Samlade verk för den socialt distanserade

Posted on by
Svara
Foto: Emelie Asplund
Foto: Emelie Asplund
Foto: Emelie Asplund

Det är så klart frestande för en sån som jag, med mina preferenser, att även i det här sammanhanget skriva om all utmärkt skönlitteratur som finns på temana pandemi, virus, farsot, undergång, överlevnad, postapokalyps och så vidare.

Det vill säga litteratur med högt såväl existentiellt som eskapistiskt (underhållnings-)värde; fiktion som få trodde skulle kunna bli bokstavlig verklighet. På förekommen anledning är de idag inte riktigt lika få som förut.

Det ligger nära till hands att dra fram Cormac McCarthys mästerverk ”Vägen”, Margaret Atwoods “Maddaddam”-trilogi, Albert Camus ”Pesten”, ”Blindheten” av Jose Saramago, ”Drömmarna” av Karen Thompson Walker, Philip Roths “Nemesis”, tungviktarna ”Pestens tid” (Stephen King) och ”Den sista människan” (Mary Shelley), eller Mumin-boken ”Kometen kommer” (Tove Jansson).

Bara den hopen utgör ett habilt utbud vad gäller litterära anslag, ämnen, perspektiv och terapeutisk potential.

Men det tänker jag inte göra, skriva om det där alltså. Det finns nämligen alldeles för mycket intressant nytt i den svenska utgivningen som förtjänar uppmärksamhet. Ibland räcker det f.ö. att bara läsa något annat än samma vetenskapliga beteckning om och om igen.

Först och främst vill jag lyfta fram Lydia Sandgrens förbluffande debutroman “Samlade verk” (689 sidor). Romanen är en göteborgsk familjeberättelse som spänner över två generationer och Sandgren har redan jämförts med bl.a. Hjalmar Söderberg och Jorge Luis Borges. Jag skulle vilja lägga till Jonathan Franzén och Don DeLillo.

”Samlade verk”, formgiven av Heike Schüssler.
Lydia Sandgren. Foto: Emelie Asplund

Språket, berättarstilen och fullföljandet av den monumentala ansatsen gör “Samlade verk” till något unikt i Litteratursverige: ett verk som utan synbar ansträngning pusslar ihop klassisk svensk romankonst med modern amerikansk dito, någonstans i gränslandet mellan verklighet och extraordinär fiktion. Utan att bli svårtillgängligt.

Om du bara ska läsa en svensk roman i år så är det denna sensationella prestation du ska välja.

Vidare sitter jag här med en hel hög andra aktuella böcker i knäet; böcker som jag, nu när det kommer till kritan, hellre rekommenderar än diverse redan etablerad undergångslitteratur:

P.s. Häromdagen upptäckte jag f.ö. ett Instagram-konto som ytterligare flyttade min fokus från allt corona-relaterat, men som samtidigt hotar att ödelägga min privatekonomi. En kort stund utgjorde @redfoxrarebooks till och med ett större hot mot mitt välbefinnande än vad covid-19 någonsin skulle kunna göra (ta i trä). På kontot publiceras nämligen bilder på mer eller mindre sällsynta exemplar av böcker. Och de är till salu. Förstaupplagor, första tryckningen, signerade, dedikerade. Med mera. En person med sämre impulskontroll hade kunnat lägga 5.000 kronor på “Girl with Curious Hair” (David Foster Wallace), 10.000 på “The Electric Kool-Aid Acid Test (Tom Wolfe), 20.000 på “The Old Man and the Sea” (Ernest Hemingway) eller strax över 50.000 kronor på “Suttree” (Cormac McCarthy). Det skadar ju inte att titta… men “Girl with Curious Hair” har jag ju faktiskt velat läsa ganska länge. D.s.

Ha det fint och glöm inte att tvätta händerna!

/ Joakim Andersson, Vallås bibliotek (i samarbete med Bertolt Brecht)

Foto: Kristin Pataki

Foto: Kristin Pataki

En halv värld bort – Mike Gayle

Posted on by
Svara

Jag vill börja med att vara tydlig på punkten att jag verkligen älskar mitt jobb som bibliotekarie. Att se litteratur, känna litteratur, andas litteratur, prata litteratur, det är någonting alldeles fantastiskt och inte alla förunnat. Men. Det finns en mörk sida med yrkesvalet. Under de senaste åren och efter ofantligt mycket läsning har jag märkt att jag får svårare att fängslas av böckerna. Jag kräver allt mer från det jag läser. Det handlar inte alltid och uteslutande om litterär kvalitet, utan för mig är det mer en fråga om sökandet efter den nya upplevelsen som får mitt hjärta att slå extra slag. Den där känslan av Aha! Den hittar man inte var som helst idag och jag har stundtals svårt för att hitta den. Därför blev jag lite förvånad över Mike Gayles relationsdrama En halv värld bort.

En halv värld bort är en nedtonad berättelse som handlar om ett syskonpar som splittras under barndomen, för att senare i vuxenlivet hitta tillbaka till varandra. Historien är inte direkt vad jag skulle kalla originell. Den är inte spännande. Den är inte överdramatiserad. Den doftar inte nobelpris. Egentligen har den ingenting. Absolut ingenting. Men som den fängslade mig. Författaren har på ett underfundigt vis lyckats snärja in mig i karaktärerna och i historien på ett sätt som gjort att jag inte kunnat släppa den ifrån mig. Den här boken är en liten pärla. Den har ett schysst språk, karaktärer man verkligen känner för, driv i handlingen och trovärdiga repliker. Den är bra men den har också det där lilla extra som jag inte kan sätta fingret på. Den är en riktig liten läckerbit på bibliotekets litterära smörgåsbord.

Rekommenderas!

Frida – Stadsbiblioteket

Murakami-mischmasch

Posted on by
Svara

I romanen Kafka på stranden får man följa två parallella utvecklingsberättelser om Kafka Tamura och Nakata. Tonåringen Kafka Tamura söker sin mamma och syster medan den äldre mannen Nakata för första gången i sitt liv lämnar sin hemstad. Deras historia flätas slutligen samman på en plats, som i min mening kan vara en av de bästa platserna man kan befinna sig på, ett bibliotek.

Murakami är en mästare på att få mig förvirrad. Hans roman Kafka på stranden är inget undantag. Läste jag precis om människor som kan tala med katter och att det regnar makrill från himlen? Är jag säker på att det inte var en barnbok? Jag svarar ja på båda frågorna!

Vad är det då för en bok? Fantasy, science fiction, skräck eller spänning? Jag vet inte på samma gång som jag vet att den är allt. Murakami blandar genrer på ett sällsynt sätt, berättelsen blir oförutsägbar vilket skapar en fascination och ett ”vill veta mer begär” hos mig som läsare.

Det är inte bara genrer som blandas hej vilt utan även referenser till bland annat grekisk mytologi, japansk historia, religioner och andra kända författare och deras verk. Oidipuskomplex blandas med shinto, Beethoven med Radiohead och Kafka med Bulgakov bara för att nämna några av referenserna. Inspiration har hämtats från alla världens hörn och något nytt och fantasifullt har skapats. Jag älskar Murakami, läs Murakami!

Efter jag läst klart boken har jag frågor som jag inte fick svar på, även idag över 8 år senare. Jag är inte ensam om detta. När boken släpptes i Japan startades en sida på nätet dit läsarna kunde ställa sina frågor om boken. Murakami svarade personligen på många av frågorna, en författare som vill ha en nära och speciell relation till sina läsare uppskattas alltid av mig.

När jag nu slängt mig med två andra stora författare i texten så är det svårt att inte rekommendera något av varje författare. Tycker du om Kafka på stranden så är Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita  vad du ska läsa härnäst, tycker du om pratande katter så är den ett måste. Tycker du om satir och det surrealistiska så bör du läsa Kafka, börja med novellen Förvandlingen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Emma

I väntans tider

Posted on by
Svara

Till min bestörtning upptäcker jag att jag hamnat långt ner i reservationskön till Helle Helles nya roman De. Helle Helle den danska författaren med det för bibliotekarier tacksamma namnet. Lätt att komma ihåg, inga tveksamheter vid stavning eller bokuppsättning. Romanen De kom nyligen på svenska,sägs handla om mor och dotter-relationen (tro för all del inte att allt är sagt om denna!) och har fått fina recensioner.

I väntan tröstar jag mig med omläsning av en annan bok (från 2007) av samma författare. Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man. Bara det alltså, vilken titel! Vid första anblicken en rak berättelse om Susanne och hennes sambo Kim och deras vardag och hur denna ruskas om när Susannes gravida väninna Ester flyttar in. En tillfällig lösning som drar ut på tiden. Det handlar om vänskap, det handlar om kärlek. Helle skildrar mycket begåvat vad som händer i en nära relation när denna synas och plötsligt delas av en utomstående. Författaren liksom avtäcker skillnaden mellan det man tänker och det man säger eller gör. Hon gör det med små medel och jag hör mig själv mumla av förtjusning medan jag läser.

Till all lycka har Helle Helle skrivit flera romaner och snart ska jag ta itu med någon av dessa:

Rödby-Puttgarden

Hus och hem

Ner till hundarna

Detta borde skrivas i presens

Om du vi

Elisabeth

Halmstad stadsbibliotek

Vad hjärtat aldrig glömmer av Kelly Rimmer

Posted on by
Svara

En bok om två kvinnor, en mormor och en dotterdotter förenade av släktband, kärlek sorg och förlust. Boken blandar dåtid och nutid med två berättelser som båda är lika gripande men på olika sätt.

Vi följer mormor Alina boende i Polen., året är 1939. Hon lever ett bekymmerslöst liv, drömmer om att få gifta sig med sin älskade Tomasz och bekymrar sig inte speciellt för de krigsvindar som drar över Europa.

Tomasz flyttar till Warszawa för att studera till läkare, Alina blir kvar på gården med sina föräldrar. De driver det lilla jordbruket och försöker stå ut med ockupationen. Så skickas hennes bröder är iväg för att arbeta och med det kommer också rädslan och hatet in i familjen.  Rädslan finns alltid närvarande och strålar ut genom sidorna lika så modet hos dem som vågar göra motstånd. Kapitlen om Alina ger läsaren viss förståelse för vad ockupationen av Polen gjorde med och mot familjer.

Alinas dotterdotter Alice möter vi i Florida, USA året är 2019. Alice har familjeproblem, hon är ständigt trött och att ta hand om sin autistiske 7-årige son tär på krafterna. Hon känner inte heller att hon får stöd av sin man. De två har olika sätt att se på barnens behov. När Alice mormor hamnar på sjukhus efter en stroke förändras livet för Alice. Hon tvingas till några livsavgörande beslut för att på något sätt försöka reda ut sin släkts historia och ge sin älskade mormor frid. Mormor Alina har svårt att kommunicera men lyckas tillslut få Alice att förstå att hon måste ta sig till Polen och mormoderns barndomsstad.

Vad hjärtat aldrig glömmer, en bok om skuld, mod och kärlek och vad man gör för att överleva eller för att rädda dem man älskar.

/Annika, Söndrums bibliotek

Ann Jäderlund och tystnaden

Posted on by
Svara

Poesi kan skrivas på mångahanda sätt. Formmässigt kan man tala en expansiv eller reduktiv poesi. Den amerikanske 1800-talsdiktaren Walt Whitman kan representera den expansiva skolan, den rumänsk-franske Paul Celan (1920-1970), som skrev på tyska, den mer reducerande. Det handlar givetvis inte om kvalitet utan olika synsätt gällande det poetiska uttrycket.

När det gäller Ann Jäderlund, sedan 1980-talet en av våra mest betydande lyriker, faller det sig naturligt att placera henne i den celanska traditionen. Jäderlund har alltid sökt det nedskalade tilltalet och aldrig har det varit tydligare än i hennes senaste diktbok, Ensamtal, som utkom i höstas. Den tunna samlingen utgår från relationen, och brevväxlingen, mellan Celan och Ingeborg Bachmann (bägge citeras på bokens omslag). Liksom Celans täta poesi, skriven som den är i Förintelsens skugga (bägge föräldrarna dog i koncentrationsläger), söker Jäderlund det mest avskalade språket. Jag kommer att tänka på en sen kortdikt av Ragnar Thoursie

Sju rader, sällan mer.

Och ändå för mycket.

 

Så litet hans dagsverke,

Och ändå ofantligt:

 

att finna

de sista

             orden. Ur Kråkorna skrattar (1989)

Att skriva lite är inte sällan svårare än att skriva mycket.

När det gäller Jäderlunds boktitel vill jag återknyta till Whitman. Det i verklig mening demokratiska tilltalet i den ständigt utvidgade Leaves of grass tar ofta formen av ett samtal med den tänkta läsaren. Ensamtal är något helt annat, något som i viss mening inte är möjligt. Tal är riktat till någon som kan höra vad du säger, eller läsa vad du skriver. Samtidigt syftar nog titeln på brevskrivarnas oförmåga att språkligt nå varandra.

Solen slår ut sitt ljus

över fönstret

som inte finns

sitt ljus

som inte finns

det var ett annat ljus

och nu är det också

något annat 

Lexikalt en synnerligen enkel dikt, så även grammatiskt, men vad ”betyder” den? Upprepningar, återkommande negationer, förvandlingar gör texten gåtfullt enkel. Kanske handlar det om ett minne, det för evigt förlorade, en bild av döden, fast ljus – synnerligen suggestiv ordmusik är det likafullt.

 

Till mig

säger du

till mig

har ingen

sagt du

Att skriva så komprimerat om ensamhet utan tyngande beskrivningar är i sanning imponerande.

 

Jag avslutar med den närmast rörande lilla slutdikten som kan läsas som ett försök att överskrida de ensamtal som dominerar Jäderlunds bok.

 

Tala något

Jag ber

dig tala

du med

 

alla Jäderlundcitat ur Ensamtal (2019).

 

Håkan Olsson

Familjen – eller de som står oss närmast

Posted on by
Svara

Hur väl känner vi egentligen dem som står oss närmast? Det är det gemensamma temat på tre romaner som jag läst under julledigheten. Vad är det de tiger om när de inte berättar, ljuger om när de inte talar sanning eller smusslar med när de går bakom ryggen? Och vad är det egentligen som gör att de inte kan vara ärliga? När det kanske till om med är så att vi i tystnad vet mer, än de anar? Tre romaner om tre familjer med sina alldeles egna hemligheter.

 

vissla i mörker

 

Under en konstkurs försvinner Jens 15-åriga dotter Lana och återfinns först efter fyra dagar. Blodig, blöt och utmattad, men i livet och till synes oskadd. När Lana får frågan om var hon varit och vad som hänt, så svarar hon bara att hon inte minns. Detta driver Jen till att själv försöka gräva i vad dottern egentligen har varit med om.

Vissla i mörker av Emma Healey är en psykologisk roman som handlar om en deprimerad tonåring och överbeskyddande mor. I fokus för historien sätts relationen dem emellan och Healey beskriver denna på ett finkänsligt och skickligt vis. Detta gör att man stundom tvivlar på vem som egentligen är frisk och ser klart på situationen och ej. Healey väver smidigt samman då- och nutid, vilket skapar en djupare förståelse för Jens moderskap och relationen mellan mor och dotter.

Jag tycker att Vissla i mörker är en mycket läsvärd roman, där de små antydningarna och psykologiska nyanserna håller mig som läsare fängslad ända fram till slutet och där handlingen i sluttampen vävs ihop på ett så snyggt sätt, att jag först inte förstår att den faktiskt vävs ihop.

Healey har tidigare gett ut Elizabeth är försvunnen, även den en psykologisk roman, om en äldre kvinna, som hävdar att hennes väninna är försvunnen, trots att människorna runt henne hävdar motsatsen.

 

simma hem

 

En brittisk familj anländer till huset de hyrt över sommaren i Frankrike. Det första de får se är att något ligger i poolen. De tror först att det är dött djur, men det visar sig vara en högst levande ung kvinna. När kvinnan oväntat bjuds in att stanna med familjen, så visar det sig få mer långtgående konsekvenser än vad de till en början kan ha kunnat föreställa sig.

Simma hem av Deborah Levy är en tämligen stillsam och lågmäld historia om ett äktenskap. Vi slängs in mitt i historien och märker ganska snart att relationen skaver, och varefter vi lär känna romanens karaktärer så utkristalliseras problemen allt tydligare. Som läsare har man i denna roman ett utifrånperspektiv, där man ser det finlemmade psykologiska spelet och undrar i sitt stilla sinne hur de ska svara gentemot varandra och vart det ska barka.

Simma hem är en kort snabbläst roman om ett äktenskap och en familj på upphällning och som faktiskt lämnar mig som läsare lite tagen på sängen.

 

mjölkbudet

 

I Mjölkbudet av Anna Burns får vi genom den unga kvinna som står i centrum för handlingen en intressant inblick i samhället på Nordirland på 1980-talet. Bokens huvudperson tycker om att läsa och löpträna. Fritidsaktiviteter som ska visa sig inte vara helt oproblematiska. När det mycket äldre mjölkbudet gör oinbjudna närmanden leder detta till en lång rad olika följdverkningar, bortom hennes kontroll.

Det här är en kompakt, extremt detaljrik och mycket ambitiös roman om livet i skuggan av den pågående Nordirland-konflikten och om hur religionen präglar och har sitt fasta grepp om liv och vardag. Här råder en strikt social kontroll, det finns mängder av outtalade regler att förhålla sig till och vissa saker kan göras för öppen ridå, medan andra måste ske i skymundan. Familjerna är stora, släktskapen komplicerade och grannarna talrika, vilket gör att det är ett stort antal personer som lägger sig i och därmed lika många att stå upp emot. Ibland så många att sanningen inte alltid är tillräcklig.

Det här är en stark roman som är skriven på talspråk och där man riktigt känner hur orden och tankarna väller fram hos berättarjaget. Den har både värme och humor och kräver sin läsare, och då särskilt en tålmodig sådan, samtidigt som man känner att man är en fantastisk läsupplevelse på spåren!

 

/ Anna R, Stadsbiblioteket

De bästa böckerna 2019 (eller I det fiktiva Rysslands grepp)

Posted on by
Svara
Vladmir Sorokin.

Vladmir Sorokin. Fotograf: Maria Sorokina

Jag bör väl direkt erkänna att jag inte har hunnit läsa alla intressanta och potentiellt utmärkta/briljanta/nydanande romaner, bilderböcker och annat som har getts ut under 2019 (de är faktiskt ganska många). Felet är dock inte mitt eget, utan bör tillskrivas den ryska författaren Vladimir Sorokin. Men mer om honom senare.

När det gäller den svenskspråkiga 2019-katalogen har jag till exempel ännu inte läst (färdigt) “Räven” (av Dubravka Ugresic), ”Den stora skrivboken” (av Agota Kristof), ”Klubben” (av Matilda Gustavsson) eller ”Neuromancer-trilogin” (av William Gibson).

Jag kan med andra ord behöva revidera den här listan när jag väl har kommit ikapp. Eller inte. Hursomhelst, detta (nedan) är i min mening den bästa och mest relevanta läsningen ur det gångna årets utgivning:

(forts. efter lista)

1 ”Manaraga: mästerkockens dagbok”, Vladimir Sorokin (Norstedts)

2 ”Solenoid”, Mircea Cârtârescu (Albert Bonniers Förlag)

3 ”Dyksommar”, Sara Stridsberg (Bokförlaget Mirando) [mer om ”Dyksommar” på bloggen Bibblans bokbabbel]

4 ”Jakobsböckerna”, Olga Tokarczuk (Ariel) [nyutgivning]

5 ”W.”, Steve Sem-Sandberg (Albert Bonniers Förlag)

6 ”Kväll i paradiset” + ”Välkommen hem”, Lucia Berlin (Natur & Kultur)

7 ”Teonauterna”, Sam Ghazi (Norstedts)

8 ”Den okända dimensionen”, Nona Fernández Mallo (Palabra förlag)

9 ”Björnkvinnan”, Karolina Ramqvist (Norstedts)

10 ”Oktoberbarn”, Linda Boström Knausgård (Modernista)

 

 

 

Vladimir Sorokin då? (Du såg hans namn överst på listan va?) Jo, jag vill åtminstone spontant påstå att det för min del tog fart för drygt två år sedan, när Elif Batumans ”The Idiot” gavs ut på engelska (på svenska 2018). Vidare att bland annat ”The Taiga syndrom” (Cristina Rivera Garza) står som en milstolpe längs vägen.

Antagligen började det dock redan med Svetlana Aleksijevitjs nobelpris 2015 och kanske framförallt i och med Modernistas nyutgivning av Zamjatin och Dostojevskij (den senare i briljant Egon Schiele-skrud). Men klassiker kan i det här sammanhanget inte mäta sig med moderna adaptioner av traditionella former. Samtiden är alltid mer intressant, vilket är lätt att argumentera för eftersom historien är en ständigt närvarande beståndsdel av nuet.

Så, det började med Batuman – och nådde under fjolåret sin kulmen(?) i och med att jag sent omsider upptäckte den 64-årige ryska författaren Vladimir Sorokin.

Men… vad var det som började, kanske du tänker? Vad menar han? Jo, jag syftar förstås på det grepp som fiktionens absurda Ryssland (och Sovjet) har tagit om min eskapism i synnerhet och läsning i allmänhet. Egentligen är det väl det absurda Europa som det handlar om – och där bär Mircea Cârtârescu ett stort lass, framförallt i och med ”Solenoid”.

Efter att ha läst ”Manaraga: mästerkockens dagbok” har jag hursomhelst haft svårt att ägna mig åt annat än Sorokins författarskap. Jag har letat med ljus och lykta efter översättningar som jag kan förstå och inget av det jag har hittat har gjort mig besviken. Det har snarare befäst min initiala förmodan att detta är ett författarskap som inte liknar något annat.

Sammantaget består Sorokins verk av framtidsvisioner som är så väl chockerande som satiriska, tänkvärda, systemkritiskt – och fullständigt oberäkneliga. En sorts konspiratorisk realism, framförda av en hantverksmässigt mästerlig och tillgänglig prosa. Ibland slås jag av tanken att jag aldrig mer vill läsa någonting annat än Vladimir Sorokins böcker, de skulle liksom vara nog.

Those readers […] who turn to literature for consolation, or moral enlightenment, or lessons in self-esteem, are well advised to look elsewhere.
—C. Caryl, The New York Review of Books

Summa summarum är att jag älskade att läsa ”Manaraga”, för att återknyta till årskatalogen. Dess största behållning är dock ändå att den ledde mig vidare till ”Is”-trilogin.

Tyvärr finns endast centraldelen översatt till svenska, vilket så klart är obegripligt. Samtliga finns dock samlade på engelska och utgivna av New York Review of Books, i översättning av Jamey Gambrell (2011).

För övrigt anser jag att… alla med litteraturintresse borde ta en titt på och hålla sig a jour med NYRB:s utgivning. Och håll dig alltså borta från Sorokin till dess att du är beredd att sätta övrig läsning på paus.

 

P.s. Där 2019 oväntat kom att handla om Sorokin kommer 2020 högst avsiktligt att handla om David Foster Wallace. Jag planerar nämligen att läsa mig igenom Wallaces fiktion, med ”Infinite Jest” (1996) som utgångspunkt. Hysterisk realism känns ganska givet med tanke på allt som har varit. Men mer om David Foster Wallace i ett annat inlägg. D.s.

God fortsättning!

 

Rekommenderad Sorokin-läsning:

Läsecirkeln Afrikanska röster: Mäta tid av Helon Habila

Posted on by
Svara

9789186307318

I Söndrums biblioteks och Stadsbibliotekets gemensamma afrikanska läsecirkel Röster från unga nationer har vi nu träffats en tredje och sista gång efter att ha läst Mäta tid av Helon Habila.

Helon_Habila5

Foto: Jide Alakija

Helon Habila föddes 1967 och växte upp i Kaitungu, Gombe i norra Nigeria med sina föräldrar och sex syskon. Hans far var först predikant varefter han blev tjänsteman inom statsförvaltningen, modern arbetade som sömmerska. Efter grundskolan skrevs Habila in på en gymnasial ingenjörsutbildning, men redan efter ett år hoppade han av utbildningen, då författardrömmarna pockade på. Så småningom tog Habila en examen i engelska vid universitetet och arbetade därefter som föreläsare i engelska och litteratur vid universitetet i Bauchi. 1999 flyttade Habila till Lagos, där han först arbetade som skribent och därefter som redaktör. Från 2005 har han mestadels varit bosatt i USA, där han undervisat i creative writing vid skilda universitet. Mäta tid (Measuring time) gavs ut 2007 och på svenska tre år senare.

Hur tyckte då gruppen att romanen var skriven? Det här var mer av en vanlig roman. Mer lättläst än de tidigare romanerna. Författaren är en god berättare tyckte någon. Någon annan tyckte att romanen blev bättre vartefter man läste, men att den var lite pratig i mitten.

Vi diskuterade när i tiden romanen utspelade sig. Vi kom fram till att det var på 1980- och 90-talen. Någon hänvisade till ett födelse- och dödsårtal som stod på en gravsten. Vi noterade att gamla seder och folktro dock fortfarande kunde skönjas, trots att romanen utspelar sig närmare vår egen tid.

Vi diskuterade huvudkaraktärerna i romanen. Tvillingbröderna Mamo och  Lamano och fadern Lamang – alla tre med smått liknande namn. De har en komplex relation och det står på flera ställen i romanen att tvillingarna hatade sin far. Detta var en av de saker som  författaren la stor vikt på att påpeka i romanen, men som någon i gruppen antydde, inte riktigt följdes upp. Som läsare skulle man velat ha mer och fördjupande förklaring av detta. Breven som skickas från den ene tvillingbrodern till den andre, undanhålls fadern. Var det ett sätt kanske att straffa honom, funderade vi.

Mamos kärleksrelation med kollegan Zara pratade vi en hel del om. I relationen är Mamo passiv, som i sitt liv i övrigt. Intelligent, men hela tiden väntande på att saker ska hända och verkade, i våra ögon, leva ett tämligen tråkigt liv. I diskussionen grunnade vi på om det berodde på att han hela sitt liv varit en sjukling och att detta hindrat honom från att vara aktiv. Brodern, Lamano, hade dock helt andra egenskaper – aktiv, extrovert och äventyrslysten som gav sig ut i krig.

Vi pratade även en del om farbror Ilya, som var rektor på skolan där Mamo arbetade,  att det kändes som att han var en stark och klok man som osjälviskt stretade på med arbetet att upprätthålla den lokala skolan. Även i denna roman, noterade vi, finns en koppling mellan religion och utbildning. Vi diskuterade även emiren, vars självbiografi Mamo sätts att skriva. Hur Mamos egen målsättning, dvs skildra folkets historia, var något helt annat, än det han var satt att göra.

Vi diskuterade faderns ego – hans politiska ambitioner, som ibland gick som han ville och ibland inte, om kvinnorna som ständigt omgav honom och hur han till slut fick sitt avslut.

Med två bibliotekarier i gruppen, var vi bara tvungna, att avsluta diskussionen med ett stycke i romanen, där en bibliotekarie beskrivs på ett, inte alltför smickrande sätt.

Med denna tredje och sista roman, är läsecirkel slut för denna gång.

/ Jörgen, Söndrums bibliotek och Anna R, Stadsbiblioteket

 

Fjärde advent – lästips inför julen!

Posted on by
Svara

4

Här tipsar vi i personalen på Biblioteken i Halmstad om lite nytt, gammalt, pärlor från det gånga året och vad vi ser fram emot under 2020. Fler lästips hittar du här

 

tallöarna

 

1. Jag läser just nu:

Jag läser just nu Tallöarna av Marion Poschmann. En otrevlig dröm får Gilbert att lämna sin fru och Tyskland i all hast för att bege sig av på en resa som av en slump för honom till Japan, där han tillsammans med en deprimerad student följer i haiku-diktaren Matsuo Bashō fotspår.

Det här är en humoristisk svart smått surrealistisk roman med tankar om skägg, tallar, lövträd i Pennsylvania, haiku och såklart, Japan. När jag läser, så bildgooglar jag hela tiden. Författaren har nämligen smart listat de orter som besöks längs resans gång i innehållsförteckningen. Själv planerar jag allt in absurdum, så det är något extremt befriande med att läsa om människor som bara ger sig hän och tar allt som det kommer…

 

hennes-varsta-mardrom.jpg

 

Jag håller även på och läser en thriller. Peter Swanson är tillbaka med Hennes värsta mardröm som handlar om Kate som får ett erbjudande om bostadsbyte av sin syssling, som hon aldrig träffat. Eftersom Kate har en del i bagaget och behöver en nystart, så tackar hon ja och snart flyttar hon in i sysslingens lägenhet i Boston, medan sysslingen flyttar in i hennes i London. Kate har knappt mer än anlänt till sin nya bostadsadress förrän hon blir bekant med sin första granne och hon får snart veta att en kvinna i grannlägenheten är försvunnen. När polisen dyker upp, så både skrämmer och triggar detta Kate att gå in på djupet och undersöka vad det är som egentligen har hänt.

Jag gillar thrillers som utspelar sig i en avgränsad miljö– som i detta fall ett bostadshus med lägenheter och interagerande grannar, vilket gör att antalet misstänkta reduceras avsevärt. Det här är en thriller full av lögner, hemligheter, smussel och dolda agendor.

 

2. Årets bästa läsupplevelse har varit:

memorys bok

 

Jag vill nämna tre.

Den första är Memorys bok av Petina Gappah som var en mycket stark läsupplevelse. Romanen handlar om Memory som plötsligt lämnas bort av sina föräldrar som barn. Vi får följa berättelsen både ur barnet Memorys och det vuxna Memorys perspektiv och stegvis får vi mer fakta i målet, vilket väcker all världens känslor inom en som läsare.

Boken lästes som en av tre böcker i en av våra afrikanska läsecirklar. Se tidigare inlägg här på bloggen.

 

Två  andra romaner som, lite oförtjänt hamnat i skymundan, under året är:

monopolet

Monopolet av Måns Wadensjö handlar om Alice som precis fått ett timvikariat på Systembolaget. Vi får följa med när hon lärs upp – öppnar lådor, packar upp tonvis med alkohol, frontar flaskor och håller ordning på hyllorna. Vartefter Alice blir varm i kläderna, får hon även sitta i kassan, vilket ger nya utmaningar, där möta stammisarna, göra legitimationskontroll och neka berusade är några.

Den här romanen öppnar upp bakom kulisserna och ger en närgången beskrivning av människorna på golvet. Man riktigt hör klirrandet, ser flaskorna och känner ansträngning och svetten lacka. Samtidigt väcker romanen tankar kring alkohol, systembolaget, oss svenskar och vårt drickande.

 

högspänning

 

Högspänning av Henrik Bromander handlar om Lotta som är i 50-års åldern, frånskild, med en vuxen son och som arbetar som svenskalärare på gymnasiet. I ett myller av tankar, reflektioner och återblickar, lära vi känna Lotta. Och vi märker snart att det är något som skaver. Problemen börjar på allvar när Lotta hamnar i klinch med den yngre nyrekryterade rektorn på skolan och det går upp för henne att något ofattbart har hänt – hon har blivit elöverkänslig.

Det här är en svart humoristisk, men samtidigt varm roman, skriven med ett rappt och intensivt språk där flera tidstypiska fenomen vävts in i berättelsen. Att förvisa den här romanen till att bara handla om elöverkänslighet är helt fel, då den är mycket, mycket mer!

 

3. Inför 2020 ser jag fram emot:

Inför 2020 års första del, så ser jag bland annat fram emot att läsa ikapp det jag inte hunnit läsa 2019, tex Nora eller brinn Oslo brinn av Johanna Frid och inför 2020 är jag lite nyfiken på tex Sara Paborns nya roman Tistelhonung och Ann Cleeves nya kriminalserie Albatross.

 

/ Anna R, Stadsbiblioteket