Jane Austens Stolthet och fördom gånger fyra.

”…pictures of perfection as you know, make me sick and wicked.”

Jane Austen i ett brev till systern Cassandra (The Letters of Jane Austen) om ”Flawed heroins,” som är att föredra framför perfekta och tråkiga romangestalter. Och för övrigt är mitt favoritcitat av Jane Austen, då det med hennes egna ord sammanfattar essensen av Austens författarskap. För alla läser vi Austen på vårt eget sätt, och alla har vi vår favoritroman, men nog kan vi vara överens om att det är i de klarsynta och varma personskildringarna Austens styrka ligger. Så ha nu Austens citat i gott minne vid presentationen av romanerna nedan. För är de perfekta? Nej. Men de är ett bevis på hur Austens romaner fängslar än i dag och hur luttrade nutida författare greppar fan-fictionpennan (eller kanske snarare tangentbordet) i en önskan att ge sin bild av en roman älskad genom århundraden.

Baker, Jo (2014). Huset Longbourn. Kort och gott: Stolthet och fördom ur tjänarnas perspektiv. I husets Longbourns bakre regioner, på gården och i stallet sliter tjänarna med krökta ryggar och spruckna händer för familjen Bennets bekvämlighet. De lediga stunderna är få, men det finns ändå tid för kärlek, muntrationer och skvaller om herrskapets liv och leverne. En ny buthler, James, kommer till Longbourn vilket av olika anledningar rör upp slumrande känslor hos tjänarna. Vardagslivet med Elizabeths underkjolar ”six inches deep in mud” som ska skrubbas rena (när hon promenerat till Janes sjukbädd) och mrs Bennets hysteriska anfall som ska lugnas (jämt och ständigt) visar den obestridliga och utsatta verkligheten för husets tjänare, med familjen Bennets trots allt ganska trygga liv som bakgrundskuliss. Medan Lydia i sin skandal skyddas av familjen, kan en tjänsteflicka i samma situation vara helt ensam och utlämnad åt ödet, och vad gör hon då för att överleva? Vad är Wickham för typ egentligen? Och framför allt: vad är det för hemligheter Hill har fått bära genom alla år?

 

McCullough, Colleen (2010). Miss Mary Bennets självständighet. Mary Bennet har för mig alltid varit en intressant karaktär som hjärtat ömmat lite extra för; en bokmal utan visdom, musikälskare utan musikalitet och societetsflicka utan social kompetens (i kontrast till sina populära systrar). I Miss Mary Bennets självständighet har Mary blivit vuxen och självförtroendet börjar så sakta att spira. Modern, som Mary som enda hemmavarande dotter vårdat i tjugo år, har gått bort och Mary får äntligen möjlighet att upptäcka den värld hon läst så mycket om i sina kära böcker. Till familjens fasa är Mary fast besluten om att skriva en dokumentär bok om de fattigas levnadsvillkor i Storbritannien och ger sig ut på en resa för att samla material om detsamma. Under denna resa råkar hon ut för diverse komplikationer och äventyr…

 

Grahame-Smith, Seth (2009). Stolthet och fördom och zombier: den klassiska kärleksromanen nu med ultravåld och zombieförödelse. Medan zombie-smittan sprids bland befolkningen i Hertfordshire dricker systrarna Bennet te, tränar kampsport och går på visiter i sedvanlig Austen-anda. Mr Darcy är liksom Elizabeth tränad kampsportare (även om han har gått i den tjusiga Kyoto-skolan) och de båda hamnar ständigt i prekära zombiesituationer där samarbete blir ett måste för överlevnad. Dialogen har till stor del behållits som i Austens original och den som kan sin Stolthet och fördom kan roa sig med att jämföra med originaltexten. Som exempel kan ges den inledande meningen som, liksom i originalet, för läsaren in medias res: ”[i]t is a truth universally acknowledged that a zombie in possession of brains must be in want of more brains”. (Austen står tack vare dialogen som kvar som medförfattare till boken, även om jag inte vågar tänka på vad hon sagt om hon sett slutresultatet). Kanske är inte denna zombiejakt är något för alla Austen-älskare, men för den som kan tänka sig att vidga sina vyer är det något väldigt befriande med Elizabeth som vildsint krigare, gång efter annan räddande den nödställda mr Darcy. Och i denna anda kan jag inte låta bli att avsluta med ytterligare ett citat av Elizabeth: “I shall never relinquish my sword for a ring. The right man wouldn’t ask me to.”

 

James, P. D. (2012). När döden kom till Pemberley. Englands okrönta deckardrottning tar sig an Stolthet och fördom med en klassisk mordgåta. Darcy och Elizabeth har varit gifta i sex år, har två välskapta gossebarn och allt är frid och fröjd på herresätet Pemberley (även om, i sanningens namn, den första förälskelsen har försvunnit och Elizabeth börjar känna sig något uttråkad). På höstbalen dyker Lydia upp med buller och bång och det stilla livet ställs på ända. Ett mord har skett, Wickham är den huvudmisstäkte och nu är det upp till Elizabeth och mr Darcy med vänner att lösa fallet för att återupprätta familjens heder. Spännande så klart, men även med humoristiska vinkar till andra Austen-romaner.

/Judit, Stadsbiblioteket

Odlandet i kulturen – odling av kultur

Kultur kommer av latinets cultura (att odla) och som en antologi från Carlssons heter så är kanske böcker ”Odling för tanken”.

Läsning påverkar, via fantasin, organismen rent fysiskt. Från denna bundna koldioxid i ett pappersblock som en gång varit träd i skogen sker en metamorfos av vidunderliga mått. Det skapas världar, det skapas möten, vänskap gror, kärlek blommar och kunskap slår rot. Och i hjärnan på den läsande – en färgexplosion av aktivitet om man ser på processen med en magnetkamera.

Kanske kan läsning och boken ses som en del av människans ”fotosyntes”. Inte bara koldioxid till syre och tvärt om utan också koldioxid (bundet i pappersblocket) till foton/bilder inne i huvudet. Foton framtagna i fantasins framkallningsbad.

Nobelpristagaren Mo Yans ”Vitlöksballaderna” handlar kort om vilka smärtor en monokultur kan ge upphov till och hur en sådan styrning och renodling kan bli en källa till obarmhärtigt våld. Om man stannar där behövs inte fler förklaringar till varför den är aktuell detta valår. Att den med en lätt underdrift inte hyllar kapitalistiska ekonomin blir ett sidospår i den tanken, men ett huvudspår i romanen.

Samlingen ”Ukrainska hästar över Paris” visar hur jordbrukslandet Ukraina, Sovjets forna kornbod, haft svårt att vattna de få frö som grott. Odlat upp ett språk på stark stam. För varje töperiod, då kulturen och språket fått uppmuntran, har bytts till hård ansning och nedklippning när det frusit till igen. Till och med dra upp med rötterna har man då sysslat med – de författarplantor som fått fäste i kulturen. Många fängslades och försvann. Ofta de som fängslade med sina ord. Det finns våld här. Från yttre makter som gång på gång klämt åt kulturen. Och så den våldsamma katastrof som ännu inte fullt ut visat sina verkningar – Tjernobyl. Och den händelsen sätter fokus på den ständiga kampen mellan natur och kultur.

Ivan Dratj, från ”Picassos tårar”:

Atomtårar droppar i dimman,/på den rena penseln en sanning av salt./Han är själv – en Jordens geniala tår/i byxor nedsmetade av regnbågen.

Och det är inte alls långsökt att tänka på Vladimir Majakovskijs ”Ett moln i byxor”. Stilen känns till viss del igen och Dratj uppger att han är inspirerad av denne futurist. Dratj har också skrivit ”Balladen om den gyllne löken”. Den börjar med ett citat från Pablo Neruda: ”En vanlig lök – de behövandes stjärna”. Lina Kostenko skriver i samma samling, i dikten ”Van Gogh”: ”Jag är herde. Jag vallar träden./I dagens ficka, lappad av plågan/skall jag bära mitt lidande till döden.”

Tänk er att språket danska skulle talas av en minoritet i Danmark. Att trots sin etniska tillhörighet så skulle de flesta se sig själva som svenskar och tala svenska. För att det gav större möjligheter. Så nära sägs ukrainskan och ryskan ligga varandra och så problematiskt har det varit att hävda ukrainskans status som språk. Men båda läses i skolan märkligt nog.

Brasilianske Raduan Nassar debutroman ”Arkaiskt jordbruk” sammanfattar ju redan med titeln hur odling och kultur är sammanflätat. Och spänningsfältet som ständigt är närvarande: Kultivera och kontrollera eller växa fritt och vilt. Här även på ett religiöst plan. ”Jag dämpade fötternas feber i den fuktiga jorden, täckte över kroppen med löv, och liggandes där i skuggan sov jag i samma orörliga ställning som en sjuk växt som böjs av tyngden av sin röda blomma; var inte alla trädstammar omkring mig egentligen jordandar som tyst och tålmodigt vakade över min tonårssömn?”

I hans andra roman ”Ett glas vrede”, finns redan i början en rå och drabbande skildring av åtrå. ”Jag satte mig på sängkanten och började lugnt ta av mig skorna och strumporna, höll de bara fötterna i händerna och kände hur inbjudande fuktiga de var, som om de just hade blivit uppdragna ur jorden”.

Det har inte blivit fler romaner. Raduan Nassar ägnar sig numera åt jordbruk. I det fallet vann att odla. Men han lämnade ju kvar romaner som vi kan odla tanken med.

Erling Persson

Ida Jessen : En ny tid

En bok som jag bland annat valde för omslagets skull. En bleknad tapet med blommor och blad som för tankarna till mina mor- och farföräldrar.

I januari 1904 är Lilly Höy på väg till Thyregod i Jylland för att påbörja sin första lärartjänst. Hon är på väg, skriver hon i sin dagbok. Hon kommer fram till ett litet samhälle, ett hedlandskap med en klunga hus, och ständig blåst. Men skolan är nybyggd, med lärarbostad på vinden och Lilly startar sin lärargärning med stor entusiasm.

Dagboken glöms dock bort, livet kommer emellan. Hon hittar den och börjar skriva igen när hennes man, doktor Bagge, ligger döende på sjukhuset. Deras äktenskap har varit tyst, baserat på rutiner, lite kallt, mycket korrekt. Mannen har inte berättat att han är sjuk, allvarligt sjuk, utan i tysthet medicinerat sig själv och till slut sett till att han kan dö på sjukhuset. Lilly, som nu blivit änka, vandrar frysande runt i det stora huset, packar ihop tillhörigheter, funderar och grubblar på maken som hon aldrig förstått. Med tiden hittar hon tillbaka till sig själv, lär åter känna den hon var för tjugo år sedan. Som att reda ut en härva trassligt garn, få tag på tråden och börja nysta. Och när hon nystar minns hon, åren som gått, känslor som har varit glömda, barnen som hon undervisade, människorna hon lärt känna. Doktor Bagge har sett till att hon klarar sig ekonomiskt och Lilly börjar långsamt leva igen, tar körkort, skaffar en ny bostad, tar hand om ortens nystartade bibliotek.

Det är en ny tid både för samhället och för Lilly. Det är en intressant, eftertänksam berättelse både på det personliga planet och historiskt. Berättad med stor respekt och ömhet. Det långsamma, arbetsamma livet; allt som förblir osagt. Människors vänlighet som tar sig uttryck, inte i ord, utan som gåvor. Det lilla samhällets utveckling; hedarna som försvinner, skog som planteras som lä för vinden, nya byggnader och nya vägar.

Jag ser fram emot den andra delen i serien, ”Doktor Bagges anagram”, som kommer i höst. Det är makens, Vigand Bagges historia. Och då måste jag nog läsa om ”En ny tid”, jag känner (som ett barn av min tid …) att jag borde läst långsammare,  i ett lugnare tempo!

Maria P. /Bokbussen

Här finns boken Jessen En ny tid

 

Mannen, myten, legenden.

Detta monster till bok består av 831 sidor dagbok, dikter och renodlat självbiografiska anteckningar.

Ulf Lundell har varit förbannad länge och är det än idag, men mest förbannad var han runt millennieskiftet. Det han gör för att hantera ilskan är att skriva så tangenterna yr på sin gamla skrivmaskin. Ulf Lundell har väl aldrig varit de små gesternas man, jag kan tycka att det ibland blir för mycket, för osorterat och alldeles för långt, men å andra sidan vad hade blivit kvar om någon redaktör försökt tämja den urkraft som finns i hans aldrig sinande flöde. Han är en av få som kan hålla liv i en sådan enorm textmassa.

Skulle, gud förbjude, min dagbok över vår samtid publiceras skulle den också bli lång och svavelosande. Jag skulle dock inte ägna mig åt alla personangrepp som bara känns unkna. Ulf Lundell skulle tjäna på att utesluta dessa och höja blicken.

Boken igenom strösslar han med sina musikreferenser, redan i första meningen nämns Bob Dylan (någon som blev förvånad). Detta sätter en viss ton i boken.

Ulf Lundell skriver som han tänker, högt och lågt. Han sitter på sin gård och slänger skit på det mesta i vårt lilla land. Han ondgör sig över ”Robert slänga-med-håret-oj-vad-det-rockar Wells”, Bingolotto, vänsterpartister, cyklister, Så mycket bättre, Lasse Berghagen, Robinson-Emma, feminister, ”Margareta Goebbels Winberg” och detta är bara en liten del av alla rallarsvingar.

Han är och förblir en betraktare som karvar ut små segment av samtiden. Man får inte del av några lösningar utan han lägger endast fram sin syn på sakernas tillstånd.

Ulf Lundell är en gnällspik av guds nåde (väldigt sällan i positiv bemärkelse), en folkhemsnostalgiker, en naturskildrare, en obotlig romantiker, allt sprunget ur ett arbetarklassperspektiv och det 60-tal som format honom. Han skriver också mycket om ”sitt” land, om allt som gått fel sedan vi lämnat folkhemmet, solidariteten och jämlikheten bakom oss. Ingen kan besjunga folkhemmet som Ulf Lundell.

Insprängt i flödet av rallarsvingar och tjuvnyp mot vår alltmer infantila samtid kursiverar han texten och berättar om Tom och Rikard (sin egen uppväxt). ”Vi hade skogarna. Vi hade bergen … Vi älskade den platsen. Den var helig för oss … Vi kände huggormarna, rävarna, grävlingarna, rådjuren och älgarna. Vi kände fåglarna, grottorna, vi kände till och med havet, fjärden.” Det blir vemodigt, vackert och nostalgiskt.

Ett annat viktigt inslag är de vackra naturskildringarna. ”Solen står högt, vinden svag…rådjuren går makligt över fälten, hararna jagar varann, och nere över skogen skriker vråken”.  Ulf Lundell är en nutida naturskildrare.

Frukost på en främmande planet är mycket Ulf Lundell, det är väldigt, väldigt mycket Ulf Lundell. Precis som vanligt.

När allt är över och röken lagt sig, står vi 831 sidor senare och undrar:

”Sextisju, sextisju vart har du tagit vägen nu”.

Lennart ”Vi är på fri fot
Vi är på rymmen
som förr” Svensson.

Här finns boken! Lundell Frukost på en främmande planet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Paul Auster Den röda anteckningsboken

 

Den här lilla tunna boken av Paul Auster, som nästan försvinner bland de andra böckerna i bokhyllan på biblioteket, är en liten pärla för den som ändå lyckas hitta den. Det är en väldigt kort och snabbläst bok bestående av 13 korta berättelser på temat osannolika slumpartade händelser. Sin litenhet till trots har den oväntat mycket innehåll och på kort tid får man med sig många tänkvärda och underfundiga betraktelser av betydelsen av de mest otroliga sammanträffanden och slumpartade skeenden i livet man kan tänka sig. Enligt författaren själv är alla helt sanna. Vissa är självupplevda och andra har han fått berättade för sig av vänner. Paul Auster sägs samla på märkliga slumpartade händelser, något man även kan känna igen i hans övriga böcker. Här delar han alltså med sig av en del från sin samling. Läs den om du har ont om tid, om du är nyfiken på Paul Auster, eller är ute efter något som väcker nya tankar kring livet.

Här finns boken!

Maria L

Vårmys med amerikansk gotik

Just nu är jag i en fas där jag provar på nya saker. Eller saker och saker. Jag provar på nya genrer att läsa. Så spännande var det. Eller jo, det är det faktiskt. Alltid kul att prova på någonting nytt. Kanske hittar jag någonting som jag gillar. Kanske inte.

Mitt senaste försöksområde var att läsa en bok från den gotiska litteraturen. Av en ren slump fick jag vantarna på en nyutgivning av Shirley Jacksons bok Vi har alltid bott på slottet, som råkar vara just en gotisk klassiker! What are the odds? Just precis en sådan som jag letade efter. Ibland har man helt enkelt tur.

Vi har alltid bott på slottet publicerades 1962 och den handlar om den rika familjen Blackwood. En familj som en gång i tiden hade varit sju medlemmar men som en kväll decimerades till tre, efter att en dos arsenik funnit vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret var äldsta dottern Constance, vilket gjorde att hon direkt blev huvudmisstänkt i fallet. Yngsta dottern Merricat överlevde också just för att hon hade varit olydig och som straff blivit skickad till sitt rum utan att få kvällsmat. Farbrodern Julian åt av sockret men överlevde, dock som rullstolsburen och med en släng av lite galenskap som följd. Resten av familjen gick en snabb död till mötes.

I boken är det lillasystern Merricat som berättar familjens historia, sex år efter morden. Hon berättar om livet de lever i sitt ödsliga hus. Vi läsare vävs snabbt in i Merricats lite underliga värld. Vi får följa hur hon, genom riter och övertygelser, gör allt för att skydda sin syster Constance från bybornas dömande blickar och kommentarer. Vi får vara med om hur livet rullar sin gilla gång, fram tills dagen då kusin Charles bestämmer sig för att komma på besök och familjens bräckliga illusion av vardag börjar krackelera.

Vad tyckte jag om boken?

Det märks att det är en gammal bok, på ett positivt sätt. Den andas 60-talsskräck och jag tycker det är förtjusande med den där Hitchcock-känslan, att saker och ting anas i ögonvrån men ofta förblir outtalat. Någonting mycket lockande med den typen av dramaturgi. Sedan föreställer jag mig också hela boken i svartvitt. Varför vet jag inte, men det passar på något vis.

Jag gillar verkligen intrigen i boken, speciellt hur författaren lägger upp fundamentet till intrigen med sockerskålen som ett nav i berättelsehjulet. Det är intresseväckande och man vill veta mer. Det som sedan fortlöper, om man ser till intrigen, är inte wow eller aha! Nej, det är inte bokens styrka, utan bokens styrka är snarare att den är karaktärsdriven och stämningsskapande. Ja, jag gillar boken och kommer läsa mer av Shirley Jackson.

Ps. Boken har filmatiserats och producerats av Michael Douglas, och enligt IMDB, kommer den att släppas under 2018.

 

/ Frida W – Stadsbiblioteket

 

Böcker som ger gåshud

En dag satt jag och en kollega och pratade om böcker (ett tämligen ovanligt samtalsämne på min arbetsplats) som vi mindes lite särskilt. Böcker som på något vis har stuckit ut och kramat våra ömma hjärtan så där lite extra mycket. Det var mycket klokt som vi kom fram till och en bok hade vi till och med gemensamt, boken Flickan från ovan, skriven av Alice Sebold. Bara titeln ger mig gåshud, den är så fin. Det är en bok som går så episkt-lyriskt över gränserna, i samma stil som Majgull Axelssons helt fantastiska Aprilhäxan. Den är realistisk samtidigt som det finns det där lilla extra i handlingen, utmärker den från andra böcker.

En flicka försvinner spårlöst …

Flickan från ovan handlar om hur 14-åriga Susie helt spårlöst försvinner. Detta efter att ha följt med grannen George till en koja, vilket föräldrarna inte är medvetna om. Polisen går bet i jakten på den försvunna Susie, men hennes familj ger inte upp. Samtidigt som allting händer i familjen får vi också följa Susie. Tidigt får läsaren veta att hon är död och vi får följa hennes ytterst personliga resa från den utkiksplats hon har tilldelats i himlen. Hon försöker acceptera sin död, men hon klänger sig envist fast vid det hon har förlorat, till de människor och kärlekar som är kvar i de levandes värld. Boken är stundtals fruktansvärt sorglig och obarmhärtigt hjärteknäckande, men den har också ljusglimtar, humor och värme. Det är just den kombinationen som jag tror gör att detta är en bok som jag aldrig helt kommer att glömma. Det var många år sedan jag läste den, men jag gissar att den är lika bra nu som då. Hoppas det i alla fall.

Tips på vägen

För en bibliofil är frågan om favoritboken alltid intressant, aktuell och under pågående diskussion, och just den här gången så var det jag som gick hem med en vinst eftersom ur vår diskussion om flickan från ovan utmynnade det ett boktips – till mig! Vit oleander är bokens titel och är skriven av Janet Fitch. Jag känner att min källa för tipset är någorlunda betrodd, så i helgen är det med lustfylld förväntan som jag kommer att öppna bokpärmen till Vit Oleander och ta del av de hemligheter som den ruvar på.

/ Frida – Stadsbiblioteket

Gott & Blandat i bokdjungeln

När man arbetar på bibliotek är det inte helt sällan man får den här frågan av en besökare:

Vilken är den bästa bok du har läst?

 Där måste jag vara så tråkig och svara att jag inte vet. För det gör jag inte. Jag har några läsupplevelser som är mer minnesvärda än andra, så kan jag säga, men vilken bok som är favoriten är omöjligt att säga då man uppskattar olika sorters böcker i olika perioder av sitt liv. Det finns också olika egenskaper hos böckerna som man fäster sig vid. Så det där med bästa boken, det är svårt. Jag har inget episkt svar på frågan jag själv har ställt, däremot har jag massor av tips på skön läsning, och för spänningens skull har jag sett till att dra till med böcker från många olika epoker och genrer:


 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ensam på Mars – Andy Weir
En rätt ”onördig” SF-bok som passar läsare som egentligen inte hyser någon större förkärlek till genren. En charmig bok som jag skulle beskriva som spännande, rolig, lite feel good och intressant. MacGyver i rymden, hur fränt är inte det?

 

Borta med vinden – Margaret Mitchell
Från rymden och ner till jorden. Vet inte vad det är med denna bok, men den har betytt något alldeles speciellt för mig. Det var nästan 20 år sedan jag läste den, så jag vet egentligen inte om den är något vidare bra, men jag tror det. Känslorna och minnena säger det. Detta är en bok jag skulle kunna rekommendera till vem som helst. Scarlett O’Hara är en riktig tuffing, hon har en personlighetstyp som man inte stöter på i så många böcker. Uppfriskande.

 

Vända hem – Yaa Gyasi
Den här boken kom i våras och det är en debutroman där handlingen har sitt ursprung i kolonialismen och slavhandeln i Afrika. En gripande bladvändare där vi får följa intressanta personer. Bra innehåll men boken har också ett mycket fint omslag med massor av härliga färger. Det är alltid trevligt, ett omslag att bli både glad och kär i.

 

 

A song of ice and fire (game of thrones) – George R.R Martin
Med risk för att ge sken av att ha fallit för kommersialismens tryck, men Game of thrones är verkligen bra böcker och bara för att poängtera; jag hade börjat läsa serien långt före det stora genomslaget. Så det så. Ville bara ha det sagt. För den som inte läst böckerna eller sett TV-serien kan jag bara säga att de är råa, brutala, spännande men otroligt välskrivna. Jag förstår varför det tar tid för mannen att skriva klart när varenda mening i böckerna är så noga avvägda och framvärkta. Ingenting lämnas åt slumpen och vartenda ord är omtänksamt placerat. Det är vackert på något vis. Vill verkligen poängtera detta, för detta är inga dussinböcker som är skrivna i en hast. De har tagit typ 20 år för honom att skriva fem böcker (sic!), och det märks.

 

American gods – Neil Gaiman
Har haft lite svårt för Neil Gaiman men efter att ha sett några avsnitt av TV-serien som har gjorts på boken blev jag nyfiken. I skrivande stund håller jag på att läsa boken, och måste säga, jag gillar den skarpt. Den har ett helt bisarrt porträttgalleri, den har mystik, surrealistisk men med en ändå hyfsat logisk kärna. Jag köper konceptet rakt av. Bokens grundtanke är att det är människan som skapar gudarna. Gudarnas existens och påverkan på jorden är helt beroende av människornas tro. Intrigen i boken är att de gamla gudarna håller på att ersättas med nya, vilket inte är helt ok för alla. Den är spännande och jag längtar hem så kan jag fortsätta läsa den.

Frida – Stadsbiblioteket

 

 

 

 

 

 

Bricken – en sågverksunge

Undrar ni vad som händer på Stadsbiblioteket till hösten?!
En rolig sak är att vi får besök av författaren Vibeke Olsson.
Böcker som ni kanske känner till av henne är Molnfri bombnatt, romansviten om Sabina i Romarriket, serien om Bricken eller nyutkomna Drömmen om Elim (2016).

sågverksungenGemensamt för Vibeke Olssons böcker är att det är historiska romaner. Jag blev nyfiken på just böckerna om Bricken, en serie böcker om sågverksarbetare i Svartvik (utanför Sundsvall) på 1800-talet och läser första boken i serien som heter Sågverksungen. Bricken som endast är 11 år har redan börjat arbeta i sågverket. Hon jobbar just i den tid när det uppstår en stor strejk i Svartvik, den största strejken i Sverige just vid denna tid – Sundsvallsstrejken 1879.

Bricken är född under missväxtår och är ensambarn på grund av att hennes syskon inte överlevt sina första år. Det är ett hårt liv för Bricken, hennes familj och de andra arbetarfamiljerna med ont om mat, lönesänkningar, långa arbetsdagar med mera. Brickens liv är dock inte enbart nattsvart. Ur ett barns perspektiv får vi ta del av barns lekar på 1800-talet, fantasier om livet i Amerika som alla pratar om, funderingar kring klass och samhällets uppdelning, om religion och om livet i stort.

Detta är på många sätt en allåldersbok som ger oss perspektiv på det liv vi har idag och hur Sverige har utvecklats. Det är en varm bok, mycket på grund av barnets naiva och nyfikna utgångspunkt. Det varma och ljusa samspelar med den fasansfulla läsningen om misären, fattigdomen och hungern hos familjerna. Det finns humor och allvar i en bra balans och jag kommer att tänka på Moa Martinsons fantastiska Mor gifter sig, som på många sätt liknar denna om Bricken.

Mer information om författarbesöket där Vibeke Olsson kommer till Halmstad för att prata om sina böcker hittar ni på bibliotekets hemsida i augusti!

Jessica

Här finns Vibeke Olssons böcker!

 

Post festum

Pleijel_Agneta_9 SpådomenStadsbibliotekets 10-årsjubileum har klingat av, tårtan är slut och vardagen är tillbaka. Ett av de bästa minnena från festen är författarprogrammet med Agneta Pleijel. Hennes senaste roman Spådomen: en flickas memoarer är som titeln antyder: en flickas memoarer. I romanen skildras uppväxten på olika ställen; Stockholm, USA och Lund.

Det handlar om att bli vuxen. Hur blir man det? Det handlar om kärlek. Hur blir med ens egen uppfattning om kärlek  när ens föräldrar är dåliga förebilder; pappan otrogen, mamman olycklig och tystnaden är total.  Det handlar också om hur en familj fungerar som kommunicerande kärl, hur snart man påverkas av varandras sinnestillstånd. Skratt är inte det enda som smittar i en familj utan även oro, ilska och frustration. Det mesta smittar även om känslorna är ordlösa.  Huvudpersonen i boken lider med sin plågade, bedragna mamma men känner också samhörighet med fadern och mest av allt är hon så småningom mycket trött på att dras med i deras äktenskapliga moras. Hon vill leva sitt liv, fri från dem.

I romanen finns också faster Ricki, det är henne som spådomen handlar om. I mogen ålder träffar hon en man och det äktenskapet blir mycket lyckligt, även om Rickis liv inte precis är okomplicerat för det. Huvudpersonen står sin faster nära och får här också ett vittnesmål om att livet kan gestalta sig på olika sätt, inte minst äktenskapet. En motpol mot föräldrarnas konfliktfyllda tillvaro.

Det är en fängslande roman som också handlar om sexualitet och frigörelse. Om att bli en någorlunda hel människa.

Jag tycker att alla Agneta Pleijels böcker är läsvärda. Talande nog finns många av dem fortfarande att köpa i bokhandeln, hur många romaner från 1980-talet gör det? Och givetvis finns de att låna på biblioteken! Här kommer tips på ytterligare några favoriter:
Vinter Hundstjärnan Fungi Lord

 

 

 

 

En vinter i Stockholm Hundra dagar, hundra anteckningar. Om övergivenhet, konst, musik och skapande. Och inte minst: Hur blir man en person som sätter ett högt pris på sig?

Hundstjärnan Tematiskt påminner denna bok om Spådomen, en flicka granskar sina föräldrar med skarp blick. – Är det så här livet kommer att bli för mig också? En bok om lögner och ensamhet och om hur fantasin och berättandet kan vara en tröst.

Fungi: en roman om kärleken. En klassisk bildningsroman om en 1800-talsfilosof, Franz Wilhelm Junghuhn, som reser ut i världen. Språklig fröjd kombinerad med vetenskaplig fakta ger en bok som lever länge i minnet och som man gärna återvänder till.

Lord Nevermore Tiden är strax före andra världskriget, en forskare och en konstnär reser från Polen till tropikerna. En storslagen roman där de båda vännerna funderar kring kärlek och vetenskap.

Elisabeth