Louise Glück är en poet som du skulle må bättre av att läsa

Nobelpriset i litteratur år 2020 tilldelas den amerikanska poeten Louise Glück ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

Det går alltid att ha invändningar mot Svenska Akademiens val av nobelpristagare. I ljuset av de senaste årens skandaler och åtgärdsmässiga tillkortakommanden är det givetvis inte heller speciellt svårt att argumentera för invändningar mot Akademien i sig eller mot själva prisets legitimitet.

I min bok går det dock att applicera ”verk och person”-diskussionen på frågan. Mitt förtroende för De Aderton är en sak, mitt förtroende för prisets rimlighet är en annan. Men vi ska inte förlora oss i det resonemanget nu. Den här texten handlar nämligen om 2020 års nobelpristagare i litteratur: Louise Glück (vars efternamn rimmar på klick, inte ryck) – och varför hennes verk borde vara obligatorisk läsning. Svenska Akademien får söka ytterligare uppmärksamhet på annat håll.

När Mats Malm i torsdags klev ut genom dörrarna och sa Louise Glück blev jag väldigt glad. Först och främst eftersom hon är en värdig pristagare, som mer än väl förtjänar den större läsarskara som generellt följer efter ett nobelpris. Allt som riktar fler intressen mot och sänker trösklarna in till poesin är av godo (nåja). Vi skulle alla (hursomhelst) må lite bättre om vi läste mer – samt förstå oss själva och andra lite bättre om vi läste mer poesi.

Dessutom är Louise Glücks Ararat (1990) en av de bästa samtida diktsamlingar som jag har läst. Men att hon skulle få litteraturpriset var det nog få som trodde. För det första är hon ju poet – och de är inte direkt överrepresenterade i pristagarlistan. Dessutom är hon kvinna. Men!

”[Glück] har ägnat en livstid åt att visa oss hur språket både kan ha betydelse och innehålla allt”, säger den amerikanska poeten Claudia Rankine till The Guardian. The New York Times hyllar också valet och skriver att Glück är ”en pristagare vars dikter är till brädden fyllda av intellekt och djupa känslor”. Lovorden är många, kanske till och med fler än de brukar vara – och jag kan inte annat än att hålla med.

”Med teman som misslyckade kärleksaffärer, trasiga familjeförhållanden och existentiell förtvivlan har årets nobelpristagare i litteratur utmärkt sig som en de mest tongivande amerikanska poeterna.” Så skriver SVT Kultur. Ja, Louise Glück är en förträfflig författare, poet och tänkare.

Till saken hör också att Louise Glück inte är speciellt svår, vilket poesin ofta avfärdas som. Tvärtom. Glücks poesi är enkel i sitt tilltal; bred och allmängiltig, men där finns en knivskarp blick för de hisnande tankarna i det var- och alldagliga. Hennes är rader och ord vars mening smyger sig på och in i det egna sinnet, som välbehövliga nyanser till de egna tillsynes färdiga resonemangen.

Om bara budbilen från Danmark, där jag har lyckats hitta en inbunden förstautgåva av samlingen ”Poems: 1962–2012”, kan se till att skynda sig hit. För en annan rolig aspekt av Louise Glücks nobelpris är att det finns ett helt gediget författarskap att utforska. Det är bara att välja en av alla öppna dörrar och känna sig fram. Tro mig, du kommer inte att ångra dig.

Om Louise Glück: Hon föddes 1943 i New York och har sedan debuten 1968 utkommit med tolv diktsam­lingar. Hon har belönats med såväl Pulitzerpriset och National Book Award som Tranströmerpriset och är en av den ame­rikanska lyrikens mest beundrade och inflytelserika poeter. Hon introducerades på svenska 2017 med Averno i översättning av Jonas Brun. 2019 fortsatte utgivningen med Ararat, i översättning av Stewe Claeson. Samt Vild iris 2020, även denna i översättning av Jonas Brun.
(Källa: Rámus, Louise Glücks svenska förlag)

/Joakim Andersson, bibliotekspedagog

En thriller i mörkret?

mörker.jpgMörkt, kallt och rått ute? Vad passar då inte bättre än en spännande thriller i hemmets varma vrå?

 

nattspår

 

I Nattspår av Karin Aspenström lär vi känna Kaj Lomme, en sextiofemårig författare med skrivkramp och, kanske, sina bästa romaner, bakom sig. När han efter att ha publicerat ett blogginlägg blir utsatt för hot, beslutar han sig för att flytta till ett ödehus i Värmland.

Inte så långt efter inflyttning börjar märkliga saker hända. För att få svar, beger sig Kaj ut och lär känna byns invånare och närmar sig snart en historia som skulle kunna bli en stoftet till en ny roman. Det visar sig dock snart finnas de som är beredda att gå långt för att dölja saker som hänt i det förflutna.

Jag gillar tanken på spänningsromanen som en spegel av vår samtid. Och det är den här romanen, dels i skildrandet av ett näthatsdrev, men också i beskrivningen av Lomme som lite av en kulturman. I Nattspår får vi en sävlig spänningsintrig, där författaren sammanlänkar dåtid med nutid och förser oss med små detaljer för att höja vår puls måttligt, men utan att röja alltför mycket. 

 

klickad.jpg

 

I Klickad av Karin Bojs möter vi Doris, som är vikarierande journalist på en kvällstidning och som jagar nätartikelsklick och fast anställning. Hon lever ensam, men har en bror som lider av psykisk sjukdom som hon engagerar sig i. Tre gånger i veckan tränar hon en stenhård form av rysk självförsvarsmetod som heter Systema. När hennes träningskompis hittas död, börjar Doris gräva i händelsen.

Detta sker samma vecka som Nobelpriset i medicin ska tillkännages. Doris skickas iväg för att rapportera och när priset går till en anställd på Karolinska institutet, så finner sig Doris snart i en värld med både stora egon och ifrågasatta rön.

Bojs har tidigare arbetat som vetenskapsredaktör på DN och är kanske mest känd för den August-prisvinnande fackboken Min europeiska familj från 2015. Den här spänningsromanen är både fartfylld och på sina ställen ambitiöst faktaspäckad. Det märks att Bojs kan, har inblick och brinner för frågor som rör DNA, medicin och forskning.

 

sista färjan från ystad

 

I Sista färjan från Ystad av Karin Alfredsson sätter sig ett par i en bil och kör skyndsamt ner mot Skåne för att hinna med sista färjan från Ystad. När bilen väl kör ombord och lämnar Sverige lämnar de samtidigt en lång rad människor bakom sig. Människor vars liv paret högst varit involverade i.

Författaren Karin Alfredsson har tidigare skrivit en rad böcker där det centrala temat har varit kvinnors liv och villkor och där viktiga ämnen såsom tex misshandel, trafficking och aborträtt har lyfts. Denna thriller är dock något helt annat. Det är en ren underhållningsroman som både är snabbläst och mycket spännande och som samtidigt skapar nyfikenhet och lust att läsa mer av författaren i fråga.

 

fallet

 

I Fallet av Lars Wilderäng möter vi Micke som lever på gatan. Han är smutsig, nergången och letar ständigt efter någonstans att värma sig. Vem var Micke egentligen innan han hamnade här?

Med start 2002 och framåt får vi följa Mikael genom bostadsköp, familjebildning, restaurangbesök, Thailandsresor och ännu flera bostadsbyten och restaurangbesök i en allt snabbare lånekarusell. Krona för krona tar sig Micke närmare ruinens brant och inga bromsar i världen kan stoppa honom.

Hade jag inte sett tv-programmet Lyxfällan, så hade jag nog avfärdat den här boken som alldeles för orealistisk, men uppenbarligen finns det människor som är på detta vis. Och så till bokens intrig – vem är egentligen skyldig till att Micke sitter i den sits som han nu befinner sig i? Han själv eller de som ständigt uppmuntrade honom?

Detta är en helt fristående spänningsroman, så har man inte läst Wilderäng tidigare, så är detta en bra bok att börja med.

 

låt mig vara

 

Låt mig vara av Clare Macintosh handlar om Anna som är mitt i livet – tillsammans med en man hon älskar, nybliven mor och har en stabil ekonomi. Livet borde vara på topp, men sorgen gnager inom henne. Hon förlorade både sina föräldrar inom loppet av sju månader. Anna har aldrig kunnat förlika sig med polisens utlåtandet om att det var självmord, utan har alltid misstänkt att föräldrarna istället bragdes om livet. När hon nu ett år efter föräldrarnas död får ett gratulationskort som anspelar på tragedin, så tar hon ny kontakt med polisen och möter där en pensionerad civilanställd polis som börjar gräva i fallet.

Detta är den brittiska författaren Clare Macintosh tredje spänningsroman. Har man läst henne tidigare, så vet man att handlingen plötsligt på ett mycket dramatiskt sätt kan vända i en helt ny riktning. Det börjar mycket långsamt, men vartefter tar det fart och historiens upplösning presenteras för oss. Berättelsen vacklar stundom, men boken är ändock helt läsvärd, trots att den inte når fram om jämför med debuten. Har du aldrig läst Macintosh innan, så läs då Jag lät dig gå.

 

dubbelliv

 

Dubbelliv av den amerikanska författaren Flynn Berry handlar om Claire. När hon var barn blev hennes barnflicka mördad och hennes pappa misstänkt för mordet. Mordfallet slogs upp stort i massmedia, samtidigt som pappan försvann spårlöst. Claires familj bytte namn, lämnade London och flyttade till Skottland för att undkomma drevet. Nu i vuxen ålder har dock Claire återvänt till huvudstaden för att söka  efter ledtrådar om sin far. 

Detta är Berrys andra thriller efter debuten Sargad. Claires jakt på sanningen om sin far sammanflätas här med historien om hur föräldrarna träffades, förälskade sig, bildade familj och slutligen separerade innan den stundade tragedin med barnflickan. I periferin ligger hela tiden föräldrarnas vitt skilda klassbakgrund och lurar.

Vad hände egentligen den där kvällen då barnflickan bragdes om livet? och vad hände med Claires far? Om han fortfarande är i livet, var har han då gömt sig alla år?

 

/ Anna R, Stadsbiblioteket