Nina Lykke : Nästa! : en läkarroman

Elin är allmänläkare och har en egen praktik. Men varför bor hon i sitt mottagningsrum? I en utvikbar IKEA-fåtölj? Har hon inget hem? Nej, visar det sig, det har hon inte sedan tre veckor tillbaka. En ungdomskärlek hörde av sig via Facebook och vips var otroheten ett faktum. Aksel som Elin varit gift med i drygt 20 år klarar inte av detta svek och Elin låtsas att hon flyttar till sin dementa mammas lägenhet. I själva verket har hon alltså bosatt sig på mottagningen. Aksel tröstar sig snabbt med den frånskilda grannen.

Nu funderar Elin, medan hon lyssnar på patienter, över vad som hänt. Hon för diskussioner med Tore, människoskelett i plast i naturlig storlek. Han blir hennes sarkastiska inre röst. Det verkar som hon med vett och vilja förstört sitt tidigare liv. Varför? Kan det möjligen vara för att hon är sååå trött på sig själv, mannen, samtiden och patienterna. Patienternas gnäll: Jag kan inte fullfölja den här graviditeten just nu eftersom vi beställt en jordenruntresa, tonåringen som gråter förtvivlat över att vara tvungen att följa med föräldrarna till Nice, nu igen! Det tjuriga barnet som inte vill låta sig undersökas och mannen med hemorrojderna. Och alla andra utan större medicinska fel som vill bli tagna på allvar, kräver remisser etc.

Jag fnissar igenkännande genom hela boken. Nina Lykke hittar träffsäkert samtidens svagheter men är inte fördömande, utan skildrar människor med stor medkänsla. Känslan är att vi alla är akvariefiskar som simmar runt runt när vi försöker komma nära varandra och bort från varandra och igenom akvariets glas. Chanslösa. Inte har vi någon livsberättelse, vi är som rö i vinden. Slumpen styr i mångt och mycket och det är förmodligen bra så. Mycket väsen för ingenting kanske eller som Elin säger till sina patienter (och inte lever efter själv): ”De vill inte lyssna på vad jag har att säga, vilket är att de måste lugna sig, nöja sig, äta varierat och röra på sig, i den ordningen. Jag är trött på att säga det och de är trötta på att höra det, men detta är sanningen och den är inte kul.”

En rolig, smart, samtidssatir! Jag menar, så här är det ju. Livet.

Här finns boken Nästa! : en läkarroman av Nina Lykke

Maria P. / Bokbussen

Om det inte vore för dig – Delphine de Vigan

”Om det inte vore för dig” är skriven av Delphine de Vigan som räknas till en av Frankrikes större samtida författare. Boken är utgiven av Sekwa förlag.

Boken handlar om Michka, en gammal kvinna som lever ensam i sin lägenhet. Bakom sig har hon en framgångsrik karriär där hon rest världen över och gjort fotoreportage. Hon har aldrig haft vare sig man eller barn. Boken inleds med att Michka drabbas av ett slags sammanbrott. Hon blir sittande i sin fåtölj helt oförmögen att resa sig och håller sig krampaktigt fast i armstöden. Man märker att hon är förvirrad och hon känner att hon håller på att tappa något. Det visar sig vara språket hon håller på att förlora. Hon börjar tappa orden, utelämna dem, blanda ihop dem och ersätta dem med andra. Michka klarar sig inte själv längre utan måste flytta till ett äldreboende.

Vi följer sedan berättelsen genom tre personer. Förutom Michka så är det Marie, en yngre kvinna som har bott granne med Michka och som Michka tagit hand om mycket när hon var barn. Marie och Michka står varandra väldigt nära. Där finns även Jerome, en man som arbetar som logoped på äldreboendet och som hjälper Michka med språkövningar. Dessa tre personers öden vävs samman. Det visar sig att Michka behöver Maries och Jeromes hjälp att leta upp två mycket betydelsefulla personer från sitt förflutna.

Berättelsen flyter stillsamt fram. Den innehåller en hel del dialog, vilket gör att man verkligen får en känsla för hur Michka gradvis förlorar sitt språk i allt större omfattning. Samtidigt visar sig glimtar från hennes förflutna i de nya förvrängda orden. Det visar sig vara ett mycket dramatiskt förflutet hon har. Genom samtalen Michka för med både Marie och Jerome rullas även bitvis både Maries och Jeromes historier fram. Jag tycker att det är en skickligt skriven berättelse där väldigt mycket blir sagt med få meningar och trots, eller kanske rentav tack vare, det förlorade språket. Det är en fin och lågmäld berättelse om vikten av att, inte minst för sin egen skull, se till att säga tack till de personer som varit betydelsefulla i ens liv.

 

/Maria L

Hemmet – Mats Strandberg

Tallskuggan är en plats där döden alltid är närvarande. Det här är den sista anhalten. Det alla vet, men ingen talar om, är att det sällan görs livsuppehållande åtgärder här.

En ny uppsättning möbler står och väntar i D6. En liten matgrupp. En byrå. En fåtölj. Fotografier på väggarna. Ett nytt hem i hemmet. Sängen är det enda i möblemanget som tillhör Tallskuggan. Den har desinficerats sedan Britt-Marie dog i den, och bäddats med rena lakan.

Mats Strandbergs verk talar jag gärna gott om. Så fort han släpper något nytt kastar jag mig över det och hans tidigare böcker läser jag gärna om flera gånger, även det han skriver för barn och ungdomar. Under påsken läste jag om en av mina absoluta favoriter bland skräckromaner – Hemmet.

I Hemmet möter vi Joel, som i sin ungdom lämnade småstaden han växt upp i med skivkontrakt och stora förhoppningar om en framgångsrik musikkarriär, men som nu återvänt som en före detta knarkare med krossade drömmar. Boken börjar med dagen då Joel ska hjälpa sin mor, Monika, att flytta från huset där Joel är uppväxt. Monika blev dement efter en hjärtinfarkt och ska nu flytta in på avdelning D på demensboendet Tallskuggan. Monika pratar ofta om att hon varit över på andra sidan i samband med hjärtinfarkten och att hon träffat Joels far där. Ibland vet hon inte om att hennes make är död, men ofta tror hon också att han följt med henne tillbaka till vår värld.

På Tallskuggan jobbar Nina, Joels bästa vän och bandkamrat från ungdomen som valde tryggheten framför musikkarriären och stannade i småstaden och bildade familj. När de skildes åt bröt de också kontakten och Nina känner att hon svikit både Joel, men även Monika som fungerat som en extramamma för henne när hennes egna, gravt alkoholiserade mor inte fanns där. Trots att Nina försöker undvika att springa på Joel är det såklart oundvikligt och båda tvingas konfrontera sitt förflutna.

Det brukar skämtas om Exorcisten-scener här i personalrummet när de fått se ovanligt tvära humörsvängningar och personlighetsförändringar, plötsligt uppdykande låtsaskompisar, kaskadspyor. Så hur ska hon veta vad som är demens och något annat?

Efter att Monika har flyttat in börjar det hända märkliga saker på Tallskuggan. Feta fläckar börjar dyka upp på väggar och de boende börjar prata om en man som flyttat in, men förutom Monika finns inga nykomlingar på hemmet. Däremot verkar Monika inte vara helt som vanligt, hon är ilsken, pratar om sig själv i tredje person, börjar få krampanfall och ibland är det som om hennes blick tillhör någon annan. Både Joel och Nina märker av det, men övrig personal menar att det beror på demensen, att närstående ofta ser skillnader i beteendet tydligare eftersom de känner personen sedan innan. Men Monika verkar också känna till saker som hon omöjligt kan veta något om – saker ur Joel och Ninas förflutna som de inte berättat om för någon och helst vill förtränga…

Nina blir stående. Monikas magra fingrar greppar om dörrposten. Bröstkorgen häver sig så att revbenen syns tydligt genom nattlinnet.

Och sedan faller Monika ihop. Knäna dunsar hårt mot golvet. En marionettdocka med avklippta trådar. Hela kroppen börjar skaka. Ryggen böjs bakåt. Det knakar om kotorna.

Det är tydligt att Exorcisten är en av Mats Strandbergs inspirationskällor till Hemmet och lika lite som vi vet varför flickan Regan blir besatt av demoner i Exorcisten, lika lite vet vi varför just Monika drabbas av ondskan som bebor henne. Och hur handfallen och maktlös måtte man inte känna sig som anhörig om någon nära angrips av något ont och främmande… eller av en obotlig sjukdom? Hur skulle man själv känna? För det övernaturliga tycker jag inte är det som skrämmer mest i Hemmet, även om det är väldigt otäckt när man som läsare inte kan avgöra om det som sker är övernaturligt eller en del av sjukdomen… Men tanken på att tappa kontrollen över sig själv, att förlora sitt minne och att inte bli tagen på allvar, den är skrämmande på riktigt.

Kanja

Getinge bibliotek och Bokbussen

 

Samlade verk för den socialt distanserade

Det är så klart frestande för en sån som jag, med mina preferenser, att även i det här sammanhanget skriva om all utmärkt skönlitteratur som finns på temana pandemi, virus, farsot, undergång, överlevnad, postapokalyps och så vidare.

Det vill säga litteratur med högt såväl existentiellt som eskapistiskt (underhållnings-)värde; fiktion som få trodde skulle kunna bli bokstavlig verklighet. På förekommen anledning är de idag inte riktigt lika få som förut.

Det ligger nära till hands att dra fram Cormac McCarthys mästerverk ”Vägen”, Margaret Atwoods “Maddaddam”-trilogi, Albert Camus ”Pesten”, ”Blindheten” av Jose Saramago, ”Drömmarna” av Karen Thompson Walker, Philip Roths “Nemesis”, tungviktarna ”Pestens tid” (Stephen King) och ”Den sista människan” (Mary Shelley), eller Mumin-boken ”Kometen kommer” (Tove Jansson).

Bara den hopen utgör ett habilt utbud vad gäller litterära anslag, ämnen, perspektiv och terapeutisk potential.

Men det tänker jag inte göra, skriva om det där alltså. Det finns nämligen alldeles för mycket intressant nytt i den svenska utgivningen som förtjänar uppmärksamhet. Ibland räcker det f.ö. att bara läsa något annat än samma vetenskapliga beteckning om och om igen.

Först och främst vill jag lyfta fram Lydia Sandgrens förbluffande debutroman “Samlade verk” (689 sidor). Romanen är en göteborgsk familjeberättelse som spänner över två generationer och Sandgren har redan jämförts med bl.a. Hjalmar Söderberg och Jorge Luis Borges. Jag skulle vilja lägga till Jonathan Franzén och Don DeLillo.

Språket, berättarstilen och fullföljandet av den monumentala ansatsen gör “Samlade verk” till något unikt i Litteratursverige: ett verk som utan synbar ansträngning pusslar ihop klassisk svensk romankonst med modern amerikansk dito, någonstans i gränslandet mellan verklighet och extraordinär fiktion. Utan att bli svårtillgängligt.

Om du bara ska läsa en svensk roman i år så är det denna sensationella prestation du ska välja.

Vidare sitter jag här med en hel hög andra aktuella böcker i knäet; böcker som jag, nu när det kommer till kritan, hellre rekommenderar än diverse redan etablerad undergångslitteratur:

P.s. Häromdagen upptäckte jag f.ö. ett Instagram-konto som ytterligare flyttade min fokus från allt corona-relaterat, men som samtidigt hotar att ödelägga min privatekonomi. En kort stund utgjorde @redfoxrarebooks till och med ett större hot mot mitt välbefinnande än vad covid-19 någonsin skulle kunna göra (ta i trä). På kontot publiceras nämligen bilder på mer eller mindre sällsynta exemplar av böcker. Och de är till salu. Förstaupplagor, första tryckningen, signerade, dedikerade. Med mera. En person med sämre impulskontroll hade kunnat lägga 5.000 kronor på “Girl with Curious Hair” (David Foster Wallace), 10.000 på “The Electric Kool-Aid Acid Test (Tom Wolfe), 20.000 på “The Old Man and the Sea” (Ernest Hemingway) eller strax över 50.000 kronor på “Suttree” (Cormac McCarthy). Det skadar ju inte att titta… men “Girl with Curious Hair” har jag ju faktiskt velat läsa ganska länge. D.s.

Ha det fint och glöm inte att tvätta händerna!

/ Joakim Andersson, Vallås bibliotek (i samarbete med Bertolt Brecht)

Foto: Kristin Pataki

Foto: Kristin Pataki

En halv värld bort – Mike Gayle

Jag vill börja med att vara tydlig på punkten att jag verkligen älskar mitt jobb som bibliotekarie. Att se litteratur, känna litteratur, andas litteratur, prata litteratur, det är någonting alldeles fantastiskt och inte alla förunnat. Men. Det finns en mörk sida med yrkesvalet. Under de senaste åren och efter ofantligt mycket läsning har jag märkt att jag får svårare att fängslas av böckerna. Jag kräver allt mer från det jag läser. Det handlar inte alltid och uteslutande om litterär kvalitet, utan för mig är det mer en fråga om sökandet efter den nya upplevelsen som får mitt hjärta att slå extra slag. Den där känslan av Aha! Den hittar man inte var som helst idag och jag har stundtals svårt för att hitta den. Därför blev jag lite förvånad över Mike Gayles relationsdrama En halv värld bort.

En halv värld bort är en nedtonad berättelse som handlar om ett syskonpar som splittras under barndomen, för att senare i vuxenlivet hitta tillbaka till varandra. Historien är inte direkt vad jag skulle kalla originell. Den är inte spännande. Den är inte överdramatiserad. Den doftar inte nobelpris. Egentligen har den ingenting. Absolut ingenting. Men som den fängslade mig. Författaren har på ett underfundigt vis lyckats snärja in mig i karaktärerna och i historien på ett sätt som gjort att jag inte kunnat släppa den ifrån mig. Den här boken är en liten pärla. Den har ett schysst språk, karaktärer man verkligen känner för, driv i handlingen och trovärdiga repliker. Den är bra men den har också det där lilla extra som jag inte kan sätta fingret på. Den är en riktig liten läckerbit på bibliotekets litterära smörgåsbord.

Rekommenderas!

Frida – Stadsbiblioteket

Murakami-mischmasch

I romanen Kafka på stranden får man följa två parallella utvecklingsberättelser om Kafka Tamura och Nakata. Tonåringen Kafka Tamura söker sin mamma och syster medan den äldre mannen Nakata för första gången i sitt liv lämnar sin hemstad. Deras historia flätas slutligen samman på en plats, som i min mening kan vara en av de bästa platserna man kan befinna sig på, ett bibliotek.

Murakami är en mästare på att få mig förvirrad. Hans roman Kafka på stranden är inget undantag. Läste jag precis om människor som kan tala med katter och att det regnar makrill från himlen? Är jag säker på att det inte var en barnbok? Jag svarar ja på båda frågorna!

Vad är det då för en bok? Fantasy, science fiction, skräck eller spänning? Jag vet inte på samma gång som jag vet att den är allt. Murakami blandar genrer på ett sällsynt sätt, berättelsen blir oförutsägbar vilket skapar en fascination och ett ”vill veta mer begär” hos mig som läsare.

Det är inte bara genrer som blandas hej vilt utan även referenser till bland annat grekisk mytologi, japansk historia, religioner och andra kända författare och deras verk. Oidipuskomplex blandas med shinto, Beethoven med Radiohead och Kafka med Bulgakov bara för att nämna några av referenserna. Inspiration har hämtats från alla världens hörn och något nytt och fantasifullt har skapats. Jag älskar Murakami, läs Murakami!

Efter jag läst klart boken har jag frågor som jag inte fick svar på, även idag över 8 år senare. Jag är inte ensam om detta. När boken släpptes i Japan startades en sida på nätet dit läsarna kunde ställa sina frågor om boken. Murakami svarade personligen på många av frågorna, en författare som vill ha en nära och speciell relation till sina läsare uppskattas alltid av mig.

När jag nu slängt mig med två andra stora författare i texten så är det svårt att inte rekommendera något av varje författare. Tycker du om Kafka på stranden så är Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita  vad du ska läsa härnäst, tycker du om pratande katter så är den ett måste. Tycker du om satir och det surrealistiska så bör du läsa Kafka, börja med novellen Förvandlingen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Emma

I väntans tider

Till min bestörtning upptäcker jag att jag hamnat långt ner i reservationskön till Helle Helles nya roman De. Helle Helle den danska författaren med det för bibliotekarier tacksamma namnet. Lätt att komma ihåg, inga tveksamheter vid stavning eller bokuppsättning. Romanen De kom nyligen på svenska,sägs handla om mor och dotter-relationen (tro för all del inte att allt är sagt om denna!) och har fått fina recensioner.

I väntan tröstar jag mig med omläsning av en annan bok (från 2007) av samma författare. Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man. Bara det alltså, vilken titel! Vid första anblicken en rak berättelse om Susanne och hennes sambo Kim och deras vardag och hur denna ruskas om när Susannes gravida väninna Ester flyttar in. En tillfällig lösning som drar ut på tiden. Det handlar om vänskap, det handlar om kärlek. Helle skildrar mycket begåvat vad som händer i en nära relation när denna synas och plötsligt delas av en utomstående. Författaren liksom avtäcker skillnaden mellan det man tänker och det man säger eller gör. Hon gör det med små medel och jag hör mig själv mumla av förtjusning medan jag läser.

Till all lycka har Helle Helle skrivit flera romaner och snart ska jag ta itu med någon av dessa:

Rödby-Puttgarden

Hus och hem

Ner till hundarna

Detta borde skrivas i presens

Om du vi

Elisabeth

Halmstad stadsbibliotek

De bästa böckerna 2019 (eller I det fiktiva Rysslands grepp)

Vladmir Sorokin.

Vladmir Sorokin. Fotograf: Maria Sorokina

Jag bör väl direkt erkänna att jag inte har hunnit läsa alla intressanta och potentiellt utmärkta/briljanta/nydanande romaner, bilderböcker och annat som har getts ut under 2019 (de är faktiskt ganska många). Felet är dock inte mitt eget, utan bör tillskrivas den ryska författaren Vladimir Sorokin. Men mer om honom senare.

När det gäller den svenskspråkiga 2019-katalogen har jag till exempel ännu inte läst (färdigt) “Räven” (av Dubravka Ugresic), ”Den stora skrivboken” (av Agota Kristof), ”Klubben” (av Matilda Gustavsson) eller ”Neuromancer-trilogin” (av William Gibson).

Jag kan med andra ord behöva revidera den här listan när jag väl har kommit ikapp. Eller inte. Hursomhelst, detta (nedan) är i min mening den bästa och mest relevanta läsningen ur det gångna årets utgivning:

(forts. efter lista)

1 ”Manaraga: mästerkockens dagbok”, Vladimir Sorokin (Norstedts)

2 ”Solenoid”, Mircea Cârtârescu (Albert Bonniers Förlag)

3 ”Dyksommar”, Sara Stridsberg (Bokförlaget Mirando) [mer om ”Dyksommar” på bloggen Bibblans bokbabbel]

4 ”Jakobsböckerna”, Olga Tokarczuk (Ariel) [nyutgivning]

5 ”W.”, Steve Sem-Sandberg (Albert Bonniers Förlag)

6 ”Kväll i paradiset” + ”Välkommen hem”, Lucia Berlin (Natur & Kultur)

7 ”Teonauterna”, Sam Ghazi (Norstedts)

8 ”Den okända dimensionen”, Nona Fernández Mallo (Palabra förlag)

9 ”Björnkvinnan”, Karolina Ramqvist (Norstedts)

10 ”Oktoberbarn”, Linda Boström Knausgård (Modernista)

 

 

 

Vladimir Sorokin då? (Du såg hans namn överst på listan va?) Jo, jag vill åtminstone spontant påstå att det för min del tog fart för drygt två år sedan, när Elif Batumans ”The Idiot” gavs ut på engelska (på svenska 2018). Vidare att bland annat ”The Taiga syndrom” (Cristina Rivera Garza) står som en milstolpe längs vägen.

Antagligen började det dock redan med Svetlana Aleksijevitjs nobelpris 2015 och kanske framförallt i och med Modernistas nyutgivning av Zamjatin och Dostojevskij (den senare i briljant Egon Schiele-skrud). Men klassiker kan i det här sammanhanget inte mäta sig med moderna adaptioner av traditionella former. Samtiden är alltid mer intressant, vilket är lätt att argumentera för eftersom historien är en ständigt närvarande beståndsdel av nuet.

Så, det började med Batuman – och nådde under fjolåret sin kulmen(?) i och med att jag sent omsider upptäckte den 64-årige ryska författaren Vladimir Sorokin.

Men… vad var det som började, kanske du tänker? Vad menar han? Jo, jag syftar förstås på det grepp som fiktionens absurda Ryssland (och Sovjet) har tagit om min eskapism i synnerhet och läsning i allmänhet. Egentligen är det väl det absurda Europa som det handlar om – och där bär Mircea Cârtârescu ett stort lass, framförallt i och med ”Solenoid”.

Efter att ha läst ”Manaraga: mästerkockens dagbok” har jag hursomhelst haft svårt att ägna mig åt annat än Sorokins författarskap. Jag har letat med ljus och lykta efter översättningar som jag kan förstå och inget av det jag har hittat har gjort mig besviken. Det har snarare befäst min initiala förmodan att detta är ett författarskap som inte liknar något annat.

Sammantaget består Sorokins verk av framtidsvisioner som är så väl chockerande som satiriska, tänkvärda, systemkritiskt – och fullständigt oberäkneliga. En sorts konspiratorisk realism, framförda av en hantverksmässigt mästerlig och tillgänglig prosa. Ibland slås jag av tanken att jag aldrig mer vill läsa någonting annat än Vladimir Sorokins böcker, de skulle liksom vara nog.

Those readers […] who turn to literature for consolation, or moral enlightenment, or lessons in self-esteem, are well advised to look elsewhere.
—C. Caryl, The New York Review of Books

Summa summarum är att jag älskade att läsa ”Manaraga”, för att återknyta till årskatalogen. Dess största behållning är dock ändå att den ledde mig vidare till ”Is”-trilogin.

Tyvärr finns endast centraldelen översatt till svenska, vilket så klart är obegripligt. Samtliga finns dock samlade på engelska och utgivna av New York Review of Books, i översättning av Jamey Gambrell (2011).

För övrigt anser jag att… alla med litteraturintresse borde ta en titt på och hålla sig a jour med NYRB:s utgivning. Och håll dig alltså borta från Sorokin till dess att du är beredd att sätta övrig läsning på paus.

 

P.s. Där 2019 oväntat kom att handla om Sorokin kommer 2020 högst avsiktligt att handla om David Foster Wallace. Jag planerar nämligen att läsa mig igenom Wallaces fiktion, med ”Infinite Jest” (1996) som utgångspunkt. Hysterisk realism känns ganska givet med tanke på allt som har varit. Men mer om David Foster Wallace i ett annat inlägg. D.s.

God fortsättning!

 

Rekommenderad Sorokin-läsning:

”Mörkret” och ”Ön” av Ragnar Jónasson

”Mörkret” är den första delen i en spänningstrilogi som på svenska kallas Hulda-trilogin. Det är också den första av Ragnar Jónassons böcker som översätts till svenska. Den andra delen heter ”Ön”. I recensioner och förlagsreklam beskrivs Jónassons författarskap som tillhörande genren ”nordic noir” och ja, det är en bra beskrivning på stämningen i båda böckerna.

Mörkret

I Reykjavik arbetar kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir sitt sista år innan det är dags för pension. Tror hon i alla fall. Ett plötsligt besked från hennes chef kommer som en chock: Han har redan hittat hennes ersättare och anställt denne så i princip ska Hulda lämna sitt arbete omedelbart, eller senast om en vecka. Vill hon stanna tiden ut kan hon titta igenom olösta fall. Trots att hon bara har en vecka på sig väljer Hulda det sistnämnda och hon vet precis vilket fall hon ska välja. En rysk kvinna som precis fått uppehållstillstånd har hittats död i en vik. Fallet har utretts slarvigt av en kollega. Utredningens slutsats är att kvinnan tagit sitt eget liv trots att mycket talar emot detta. Hulda sätter vresigt igång sin utredning, stöter sig med kolleger och möter mycket motstånd på vägen. Ledtrådar till varför Hulda har barrikaderat sig känslomässigt vävs in i handlingen och man anar ett mörker i hennes förflutna. En spännande och skickligt uppbyggd bladvändare med ett oväntat slut. En mörk stämning vilar över både Hulda, de människor hon möter och Island. ”Nordic noir” som sagt!

Ön

Ön är del två i serien, fast kronologiskt inte, eftersom den utspelar sig drygt 10 år innan ”Mörkret”. Hulda är mitt i karriären.  Hon utreder ett dödsfall som ägt rum på den isolerade och obebodda ön Ellidaey. Fyra vänner har rest dit för att tillbringa ett par dagar i en jaktstuga. Men en av dem tycks ha ramlat, hoppat med avsikt eller knuffats ner för ett stup.  Hulda inser att kvinnan blivit mördad och att sanningen om vad som hänt inte blir lätt att finna. Orsakerna till dödsfallet har trådar bakåt i tiden, till ett annat mord, som visar sig vara ouppklarat. Styrkan i boken är inte själva kriminalgåtan, spänningen ligger på det psykologiska planet, i personskildringarna. Miljöskildringarna är fantastiska, jag vill åka till Island! Jag tycker också om den ovanliga huvudpersonen Hulda. En skicklig polis, som inte lyckats så bra med karriären som hon förtjänar, och lite till åren kommen! Den omvända kronologin fungerar också bra, vi vet slutet och leds nu bakåt i tiden. Ungefär som en mordutredning…

Maria P. / Bokbussen

Här finns böckerna!

Jane Austens Stolthet och fördom gånger fyra.

”…pictures of perfection as you know, make me sick and wicked.”

Jane Austen i ett brev till systern Cassandra (The Letters of Jane Austen) om ”Flawed heroins,” som är att föredra framför perfekta och tråkiga romangestalter. Och för övrigt är mitt favoritcitat av Jane Austen, då det med hennes egna ord sammanfattar essensen av Austens författarskap. För alla läser vi Austen på vårt eget sätt, och alla har vi vår favoritroman, men nog kan vi vara överens om att det är i de klarsynta och varma personskildringarna Austens styrka ligger. Så ha nu Austens citat i gott minne vid presentationen av romanerna nedan. För är de perfekta? Nej. Men de är ett bevis på hur Austens romaner fängslar än i dag och hur luttrade nutida författare greppar fan-fictionpennan (eller kanske snarare tangentbordet) i en önskan att ge sin bild av en roman älskad genom århundraden.

Baker, Jo (2014). Huset Longbourn. Kort och gott: Stolthet och fördom ur tjänarnas perspektiv. I husets Longbourns bakre regioner, på gården och i stallet sliter tjänarna med krökta ryggar och spruckna händer för familjen Bennets bekvämlighet. De lediga stunderna är få, men det finns ändå tid för kärlek, muntrationer och skvaller om herrskapets liv och leverne. En ny buthler, James, kommer till Longbourn vilket av olika anledningar rör upp slumrande känslor hos tjänarna. Vardagslivet med Elizabeths underkjolar ”six inches deep in mud” som ska skrubbas rena (när hon promenerat till Janes sjukbädd) och mrs Bennets hysteriska anfall som ska lugnas (jämt och ständigt) visar den obestridliga och utsatta verkligheten för husets tjänare, med familjen Bennets trots allt ganska trygga liv som bakgrundskuliss. Medan Lydia i sin skandal skyddas av familjen, kan en tjänsteflicka i samma situation vara helt ensam och utlämnad åt ödet, och vad gör hon då för att överleva? Vad är Wickham för typ egentligen? Och framför allt: vad är det för hemligheter Hill har fått bära genom alla år?

 

McCullough, Colleen (2010). Miss Mary Bennets självständighet. Mary Bennet har för mig alltid varit en intressant karaktär som hjärtat ömmat lite extra för; en bokmal utan visdom, musikälskare utan musikalitet och societetsflicka utan social kompetens (i kontrast till sina populära systrar). I Miss Mary Bennets självständighet har Mary blivit vuxen och självförtroendet börjar så sakta att spira. Modern, som Mary som enda hemmavarande dotter vårdat i tjugo år, har gått bort och Mary får äntligen möjlighet att upptäcka den värld hon läst så mycket om i sina kära böcker. Till familjens fasa är Mary fast besluten om att skriva en dokumentär bok om de fattigas levnadsvillkor i Storbritannien och ger sig ut på en resa för att samla material om detsamma. Under denna resa råkar hon ut för diverse komplikationer och äventyr…

 

Grahame-Smith, Seth (2009). Stolthet och fördom och zombier: den klassiska kärleksromanen nu med ultravåld och zombieförödelse. Medan zombie-smittan sprids bland befolkningen i Hertfordshire dricker systrarna Bennet te, tränar kampsport och går på visiter i sedvanlig Austen-anda. Mr Darcy är liksom Elizabeth tränad kampsportare (även om han har gått i den tjusiga Kyoto-skolan) och de båda hamnar ständigt i prekära zombiesituationer där samarbete blir ett måste för överlevnad. Dialogen har till stor del behållits som i Austens original och den som kan sin Stolthet och fördom kan roa sig med att jämföra med originaltexten. Som exempel kan ges den inledande meningen som, liksom i originalet, för läsaren in medias res: ”[i]t is a truth universally acknowledged that a zombie in possession of brains must be in want of more brains”. (Austen står tack vare dialogen som kvar som medförfattare till boken, även om jag inte vågar tänka på vad hon sagt om hon sett slutresultatet). Kanske är inte denna zombiejakt är något för alla Austen-älskare, men för den som kan tänka sig att vidga sina vyer är det något väldigt befriande med Elizabeth som vildsint krigare, gång efter annan räddande den nödställda mr Darcy. Och i denna anda kan jag inte låta bli att avsluta med ytterligare ett citat av Elizabeth: “I shall never relinquish my sword for a ring. The right man wouldn’t ask me to.”

 

James, P. D. (2012). När döden kom till Pemberley. Englands okrönta deckardrottning tar sig an Stolthet och fördom med en klassisk mordgåta. Darcy och Elizabeth har varit gifta i sex år, har två välskapta gossebarn och allt är frid och fröjd på herresätet Pemberley (även om, i sanningens namn, den första förälskelsen har försvunnit och Elizabeth börjar känna sig något uttråkad). På höstbalen dyker Lydia upp med buller och bång och det stilla livet ställs på ända. Ett mord har skett, Wickham är den huvudmisstäkte och nu är det upp till Elizabeth och mr Darcy med vänner att lösa fallet för att återupprätta familjens heder. Spännande så klart, men även med humoristiska vinkar till andra Austen-romaner.

/Judit, Stadsbiblioteket