Jag har precis läst två romaner om två unga kvinnor som möter, eller tvingas möta, livet där någonstans mellan 20- och 30-årsåldern på helt olika sätt.   

Varm mjölk av Deborah Levy handlar om Sofia som har åkt med sin mamma för att besöka en specialistläkarklinik vid kusten i Spanien. Mamman har stundtals problem att gå, är deprimerad och äter en massa mediciner. Manetbrännande bad, solsmekt hy, nyfunnen vänskap och ung förälskelse varvas i romanen med en stundom cementerad destruktiv symbios där dottern åtlyder och servar sin sjuka mamma och som tack får glåpord och anklagelser.

Deppigt? Nej, romanen inger läsaren hopp utan att bli glättig och varefter man läser så önskar och tror man att resan ska bli något av en vändpunkt – för dem båda. Detta är en varm roman som stundom vänder på perspektiven och som skrapar på ytan på flera mellanmänskliga relationer (alltså inte bara Sofias och hennes mammas) och visar vad som händer när en person kommer till insikt.

I Green girl av  Kate Zambreno möter vi Ruth som är amerikan och bosatt i London. Hon arbetar som säljare i varuhuset Hurrids. Dagarna i ända försöker hon sälja en banal rosa kändisparfym. Jobbet är själlöst och långsamt, hon har en jobbig chef och många kollegiala maktkonstellationer att ta hänsyn till. Efter jobbet rör hon sig över London – provar dyra kläder som hon inte har råd med, insuper glossiga modemagasin, festar och har trassliga relationer.

Green girl är en roman om en ung kvinna och hennes liv och är en ögonblicksbild av just detta, då vi egentligen inte vet var hon kommer ifrån eller vart hon är på väg. Ungdomens egocentrism ges i uttryck i romanen med att Ruth ägnar mycket tid att fundera på sig och sitt liv och att Ruths berättarjag ibland till och med lämnar henne kroppsligen för att se och tala om henne i tredje person.

Romanen ingjuter, i alla fall i mig, stor London-nostalgi (både vad gäller platser och tunnelbanans eviga ”mind the gap”) och beskriver en av alla dessa mängder av unga människor (som inte är britter och inte turister, utan något däremellan) som kommit till London för att tillfälligt arbeta i servicesektorn (precis som jag själv gjorde när jag var i samma ålder).

/ Anna R, Stadsbiblioteket

Det finns en uppsjö av romaner om kvinnor som blir bedragna av sin män. Tre sådana lyckades jag lägga ner i resväskan under julledigheten.

Otrohetsdramer brukar ha vissa gemensamma nämnare – själva uppdagandet kryddat med lögner och svek, sörjande kvinnor som funderar på vad de investerat i och försakat för äktenskapet, ångerfyllda velande män som både vill ha kakan och äta den och slutligen vägen till dramats upplösning, kantat av hopp, men som allt som oftast slutar i äktenskaplig katastrof. Så är även fallet med dessa tre  –  Nina Lykkes Nej åter nej, Meg Wolitzers Hustrun och Simone de Beauvoirs En bruten kvinna. När jag nu har läst dessa romaner, så tänker jag med lite förundran att man kan skriva samma dänga till historia gång på gång – och det fortfarande blir läsvärt.

Gemensamt för dessa tre romaner är att de utspelar sig i en välmående medelklassmiljö där de har det gott ekonomiskt ställt, är välutbildade och har barn som precis tagit klivet ut i vuxenvärlden. De skulle kunnat ha varit nöjda och njutit av livet och av varandra, men vips så kommer otroheten emellan. Den stora skiljelinjen mellan dessa romaner är hur kvinnorna beslutar sig för att bemöta otroheten. Den första låtsas som inget, den andra väljer att försöka acceptera det hela och den tredje vill skiljas.

I Nej och åter nej får vi följa Ingrids tankar om sina snart vuxna barn, sin man, arbetet som lärare och relationen till vänner och släkt. När hon får reda på att maken är otrogen ställs allt på sin spets. Vi får även en inblick i makens och älskarinnans innersta tankar vilket ger berättelsen bredd och djup och en större komplexitet än vad till en början kan anas.

Här finns humor och en gnutta ironi blandas samtidigt med en hel del igenkänning om vår samtid och berättelsen mynnar slutligen ut i ett, något överraskande och kanske till och med en aning norskt (ja, det tycker jag nog), men ändå helt logiskt avslut.

I Hustrun får vi följa Joan vars make är en framstående hyllad amerikansk författare från dess att de träffas tills att de nu är i 60-årsåldern. Berättelsen om deras relation är lika mycket ett avstamp i 1900-talets kvinnohistoria som en inblick i flera kvinnogenerationers tidstypiska ok.

Hustrun är en kompakt historia om livsval, både valda och påtvingade sådana med en hel del mänskliga motsägelser som mynnar ut i en riktigt amerikanskt grand final.

Boken har nyligen filmatiserats med Glenn Close, Jonathan Pryce och Christian Slater i de ledande rollerna.

I Den brutna kvinnan möter vi hemmafrun Monique som har två vuxna döttrar och är gift med en läkare. När hon får reda på att maken har en affär med en kvinna som gjort helt andra livsval och har helt andra värderingar och kvaliteter än hon själv, så sätts både en inre och yttre strid i gång.

Romanen, som är skriven i dagboksform, gavs ut på franska 1967 och har nu för allra första gången översatts till svenska. När jag läser den här romanen återkommer jag upprepade gånger till tanken på att det faktiskt är författaren till Det andra könet som skrivit boken, vilket ger mig tröst och gör att jag kan se på Monique på ett lite mer nyanserat sätt. Och som alltid slår det mig, när jag läser Simone de Beauvoir, att hon skriver så uppfriskande och okonstlat.

När jag under julledigheten skulle börja på bok nummer fyra, Konturer av Rachel Cusk, och den inte handlade om otrogna män, så blev jag lite förvånad. Först lyckas med konststycket att pricka in tre böcker med samma tema – och sedan inte. Det finns vissa element av otrohet i boken (jag letade och fann dem i tex flygplansstolsgrannen), men inget så att jag skulle kunna hävda att boken handlar om just detta ämne.

Vad handlar då boken om? Jo, en kvinnlig författare åker till Grekland för att hålla i en skrivarkurs. Under hela resan möter hon olika personer, som vi får lära känna mer ingående under berättelsens gång. Den här boken är lite allt samtidigt (lågmäld, högljud, hastig, långsam) och på samma gång – allt detta fokus någon annanstans bortom sig själv. Vem är hon, tänker man. Men fortsättning följer och fler svar kanske ges i del två och tre: Transit och Kudis.

Något som dessa fyra romaner har gemensamt är också att de alla är på cirka 200 sidor, så har man inte tid, ork eller lust att sätta tänderna i en väldigt tjock roman, så är de ett bra alternativ även utifrån detta perspektiv.

/ Anna R, Stadsbiblioteket

Jag har precis läst två läsvärda böcker som båda handlar om parrelationer ur olika perspektiv – det är den amerikanska Katie Kitamuras Separationen och Karin Aspenströms Utan dina andetag. Båda dessa böcker handlar om två unga kvinnor utan barn som befinner sig i en slags frigörandefas från sina partners och där det egna varat i en relation – vad försakar man, hur anpassar sig och vem blir man i en tvåsamhet – är ett centralt tema.  

I Separationen av Katie Kitamura möter vi en ung kvinna som har separerat från sin make efter att han varit otrogen. Separationen som är påbörjad, men inte outad och som befinner sig i ett slags standby-läge och ännu inte är definitiv, avbryts plötsligt, då makens mor ringer och säger att hon inte hört något från sonen på tre veckor. Svärmodern är orolig, riktig orolig och betalar därför flygbiljetten till Grekland (där maken senast har hörts av) för att hon ska ge sig ut för att leta reda på honom. Med siktet inställt på att sätta punkt för förhållandet och begära skilsmässa, beger hon sig av.

Separationer – är det något roligt att läsa om? Jo, Kitamura skriver lättsamt, vaket och okonstlat med en underliggande gnutta humor.  Här finns ingen bitterhet, utan huvudpersonen ser rationellt och nyktert på separationen från maken och där hon reser i hans fotspår analyserar hon sakligt likt en relationsarkeolog hans lämningar. Detta är en välskriven, snabbläst och mycket läsvärd roman!

Evelyn och Erik är ett par i 30-års åldern som skulle kunna ses som det perfekta paret. De har gjort allt man ”ska göra”  och har en gemensamt utstakad plan för framtiden. Nu återstår bara en långresa till Indien, innan det är dags för bröllop och barn.

I Utan dina andetag av Karin Aspenström möter vi ett myller av färger, lukter, intryck och platser i Indien och får samtidigt lära känna paret på deras resa genom landet. Det är något, små nyanser som skaver och undan för undan blottas deras relations brister och, varefter resan fortskrider, sätts den än mer på sin spets. Vill de båda verkligen samma sak? Kommer relationen hålla eller ej?

Aspenström skriver med lätthet och de indiska miljöbeskrivningarna (vackra och exotiska, men också präglade av ovisshet och outforskad mark) skapar en effektfull kontrast till Evelyns inre känslor och deras relation.

/ Anna R, Stadsbiblioteket