Bokskåpets hemlighet av Frida Skybäck

Frida Skybäck är en skånsk författare som nått en bred läsekrets genom sina historiska romaner. Hennes trilogi om systrarna Stiernfors lyfter kvinnans situation i 1800-talets Sverige och är mycket omtyckt. 2018 debuterade hon som feelgoodförfattare med ”Bokhandeln på Riverside Drive”, som utspelar sig i London i modern tid. Tidigare i år kom Fridas tredje samtidsroman, ”Bokskåpets hemlighet”.

Frida skriver gärna om snåriga familjerelationer och grymma människoöden. Hennes böcker har ofta beröringspunkter mellan då och nu och hon skriver för att försöka förstå vad det är som formar oss som människor. 

Bokskåpets hemlighet ’är en bok om familjehemligheter, stor sorg och känslan av att aldrig räcka till. Rebecka reser tillbaka hem till Skåne när hon får besked att hennes mormor Anna hamnat på sjukhus. Hon har inte varit hemma på flera år och har ett ganska komplicerat förhållande till sin familj. Hemma hos mormodern hittar hon ett gammalt bokskåp och i det ett fotografi på en ung man. Genom en dagbok lär Rebecka känna sin mormor som ung och även en ung man, Luca som  riskerade sitt liv för att rädda danska judar undan förintelsens fasor. Boken växlar mellan 2007 och 1943.

Bokskåpets hemlighet var första boken att läsas i Söndrums biblioteks feelgood-läsecirkel. Deltagarna hade delade meningar om boken men det fanns mycket att prata om, igenkänning av platser och händelser under andra världskriget var något av det som togs upp. Vi kom också in på diskussioner om hur män behandlar kvinnor men också hur kvinnor behandlar män. Något som alla hade reflekterat kring efter att ha läst boken var vikten av att finnas för varandra och hur viktigt det är att vi kan försonas.

Läsupplevelsen sammanfattades i gruppen med orden, kärlek – kvinnor – nutid, dåtid – fina naturskildringar-  förutsägbar – själslig ro.

Annika

Flygbyken – Peter Törnqvist

En period var jag på jakt efter humoristiska texter och texter som skulle locka till att mungiporna åkte uppåt. Då menar jag inte mystexter där man i behag ler lite utan texter som får endorfinet att spruta och kroppens muskler att arbeta som bestigandet av berg samtidigt som det ger massage till flera inre organ i kroppen som mellangärde, hjärta och lungor. Jag fann Peter Törnqvist.

När jag läste hans senaste verk, Flygbyken (2019), blev jag inte besviken. Få personer kan beskriva något på ett så komplicerat, omständligt, märkligt och fullkomligt lysande vackert och komiskt vis. Hans egenpåhittade ord och överraskande ordval gör att texterna stundtals blir hysteriskt roliga och ibland förstår man ingenting. Kommer på mig själv flera gånger med att läsa flera stycken högt bara för att få höra hans besvärliga och fantasifulla ord och hur meningarna krumbukta sig och slår kullerbyttor ömsom abrupt tar slut.

När jag själv upptäckte honom var det via Upprop i dikesfaunan (2013), mängder med korta språkligt finurliga texter om allt och ingenting oftast med koppling till naturen. Tycket att hans roman Kioskvridning 140 grader (2010) var fullkomligt lysande, men då hans texter nästan kräver en mycket noggrann läsning och gärna flera gånger högt så gillar jag det kortare formatet han återvände till i Flygbyken bättre.

I Flygbyken finner du vardagliga betraktelser såväl som märkliga texter i tidningsnotisformat från 1800-talet. Han blandar resonerande texter med beskrivningar där allt från skillnaden kring mullvadars och åkersorkars högar, gamla och nya köksmått som till utflykter till Varberg avhandlas. Har många favoriter så som storasystern som säger sitt om det hon kallar felprioriteringens gubbpastorala urscen, eller Spliffens bevittnade take-off från lekstugetaket, eller varför pipkragarna är tidernas mest infernaliska plagg, eller varför inte Föreskrifter för män i grupp. I dessa föreskrifter förelägges att alla folksamlingar på tre män eller fler ålägges bära kycklingdräkt (heltäckande). På fötterna likaledes obligatoriska pipkuddar. Något som byrån för lokal och global allmäntrivsel menar säjer ju sej självt. Ju förr desto hellre, helst redan innan. Ja…hur svårt kan det va. Over.

Flygbyken : och 83 andra lämningar (2019)

Buster Keaton och materian – eller Vikten av att lätta (2017)

Kånkalång (2016)

Upprop i dikesfaunan (2013)

Innan proppen går : och andra kväden för hushållsbruk (2012)

Kioskvridning 140 grader (2010)

Lövsågare, innerkurva (2003)

Fältstudier (1998)

…och vilken debut sen!

Där kräftorna sjunger av Delia Owens  är en internationell bestseller som kom ut på svenska i våras. Det är författaren Delia Owens skönlitterära debut, och vilken debut sen! Det här en bok som lovordats från många håll och jag kan bara hålla med om att det är en fantastisk roman. Kya lever i South Carolinas träskmarker längs med kusten i ett fallfärdigt skjul. Här har hon levt och växt upp helt ensam ända sedan hon var i åttaårsåldern. Hennes pappa var en försupen man som tycktes ägna det mesta av sin tid till att spela poker samt plåga sin fru och sina barn med ständigt återkommande misshandel. Mamman får en dag nog av situationen och går från hemmet. Hon lämnar mannen och alla sina barn för att aldrig mer återvända. Då är Kya inte mer än 6 år gammal. Därefter är det Kyas äldre syskon som ett efter ett avviker och till sist är det alltså bara Kya och hennes far kvar. Efter en tid försvinner även fadern, han kommer helt enkelt en dag inte hem igen. Kya lyckas hålla sig undan alla myndigheter och klarar nätt och jämnt av sin försörjning genom att plocka musslor och sälja. De flesta invånarna i byn betraktar henne som avskum och hon går under öknamnet träskflickan. Författaren är även zoolog vilket märks i de fantastiska beskrivningarna av hur Kya lever helt i samklang med naturen och djuren. Vi får följa Kya från barn, genom ungdomen och till vuxen kvinna och hela tiden är naturen närvarande som egentligen den enda familj hon har. Hon är också väldigt intresserad av fåglar och insekter och genom att studera dem på så nära håll bygger hon genom åren upp en enorm kunskapsbank på området. Detta kommer också så småningom att bli hennes räddning från fattigdomen. Detta är en bok om ensamhet och utanförskap. Vad gör det med en människa att på det här viset växa upp helt ensamt och kärlekslöst och att samtidigt ständigt gå och vänta på att mamma ska komma tillbaka, för det måste hon väl ändå göra? Hur är det att växa upp och känna som allra mest samhörighet med en flock måsar? Och hur fungerar en människa som lärt sig det mesta om livet direkt från naturen? Boken berättas parallellt i två olika tidsperioder. Den tidigare handlar om Kya och hennes uppväxt. Den senare handlar om en polisutredning efter att en av traktens män hittats död i vad som kanske är ett mord. Kya blir genast misstänkliggjord för att vara inblandad i detta. Och även om det absolut inte är fråga om någon deckare eller spänningsroman i den bemärkelsen, så tillför ändå denna mordgåta ett extra driv i berättelsen. /Maria L

När var du på empati-gymmet senast?

I SVT:s program Vetenskapens värld presenteras teorier om att både våld och mordfrekvens har minskat de senaste seklerna – och forskare kopplar bland annat samman utvecklingen med ökad läskunnighet och att romanen tog plats i litteraturen.

”I [romanerna] fick läsaren möjlighet att blicka in i rollfigurernas inre. Man såg inte bara vad de gör, utan vad de kände och tänkte när de gjorde det”, säger Lynn Hunt, professor i modern europeisk historia, i programmet.

Skönlitteratur användes exempelvis i kampen mot slaveriet i USA.

”Vi kanske tror att romanläsande är nåt mycket individuellt och självupptaget – men det är djupare än så. Man tränar på empati-gymmet”, säger psykologen Jamil Zaki i programmet.

Vill du veta mer om hur litteratur kan påverka inlevelseförmågan? Se hela Sanningen bakom våldet – människans förändring på SVT Play (start ca. 39.30).

/Joakim Andersson, bibliotekspedagog

Louise Glück är en poet som du skulle må bättre av att läsa

Nobelpriset i litteratur år 2020 tilldelas den amerikanska poeten Louise Glück ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

Det går alltid att ha invändningar mot Svenska Akademiens val av nobelpristagare. I ljuset av de senaste årens skandaler och åtgärdsmässiga tillkortakommanden är det givetvis inte heller speciellt svårt att argumentera för invändningar mot Akademien i sig eller mot själva prisets legitimitet.

I min bok går det dock att applicera ”verk och person”-diskussionen på frågan. Mitt förtroende för De Aderton är en sak, mitt förtroende för prisets rimlighet är en annan. Men vi ska inte förlora oss i det resonemanget nu. Den här texten handlar nämligen om 2020 års nobelpristagare i litteratur: Louise Glück (vars efternamn rimmar på klick, inte ryck) – och varför hennes verk borde vara obligatorisk läsning. Svenska Akademien får söka ytterligare uppmärksamhet på annat håll.

När Mats Malm i torsdags klev ut genom dörrarna och sa Louise Glück blev jag väldigt glad. Först och främst eftersom hon är en värdig pristagare, som mer än väl förtjänar den större läsarskara som generellt följer efter ett nobelpris. Allt som riktar fler intressen mot och sänker trösklarna in till poesin är av godo (nåja). Vi skulle alla (hursomhelst) må lite bättre om vi läste mer – samt förstå oss själva och andra lite bättre om vi läste mer poesi.

Dessutom är Louise Glücks Ararat (1990) en av de bästa samtida diktsamlingar som jag har läst. Men att hon skulle få litteraturpriset var det nog få som trodde. För det första är hon ju poet – och de är inte direkt överrepresenterade i pristagarlistan. Dessutom är hon kvinna. Men!

”[Glück] har ägnat en livstid åt att visa oss hur språket både kan ha betydelse och innehålla allt”, säger den amerikanska poeten Claudia Rankine till The Guardian. The New York Times hyllar också valet och skriver att Glück är ”en pristagare vars dikter är till brädden fyllda av intellekt och djupa känslor”. Lovorden är många, kanske till och med fler än de brukar vara – och jag kan inte annat än att hålla med.

”Med teman som misslyckade kärleksaffärer, trasiga familjeförhållanden och existentiell förtvivlan har årets nobelpristagare i litteratur utmärkt sig som en de mest tongivande amerikanska poeterna.” Så skriver SVT Kultur. Ja, Louise Glück är en förträfflig författare, poet och tänkare.

Till saken hör också att Louise Glück inte är speciellt svår, vilket poesin ofta avfärdas som. Tvärtom. Glücks poesi är enkel i sitt tilltal; bred och allmängiltig, men där finns en knivskarp blick för de hisnande tankarna i det var- och alldagliga. Hennes är rader och ord vars mening smyger sig på och in i det egna sinnet, som välbehövliga nyanser till de egna tillsynes färdiga resonemangen.

Om bara budbilen från Danmark, där jag har lyckats hitta en inbunden förstautgåva av samlingen ”Poems: 1962–2012”, kan se till att skynda sig hit. För en annan rolig aspekt av Louise Glücks nobelpris är att det finns ett helt gediget författarskap att utforska. Det är bara att välja en av alla öppna dörrar och känna sig fram. Tro mig, du kommer inte att ångra dig.

Om Louise Glück: Hon föddes 1943 i New York och har sedan debuten 1968 utkommit med tolv diktsam­lingar. Hon har belönats med såväl Pulitzerpriset och National Book Award som Tranströmerpriset och är en av den ame­rikanska lyrikens mest beundrade och inflytelserika poeter. Hon introducerades på svenska 2017 med Averno i översättning av Jonas Brun. 2019 fortsatte utgivningen med Ararat, i översättning av Stewe Claeson. Samt Vild iris 2020, även denna i översättning av Jonas Brun.
(Källa: Rámus, Louise Glücks svenska förlag)

/Joakim Andersson, bibliotekspedagog

Anne Cathrine Bomann : Agathe

”Om jag gick i pension vid 72 skulle jag ha fem månader kvar att arbeta. Det motsvarade 22 veckor, och om alla mina patienter dök upp innebar det att jag hade exakt 800 samtal kvar. Med avbokningar och sjukdom kunde det naturligtvis bli färre än så. Det fanns det en viss tröst i, trots allt.” Agathe är en roman om en livstrött psykiater i Paris någon gång på 1940-talet. Författaren har valt att inte skriva ut hans namn, därav alla ”han”. Intill döden trött, uttråkad och lätt förtvivlad är han – betar av sina patienter och räknar ner. Till sin hjälp har han Madame Surrugue, sekreterare och allt i allo på mottagningen. Han bor ensam,  vandrar fram och tillbaka till arbetet, äter, sover, lyssnar på musik och betraktar människor. Har inte just kontakt med någon och inga vänner. Han hör grannen genom väggen och kan hans rutiner. Det är en trygghet i detta, någon han hör och som hör honom – tills det visar sig att grannen är döv.

Så dyker det upp en ny patient, Agathe, som han under protest tar sig an. Han ska ju snart gå i pension. Han fäster sig först vid att hon luktar så gott och inser efter ett tag att hon luktar äpplen, eller kanske äppelkaka?  Deras samtal väcker, intresserar och attraherar honom. Frågan är vem som behöver hjälp egentligen? När Madame Surrugue behöver vara ledig för att ta hand om sin döende man förfaller mottagningen. Mappar ligger osorterade och dammet lägger sig och han inser, till sin förvåning, att han saknar henne.  Hon och hennes man behöver dessutom hjälp att prata om den sorg som drabbat dem.

Det här är en stillsam berättelse om ensamhet, kärlek, död, vänskap och den enorma betydelse små händelser har. Händelser som för den ensamme närmare andra människor. Psykiatern har fått två vänner: Agathe och Madame Surrugue. Styrkt av detta bakar han en äppelkaka till grannen och därmed kan han kanske få en vän till?

Maria P. /Bokbussen

Anne Cathrine Bomann : Agathe

Lilla Stjärna – John Ajvide Lindqvist

En av mina största läsupplevelser har varit John Ajvide Lindqvists roman ”Lilla stjärna”. Det är många år sedan jag läste den för första gången och när jag tänkt på boken i efterhand har alltid samma scen dykt upp i huvudet och fått mig att rysa. En scen som involverar en grupp arga tonårsflickor, en äcklig manager, mattknivar, skruvmejslar och en borrmaskin. Nu när jag läst om boken kommer jag definitivt att fortsätta tänka på samma scen när ”Lilla stjärna” kommer på tal. Första gången jag läste boken minns jag också hur förvånad jag blev när berättelsen som gått i ett långsamt tempo plötsligt blev till ett blodbad, ändå hade man som läsare fått veta redan i prologen att romanen skulle sluta i en massaker på Allsång på Skansen.

Skrik av smärta och skräck är otänkbart och det får inte finnas blod över marken, över bänkarna när sändningen är slut. Det får inte ligga en död människa på scenen och många fler på marken nedanför. Kaos kan inte tillåtas här. Det är för mycket folk. Det måste vara lugnt och gemytligt.

Nu spelar orkestern upp, ”Stockholm i mitt hjärta” och alla sjunger med. Händer vajar i luften och mobilkameror höjs. En härlig känsla av gemenskap. Det ska dröja ännu femton minuter innan allt trasas sönder med planerad precision.

”Lilla stjärna” handlar om två tonårsflickor som båda lever i någon form av utanförskap. Dels är det Theres, som blev lämnad i skogen för att dö när hon var spädbarn, men som hittades av den avdankade dansbandsmusikern Lennart. Lennart upptäcker att det är något märkligt med flickan. Hon visar inga känslor och hennes skrik är inte som andra barnskrik, hon skriker i perfekta toner. Lennart ser barnet som sin chans till revansch i musikbranschen, men då Lennart och hans fru Laila tror att de är för gamla för att adoptera flickan låter de henne växa upp i källaren, utan någon annan mänsklig kontakt än med dem och deras vuxna son Jerry.

Den andra flickan romanen handlar om är Teresa som växer upp i en vanlig medelklassfamilj. Men hon känner sig annorlunda, hon är tystlåten, inte populär i skolan, är inte snygg och har inte direkt några vänner, men hon sticker inte heller ut. Sina dagar spenderar hon med att skriva poesi och trolla på internet.

Teresa knöt armarna över bröstet och såg ut genom fönstret. Hon kände sig fridfull och glad. Massor av tjejer hade läst vad hon skrivit och känt sig tvingade att ge synpunkter på det. För hon var ett troll.

Jag är ett troll.

Det passade henne fint. Hon levde i människornas värld trots att hon hade blivit bortbytt i vaggan och egentligen hörde till den mörka, vilda skogen. Ett troll.

När flickorna är fjorton korsas flickornas vägar och de utvecklar en djup vänskap. Tillsammans känner de sig starka och så småningom ansluter sig flera vilsna flickor tills de liknar en flock med hungriga vargar redo att slå tillbaka mot ett samhälle som de tycker har svikit dem.

Och ja, det blir ett blodbad… minst sagt…

Kanja

Getinge bibliotek och Bokbussen

Inte alla har åror

Att man kan få plats med så mycket i en tunn serieroman. Att man med bilder och lite text kan förmedla så mycket känslor, det är helt underbart tycker jag. Elias Ericson får med mycket i sin 84 sidiga grafiska roman Åror. Till och med omslaget är väldigt talande.

Serien utspelar sig i Stockholm dit Mika precis flyttat och börjat i gymnasiet. Mika känner sig inte som Mikaela längre, något som föräldrarna har svårt att acceptera. Livet som tonåring kan vara jobbigt, förvirrande och känslosamt, när man ovanpå det även tampas med en kropp som inte känns som ens egen så blir livet genast ännu svårare. Ericsons beskrivningar är både allvarsamma och humoristiska, även en som aldrig haft samma känslor kan förstå vad Mika känner. En beskrivning som har fastnat hos mig är:

”Den här kroppen är inte min. När jag ser den får jag samma känsla som när man ser förvrängda synvillor. Förvrängda perspektiv. En stark känsla av att det här är fel. Inte fult. Fel. Malplacerat. Som att hälla peppar i chokladmjölken. Grillkrydda på jordgubbsglassen. Som om man hällt salt och peppar på gröten istället för kanel och socker. Fast såna småfel är ju så kortvariga. Det är lite äckligt i några sekunder, så går det över sen. Men för mig är det äckligt hela tiden.”

En av de första dagarna på nya skolan träffar Mika Izzy, en tjej som genast försöker bli vän med honom. Izzy är som Mika… fast tvärtom. Kommer Izzy förstå Mika, kommer de kunna fortsätta vara vänner?

Senaste tiden har jag läst mycket litteratur som tar upp ämnen som utanförskap och att vara rädd för att vara sig själv, att inte passa in i normen. Men vad är normen egentligen? Och varför skulle det vara så fel att inte ”passa in”? Kan inte människor bara få vara just människor? Måste man sätta etiketter på folk? Återigen vill jag komma med ett citat ur ”Åror”. Ett citat som för mig väcker tankar.

”Vi är i samma båt, visst. Men jag har inga ÅROR.”

Trots att ”Åror” kom ut 2013 vågar jag påstå att den är lika aktuell idag och jag är väl medveten om att vissa kanske inte ser på den grafiska romanen som så kallad riktig litteratur. Men jag tror att i dagens samhälle där det mesta ska gå fort så har den här sortens litteratur en självklar plats. Både utgivning och intresset för den grafiska romanen som form har ökat de senaste åren. Många politiska och satiriska grafiska romaner får mycket utrymme och det är en form som är lätt att föra över till sociala medier så som Instagram.

Har ni kollat in vår seriehylla eller vår regnbågshylla? Inte? Kom då in och gör det!

Elias Ericson Åror

Manliga postmodernister utan redaktör – läs dem!

Det skrivs mest om nya böcker, både i utrymmen som detta och på kultursidor med mera. Jag påstår inte att det är allt det skrivs om när det skrivs om litteratur, absolut inte. Det skrivs dock mest om det nya och därför tänker jag att jag ska skriva om något annat.

Närmare bestämt om ett par (lite) äldre, tjocka postmodernistiska historier. Dels eftersom hoppet har tänts nu när den amerikanska postmodernismens främsta motståndare* inte längre har något att säga till om i Nobel-sammanhang, dels eftersom jag har ägnat en hel del av det här skeva året åt att läsa manliga postmodernister utan redaktör.

Utöver ismen är det alltså i huvudsak ett par faktorer som förenar dessa författare. De hade alla behövt någon som höll kvar dem inom rimlighetens gränser och de är alla män – och vita.

Männen i det här fallet är Thomas Pynchon, John Barth, William T. Vollmann och David Foster Wallace. Ni vet de där författarna som har skrivit de där böcker som man ska ha läst för att vara ordentligt beläst i vissa kretsar; ”Gravitationens regnbåge”, ”Infinite jest” och så vidare. Postmodern humoristisk metafiktion, helt enkelt. Ni vet.

Men – för det finns så klart ett väsentligt men – om du kan se förbi skynken av pseudo-intellektuell snubbe-kult (Wallace), allt prat om många horor (Vollmann), svårbegriplig marknivå-noir i alla dess genreformer (Pynchon) och banala allegorier och experimentella getpojkar (Barth), då finns det något synnerligen rejält och rentav viktigt att se och lära.

Om du låter dig avskräckas av omfånget eller den senaste korrektheten, då riskerar du att missa utomordentlig läsning. Du vet den läsupplevelsen som får dig att se saker och ting på ett annat sätt; i ett annat ljus, perspektiv eller sammanhang. Oavsett om det är samtidens likheter med dåtiden eller ditt förhållningssätt till andra människor och de fack i vilka du placerar dem.

Jag vill till och med påstå att du kommer att bli en bättre människa av att läsa Pynchon, Wallace med flera, eftersom deras romaner både utmanar och fördjupar (såväl med sitt idéburna innehåll som sin fysiska existens). Utan att de för den delen är tråkiga eller speciellt tunga (förutom rent fysiskt, då).

Är det något samtiden behöver så är det fördjupning. Om det är något den inte behöver så är det det strömlinjeformade lättsmälta. Den behöver kvalitativ underhållning, även om denna har tillåtits bli några hundra sidor längre än nödvändigt.

P.s. Läs nu för guds skull inte bara de här männen, då blir du troligtvis sjuk i huvudet. Mitt tips är att varva med Tamsyn Muir, Ottessa Moshfegh eller Rachel Cusk. Då bör du kunna hitta något slags balans.

*Låt oss kalla honom för Eros Hängdahl

Lätt läsning om tunga ämnen

Förra året (2019) kom Celeste Ng ut med sin roman ”Små eldar överallt”, för mig tycktes det som att var jag än tittade så såg jag boken eller så pratade någon om den. Och jag ska erkänna, jag är en sån där som fastnar för fina omslag. I mitt tycke har ”Små eldar överallt” ett väldigt tilltalande omslag så jag kände mig dragen till att läsa den.

Jag fastnade direkt. Jag tyckte om språket, även om jag så här i efterhand önskar att jag hade läst den på engelska. Men översättningen kändes trovärdig och språket flöt på lätt. Det jag hade svårt för var alla namn, det tog ett tag innan jag hängde med bland alla karaktärer.

Karaktärerna får man dessutom lära känna väldigt detaljerat, man dras in i deras värld och deras känslor. Det är en spännande berättelse om två familjer där klasskillnader i ett samhälle lyfts fram. Svåra livsfrågor ställs och ämnen så som abort, adoption och surrogat behandlas.

Celeste Ng skyr inte de tunga ämnena, i sin nya roman ”Säg inget om Lydia” är det rasism och identitetspolitik som berörs. Och berör gör den, men någon stans på vägen tappar Celeste mig och jag tröttnar lite, språket har inte riktigt samma flyt som ”Små eldar överallt”. Kanske hade jag för höga förväntningar på boken, jag har en tendens till att ha det. Dock knyter hon ihop storyn i slutet så jag hittar tillbaka till det jag gillade med boken nämligen själva handlingen.

Det som fastnar hos mig när jag läst klart är hur bra och verklighetstroget Celeste skildrar den rasism som ligger och gror, som finns i samhällsstrukturen. Hur mikroaggressioner från majoriteten i ett samhälle tär och bryter ner den som utsätts, den som aldrig får chansen till att passa in. Vad gör man när samhället inte släpper in en och när föräldrarna hoppas på en sak för en medan man själv hoppas på en helt annan sak i livet?

Emma på stadsbiblioteket