker utanför irländska, brittiska eller svenska hålor. Eller så bodde de i nedgångna huslängor med ”Ut med polackpacket” sprejat på fasaden.”
Under denna Polen-vistelse blir vi också varse förutsättningarna för homosexuella i Polen.
Den här romanen är en klasskildring som beskriver en ung kvinnas vuxenblivande. Den är rappt skriven, språket flyter och man dras omedelbart in i berättelsen. Jag går igång på arbetsplatsbeskrivningar, där det enkla upprepande, monotona och rutinmässiga arbetet beskrivs ingående och det blir för mig till och med en fröjd att läsa om omöjligheten i att städa bort ett pommes frites som fastnat vid ett felmonterade eluttag under en soffa. Jag tänker på Monopolet av Måns Wadensjö och Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata när jag läser. I romanen finns en glädje och nyfikenhet inför livet och framtiden står någorlunda öppen, även om berättarjaget ser hinder och att olika förutsättningar finns.
/ Anna R, Stadsbiblioteket
