Nina Lykke : Nästa! : en läkarroman

Elin är allmänläkare och har en egen praktik. Men varför bor hon i sitt mottagningsrum? I en utvikbar IKEA-fåtölj? Har hon inget hem? Nej, visar det sig, det har hon inte sedan tre veckor tillbaka. En ungdomskärlek hörde av sig via Facebook och vips var otroheten ett faktum. Aksel som Elin varit gift med i drygt 20 år klarar inte av detta svek och Elin låtsas att hon flyttar till sin dementa mammas lägenhet. I själva verket har hon alltså bosatt sig på mottagningen. Aksel tröstar sig snabbt med den frånskilda grannen.

Nu funderar Elin, medan hon lyssnar på patienter, över vad som hänt. Hon för diskussioner med Tore, människoskelett i plast i naturlig storlek. Han blir hennes sarkastiska inre röst. Det verkar som hon med vett och vilja förstört sitt tidigare liv. Varför? Kan det möjligen vara för att hon är sååå trött på sig själv, mannen, samtiden och patienterna. Patienternas gnäll: Jag kan inte fullfölja den här graviditeten just nu eftersom vi beställt en jordenruntresa, tonåringen som gråter förtvivlat över att vara tvungen att följa med föräldrarna till Nice, nu igen! Det tjuriga barnet som inte vill låta sig undersökas och mannen med hemorrojderna. Och alla andra utan större medicinska fel som vill bli tagna på allvar, kräver remisser etc.

Jag fnissar igenkännande genom hela boken. Nina Lykke hittar träffsäkert samtidens svagheter men är inte fördömande, utan skildrar människor med stor medkänsla. Känslan är att vi alla är akvariefiskar som simmar runt runt när vi försöker komma nära varandra och bort från varandra och igenom akvariets glas. Chanslösa. Inte har vi någon livsberättelse, vi är som rö i vinden. Slumpen styr i mångt och mycket och det är förmodligen bra så. Mycket väsen för ingenting kanske eller som Elin säger till sina patienter (och inte lever efter själv): ”De vill inte lyssna på vad jag har att säga, vilket är att de måste lugna sig, nöja sig, äta varierat och röra på sig, i den ordningen. Jag är trött på att säga det och de är trötta på att höra det, men detta är sanningen och den är inte kul.”

En rolig, smart, samtidssatir! Jag menar, så här är det ju. Livet.

Här finns boken Nästa! : en läkarroman av Nina Lykke

Maria P. / Bokbussen

Om det inte vore för dig – Delphine de Vigan

”Om det inte vore för dig” är skriven av Delphine de Vigan som räknas till en av Frankrikes större samtida författare. Boken är utgiven av Sekwa förlag.

Boken handlar om Michka, en gammal kvinna som lever ensam i sin lägenhet. Bakom sig har hon en framgångsrik karriär där hon rest världen över och gjort fotoreportage. Hon har aldrig haft vare sig man eller barn. Boken inleds med att Michka drabbas av ett slags sammanbrott. Hon blir sittande i sin fåtölj helt oförmögen att resa sig och håller sig krampaktigt fast i armstöden. Man märker att hon är förvirrad och hon känner att hon håller på att tappa något. Det visar sig vara språket hon håller på att förlora. Hon börjar tappa orden, utelämna dem, blanda ihop dem och ersätta dem med andra. Michka klarar sig inte själv längre utan måste flytta till ett äldreboende.

Vi följer sedan berättelsen genom tre personer. Förutom Michka så är det Marie, en yngre kvinna som har bott granne med Michka och som Michka tagit hand om mycket när hon var barn. Marie och Michka står varandra väldigt nära. Där finns även Jerome, en man som arbetar som logoped på äldreboendet och som hjälper Michka med språkövningar. Dessa tre personers öden vävs samman. Det visar sig att Michka behöver Maries och Jeromes hjälp att leta upp två mycket betydelsefulla personer från sitt förflutna.

Berättelsen flyter stillsamt fram. Den innehåller en hel del dialog, vilket gör att man verkligen får en känsla för hur Michka gradvis förlorar sitt språk i allt större omfattning. Samtidigt visar sig glimtar från hennes förflutna i de nya förvrängda orden. Det visar sig vara ett mycket dramatiskt förflutet hon har. Genom samtalen Michka för med både Marie och Jerome rullas även bitvis både Maries och Jeromes historier fram. Jag tycker att det är en skickligt skriven berättelse där väldigt mycket blir sagt med få meningar och trots, eller kanske rentav tack vare, det förlorade språket. Det är en fin och lågmäld berättelse om vikten av att, inte minst för sin egen skull, se till att säga tack till de personer som varit betydelsefulla i ens liv.

 

/Maria L

Hemmet – Mats Strandberg

Tallskuggan är en plats där döden alltid är närvarande. Det här är den sista anhalten. Det alla vet, men ingen talar om, är att det sällan görs livsuppehållande åtgärder här.

En ny uppsättning möbler står och väntar i D6. En liten matgrupp. En byrå. En fåtölj. Fotografier på väggarna. Ett nytt hem i hemmet. Sängen är det enda i möblemanget som tillhör Tallskuggan. Den har desinficerats sedan Britt-Marie dog i den, och bäddats med rena lakan.

Mats Strandbergs verk talar jag gärna gott om. Så fort han släpper något nytt kastar jag mig över det och hans tidigare böcker läser jag gärna om flera gånger, även det han skriver för barn och ungdomar. Under påsken läste jag om en av mina absoluta favoriter bland skräckromaner – Hemmet.

I Hemmet möter vi Joel, som i sin ungdom lämnade småstaden han växt upp i med skivkontrakt och stora förhoppningar om en framgångsrik musikkarriär, men som nu återvänt som en före detta knarkare med krossade drömmar. Boken börjar med dagen då Joel ska hjälpa sin mor, Monika, att flytta från huset där Joel är uppväxt. Monika blev dement efter en hjärtinfarkt och ska nu flytta in på avdelning D på demensboendet Tallskuggan. Monika pratar ofta om att hon varit över på andra sidan i samband med hjärtinfarkten och att hon träffat Joels far där. Ibland vet hon inte om att hennes make är död, men ofta tror hon också att han följt med henne tillbaka till vår värld.

På Tallskuggan jobbar Nina, Joels bästa vän och bandkamrat från ungdomen som valde tryggheten framför musikkarriären och stannade i småstaden och bildade familj. När de skildes åt bröt de också kontakten och Nina känner att hon svikit både Joel, men även Monika som fungerat som en extramamma för henne när hennes egna, gravt alkoholiserade mor inte fanns där. Trots att Nina försöker undvika att springa på Joel är det såklart oundvikligt och båda tvingas konfrontera sitt förflutna.

Det brukar skämtas om Exorcisten-scener här i personalrummet när de fått se ovanligt tvära humörsvängningar och personlighetsförändringar, plötsligt uppdykande låtsaskompisar, kaskadspyor. Så hur ska hon veta vad som är demens och något annat?

Efter att Monika har flyttat in börjar det hända märkliga saker på Tallskuggan. Feta fläckar börjar dyka upp på väggar och de boende börjar prata om en man som flyttat in, men förutom Monika finns inga nykomlingar på hemmet. Däremot verkar Monika inte vara helt som vanligt, hon är ilsken, pratar om sig själv i tredje person, börjar få krampanfall och ibland är det som om hennes blick tillhör någon annan. Både Joel och Nina märker av det, men övrig personal menar att det beror på demensen, att närstående ofta ser skillnader i beteendet tydligare eftersom de känner personen sedan innan. Men Monika verkar också känna till saker som hon omöjligt kan veta något om – saker ur Joel och Ninas förflutna som de inte berättat om för någon och helst vill förtränga…

Nina blir stående. Monikas magra fingrar greppar om dörrposten. Bröstkorgen häver sig så att revbenen syns tydligt genom nattlinnet.

Och sedan faller Monika ihop. Knäna dunsar hårt mot golvet. En marionettdocka med avklippta trådar. Hela kroppen börjar skaka. Ryggen böjs bakåt. Det knakar om kotorna.

Det är tydligt att Exorcisten är en av Mats Strandbergs inspirationskällor till Hemmet och lika lite som vi vet varför flickan Regan blir besatt av demoner i Exorcisten, lika lite vet vi varför just Monika drabbas av ondskan som bebor henne. Och hur handfallen och maktlös måtte man inte känna sig som anhörig om någon nära angrips av något ont och främmande… eller av en obotlig sjukdom? Hur skulle man själv känna? För det övernaturliga tycker jag inte är det som skrämmer mest i Hemmet, även om det är väldigt otäckt när man som läsare inte kan avgöra om det som sker är övernaturligt eller en del av sjukdomen… Men tanken på att tappa kontrollen över sig själv, att förlora sitt minne och att inte bli tagen på allvar, den är skrämmande på riktigt.

Kanja

Getinge bibliotek och Bokbussen

 

Samlade verk för den socialt distanserade

Det är så klart frestande för en sån som jag, med mina preferenser, att även i det här sammanhanget skriva om all utmärkt skönlitteratur som finns på temana pandemi, virus, farsot, undergång, överlevnad, postapokalyps och så vidare.

Det vill säga litteratur med högt såväl existentiellt som eskapistiskt (underhållnings-)värde; fiktion som få trodde skulle kunna bli bokstavlig verklighet. På förekommen anledning är de idag inte riktigt lika få som förut.

Det ligger nära till hands att dra fram Cormac McCarthys mästerverk ”Vägen”, Margaret Atwoods “Maddaddam”-trilogi, Albert Camus ”Pesten”, ”Blindheten” av Jose Saramago, ”Drömmarna” av Karen Thompson Walker, Philip Roths “Nemesis”, tungviktarna ”Pestens tid” (Stephen King) och ”Den sista människan” (Mary Shelley), eller Mumin-boken ”Kometen kommer” (Tove Jansson).

Bara den hopen utgör ett habilt utbud vad gäller litterära anslag, ämnen, perspektiv och terapeutisk potential.

Men det tänker jag inte göra, skriva om det där alltså. Det finns nämligen alldeles för mycket intressant nytt i den svenska utgivningen som förtjänar uppmärksamhet. Ibland räcker det f.ö. att bara läsa något annat än samma vetenskapliga beteckning om och om igen.

Först och främst vill jag lyfta fram Lydia Sandgrens förbluffande debutroman “Samlade verk” (689 sidor). Romanen är en göteborgsk familjeberättelse som spänner över två generationer och Sandgren har redan jämförts med bl.a. Hjalmar Söderberg och Jorge Luis Borges. Jag skulle vilja lägga till Jonathan Franzén och Don DeLillo.

Språket, berättarstilen och fullföljandet av den monumentala ansatsen gör “Samlade verk” till något unikt i Litteratursverige: ett verk som utan synbar ansträngning pusslar ihop klassisk svensk romankonst med modern amerikansk dito, någonstans i gränslandet mellan verklighet och extraordinär fiktion. Utan att bli svårtillgängligt.

Om du bara ska läsa en svensk roman i år så är det denna sensationella prestation du ska välja.

Vidare sitter jag här med en hel hög andra aktuella böcker i knäet; böcker som jag, nu när det kommer till kritan, hellre rekommenderar än diverse redan etablerad undergångslitteratur:

P.s. Häromdagen upptäckte jag f.ö. ett Instagram-konto som ytterligare flyttade min fokus från allt corona-relaterat, men som samtidigt hotar att ödelägga min privatekonomi. En kort stund utgjorde @redfoxrarebooks till och med ett större hot mot mitt välbefinnande än vad covid-19 någonsin skulle kunna göra (ta i trä). På kontot publiceras nämligen bilder på mer eller mindre sällsynta exemplar av böcker. Och de är till salu. Förstaupplagor, första tryckningen, signerade, dedikerade. Med mera. En person med sämre impulskontroll hade kunnat lägga 5.000 kronor på “Girl with Curious Hair” (David Foster Wallace), 10.000 på “The Electric Kool-Aid Acid Test (Tom Wolfe), 20.000 på “The Old Man and the Sea” (Ernest Hemingway) eller strax över 50.000 kronor på “Suttree” (Cormac McCarthy). Det skadar ju inte att titta… men “Girl with Curious Hair” har jag ju faktiskt velat läsa ganska länge. D.s.

Ha det fint och glöm inte att tvätta händerna!

/ Joakim Andersson, Vallås bibliotek (i samarbete med Bertolt Brecht)

Foto: Kristin Pataki

Foto: Kristin Pataki

En halv värld bort – Mike Gayle

Jag vill börja med att vara tydlig på punkten att jag verkligen älskar mitt jobb som bibliotekarie. Att se litteratur, känna litteratur, andas litteratur, prata litteratur, det är någonting alldeles fantastiskt och inte alla förunnat. Men. Det finns en mörk sida med yrkesvalet. Under de senaste åren och efter ofantligt mycket läsning har jag märkt att jag får svårare att fängslas av böckerna. Jag kräver allt mer från det jag läser. Det handlar inte alltid och uteslutande om litterär kvalitet, utan för mig är det mer en fråga om sökandet efter den nya upplevelsen som får mitt hjärta att slå extra slag. Den där känslan av Aha! Den hittar man inte var som helst idag och jag har stundtals svårt för att hitta den. Därför blev jag lite förvånad över Mike Gayles relationsdrama En halv värld bort.

En halv värld bort är en nedtonad berättelse som handlar om ett syskonpar som splittras under barndomen, för att senare i vuxenlivet hitta tillbaka till varandra. Historien är inte direkt vad jag skulle kalla originell. Den är inte spännande. Den är inte överdramatiserad. Den doftar inte nobelpris. Egentligen har den ingenting. Absolut ingenting. Men som den fängslade mig. Författaren har på ett underfundigt vis lyckats snärja in mig i karaktärerna och i historien på ett sätt som gjort att jag inte kunnat släppa den ifrån mig. Den här boken är en liten pärla. Den har ett schysst språk, karaktärer man verkligen känner för, driv i handlingen och trovärdiga repliker. Den är bra men den har också det där lilla extra som jag inte kan sätta fingret på. Den är en riktig liten läckerbit på bibliotekets litterära smörgåsbord.

Rekommenderas!

Frida – Stadsbiblioteket

Murakami-mischmasch

I romanen Kafka på stranden får man följa två parallella utvecklingsberättelser om Kafka Tamura och Nakata. Tonåringen Kafka Tamura söker sin mamma och syster medan den äldre mannen Nakata för första gången i sitt liv lämnar sin hemstad. Deras historia flätas slutligen samman på en plats, som i min mening kan vara en av de bästa platserna man kan befinna sig på, ett bibliotek.

Murakami är en mästare på att få mig förvirrad. Hans roman Kafka på stranden är inget undantag. Läste jag precis om människor som kan tala med katter och att det regnar makrill från himlen? Är jag säker på att det inte var en barnbok? Jag svarar ja på båda frågorna!

Vad är det då för en bok? Fantasy, science fiction, skräck eller spänning? Jag vet inte på samma gång som jag vet att den är allt. Murakami blandar genrer på ett sällsynt sätt, berättelsen blir oförutsägbar vilket skapar en fascination och ett ”vill veta mer begär” hos mig som läsare.

Det är inte bara genrer som blandas hej vilt utan även referenser till bland annat grekisk mytologi, japansk historia, religioner och andra kända författare och deras verk. Oidipuskomplex blandas med shinto, Beethoven med Radiohead och Kafka med Bulgakov bara för att nämna några av referenserna. Inspiration har hämtats från alla världens hörn och något nytt och fantasifullt har skapats. Jag älskar Murakami, läs Murakami!

Efter jag läst klart boken har jag frågor som jag inte fick svar på, även idag över 8 år senare. Jag är inte ensam om detta. När boken släpptes i Japan startades en sida på nätet dit läsarna kunde ställa sina frågor om boken. Murakami svarade personligen på många av frågorna, en författare som vill ha en nära och speciell relation till sina läsare uppskattas alltid av mig.

När jag nu slängt mig med två andra stora författare i texten så är det svårt att inte rekommendera något av varje författare. Tycker du om Kafka på stranden så är Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita  vad du ska läsa härnäst, tycker du om pratande katter så är den ett måste. Tycker du om satir och det surrealistiska så bör du läsa Kafka, börja med novellen Förvandlingen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Emma

I väntans tider

Till min bestörtning upptäcker jag att jag hamnat långt ner i reservationskön till Helle Helles nya roman De. Helle Helle den danska författaren med det för bibliotekarier tacksamma namnet. Lätt att komma ihåg, inga tveksamheter vid stavning eller bokuppsättning. Romanen De kom nyligen på svenska,sägs handla om mor och dotter-relationen (tro för all del inte att allt är sagt om denna!) och har fått fina recensioner.

I väntan tröstar jag mig med omläsning av en annan bok (från 2007) av samma författare. Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man. Bara det alltså, vilken titel! Vid första anblicken en rak berättelse om Susanne och hennes sambo Kim och deras vardag och hur denna ruskas om när Susannes gravida väninna Ester flyttar in. En tillfällig lösning som drar ut på tiden. Det handlar om vänskap, det handlar om kärlek. Helle skildrar mycket begåvat vad som händer i en nära relation när denna synas och plötsligt delas av en utomstående. Författaren liksom avtäcker skillnaden mellan det man tänker och det man säger eller gör. Hon gör det med små medel och jag hör mig själv mumla av förtjusning medan jag läser.

Till all lycka har Helle Helle skrivit flera romaner och snart ska jag ta itu med någon av dessa:

Rödby-Puttgarden

Hus och hem

Ner till hundarna

Detta borde skrivas i presens

Om du vi

Elisabeth

Halmstad stadsbibliotek

Vad hjärtat aldrig glömmer av Kelly Rimmer

En bok om två kvinnor, en mormor och en dotterdotter förenade av släktband, kärlek sorg och förlust. Boken blandar dåtid och nutid med två berättelser som båda är lika gripande men på olika sätt.

Vi följer mormor Alina boende i Polen., året är 1939. Hon lever ett bekymmerslöst liv, drömmer om att få gifta sig med sin älskade Tomasz och bekymrar sig inte speciellt för de krigsvindar som drar över Europa.

Tomasz flyttar till Warszawa för att studera till läkare, Alina blir kvar på gården med sina föräldrar. De driver det lilla jordbruket och försöker stå ut med ockupationen. Så skickas hennes bröder är iväg för att arbeta och med det kommer också rädslan och hatet in i familjen.  Rädslan finns alltid närvarande och strålar ut genom sidorna lika så modet hos dem som vågar göra motstånd. Kapitlen om Alina ger läsaren viss förståelse för vad ockupationen av Polen gjorde med och mot familjer.

Alinas dotterdotter Alice möter vi i Florida, USA året är 2019. Alice har familjeproblem, hon är ständigt trött och att ta hand om sin autistiske 7-årige son tär på krafterna. Hon känner inte heller att hon får stöd av sin man. De två har olika sätt att se på barnens behov. När Alice mormor hamnar på sjukhus efter en stroke förändras livet för Alice. Hon tvingas till några livsavgörande beslut för att på något sätt försöka reda ut sin släkts historia och ge sin älskade mormor frid. Mormor Alina har svårt att kommunicera men lyckas tillslut få Alice att förstå att hon måste ta sig till Polen och mormoderns barndomsstad.

Vad hjärtat aldrig glömmer, en bok om skuld, mod och kärlek och vad man gör för att överleva eller för att rädda dem man älskar.

/Annika, Söndrums bibliotek

Ann Jäderlund och tystnaden

Poesi kan skrivas på mångahanda sätt. Formmässigt kan man tala en expansiv eller reduktiv poesi. Den amerikanske 1800-talsdiktaren Walt Whitman kan representera den expansiva skolan, den rumänsk-franske Paul Celan (1920-1970), som skrev på tyska, den mer reducerande. Det handlar givetvis inte om kvalitet utan olika synsätt gällande det poetiska uttrycket.

När det gäller Ann Jäderlund, sedan 1980-talet en av våra mest betydande lyriker, faller det sig naturligt att placera henne i den celanska traditionen. Jäderlund har alltid sökt det nedskalade tilltalet och aldrig har det varit tydligare än i hennes senaste diktbok, Ensamtal, som utkom i höstas. Den tunna samlingen utgår från relationen, och brevväxlingen, mellan Celan och Ingeborg Bachmann (bägge citeras på bokens omslag). Liksom Celans täta poesi, skriven som den är i Förintelsens skugga (bägge föräldrarna dog i koncentrationsläger), söker Jäderlund det mest avskalade språket. Jag kommer att tänka på en sen kortdikt av Ragnar Thoursie

Sju rader, sällan mer.

Och ändå för mycket.

 

Så litet hans dagsverke,

Och ändå ofantligt:

 

att finna

de sista

             orden. Ur Kråkorna skrattar (1989)

Att skriva lite är inte sällan svårare än att skriva mycket.

När det gäller Jäderlunds boktitel vill jag återknyta till Whitman. Det i verklig mening demokratiska tilltalet i den ständigt utvidgade Leaves of grass tar ofta formen av ett samtal med den tänkta läsaren. Ensamtal är något helt annat, något som i viss mening inte är möjligt. Tal är riktat till någon som kan höra vad du säger, eller läsa vad du skriver. Samtidigt syftar nog titeln på brevskrivarnas oförmåga att språkligt nå varandra.

Solen slår ut sitt ljus

över fönstret

som inte finns

sitt ljus

som inte finns

det var ett annat ljus

och nu är det också

något annat 

Lexikalt en synnerligen enkel dikt, så även grammatiskt, men vad ”betyder” den? Upprepningar, återkommande negationer, förvandlingar gör texten gåtfullt enkel. Kanske handlar det om ett minne, det för evigt förlorade, en bild av döden, fast ljus – synnerligen suggestiv ordmusik är det likafullt.

 

Till mig

säger du

till mig

har ingen

sagt du

Att skriva så komprimerat om ensamhet utan tyngande beskrivningar är i sanning imponerande.

 

Jag avslutar med den närmast rörande lilla slutdikten som kan läsas som ett försök att överskrida de ensamtal som dominerar Jäderlunds bok.

 

Tala något

Jag ber

dig tala

du med

 

alla Jäderlundcitat ur Ensamtal (2019).

 

Håkan Olsson

Familjen – eller de som står oss närmast

Hur väl känner vi egentligen dem som står oss närmast? Det är det gemensamma temat på tre romaner som jag läst under julledigheten. Vad är det de tiger om när de inte berättar, ljuger om när de inte talar sanning eller smusslar med när de går bakom ryggen? Och vad är det egentligen som gör att de inte kan vara ärliga? När det kanske till om med är så att vi i tystnad vet mer, än de anar? Tre romaner om tre familjer med sina alldeles egna hemligheter.

 

vissla i mörker

 

Under en konstkurs försvinner Jens 15-åriga dotter Lana och återfinns först efter fyra dagar. Blodig, blöt och utmattad, men i livet och till synes oskadd. När Lana får frågan om var hon varit och vad som hänt, så svarar hon bara att hon inte minns. Detta driver Jen till att själv försöka gräva i vad dottern egentligen har varit med om.

Vissla i mörker av Emma Healey är en psykologisk roman som handlar om en deprimerad tonåring och överbeskyddande mor. I fokus för historien sätts relationen dem emellan och Healey beskriver denna på ett finkänsligt och skickligt vis. Detta gör att man stundom tvivlar på vem som egentligen är frisk och ser klart på situationen och ej. Healey väver smidigt samman då- och nutid, vilket skapar en djupare förståelse för Jens moderskap och relationen mellan mor och dotter.

Jag tycker att Vissla i mörker är en mycket läsvärd roman, där de små antydningarna och psykologiska nyanserna håller mig som läsare fängslad ända fram till slutet och där handlingen i sluttampen vävs ihop på ett så snyggt sätt, att jag först inte förstår att den faktiskt vävs ihop.

Healey har tidigare gett ut Elizabeth är försvunnen, även den en psykologisk roman, om en äldre kvinna, som hävdar att hennes väninna är försvunnen, trots att människorna runt henne hävdar motsatsen.

 

simma hem

 

En brittisk familj anländer till huset de hyrt över sommaren i Frankrike. Det första de får se är att något ligger i poolen. De tror först att det är dött djur, men det visar sig vara en högst levande ung kvinna. När kvinnan oväntat bjuds in att stanna med familjen, så visar det sig få mer långtgående konsekvenser än vad de till en början kan ha kunnat föreställa sig.

Simma hem av Deborah Levy är en tämligen stillsam och lågmäld historia om ett äktenskap. Vi slängs in mitt i historien och märker ganska snart att relationen skaver, och varefter vi lär känna romanens karaktärer så utkristalliseras problemen allt tydligare. Som läsare har man i denna roman ett utifrånperspektiv, där man ser det finlemmade psykologiska spelet och undrar i sitt stilla sinne hur de ska svara gentemot varandra och vart det ska barka.

Simma hem är en kort snabbläst roman om ett äktenskap och en familj på upphällning och som faktiskt lämnar mig som läsare lite tagen på sängen.

 

mjölkbudet

 

I Mjölkbudet av Anna Burns får vi genom den unga kvinna som står i centrum för handlingen en intressant inblick i samhället på Nordirland på 1980-talet. Bokens huvudperson tycker om att läsa och löpträna. Fritidsaktiviteter som ska visa sig inte vara helt oproblematiska. När det mycket äldre mjölkbudet gör oinbjudna närmanden leder detta till en lång rad olika följdverkningar, bortom hennes kontroll.

Det här är en kompakt, extremt detaljrik och mycket ambitiös roman om livet i skuggan av den pågående Nordirland-konflikten och om hur religionen präglar och har sitt fasta grepp om liv och vardag. Här råder en strikt social kontroll, det finns mängder av outtalade regler att förhålla sig till och vissa saker kan göras för öppen ridå, medan andra måste ske i skymundan. Familjerna är stora, släktskapen komplicerade och grannarna talrika, vilket gör att det är ett stort antal personer som lägger sig i och därmed lika många att stå upp emot. Ibland så många att sanningen inte alltid är tillräcklig.

Det här är en stark roman som är skriven på talspråk och där man riktigt känner hur orden och tankarna väller fram hos berättarjaget. Den har både värme och humor och kräver sin läsare, och då särskilt en tålmodig sådan, samtidigt som man känner att man är en fantastisk läsupplevelse på spåren!

 

/ Anna R, Stadsbiblioteket