Fasansfullt gripande läsning om Förintelsens offer

Den 27 januari uppmärksammas Förintelsens minnesdag över hela världen. Samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945 samlas människor för att minnas Förintelsens offer.

Minnesdagen är också en dag som synliggör det engagemang som värnar om mänskliga rättigheter och bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism, antisemitism och antiziganism. En dag för alla som vill uttrycka sitt stöd för alla människors lika värde.

Genom att påminna oss själva och andra om vad grymheter och ondska leder till, kan vi förändra och välja andra vägar.

Boken Och du kom inte tillbaka är skriven av dokumentärfilmaren Marceline Loridan-Ivens. Som ett öppet brev till fadern, berättar hon sin historia.

1943, när hon var femton år, greps hon och hennes far av fransk milis, medan hennes mamma och bror lyckades gömma sig. De fördes till Polen. Fadern hamnade i Auschwitz och Marceline i Birkenau. De lyckades träffa varandra några gånger under lägertiden, men sedan försvann fadern för alltid.

När Marceline återvände till Frankrike var hon ensam. Hon kände sig som en främling, utan någon att dela sina fruktansvärda upplevelser med. Många år senare valde hon att dela dessa upplevelser med oss, hennes läsare.

Boken är direkt, väldigt läsvärd och gripande på ett fasansfullt sätt.

Hårt arbete och glitter i förorten

Dalenglitter – en roman om hårt arbete är utgiven på Weyler förlag och skriven av Wanda Bendjelloul som är journalist och filmkritiker på DN. Detta är författarens debutroman.

Den unga kvinna som är bokens berättarjag har vuxit upp i förorten Dalen där tunnelbanespåret utgör den avgrundsdjupa gränslinjen mellan de fina villorna i Enskede och gårdarna i Dalen. 

”Fram till att vi började gymnasiet hade många av oss en ganska vag uppfattning om livet på andra sidan spåret. Den lilla information vi hade byggde på killarnas högljudda fantasier om de blonda tjejer de brukade spana på nere vid tunnelbanan och deras respektive Instagramflöde. De bar alla exotiska namn som Märta, Stina och Sigrid och hade som regel långt, blont och blankt hår.”

I Dalen bor berättarjaget med sin polskfödda mamma som är frisör på en lokal frisersalong. Själv arbetar hon på en snabbmatsrestaurang i city. Här möter hon alla möjliga kunder – stammisarna, män i kostym, blåställ och hipsters med skägg, som kommer in flera gånger varje dag, den stadiga strömmen av färjeresenärer från Finland, de sockerberoende kolasåsglassåtarna, de föräldralediga papporna som räds ballonger mest av allt och de som måste avhysas. Hon har en tämligen osympatisk och godtycklig chef som understödjer att arbetsmiljön präglas av sexism, rasism och bristande hygien. Arbetet är monotont och hennes armar är fulla av brännmärken, men hon lär sig samtidigt mycket tex hur man rör sig medsols i en åtta, hur mycket 3 gram isbergssallad väger i handen och hur svårt ketchupfläckar är att skrubba bort. Här finns också vänskapen med Jamila, som alltid blir tilldelad att arbeta i den eftertraktade kassan, och som lär berättarjaget, när även hon avancerar och får arbeta där, hur man kan sno pengar ut kassan.   

I romanen möter vi ett segregerat Stockholm där välbärgade äldre män från Lidingö kladdar på unga förortstjejer på krogen och ger övningskörningslektioner mot sexuella tjänster och där tjejerna från villaområdet obekymrat semestrar i Nice och får körkortet betalt av föräldrarna. En annan bild visar sig i vänskapen med Jamila, som är bosatt i Tensta. Av henne får berättarjaget veta att Dalen inte är någon riktig förort, då ”inget där är på liv och död som för oss andra” och att hon är ett dalenglitter. Ett ord som används för tjejer från förorten, som när de dyker upp på stan, är uppklädda i billiga smycken och kläder från tex H&M eller märkeskopior. 

”Hon skrattar rått och gör en gest mot min Chaneltröja. Stenarna i C:et reflekteras i ljuset från takkronan och sprider sina regnbågsfärgade prismor över bardisken. 

-Du vill liksom lite föööör mycket.”

Ett dödsfall i släkten och en stundande begravning gör att berättarjaget i bokens senare del beger sig av till Polen. Det är en jämngammal kusin som arbetat utomlands som förolyckats i en arbetsplatsolycka. 

”Det senaste året arbetade han utomlands, som så många andra män i min familj. Farbröder, kusiner och bryllingar som fått jobb på fabriker, i lagerlokaler och lastbilshytter. Tillsammans med andra polska män bodde de ofrivilligt i kollektiv ute på någon lerig åker utanför  irländska, brittiska eller svenska hålor. Eller så bodde de i nedgångna huslängor med ”Ut med polackpacket” sprejat på fasaden.”

Under denna Polen-vistelse blir vi också varse förutsättningarna för homosexuella i Polen. 

Den här romanen  är en klasskildring  som beskriver en ung kvinnas vuxenblivande. Den är rappt skriven, språket flyter och man dras omedelbart in i berättelsen. Jag går igång på arbetsplatsbeskrivningar, där det enkla upprepande, monotona och rutinmässiga arbetet beskrivs ingående och det blir för mig till och med en fröjd att läsa om omöjligheten i att städa bort ett pommes frites som fastnat vid ett felmonterade eluttag under en soffa. Jag tänker på Monopolet av Måns Wadensjö och Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata när jag läser. I romanen finns en glädje och nyfikenhet inför livet och framtiden står någorlunda öppen, även om berättarjaget ser hinder och att olika förutsättningar finns.

/ Anna R, Stadsbiblioteket

Läsning i pandemitid, borta från bokflödet

När biblioteket är stängt och bibliotekarien är borta ur det vanliga härliga flödet av nya böcker, återlämnade böcker, skyltade böcker, vad gör hen då? Jo i mitt fall innebär det att jag intresserar mig för den egna bokhyllan och med förvånansvärt ivriga fingrar plockar fram dammiga, olästa godbitar som har fått följa med flytt efter flytt, från hylla till hylla och dessutom klarat den stora stränga gallringen för några år sedan. Jo, många bibliotekarier rensar bland sina egna böcker också, inte alla dock!

Den första bok som ropade på mig var Graham Greenes roman Slutet på historien. Den kom på svenska 1951 och jag tycker bättre om den engelska titeln The End of the Affair. Härligt att läsa en kärleksroman om besatthet och otrohet och liv och död och att den trots dessa dramatiska ämnen kan vara så återhållsam och lågmäld. Huvudpersonen Maurice har en kärleksaffär med sin bästa väns fru. Ett komplicerat, vemodigt triangeldrama. Maurice är författare och det finns en hel del metareflektioner kring författaryrket som jag också finner intressanta. Boken finns att låna på biblioteket i olika översättningar och som e-bok, den är dessutom filmad med Julianne Moore i den kvinnliga huvudrollen

Nästa bok som jag just ska börja läsa är Sveket av Birgitta Trotzig. En författare som jag minns att jag läste med stor behållning på 80-talet. Dykungens dotter var en häpnadsväckande läsupplevelse och liksom denna utspelar sig Sveket på landsbygden i Skåne. Det är mörkt, fuktigt, tigande och fattigt. Kanske kan det mildra pandemiledan en smula att läsa om Tobin ”en hemmansägareson i Tosteberga” med ett utseende som var både olyckligt och hotfullt.

Men mest av allt hoppas att vi snart möts bland hyllorna igen, i flödet av böcker!

Och till sist ett radiotips!

Boken jag borde ha läst: Sveket av Birgitta Trotzig – Kulturnytt i P1

Läsa eller lyssna? Läsa och lyssna!

Trots att jag älskar läsning och böcker så läser jag nästan ingenting vissa perioder. Och ibland kommer jag in i perioder då jag läser varenda ledig minut. Kanske har ”karantänlivet” fått in mig på lässpåret igen för just nu är jag inne i en läsperiod. Läser jag inte i en bok så lyssnar jag på en ljudbok. Det bästa med en ljudbok är att jag kan ta med läsningen på löprundan, till affären, under matlagningen och på tåget. Underbart när man som jag just nu är extremt lässugen.

Åsikterna om ljudböcker är många, vissa föredrar att ha en bok i handen och ser inte alls njutningen av att lyssna. Medan andra är så glada för att de kan ta del av böcker genom att lyssna. Anledningarna till varför man tycker som man tycker är lika många som personerna som har dessa åsikter.

Personligen så föredrar jag fortfarande en tryckt bok i handen. Men jag ser även en del fördelar med ljudboken. Jag har dessutom en strategi för vilka böcker jag läser och vilka jag lyssnar på. Böcker och författare som jag verkligen gillar eller är väldigt intresserad av (för jag kan vara intresserad av en författare utan att ha läst något från denna), de läser jag. Sedan finns det de där böckerna och författarna som njaa, de kanske inte riktigt tilltalar mig men jag vill ändå av en eller annan anledning läsa boken. Kanske har någon tipsat om den, eller så har jag redan läst den. Eller så kan det vara en sån där bok som alla pratar om men som jag själv kanske inte fastnat för, de böckerna lyssnar jag på. Jag ser ljudböcker som ett bra komplement till den tryckta boken. Men det är fortfarande något väldigt speciellt att hålla i en tryckt bok, känna lukten av den och ta in historien i den.

Så vad har jag läst och lyssnat på under denna läsperiod, jo det ska jag tala om för er.

Läst:
Vända hem, av Yaa Gyasi
Inte av denna världen också, av Yaa Gyasi
Jag försvinner i mörkret, av Michelle McNamara
Mitt liv som råtta, av Joyce Carol Oates
Inuti huvudet är jag kul, av Lisa Bjärbo

Lyssnat:
Knutby, av Jonas Bonnier
Nickelpojkarna, av Colson Whitehead
Unorthodox, av Deborah Feldman

Höjdpunkterna var Vända hem, Mitt liv som råtta och Jag försvinner i mörkret (även om jag ångrar att jag inte läste den sistnämnda på engelska).

Bokskåpets hemlighet av Frida Skybäck

Frida Skybäck är en skånsk författare som nått en bred läsekrets genom sina historiska romaner. Hennes trilogi om systrarna Stiernfors lyfter kvinnans situation i 1800-talets Sverige och är mycket omtyckt. 2018 debuterade hon som feelgoodförfattare med ”Bokhandeln på Riverside Drive”, som utspelar sig i London i modern tid. Tidigare i år kom Fridas tredje samtidsroman, ”Bokskåpets hemlighet”.

Frida skriver gärna om snåriga familjerelationer och grymma människoöden. Hennes böcker har ofta beröringspunkter mellan då och nu och hon skriver för att försöka förstå vad det är som formar oss som människor. 

Bokskåpets hemlighet ’är en bok om familjehemligheter, stor sorg och känslan av att aldrig räcka till. Rebecka reser tillbaka hem till Skåne när hon får besked att hennes mormor Anna hamnat på sjukhus. Hon har inte varit hemma på flera år och har ett ganska komplicerat förhållande till sin familj. Hemma hos mormodern hittar hon ett gammalt bokskåp och i det ett fotografi på en ung man. Genom en dagbok lär Rebecka känna sin mormor som ung och även en ung man, Luca som  riskerade sitt liv för att rädda danska judar undan förintelsens fasor. Boken växlar mellan 2007 och 1943.

Bokskåpets hemlighet var första boken att läsas i Söndrums biblioteks feelgood-läsecirkel. Deltagarna hade delade meningar om boken men det fanns mycket att prata om, igenkänning av platser och händelser under andra världskriget var något av det som togs upp. Vi kom också in på diskussioner om hur män behandlar kvinnor men också hur kvinnor behandlar män. Något som alla hade reflekterat kring efter att ha läst boken var vikten av att finnas för varandra och hur viktigt det är att vi kan försonas.

Läsupplevelsen sammanfattades i gruppen med orden, kärlek – kvinnor – nutid, dåtid – fina naturskildringar-  förutsägbar – själslig ro.

Annika

Flygbyken av Peter Törnqvist

När jag läste hans senaste verk, Flygbyken (2019), blev jag inte besviken. Få personer kan beskriva något på ett så komplicerat, omständligt, märkligt och fullkomligt lysande vackert och komiskt vis. Hans egenpåhittade ord och överraskande ordval gör att texterna stundtals blir hysteriskt roliga och ibland förstår man ingenting. Kommer på mig själv flera gånger med att läsa flera stycken högt bara för att få höra hans besvärliga och fantasifulla ord och hur meningarna krumbukta sig och slår kullerbyttor ömsom abrupt tar slut.

När jag själv upptäckte honom var det via Upprop i dikesfaunan (2013), mängder med korta språkligt finurliga texter om allt och ingenting oftast med koppling till naturen. Tycket att hans roman Kioskvridning 140 grader (2010) var fullkomligt lysande, men då hans texter nästan kräver en mycket noggrann läsning och gärna flera gånger högt så gillar jag det kortare formatet han återvände till i Flygbyken bättre.

I Flygbyken finner du vardagliga betraktelser såväl som märkliga texter i tidningsnotisformat från 1800-talet. Han blandar resonerande texter med beskrivningar där allt från skillnaden kring mullvadars och åkersorkars högar, gamla och nya köksmått som till utflykter till Varberg avhandlas. Har många favoriter så som storasystern som säger sitt om det hon kallar felprioriteringens gubbpastorala urscen, eller Spliffens bevittnade take-off från lekstugetaket, eller varför pipkragarna är tidernas mest infernaliska plagg, eller varför inte Föreskrifter för män i grupp. I dessa föreskrifter förelägges att alla folksamlingar på tre män eller fler ålägges bära kycklingdräkt (heltäckande). På fötterna likaledes obligatoriska pipkuddar. Något som byrån för lokal och global allmäntrivsel menar säjer ju sej självt. Ju förr desto hellre, helst redan innan. Ja…hur svårt kan det va. Over.

Flygbyken : och 83 andra lämningar (2019)
Buster Keaton och materian – eller Vikten av att lätta (2017)
Kånkalång (2016)
Upprop i dikesfaunan (2013)
Innan proppen går : och andra kväden för hushållsbruk (2012)
Kioskvridning 140 grader (2010)
Lövsågare, innerkurva (2003)
Fältstudier (1998)

Och vilken debut sen!

Där kräftorna sjunger av Delia Owens  är en internationell bestseller som kom ut på svenska i våras. Det är författaren Delia Owens skönlitterära debut, och vilken debut sen! Det här en bok som lovordats från många håll och jag kan bara hålla med om att det är en fantastisk roman.

Kya lever i South Carolinas träskmarker längs med kusten i ett fallfärdigt skjul. Här har hon levt och växt upp helt ensam ända sedan hon var i åttaårsåldern. Hennes pappa var en försupen man som tycktes ägna det mesta av sin tid till att spela poker samt plåga sin fru och sina barn med ständigt återkommande misshandel. Mamman får en dag nog av situationen och går från hemmet. Hon lämnar mannen och alla sina barn för att aldrig mer återvända. Då är Kya inte mer än 6 år gammal.

Därefter är det Kyas äldre syskon som ett efter ett avviker och till sist är det alltså bara Kya och hennes far kvar. Efter en tid försvinner även fadern, han kommer helt enkelt en dag inte hem igen. Kya lyckas hålla sig undan alla myndigheter och klarar nätt och jämnt av sin försörjning genom att plocka musslor och sälja. De flesta invånarna i byn betraktar henne som avskum och hon går under öknamnet träskflickan.

Författaren är även zoolog vilket märks i de fantastiska beskrivningarna av hur Kya lever helt i samklang med naturen och djuren. Vi får följa Kya från barn, genom ungdomen och till vuxen kvinna och hela tiden är naturen närvarande som egentligen den enda familj hon har. Hon är också väldigt intresserad av fåglar och insekter och genom att studera dem på så nära håll bygger hon genom åren upp en enorm kunskapsbank på området. Detta kommer också så småningom att bli hennes räddning från fattigdomen.

Detta är en bok om ensamhet och utanförskap. Vad gör det med en människa att på det här viset växa upp helt ensamt och kärlekslöst och att samtidigt ständigt gå och vänta på att mamma ska komma tillbaka, för det måste hon väl ändå göra? Hur är det att växa upp och känna som allra mest samhörighet med en flock måsar? Och hur fungerar en människa som lärt sig det mesta om livet direkt från naturen?

Boken berättas parallellt i två olika tidsperioder. Den tidigare handlar om Kya och hennes uppväxt. Den senare handlar om en polisutredning efter att en av traktens män hittats död i vad som kanske är ett mord. Kya blir genast misstänkliggjord för att vara inblandad i detta. Och även om det absolut inte är fråga om någon deckare eller spänningsroman i den bemärkelsen, så tillför ändå denna mordgåta ett extra driv i berättelsen.

/Maria L

När var du på empati-gymmet senast?

I SVT:s program Vetenskapens värld presenteras teorier om att både våld och mordfrekvens har minskat de senaste seklerna – och forskare kopplar bland annat samman utvecklingen med ökad läskunnighet och att romanen tog plats i litteraturen.

”I [romanerna] fick läsaren möjlighet att blicka in i rollfigurernas inre. Man såg inte bara vad de gör, utan vad de kände och tänkte när de gjorde det”, säger Lynn Hunt, professor i modern europeisk historia, i programmet.

Skönlitteratur användes exempelvis i kampen mot slaveriet i USA.

”Vi kanske tror att romanläsande är nåt mycket individuellt och självupptaget – men det är djupare än så. Man tränar på empati-gymmet”, säger psykologen Jamil Zaki i programmet.

Vill du veta mer om hur litteratur kan påverka inlevelseförmågan? Se hela Sanningen bakom våldet – människans förändring på SVT Play (start ca. 39.30).

/Joakim Andersson, bibliotekspedagog

Glück är en poet som du skulle må bra av att läsa

Nobelpriset i litteratur år 2020 tilldelas den amerikanska poeten Louise Glück ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

Det går alltid att ha invändningar mot Svenska Akademiens val av nobelpristagare. I ljuset av de senaste årens skandaler och åtgärdsmässiga tillkortakommanden är det givetvis inte heller speciellt svårt att argumentera för invändningar mot Akademien i sig eller mot själva prisets legitimitet.

I min bok går det dock att applicera ”verk och person”-diskussionen på frågan. Mitt förtroende för De Aderton är en sak, mitt förtroende för prisets rimlighet är en annan. Men vi ska inte förlora oss i det resonemanget nu. Den här texten handlar nämligen om 2020 års nobelpristagare i litteratur: Louise Glück (vars efternamn rimmar på klick, inte ryck) – och varför hennes verk borde vara obligatorisk läsning. Svenska Akademien får söka ytterligare uppmärksamhet på annat håll.

När Mats Malm i torsdags klev ut genom dörrarna och sa Louise Glück blev jag väldigt glad. Först och främst eftersom hon är en värdig pristagare, som mer än väl förtjänar den större läsarskara som generellt följer efter ett nobelpris. Allt som riktar fler intressen mot och sänker trösklarna in till poesin är av godo (nåja). Vi skulle alla (hursomhelst) må lite bättre om vi läste mer – samt förstå oss själva och andra lite bättre om vi läste mer poesi.

Dessutom är Louise Glücks Ararat (1990) en av de bästa samtida diktsamlingar som jag har läst. Men att hon skulle få litteraturpriset var det nog få som trodde. För det första är hon ju poet – och de är inte direkt överrepresenterade i pristagarlistan. Dessutom är hon kvinna. Men!

”[Glück] har ägnat en livstid åt att visa oss hur språket både kan ha betydelse och innehålla allt”, säger den amerikanska poeten Claudia Rankine till The Guardian. The New York Times hyllar också valet och skriver att Glück är ”en pristagare vars dikter är till brädden fyllda av intellekt och djupa känslor”. Lovorden är många, kanske till och med fler än de brukar vara – och jag kan inte annat än att hålla med.

”Med teman som misslyckade kärleksaffärer, trasiga familjeförhållanden och existentiell förtvivlan har årets nobelpristagare i litteratur utmärkt sig som en de mest tongivande amerikanska poeterna.” Så skriver SVT Kultur. Ja, Louise Glück är en förträfflig författare, poet och tänkare.

Till saken hör också att Louise Glück inte är speciellt svår, vilket poesin ofta avfärdas som. Tvärtom. Glücks poesi är enkel i sitt tilltal; bred och allmängiltig, men där finns en knivskarp blick för de hisnande tankarna i det var- och alldagliga. Hennes är rader och ord vars mening smyger sig på och in i det egna sinnet, som välbehövliga nyanser till de egna tillsynes färdiga resonemangen.

Om bara budbilen från Danmark, där jag har lyckats hitta en inbunden förstautgåva av samlingen ”Poems: 1962–2012”, kan se till att skynda sig hit. För en annan rolig aspekt av Louise Glücks nobelpris är att det finns ett helt gediget författarskap att utforska. Det är bara att välja en av alla öppna dörrar och känna sig fram. Tro mig, du kommer inte att ångra dig.

Om Louise Glück: Hon föddes 1943 i New York och har sedan debuten 1968 utkommit med tolv diktsam­lingar. Hon har belönats med såväl Pulitzerpriset och National Book Award som Tranströmerpriset och är en av den ame­rikanska lyrikens mest beundrade och inflytelserika poeter. Hon introducerades på svenska 2017 med Averno i översättning av Jonas Brun. 2019 fortsatte utgivningen med Ararat, i översättning av Stewe Claeson. Samt Vild iris 2020, även denna i översättning av Jonas Brun.
(Källa: Rámus, Louise Glücks svenska förlag)

/Joakim Andersson, bibliotekspedagog

Agathe av Anne Cathrine Bomann

”Om jag gick i pension vid 72 skulle jag ha fem månader kvar att arbeta. Det motsvarade 22 veckor, och om alla mina patienter dök upp innebar det att jag hade exakt 800 samtal kvar. Med avbokningar och sjukdom kunde det naturligtvis bli färre än så. Det fanns det en viss tröst i, trots allt.” Agathe är en roman om en livstrött psykiater i Paris någon gång på 1940-talet.

Författaren har valt att inte skriva ut hans namn, därav alla ”han”. Intill döden trött, uttråkad och lätt förtvivlad är han – betar av sina patienter och räknar ner. Till sin hjälp har han Madame Surrugue, sekreterare och allt i allo på mottagningen. Han bor ensam,  vandrar fram och tillbaka till arbetet, äter, sover, lyssnar på musik och betraktar människor. Har inte just kontakt med någon och inga vänner. Han hör grannen genom väggen och kan hans rutiner. Det är en trygghet i detta, någon han hör och som hör honom – tills det visar sig att grannen är döv.

Så dyker det upp en ny patient, Agathe, som han under protest tar sig an. Han ska ju snart gå i pension. Han fäster sig först vid att hon luktar så gott och inser efter ett tag att hon luktar äpplen, eller kanske äppelkaka?  Deras samtal väcker, intresserar och attraherar honom. Frågan är vem som behöver hjälp egentligen? När Madame Surrugue behöver vara ledig för att ta hand om sin döende man förfaller mottagningen. Mappar ligger osorterade och dammet lägger sig och han inser, till sin förvåning, att han saknar henne.  Hon och hennes man behöver dessutom hjälp att prata om den sorg som drabbat dem.

Det här är en stillsam berättelse om ensamhet, kärlek, död, vänskap och den enorma betydelse små händelser har. Händelser som för den ensamme närmare andra människor. Psykiatern har fått två vänner: Agathe och Madame Surrugue. Styrkt av detta bakar han en äppelkaka till grannen och därmed kan han kanske få en vän till?

Maria P. /Bokbussen

Anne Cathrine Bomann : Agathe