Kjell Espmark – poesi som motstånd

Espmark_Kjell_1Kjell Espmark, född 1930, är en av våra betydande författare. Han är dessutom framstående litteraturvetare, professor vid Stockholms universitet 1979-95. Som litteraturhistoriker har han specialiserat sig på den poetiska modernismen; böckerna Att översätta själen (1975) och Själen i bild (1977) behandlar den modernistiska tekniken att via bilder uttrycka själstillstånd. Han har också skrivit en utmärkt monografi om Tomas Tranströmer, Resans formler (1983).
På 80- och 90-talet skrev han sju romaner som brukar benämnas Glömskans tid. De handlar om ett samhälle i förvandling, en betraktelse av vår samtid ur sju synvinklar, ofta med satirisk och samhällskritisk udd.

Det är dock som lyriker han gjort störst avtryck. Dikterna är resonerande, bildtäta, panorerar över tid och rum. Inte sällan skriver han rolldikter, iklär sig en historisk, oftast helt anonym, gestalt. Det är som diktaren vill låta det förflutna träda fram, att ge de glömda och förtrampade livet åter. Så länge någon minns finns man! Espmarks texter vibrerar av ett moraliskt patos, dock aldrig moraliserande.

Det är disigt som i tidernas morgon.

Över fjärden far en frysande text,

kåre på kåre.

Vad som kunde vara en häger

prövar vingarna och lyfter. Löftet

om löv i kronorna infrias.

Och jag reser mig långsamt

ur den hopsjunkna mannen på bänken.

Det är dags att uppfinna världen

 

Det är disigt som i tidernas morgon, ur Den inre rymden (2014)

Jag här länge uppskattat Espmarks lyriska berättande, att i prosapoemets form lyfta fram de stora sammanhangen. 80-talssamlingarna Tecken till Europa (1982) och Den hemliga måltiden (1984), Det levande har inga gravar (2002) samt Vintergata (2007) vill jag särskilt framhålla.

En dikt ur ovan nämnda Vintergata är ett bra exempel på Espmarks rolldiktsteknik. Man kan tänka sig att diktjaget är en utfattig irländsk bonde, någon gång under det svältande 1800-talet.

Allt jag ägde var en slägga.

Klippan ytterst mot havet

var det ingen som frågade efter

så jag var fri att krossa den, först till flis,

dag efter dag efter dag,

sedan till stoft att blanda med tång.

I jorden jag tvingat mig till från havet

satte jag potatis jag tiggt.

Men min största erövring var ett ansikte

ljuvare än potatisblom

och en röst som sände vågor längs ljumsken.

Tillsammans gladdes vi åt skörden.

Det var året före potatispesten

och dödens längs vägarna.

 

Allt jag ägde var en slägga, ur Vintergata (2007)
Håkan Olsson

Finns Kjell Espmarks böcker på ditt bibliotek?

Om en grön bänk i Paris, en vit i Halmstad och två kvinnliga poeter

 

parkbänksben

I sommar har det byggts parkbänk hemma hos mig. Ja, ni läste rätt. Parkbänk. Det började med att min man köpte tre rostiga parkbänksben på auktion. När han kämpandes småsvettig lastade in dessa tunga metallunderreden i garaget så tänkte jag ”jaja, det där blir aldrig något av” och ”suck, det där var slöseri med pengar”. Men så kom sommaren – målarfärg och plankor köptes in, benen målades svarta och plankorna kapades och vit färg ströks på – och vid semesterns slut stod där faktiskt en parkbänk.

diktläsare

Nu sitter jag på denna bänk i sensommarens ljumma solsken, i suset från Karlsrovägen och läser diktsamlingen ”Jag är en grön bänk i Paris” av Kerstin Thorvall som är en sammanställning av dikter från åren 1965-1991. Kerstin har följt mig sedan jag var i 20-årsåldern och det jag gillar med henne är att hon skildrar kvinnor som, trots hot om straff och fördömande, utmanar normer för hur kvinnor ska bete sig och vara. I diktsamlingen möter vi tex den lilla flickan som liksom en hund ska vara snäll och lyda, den ogifta kvinnan i 40-årsåldern som man ska tycka synd om och modern och hustrun som tröttnar på allt och rymmer till Australien med en turk. Detta utmanande, sker i Kerstins texter ofta, med en överhängande ursäkt som manar till förmildrande omständigheter genom att hon återkommande återkopplar till de psykiska sjukdomar som hon bär med sig i familjebagaget och som hotar i fjärran. Jag har inte läst Kerstin Thorvall på många år, men när jag nu läser ”Jag är en grön bänk i Paris”, så är igenkänningen hög och det känns det som jag möter en gammal vän. Det är roligt, smärtsamt, fullt av kärlekstörst, med återkommande reflektioner över åldrandet och en hel del sex.

hej-tine-hoeg

Jag har nyligen läst en annan diktsamling – ”Hej Sol Fuck Love” av danska poeten Tine Hoeg. Jag tänker på att Kerstin föddes 1925 och Tine 60 år senare, 1985, men att de båda skriver om just sex på lite samma sätt. I Tines fall är dikterna korta och samtida, präglade av sociala medier och ett samhälle indelat i ett vi och dem, men de har samma kärlekstörst och raka språk om sex. Jag tänker att det som utmanar och skapar kontrovers, kanske inte har förändrats, så där jättemycket över tiden …

Snart faller löven och då ska jag kika ut på bänken och minnas denna härliga sensommarvärme…
/ Anna R

Finns böckerna på ditt bibliotek?
Hej Sol Fuck Love av Trine Hoeg

Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall

Var är de stilla slagrutemännen? Dikter i dödens skugga

SachsNellys Sachs (1891-1970) öde är 1900-talet i koncentrat. Uppvuxen i en judisk familj i Berlin lyckades hon 1940, tillsammans med sin mor, få utresetillstånd till Sverige, bl a efter påtryckningar från Selma Lagerlöf. Hon debuterade i det nya landet, över 50 år gammal, med diktboken In den Wohnungen des Todes. Hon skötte sin åldriga mor och skrev ofta på nätterna i det lilla köket, som hon kallade kajutan. Poeten levde tämligen isolerat, men umgicks även med svenska diktare, exempelvis Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren. Stundtals fann hon en fristad på Beckombergas mentalsjukhus. 1966 tilldelades Nelly Sachs Nobelpriset i litteratur.

Hennes dikter är ofta slutna, skrivna i dödens skugga. Det judiska folkets lidande står inte sällan i centrum, dock helt outtalat.

Idag övar vi redan morgondagens död
där den gamla döden vissnar i oss-
Ack mänsklighetens ångest inte att uthärda-

Ack att vänjas vid döden ända in i drömmar
där nattens schavott faller i svarta skärvor
och benvit måne lyser i ruinerna-

Ack mänsklighetens ångest inte att uthärda-

Var är de stilla slagrutemännen
fridsänglar, som visar oss den dolda källan
som rinner från tröttheten
till döden?

 Senare blir dikterna kortare, mer komprimerade

Denna natt
gick jag en mörk sidogata
runt hörnet
Då lade sig min skugga
över min arm
Detta uttröttade klädesplagg
ville bli buret
och färgen Intet tilltalade mig:
Du är hinsides!

Dikterna talar om den fullständiga utsattheten, inte bara den judiska. Det är som Sachs frammanar den mänskliga förkrosselsen, som Tomas Götselius träffande säger i en recension ( DN 7/2 2001).

De citerade dikterna är översatta av Rolf Moberg och hämtade ur samlingsvolymen Samlade dikter (2001)
Håkan Olsson

Finns boken på ditt bibliotek?

Samlade dikter av Nelly Sachs

…men kroppen gick raka vägen till dig

Tomas Tranströmer 1931-2015

Det brukar talas om Tomas Tranströmers metaforik, hans unika sätt att få relationen mellan sakled och bildled att blixtra av energi. I den femdelade dikten Om historien, som i vid mening gestaltar vårt förhållande till tiden, beskriver poeten islossningen:

En dag i mars går jag ner till sjön och lyssnar.
Isen är lika blå som himlen. Den bryter upp under solen.
Solen som också viskar i en mikrofon under istäcket.
Det kluckar och jäser. Och någon tycks ruska ett lakan
långt ute.
Alltihop liknar historien: vårt NU. Vi är nedsänkta,
vi lyssnar.

Ur Om historien, ur Klanger och spår (1966).

En dag i mars mottar jag beskedet att Tranströmer gått ur tiden. Vi har gått så länge längs samma trader att det känns som en nära bekant avlidit. Men dikterna lever och de har inte sällan fungerat som den där omtalade ledstången i långdikten Schubertiana.

För drygt tjugofem år sedan gifte sig en nära vän. Vigseln skedde på Grand hotell i Mölle. Jag hade fått i uppdrag att läsa en dikt och nästan omedelbart visste jag vad det skulle bli. Ofta har jag citerat den för mig själv.

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv
bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
-glimtvis kan man följa dess väg
I nattmörkret mellan olivträden.
Under de dystra månaderna satt själen hopkupen
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde

Eldklotter, ur Det vilda torget (1983)

Håkan Olsson

Finns böckerna på ditt bibliotek?
Det vilda torget
Klanger och spår
Dikter och prosa 1954-2004

Nobelpriset 2011 till Tranströmer

Äntligen erhöll Tomas Tranströmer nobelpriset. Hade han inte skrivit på svenska hade priset förmodligen varit i hamn för åtskilliga år sedan.

Tranströmer har ofta beskrivits som metaforens, den litterära bildens, mästare. Få använder detta grepp effektivare. Spänningen mellan sakled och bildled laddar dikterna, kompassnålen darrar,texterna är dels sakligt grundade, ofta i en igenkännbar miljö, dels riktade bortom det vardagliga. Som författarskapets allra första rad — ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen” — där vaknandet liknas vid ett fall. Åskådligt och mångtydigt på samma gång, rörelsen både riktad uppåt och neråt.

Poesin är det mest informationstäta av alla språkliga former, den kan s a s omfatta hela världen i en mening. Senare i samma dikt (Preludium, ur 17 dikter, 1954) sägs medvetandet ”omfatta världen/ som handen griper en solvarm sten.”. Denna språkliga täthet, där varje ords specifikavikt är oerhörd, står i samklang med poetens samlade verk, som ryms inom en normalstor romans pärmar.

I Det vilda torget, 1983, finns en kort tvåstrofig dikt, Eldklotter, som behandlar kärlekens mirakulösa kraft, dess trots-allt:

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
-glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Tranströmers dikter är som detta tjuvmjölkande, en medicin mot mörker och hopplöshet, helt utan biverkningar.

/Håkan Olsson

Alla hjärtans dag eller Behåll dina rosor!

vågsros

Alla hjärtans dag eller Behåll dina rosor
Har du inte hunnit skriva någon dikt till din älskling?
Hela Halmstad läser firar dagen med tre dikter. Tre perspektiv. Tre författare med olika temperament och erfarenheter.


Behåll dina rosor
duka av bordet istället
Behåll dina rosor
ljug lite mindre istället
Behåll dina rosor
hör vad jag säger istället
älska mig mindre
tro på mig mer
Behåll dina rosor
Märta Tikkanen (ur Århundradets kärlekssaga)
Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.
Karin Boye (ur De sju dödssynderna)
Men jag drömde att du kom.
Jag drömde att du kom i solblandat regn.
Jag drömde att jag vilade
på ett liksom rökmoln
från ditt hemland.
Jag drömde att du skrev
ett mycket vackert
ålderstecken på min panna.
– – –
Och sagorna
de seglade
på de erogena zonerna
mellan tanken och känslan.
Och natten gick äntligen till vila
i min kropp.
Kristina Lugn (ur Hej då, ha det så bra!)

Bob Dylan – tiderna förändras

But I was so much older than, I´m younger than that now…

Legenden Bob Dylan sjunger redan 1964 (My back pages, från Another side of Bob Dylan) dessa profetiska rader.

Få artister har åldrats med sådan värdighet, från den vise gammelmansyngling som i A hard rain´s a-gonna fall sjöng om apokalypsen till den åldrande, men pojkaktigt nyfikne som i When the deal goes down (Modern times, 2006) sjunger:

Well, the moon gives light and it shines by night
when I scarcely feel the glow
We learn to live and then we forgive
o´er the road were bound to go.

Dylan, nyss sjuttio fyllda, befinner sig ännu på vägarna, ”the neverending tour” har pågått i mer än tjugo år. Visst har karriären haft sina dalar, främst under åttiotalet, men det senaste decenniet har Dylan släppt flera skivor vars kvalitet varit häpnadsväckande god.

Det finns enorma mängder litteratur om Dylan. Jag rekommenderar gärna Howard Sounes´s Down the highway : the life of Bob Dylan (2001) (i svensk översättning Dylan : biografin, 2001) och självbiografin Chronicles (2004) (i svensk översättning Memoarer, 2005)

Men framför allt — lyssna. Skivorna är åtskilliga; Times they are a-changing, Blonde on blonde, Blood on the tracks, Time out of mind och många fler. Och när mörkret faller och horisonten sjunker, glöm inte den gåtfulla drottning Jane…

”When your mother sends back all your invitations
And your father to your sister he explains
That you´re tired of yourself and all of your creations
Won´t you come see me, Queen Jane?”

/Håkan Olsson

Marie Lundquist – kropp och språk i förening

Marie Lundquist debuterade 1992 med den uppmärksammade Jag går runt och samlar in min trädgård för natten. Samlingen består av prosapoem, en blandform mellan lyrik och prosa. Lundquist skriver sinnligt pregnant, ofta med överraskande, ibland humoristiska, vändningar.

Jag lossar dessa alltför hårda
knutar. Släpper taget för att
stiga som en rök. Du ligger på
rygg under mig. Jag är segel.
Bara segel. Sen är det över.

I senare böcker, exempelvis En fabel skriven på stenar (1999), är formen stramare, mer åt det centrallyriska hållet. Bildspråket är rikt och varierat, inte sällan med en biblisk eller mytisk anstrykning.

I stället för bikten
kan man låta sig spetsas
utbredd på gräsets alla nålar
samla upp regnet
i munnen, spara
ett litet vatten
för tystnaden
att paddla i

Hennes senaste samling, De dödas bok, rör sig bl a kring sorg och saknad. Marie Lundquist har också publicerat en roman, Monolog för en ensam kvinna, 2005.

Eva Runefelt – seendets vardagliga mystik

Fotograf: Caroline Andersson

Copyright/Fotograf: Caroline Andersson

Eva Runefelt, född 1953, är otvivelaktigt en av våra mest särpräglade lyriker. Hon debuterade 1975 med romanen Svackan och diktsamlingen En kommande tid av livet. Runefelt skriver en intuitiv, samtidigt oerhört genomarbetad poesi. Ofta står sinnesintrycken i centrum, hennes stil har med rätta beskrivits som sinnlig, ofta med sammansmältningar mellan olika sinnesperceptioner. Författarens kvalitetskurva har, enlig min mening, stadigt pekat uppåt. Samlingarna Mjuka mörkret (1997) och I djuret (2001) är synnerligen starka, så också I ett förskingrat nu (2007), ur vilken nedanstående exempel är hämtade

Kalejdoskopiskt snittad, rörelsen
Stiga upp, vända vinkelmusklerna
mot vattnet, pröva sina fästen
i salt, klamra hårt om ryggrad,
samla väta, frasets långa kant
Blänktussarna i fläckkartan, luften
som omfamnar lätt, lyssnar
till längst ned i avgrund.

Badande, Bornholm

Som en tavla, sedd både utifrån och inifrån, beskrivs själva badakten. Denna den vardagligaste av handlingar beskrivs som en unik företeelse, tätt skriven, samtidigt fullt igenkännlig.

Runefelts språk och syntax är inte uppbruten, det handlar inte om språkmaterialism. Däremot är tid och rum upplösta, fasta gränser saknas. Dock är utgångspunkten oftast en realistisk miljö, ett konstverk. Eller en dialog med en annan författare, som i Höga c – för Edit Södergran

Höga c, röd ton
Det finns en stigning
i det snedställda ljus som kommer
om eftermiddagen
En gäckelse att kväll ännu inte
vill

Mörkret ett obitet ostron
Inte röra, först bara höra

Denna stränga skala
uppför och inåt
följd av intets
efterhängsna sockerrand

Obruten är så denna kväll,
sång!
Sengångaren kallad själ
makar sig väg

Skenet ur den öppna munnen
som jordaxeln
nu hårt slagen
genom det stora fotfästet

Höga c, röd ton
för att kväll ännu inte
vill

På ett samtidigt diffust men pregnant sätt beskriver Runefelt både Södergrans arbetssätt och delvis hennes stil. Man får lust att plocka fram Södergran, också ett sätt att beskriva Runefelts storhet.

Alldeles nyligen har Eva Runefelt givit ut en minnesbok i prosalyrisk form, Minnesburen (2013). Här prövar hon delvis ny mark, med stor framgång.

/Håkan Olsson

Johannes Anyuru – Homeros i förorten

Anyuru debuterade 2003 med Det är bara gudarna som är nya. Boken prisades för sina oväntade sammanställningar mellan grekisk mytologi och skildringar av vardagligt förortsliv.

Jag sitter på en träbänk
fångad mellan alla dessa ord och världsbilder
och ser himlarna bryt ut genom varandra
som årstider av eld.
Bortom fotbollsplanen
skyfflar Odysseus in bröd i stenugnen
och skriker på makedonska åt en alkis…

Som en nutida beatpoet vandrar jaget runt i vardagen och låter nuet färgas av mytens klanger, resultatet blir något alldeles nytt.

I Städerna inuti Hall (2009) har perspektivet vidgats. Formatet är större och det politiska allt viktigare, flera har jämfört med Göran Sonnevi. Boken handlar om drömmar och klasskillnader med två återkommande begrepp, lagen och låset, i centrum.

Du finns
inte
I den verklighet som framställs
är tecknet för varan
varan.

I fjol utkom romanen Skulle jag dö under andra himlar.

/Håkan Olsson