Nybörjarens guide till danskan

Vi lever i en allt tätare samvaro med vårt broderfolk. Halmstad har länge uttryck en önskan om att vara en del av det som kallas Greater Copenhagen. Från den 1 januari nästa år blir staden en del av denna (påhittade) storstadsregion. Det är alltså dags att börja öva sin danska. Hur? Jag varför inte genom att starta från början. Med att läsa bilderböcker och med bilderna som stöd för både orden och berättelsen försöka få en känsla för den skrivna danskan. Den talade är en helt annan tvåkrona med hål i så det kräver andra angreppssätt.

Ett språk som egentligen är vår närmsta kusin kan just därför vara svårt och förvirrande. Så mycket är ju lika, så mycket är ju något vi tror oss förstå. Falska vänner. Det finns massor av sådana, i synnerhet i dessa två språk. Kom också ihåg att vi är i en del av Sverige som tidigare var dansk och skånskan borde räknas som östdanska. Förstår du skånska? Skånska är danskans finlandssvenska, skojas det om. Tydlig. Men då var vi där igen – i det talade. Det här handlar om det skrivna. Berättandet. Om orden hand i hand med bilderna i bilderböcker. Om fyra stycken sådana böcker.

Søren Jessen, ”Den store seng”.

En liten bok om sömnlöshet. Och om god natt-historier. Kun betyder bara. Pudde betyder kudde. Ked af betyder ledsen. Den kunskapen kan vara bra att ha med sig på sin väg genom boken.

Hanne Hastrup, ”Cirkeline bliver til”.

En liten bok om en figur som en tecknare råkar skapa. En språklig falsk vän kjole betyder inte kjol utan klänning. Skæg betyder skägg men också rolig. Rod betyder rot men även röra och oordning. Sjovt betyder lustigt, kul, roligt. Haven betyder trädgården. Gaber betyder gäspa men även gapa.

Lea Letén, ”Gaven till far”.

En stor bok om att köpa en födelsedagspresent och gå utanför normerna.

Af sted betyder iväg. Snedig betyder slug och smart. Hurtigt betyder snabbt. Pænt betyder vackert. Spise betyder äta. Skøre betyder löjliga och komiska och tokiga. Forkert betyder fel. Forpustet betyder andfådd. Lilla betyder lila.

Jakob Martin Strid, ”Da Lille Madsens hus blæste væk”.

En stor bok om vädrets makter och bygemenskap och hjälpsamhet.

Tagene betyder taken. Vinduerne betyder fönstren.

 

En snabbkurs. Hoppas du får nytta av den. Nu när Halmstad snart blir ”danskt” igen.

 

Erling Persson

 

Odlandet i kulturen – odling av kultur

Kultur kommer av latinets cultura (att odla) och som en antologi från Carlssons heter så är kanske böcker ”Odling för tanken”.

Läsning påverkar, via fantasin, organismen rent fysiskt. Från denna bundna koldioxid i ett pappersblock som en gång varit träd i skogen sker en metamorfos av vidunderliga mått. Det skapas världar, det skapas möten, vänskap gror, kärlek blommar och kunskap slår rot. Och i hjärnan på den läsande – en färgexplosion av aktivitet om man ser på processen med en magnetkamera.

Kanske kan läsning och boken ses som en del av människans ”fotosyntes”. Inte bara koldioxid till syre och tvärt om utan också koldioxid (bundet i pappersblocket) till foton/bilder inne i huvudet. Foton framtagna i fantasins framkallningsbad.

Nobelpristagaren Mo Yans ”Vitlöksballaderna” handlar kort om vilka smärtor en monokultur kan ge upphov till och hur en sådan styrning och renodling kan bli en källa till obarmhärtigt våld. Om man stannar där behövs inte fler förklaringar till varför den är aktuell detta valår. Att den med en lätt underdrift inte hyllar kapitalistiska ekonomin blir ett sidospår i den tanken, men ett huvudspår i romanen.

Samlingen ”Ukrainska hästar över Paris” visar hur jordbrukslandet Ukraina, Sovjets forna kornbod, haft svårt att vattna de få frö som grott. Odlat upp ett språk på stark stam. För varje töperiod, då kulturen och språket fått uppmuntran, har bytts till hård ansning och nedklippning när det frusit till igen. Till och med dra upp med rötterna har man då sysslat med – de författarplantor som fått fäste i kulturen. Många fängslades och försvann. Ofta de som fängslade med sina ord. Det finns våld här. Från yttre makter som gång på gång klämt åt kulturen. Och så den våldsamma katastrof som ännu inte fullt ut visat sina verkningar – Tjernobyl. Och den händelsen sätter fokus på den ständiga kampen mellan natur och kultur.

Ivan Dratj, från ”Picassos tårar”:

Atomtårar droppar i dimman,/på den rena penseln en sanning av salt./Han är själv – en Jordens geniala tår/i byxor nedsmetade av regnbågen.

Och det är inte alls långsökt att tänka på Vladimir Majakovskijs ”Ett moln i byxor”. Stilen känns till viss del igen och Dratj uppger att han är inspirerad av denne futurist. Dratj har också skrivit ”Balladen om den gyllne löken”. Den börjar med ett citat från Pablo Neruda: ”En vanlig lök – de behövandes stjärna”. Lina Kostenko skriver i samma samling, i dikten ”Van Gogh”: ”Jag är herde. Jag vallar träden./I dagens ficka, lappad av plågan/skall jag bära mitt lidande till döden.”

Tänk er att språket danska skulle talas av en minoritet i Danmark. Att trots sin etniska tillhörighet så skulle de flesta se sig själva som svenskar och tala svenska. För att det gav större möjligheter. Så nära sägs ukrainskan och ryskan ligga varandra och så problematiskt har det varit att hävda ukrainskans status som språk. Men båda läses i skolan märkligt nog.

Brasilianske Raduan Nassar debutroman ”Arkaiskt jordbruk” sammanfattar ju redan med titeln hur odling och kultur är sammanflätat. Och spänningsfältet som ständigt är närvarande: Kultivera och kontrollera eller växa fritt och vilt. Här även på ett religiöst plan. ”Jag dämpade fötternas feber i den fuktiga jorden, täckte över kroppen med löv, och liggandes där i skuggan sov jag i samma orörliga ställning som en sjuk växt som böjs av tyngden av sin röda blomma; var inte alla trädstammar omkring mig egentligen jordandar som tyst och tålmodigt vakade över min tonårssömn?”

I hans andra roman ”Ett glas vrede”, finns redan i början en rå och drabbande skildring av åtrå. ”Jag satte mig på sängkanten och började lugnt ta av mig skorna och strumporna, höll de bara fötterna i händerna och kände hur inbjudande fuktiga de var, som om de just hade blivit uppdragna ur jorden”.

Det har inte blivit fler romaner. Raduan Nassar ägnar sig numera åt jordbruk. I det fallet vann att odla. Men han lämnade ju kvar romaner som vi kan odla tanken med.

Erling Persson

”Det ska inte vara musik att njuta av. Det ska vara ljud att dö till.”

Dödsmetall lutar sig mot den mest ursprungliga formen av ”litteratur”. Där förmedlas känslor via brölande, det var så man från början kommunicerade. Ett språk bortom språket. Ett traderande med tyngd. Texter som inte gör sig beroende av orden utan når fram utan bokstävernas hämskor, slår sig fria från semantikens fängelse. (Om man inte fuskar och läser texterna.) De handlar ju också om det som varit ett av litteraturens största ämne genom alla tider, essensen av det att vara människa – döden. Och att inte tappa bort hågkomsten om att den är den oundvikliga och enda förutsägbara konsekvensen av att leva. ”Kom ihåg att du är dödlig” är ju ett klassiskt citat. Men det ger nog trots allt inte dödsmetall i första rummet litterära anspråk.

 

 

 

 

 

Att Clive W Pearce alter ego Lemmy Loot låter en karaktär säga: ”Bibliotek är jävligt metal, ska du ha klart för dej. The glorious tombs of ancient wisdom rest upon our sacred shelves” passar i hårdrocksthrillern “Heavy metal murder”. Musikstilen är satt i högsätet och romanens spelplats är Sweden rock festival i Noje Boke. Med på färden finns bland andra en bibliotekarie och en rockjournalist. Det som skulle bli ett reportage om hårdrockens själ blir något helt annat. Ett spektakulärt mord sker. Och jakten på gärningsmannen drar igång. Hårdrocksthriller är inte en genre jag tidigare stött på men hur smal den än må vara är det en trevlig upplevelse. Och liksom Ruth Rendell gör i ”Stenarna skola ropa”, så avslöjas mördaren tidigt i boken. Men det gör den inte mindre spännande.

Författarduon Erik Axl Sund låter också musikstilen spela en stor roll i ”Glaskroppar – svart melankoli”. Den mest centrala meningen anser jag vara (och därför citerar jag just den):

”Det ska inte vara musik att njuta av. Det ska vara ljud att dö till.”

Detta är lite av ett credo. Och inte helt oväntat får musiken stor plats. Allt från hur en låt skapas, byggs i studion, över image och musikindustrin till ytterst filosofiskt om vad musik kan betyda för människor. Och här väjer verkligen inte författarna för det mörka. Ibland är det nattsvart men samtidigt topp tre av de vackraste beskrivningar av depression och livsleda jag läst. Och i bokens själva grundidé finns en minst sagt livsviktig diskussion.

Står det svart melankoli på omslaget är väl kanske inte ordet roligt det första man tänker på. Men i denna bok refereras det till autentiska band. (I Lemmy Loots blandas fiktiva med faktiska.) Den som vill lära sig mer om musiklivet i Gävle på den tiden de som idag är lärare och journalister och förskolelärare och konstnärer (och de flesta dessutom föräldrar) röjde som värst har en fin chans här. Och det tycker jag är ett ”roligt” inslag.

Men där slutar möjligheterna att använda det ordet i samband med denna spänningsroman. Att den är bländande smart i sin uppbyggnad och skildrar det tyngsta med ett lätt och flytande språk som ibland gnistrar går dock att säga.

Erling Persson