En dag surfade jag in på en bettingssida för att se vem folk tippade på som vinnare till årets nobelpris i litteratur. På listan cirkulerade välkända namn som Philip Roth och Haruki Murakami. På fjärde plats låg Joyce Carol Oates, vilket gjorde mig tämligen nyfiken. Med skämskepsen på är jag kvinna nog att erkänna att jag vid tidpunkten aldrig hade läst någonting av denna författare. Detta var jag tvungen att genast råda bot på. Med högsta växeln sprang jag runt i bibliotekets hyllor och haffade den allra tunnaste bok som jag kunde hitta, vilket lyckodrag detta visade sig vara! Boken jag fick händerna på bär den fruktansvärda och ambivalenta titeln Våldtagen : en kärlekshistoria, som med sina blygsamma 160 sidor berättar en gruvligt hemsk historia.

Som titeln avslöjar berättar boken en traumatisk historia. Redan på första sidan får vi läsa om hur en kvinna genar, tillsammans med sin 12-åriga dotter, genom en park en sen sommarnatt. Kvinnan är trött, hennes dotter är trött, därför väljer man att ta den snabbaste vägen hem – den som sparar fem minuter. Ett beslut av många som leder fram till den händelse som kom att förändra de bådas liv. På vägen hem stöter mamman och barnet på en grupp unga män som, påverkade av metamfetamin, ger sig på dem fysiskt. Männen våldtar mamman samtidigt som en håller fast dottern en bit därifrån, där hon är oförmögen till att göra någonting annat än att lyssna till hur hennes mamma får genomleva den värsta halvtimmen i sitt liv.

Detta är i stora drag hur boken inleds. Det är den värsta inledning på en bok som jag någonsin har läst. Detta är en bra bok, men det är också en riktigt hemsk bok som omöjligt kan lämna en läsare oberörd. Den är också en viktig bok för den visar inte bara på det fysiska övergreppet utan också på ett rättsligt- och samhälleligt övergrepp. Tror inte den är helt oförankrad i verkligheten. Lite kuriosa är också att boken filmatiseras och planeras ha premiär 2017.

Joyce Carol Oates är, minst sagt, en produktiv författare och ett axplock på böcker som du kan hitta på bibliotekens hyllor kan du se här:

Jag ska skydda dig från allt

Det stulna hjärtat

Bittert som mitt hjärta

Blonde

Brudgummen

Det var vi som var Mulvaneys

Frida

Ernest Hemingway räknas som en av de allra största författarna i världshistorien. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1954. Mycket har skrivits om hans mytomspunna liv, men denna bok har sin utgångspunkt i hans första fru Hadley Richardson. Boken Åren i Paris och är skriven av Paula McLain, en amerikansk författare som jag inte kände till tidigare.  Åren i Paris är hennes mest kända bok.

Hadley träffar Ernest i St Louis innan han på riktigt slagit igenom som författare. Hadley är äldre än Ernest och hon blir varnad för honom av alla sina vänner. ”Han är en kvinnokarl och kommer göra dig olycklig” är vad de säger och Hadley tvekar, men kan inte släppa Ernest. Hon vet att det kommer att bli tufft och att Ernest karriär kommer stå i centrum, men väljer ändå honom. Kvinnosynen speglar en tid där kvinnan traditionellt är van att kliva åt sidan för mannens karriär, så det är kanske inget konstigt med det, men man slås ändå av hur mycket självuppoffring en människa kan stå ut med. En hade önskat att Hadley hade möjlighet till ett bättre liv och att hon hade kunnat lämna Ernest tidigare. Det finns dock fina stunder i deras äktenskap som gör att en får förståelse för vad Hadley kunde hänga upp sina känslor på.

Planen för paret Hemingway är att flytta till Rom för att Ernest ska kunna skriva och vistas i rätt kretsar med möjlighet att bli erkänd författare, men de blir istället övertalade att flytta till Paris. I Paris umgås paret med andra stora inom konstnärs- och författarvärlden; Gertrude Stein, paret Fitzgerald, Sherwood Andersen, Ezra Pound, James Joyce är några av dessa. För en som endast läst verk skrivna av dessa och/eller läst om dem under litteraturvetenskapskurser är det väldigt spännande att få träffa dem så här, mer levande i en skönlitterär bok. Paula McLain lyckas väldigt bra med personporträtten och miljöbeskrivningarna. Genom att läsa boken upplever man Paris, en stad där alla med talang verkade befinna sig i början av 1920.

Ernest delar med sig av sitt skrivande till Hadley och det är fantastiskt att få inblick i hans tankar kring skrivandet, även om detta är en fiktiv bok, så känns det trovärdigt. Hemingway är den sortens författare som använder sig av isbergsprincipen i sitt skrivande och som tvingar läsaren att läsa in väldigt mycket mellan raderna. En del av det som står mellan raderna kan man få ledtrådar till i denna bok, genom att få en inblick i Ernest liv och relationer.

Hadley blev inte Ernest enda fru och Hadley själv gifte om sig en tid efter att paret brutit upp 1926.

Denna bok handlar om den tid som de hade tillsammans.

Jessica – Stadsbiblioteket

Här finns boken!
Åren i Paris av Paula McLain

Är du intresserad av krigsskildringar är det här en perfekt bok för dig. Det är en fängslande debut, en brutal bok som känns väldigt realistisk. Jag kunde inte sluta läsa den, stundtals bedövad av en uppgivenhet som alltid drabbar mig när jag läser om krig och fruktansvärda händelser. Vad kan en roman lära oss om historien? Vad gör krig med människor, vad gör det med soldaterna och vad gör det med dem som finns kvar hemma? Frågor som skuld och ansvar funderar man över när man läser boken men också funderingar om den fria viljan dyker upp.

Man ska inte låta sig luras av romanens framsida, det här är ingen romantisk skildring om andra världskriget utan en rå, brutal skildring från kriget. Löftet handlar om andra världskriget sett ur ett tyskt perspektiv. En stor del av boken är skriven i dialogform. Bokens huvudpersoner, Katharina Spinell och Peter Faber gifter sig via en förmedling. Han är i desperat behov av permisson, bort från helvetet och skyttegravarna på östfronten. Hon blir lovad änkepension om han dör och en ny ställning som fru.

”Kom igen nu” sa prästen. ”Klockan är en minut i tolv där hemma”
Faber drog ner rockärmen över handen.
”Med huden Faber. Inte ärmen.
Prästen tog upp en näve jord som han slängde på hjälmen.
”Så där.”
”Tack.”

Faber lade tillbaka handen och de andra männen gjorde likadant. Fältprästen började prata och efter några minuter var Faber gift med en kvinna i Berlin som han aldrig hade träffat.
Vi får sedan följa Peters liv som soldat i öst och Katarina som finns kvar hemma i Berlin där hennes familj till en början lever gott tack vare högt uppsatta vänner inom nazistpartiet.

Det är en bok som lämpar sig perfekt som läsecirkelbok. Längst bak finns flera frågor att diskutera efteråt men som också är intressanta att läsa och reflektera över när man själv läser boken.

Audrey Magee skrev boken Löftet för att försöka förstå hur det vara att vara ”vanlig” tysk under andra världskriget och för att historien alltid upprepar sig, vi har inte lärt oss något. Tystnaden är farlig!

/Annika Söndrums bibliotek
Här finns boken, klicka på länken!

Löftet av Audrey Magee

Det sista jag gör här på jobbet innan semestern är detta blogginlägg med tips om tre böcker att läsa under sommaren! Deras gemensamma nämnare är den svarta humorn och tårdrypande ämnen.

Jonas Hassen Khemiri – Allt jag inte minns
Khemiri misslyckas aldrig med en bok, så är det bara. Detta är en underbar berättelse som är som en återberättelse av vad som har hänt med Samuel; Laides pojkvän, Vandads sambo och Panterns vän, som nu är död. Rösterna är många och berättelsen är allt annat än kronologisk. Egentligen är det en svår bok att ta sig in i och det tar ett tiotal sidor innan jag kan urskilja vilka som talar och få ett grepp om historien, men sedan lossnar det och texten kommunicerar obehindrat med läsaren. Människorna i boken känns levande och färgstarka. Alla har ett eget liv, en egen åsikt, en egen röst. Det är svårt att beskriva handlingen, men som många bra böcker så handlar det om flera stora ämnen; kärlek, vänskap, tillit, ekonomi, att åldras, våld med mera. Missa inte denna Augustprisvinnande bok!

Christine Lundgren – Jag lever, tror jag
Nittonåriga Kim har två bästa vänner, men det är Moa som är den vilda och modiga, som får Kim att våga och utvecklas. Amanda har alltid varit den som ger vännerna balans genom att vara mer realistisk och ordentlig. Men en dag, en helt vanlig tisdag, så ringer Amanda till Kim och berättar att Moa är död. Hon har kört bil på fyllan, mitt i natten och kört rakt in i ett träd. Fanns det bromsspår? Tog Moa livet av sig? Kims sorgprocess blir lång och svår. Hon vill verkligen få reda på vad som fick Moa att ge sig ut med bilen den där natten, samtidigt som alla försöker få henne att släppa det hela och gå vidare. På nätterna besöker Kim Moas grav och där får hon en ny, mycket oväntad vänskap.

Med humor och allvar har Christine Lundgren, i sitt debutverk, beskrivit en ung men mogen tjej som genomgår den värsta fasen i sitt liv. Det är en fin berättelse med många bottnar.

Ett litet hål i mörkret – Ingrid Olsson
Jag fick äran att åka på skrivarläger tillsammans med 15 underbara unga och författaren Ingrid Olsson i slutet på förra månaden. Inför lägret skickades ett exemplar av en av Ingrid Olssons böcker ut till samtliga deltagare och även jag började läsa den. Detta är en Augustprisnominerad bok med extremt förtätad text som verkligen drabbar en. Att skriva så att det känns, det kan Ingrid Olsson, och då med mycket små medel.

Boken handlar om Kalle, som har en farmor som han älskar, men som nu ligger hon på sjukhuset och kommer kanske att dö. Vi får veta att Kalles pappa är död sedan flera år tillbaka. Kalle har ett fotografi av sin pappa där ha skrattar. Minnen i form av dofter, röst och så vidare lever kvar i detta enda fotografi. Mitt i allt detta blir Kalle intresserad av flicka som bor granne med honom. Det är något med henne som gör att han vågar öppna sig för henne, men inte för någon annan.

Här hittar du information om skrivarlägret med Ingrid Olsson:

http://www.regionhalland.se/skrivkramp

http://skrivkramp2016.blogspot.se/

https://bibliotek.halmstad.se/web/arena/skrivarlager

Och här finns böckerna om du vill låna! Klicka på titeln!
Allt jag inte minns
Jag lever tror jag
Ett litet hål i mörkret

Queer av William S. Burroughs

Vissa böcker vet man inte om man ska läsa förrän man tar upp dem, kanske är det omslaget som gör att man tar upp boken för att bläddra lite i den och kanske skumläser man lite här och var och utan att vet om det stannar man upp för ett par ord, en mening, en längre formulering och är ohjälpligt fast. Man måste bara läsa den här boken, som man råkat få tag på.

Författaren är inte obekant. Namnet i sig sätter igång vissa associationer, men när jag läste följande ord i förordets inledning:

”H A N såg ut som ett lik. Med gula fingrar, dåliga

tänder och ögon som döden själv. Eller så gick han

att likna vid ett vilt djur, som när han under en

middagsbjudning plockade upp en bit av den

nästintill råa rostbiffen med båda händerna och

gnagde i sig. Och hans sambo påminde mest om en

välmenande mentalpatient med tomt stirrande

blick, med ögon som antika dockors ögon

’som reflekterar allt och ser inget’.”

(Burroughs, 2014, s. V)

Då visste jag att jag bara vara tvungen att läsa den boken.
Texten ovan är en beskrivning av William S. Burroughs och hans hustru Joan Wollmer. Burroughs som var homosexuell, inledde i mitten av 1940-talet en relation med Joan Wollmer. Trots att de levde ihop som ett par, så levde de separata liv.

Det tog Burroughs 30 år att förmå sig att publicera Queer. Boken speglar hans liv under tidigt 50-tal fram till Joans död i september 1951.
Paret Williams-Wollmer var på en mindre fest. Burroughs hade gått dit i förhoppning om kunna sälja sin pistol. Han behöver pengar och dessutom tyckte han pistolen skjuter för lågt. Under senare delen av 40-talets andra hälft brukade Burroughs skjuta prick på apelsiner, som Joan placerat på sitt huvud. Istället för apelsiner tar Joan ett whiskyglas och sätter på sitt huvud.
Handlingen i Queer utspelar i sig under tidigt 50-tal i Mexico City. Burroughs alter ego Lee framlever sina dagar med att frekventera bögbarer och jaga allehanda droger. Lee har två mål i sin tillvaro, det ena är få till ett förhålland med den bisexuelle Allerton. Det andra är få tag i den kraftigt psykedeliska drogen – yage.

Bokens omslagsfoto från 1974 är intressant, då bredvid författaren en ung, tydligt androgyn David Bowie står.

Jörgen

Här finns boken:
Burroughs Queer