Om helahalmstadlaser

Detta är Biblioteken i Halmstads blogg om skönlitteratur.

Lätt läsning om tunga ämnen

Förra året (2019) kom Celeste Ng ut med sin roman ”Små eldar överallt”, för mig tycktes det som att var jag än tittade så såg jag boken eller så pratade någon om den. Och jag ska erkänna, jag är en sån där som fastnar för fina omslag. I mitt tycke har ”Små eldar överallt” ett väldigt tilltalande omslag så jag kände mig dragen till att läsa den.

Jag fastnade direkt. Jag tyckte om språket, även om jag så här i efterhand önskar att jag hade läst den på engelska. Men översättningen kändes trovärdig och språket flöt på lätt. Det jag hade svårt för var alla namn, det tog ett tag innan jag hängde med bland alla karaktärer.

Karaktärerna får man dessutom lära känna väldigt detaljerat, man dras in i deras värld och deras känslor. Det är en spännande berättelse om två familjer där klasskillnader i ett samhälle lyfts fram. Svåra livsfrågor ställs och ämnen så som abort, adoption och surrogat behandlas.

Celeste Ng skyr inte de tunga ämnena, i sin nya roman ”Säg inget om Lydia” är det rasism och identitetspolitik som berörs. Och berör gör den, men någon stans på vägen tappar Celeste mig och jag tröttnar lite, språket har inte riktigt samma flyt som ”Små eldar överallt”. Kanske hade jag för höga förväntningar på boken, jag har en tendens till att ha det. Dock knyter hon ihop storyn i slutet så jag hittar tillbaka till det jag gillade med boken nämligen själva handlingen.

Det som fastnar hos mig när jag läst klart är hur bra och verklighetstroget Celeste skildrar den rasism som ligger och gror, som finns i samhällsstrukturen. Hur mikroaggressioner från majoriteten i ett samhälle tär och bryter ner den som utsätts, den som aldrig får chansen till att passa in. Vad gör man när samhället inte släpper in en och när föräldrarna hoppas på en sak för en medan man själv hoppas på en helt annan sak i livet?

Emma på stadsbiblioteket

Lärarinnans sång Vigdis Hjorth

Vigdis Hjorth, är namnet bekant? Författaren blev känd och uppmärksammad 2017 för sin autofiktiva roman Arv och miljö. Den boken föranledde buller och bång och artiklar och intervjuer och åtminstone en (1) motbok skriven av Vigdis Hjorths syster. Årets bok heter Lärarinnans sång och har, såvitt jag vet, inte varit  upphov till just sådant rabalder. Oavsett detta är den mycket läsvärd!

Själva lärarinnan tillika huvudperson är Lotte Bök, 57 år, undervisar på Oslos konsthögskola. Hon föreläser för blivande skådespelare, hon är expert på Bertold Brechts dramatik. Det som sätter igång boken är när Lotte får en fråga från en elev i en avgångsklass, Tage Bast. Han undrar om han får filma henne till sitt examensarbete där han vill undersöka kopplingarna mellan liv och pedagogik. Han ska också filma en danslärare och ytterligare en annan lärare. Lotte är lite tveksam men mest smickrad och tackar ja.

Lotte Bök har ordnat sitt liv bra; hon är välutbildad, uppskattad och efterfrågad på universitetet. Hon har en trevlig bostad, ett fint litet hus mycket centralt i Oslo. Hon kunde köpa det billigt när den förre ägaren kom på obestånd. Hon är skild sedan några år, har en dotter och barnbarn som är bosatta i Australien. Lotte Bök är mycket intresserad av naturen. Hon plockar svamp och vandrar och kan verkligen stressa av i skogen.

Lotte är en medveten person, även hennes yttre speglar detta. Noggranna klädval, aningens maskulin touch men ändå kvinnligt, dyrbart lite nedtonat. (Hon har säkert en sån där basgarderob som det står om i alla veckotidningar, en sådan man verkligen  borde ha!)

Vad är det då som händer när den unge studenten Tage filmar henne? Dels händer ju det som nog alltid händer när någon skärskådar ens vardagliga tillvaro.  Sådant som i ens egen värld förefaller normalt kan bli konstigt och obekvämt. Dels accentueras Lottes livsval. Kanske håller hon alltför energiska Brecht-föreläsningar för de unga studenterna? Kanske förespråkar hon moralisk resning utan att ha egen täckning?

Vad gör boken bra? Jo, som så ofta, komplexiteten! Det hade varit ganska lätt att tycka illa om Lotte som vid en snabb anblick kan verka både självbelåten och låtsasengagerad utan att egentligen riskera något. Men genom författarens försorg känner jag också sympati med huvudpersonen.

Och efter läsningen av Lärarinnans sång kanske man begrundar sitt eget liv en liten stund. Hänger det ihop?  Måste det ens göra det? Frågor att begrunda, kanske tillsammans med en läsvän!

Elisabeth

 

 

.

 

 

 

 

 

T.H.U.G

Böcker har i alla år lyckats skapa debatter och känslor i alla dess former. Böcker har bränts på bål, blivit censurerade och författare har fått fly för sina liv på grund av vad de skrivit om. Än idag lever författare i exil, exempelvis för att de kritiserat sitt lands ledare och styre. Ord har betydelse och ord framkallar känslor. Böcker ska väcka känslor!

Samhällskritiska romaner som känns så äkta att man tror att man läser om en sann händelse, som får en att leva sig in i berättelsen och som får en att uppleva samma känslor som personerna i boken är mina favoritböcker.

Jag är lite sen på bollen men jag läste nyligen ”The Hate U Give” av Angie Thomas, och hon har lyckats förmedla alla slags känslor. Ena stunden ler jag med Starr, romanens protagonist, och nästa känner jag samma ilska för att sedan gå över till att gråta med henne. Alla dessa känslor slungas jag fram och tillbaka mellan under hela läsandets gång. Min frustration över att samhället fortfarande ser ut som det gör, att vi inte kommit längre är samma känslor som porträtteras här.

I ”The Hate U Give” får vi följa 16 åriga Starr och hennes utveckling efter att hon varit med om en traumatisk upplevelse. Hon blir vittne till hur en polis skjuter ihjäl hennes barndomsvän Kahlil, utan någon uppenbar anledning. Eller rättare sagt anledningen är rasprofilering.

Vi får ta del av hur denna händelse påverkar Starr och hennes omgivning. Hur vänskapsband förändras när man växer som person och vågar stå upp för sig själv. Hur ett samhälle kan förändra om de bara håller ihop. Vi får se hur Starr hittar sin röst, sig själv och hur hon lyckas förena sitt familjeliv med sitt skolliv för att slippa känna sig splittrad. Boken är fullproppad av populärkulturella referenser så som Tupac, Tumblr och Fresh Prince of Bel Air, vilket skapar en äkthet och igenkänning.

Mest av allt så ger den här romanen en viktig inblick i hur komplext det kan vara att växa upp i ett Amerika där rasismen inte verkar avta, snarare tvärtom ökar. Men även ett Amerika där motståndarna har börjat ta större plats och gör sina röster hörda. Det här är en realistisk och högst aktuell samhällsskildring med ett viktigt budskap, som alla bör läsa för att få upp ögonen för de orättvisor som sker runt om i världen, som sker just nu i ett brinnande Amerika. Ska du bara läsa en ungdomsbok i år så läs denna.

Kan du inte få nog av boken så finns den även som film, men vi vet ju alla hur det är med filmatiseringar av böcker.

Svarta röster spelar roll

qrf

Häromdagen fick jag berättat för mig om barn som svarat på frågor om vad läsningen har för effekter på dem, varför de läser och så vidare. En tjej i lågstadiet svarade så här: ”Jag förändras lite som person när jag läser. Det sätts igång tankar och reflektioner.”

Även om läsning ofta associeras till avkoppling och är en ren nöjesaktivitet för de flesta, så går det (tack och lov) inte att komma ifrån de direkta eller indirekta effekter som det lästa har på oss; hur det vi läser informerar, problematiserar och förändrar.

Därför är det nu, under rådande nyhetsrapportering från demonstrationerna i USA, min första impuls att sätta böcker av Ta-Nehisi Coats, Claudia Rankine, Colson Whitehead, Toni Morrison, James Baldwin, Paul Betty, Wesley Lowery med flera i händerna på bibliotekets alla besökare. För givetvis spelar svarta liv roll – och svarta röster spelar en större roll än du tror.

Jag är en vit, svenskfödd man i 35-årsåldern, så jag har aldrig utsatts för förtryck – tvärtom. Jag tillhör de mest privilegierade. Men jag tror på medvetenhet som förändringens bränsle. Kunskap som förutsättning för framåtrörelse. Bildning som det enda sättet att förstå – försöka förstå – vad som händer.

”Världen där ute hävdar att detta bara delvis har med dig att göra. Det som händer dig tillhör dig inte, har bara delvis med dig att göra. Det är inte ditt. Inte bara ditt.
Och än börjar en värld sin rasande utradering –
Vem är du att säga jag till mig?”

– Claudia Rankine, ”Medborgare – en amerikansk dikt”

Jag tror på läsning som en förutsättning för övergripande empati, hur skitnödigt det än må låta. Jag tror också att tystnad inför orättvisor är detsamma som att välja den förtryckandes sida.

Läs, lyssna och lär. Ställ dig upp.

Tipsa gärna om annan relevant läsning i kommentarsfältet nedan.

P.s. Glöm inte att det är ett privilegium att lära sig om rasism och förtryckt på det här sättet, istället för att uppleva det. D.s.

 

/Joakim, Vallås bibliotek

Nina Lykke : Nästa! : en läkarroman

Elin är allmänläkare och har en egen praktik. Men varför bor hon i sitt mottagningsrum? I en utvikbar IKEA-fåtölj? Har hon inget hem? Nej, visar det sig, det har hon inte sedan tre veckor tillbaka. En ungdomskärlek hörde av sig via Facebook och vips var otroheten ett faktum. Aksel som Elin varit gift med i drygt 20 år klarar inte av detta svek och Elin låtsas att hon flyttar till sin dementa mammas lägenhet. I själva verket har hon alltså bosatt sig på mottagningen. Aksel tröstar sig snabbt med den frånskilda grannen.

Nu funderar Elin, medan hon lyssnar på patienter, över vad som hänt. Hon för diskussioner med Tore, människoskelett i plast i naturlig storlek. Han blir hennes sarkastiska inre röst. Det verkar som hon med vett och vilja förstört sitt tidigare liv. Varför? Kan det möjligen vara för att hon är sååå trött på sig själv, mannen, samtiden och patienterna. Patienternas gnäll: Jag kan inte fullfölja den här graviditeten just nu eftersom vi beställt en jordenruntresa, tonåringen som gråter förtvivlat över att vara tvungen att följa med föräldrarna till Nice, nu igen! Det tjuriga barnet som inte vill låta sig undersökas och mannen med hemorrojderna. Och alla andra utan större medicinska fel som vill bli tagna på allvar, kräver remisser etc.

Jag fnissar igenkännande genom hela boken. Nina Lykke hittar träffsäkert samtidens svagheter men är inte fördömande, utan skildrar människor med stor medkänsla. Känslan är att vi alla är akvariefiskar som simmar runt runt när vi försöker komma nära varandra och bort från varandra och igenom akvariets glas. Chanslösa. Inte har vi någon livsberättelse, vi är som rö i vinden. Slumpen styr i mångt och mycket och det är förmodligen bra så. Mycket väsen för ingenting kanske eller som Elin säger till sina patienter (och inte lever efter själv): ”De vill inte lyssna på vad jag har att säga, vilket är att de måste lugna sig, nöja sig, äta varierat och röra på sig, i den ordningen. Jag är trött på att säga det och de är trötta på att höra det, men detta är sanningen och den är inte kul.”

En rolig, smart, samtidssatir! Jag menar, så här är det ju. Livet.

Här finns boken Nästa! : en läkarroman av Nina Lykke

Maria P. / Bokbussen

Om det inte vore för dig – Delphine de Vigan

”Om det inte vore för dig” är skriven av Delphine de Vigan som räknas till en av Frankrikes större samtida författare. Boken är utgiven av Sekwa förlag.

Boken handlar om Michka, en gammal kvinna som lever ensam i sin lägenhet. Bakom sig har hon en framgångsrik karriär där hon rest världen över och gjort fotoreportage. Hon har aldrig haft vare sig man eller barn. Boken inleds med att Michka drabbas av ett slags sammanbrott. Hon blir sittande i sin fåtölj helt oförmögen att resa sig och håller sig krampaktigt fast i armstöden. Man märker att hon är förvirrad och hon känner att hon håller på att tappa något. Det visar sig vara språket hon håller på att förlora. Hon börjar tappa orden, utelämna dem, blanda ihop dem och ersätta dem med andra. Michka klarar sig inte själv längre utan måste flytta till ett äldreboende.

Vi följer sedan berättelsen genom tre personer. Förutom Michka så är det Marie, en yngre kvinna som har bott granne med Michka och som Michka tagit hand om mycket när hon var barn. Marie och Michka står varandra väldigt nära. Där finns även Jerome, en man som arbetar som logoped på äldreboendet och som hjälper Michka med språkövningar. Dessa tre personers öden vävs samman. Det visar sig att Michka behöver Maries och Jeromes hjälp att leta upp två mycket betydelsefulla personer från sitt förflutna.

Berättelsen flyter stillsamt fram. Den innehåller en hel del dialog, vilket gör att man verkligen får en känsla för hur Michka gradvis förlorar sitt språk i allt större omfattning. Samtidigt visar sig glimtar från hennes förflutna i de nya förvrängda orden. Det visar sig vara ett mycket dramatiskt förflutet hon har. Genom samtalen Michka för med både Marie och Jerome rullas även bitvis både Maries och Jeromes historier fram. Jag tycker att det är en skickligt skriven berättelse där väldigt mycket blir sagt med få meningar och trots, eller kanske rentav tack vare, det förlorade språket. Det är en fin och lågmäld berättelse om vikten av att, inte minst för sin egen skull, se till att säga tack till de personer som varit betydelsefulla i ens liv.

 

/Maria L

Hemmet – Mats Strandberg

Tallskuggan är en plats där döden alltid är närvarande. Det här är den sista anhalten. Det alla vet, men ingen talar om, är att det sällan görs livsuppehållande åtgärder här.

En ny uppsättning möbler står och väntar i D6. En liten matgrupp. En byrå. En fåtölj. Fotografier på väggarna. Ett nytt hem i hemmet. Sängen är det enda i möblemanget som tillhör Tallskuggan. Den har desinficerats sedan Britt-Marie dog i den, och bäddats med rena lakan.

Mats Strandbergs verk talar jag gärna gott om. Så fort han släpper något nytt kastar jag mig över det och hans tidigare böcker läser jag gärna om flera gånger, även det han skriver för barn och ungdomar. Under påsken läste jag om en av mina absoluta favoriter bland skräckromaner – Hemmet.

I Hemmet möter vi Joel, som i sin ungdom lämnade småstaden han växt upp i med skivkontrakt och stora förhoppningar om en framgångsrik musikkarriär, men som nu återvänt som en före detta knarkare med krossade drömmar. Boken börjar med dagen då Joel ska hjälpa sin mor, Monika, att flytta från huset där Joel är uppväxt. Monika blev dement efter en hjärtinfarkt och ska nu flytta in på avdelning D på demensboendet Tallskuggan. Monika pratar ofta om att hon varit över på andra sidan i samband med hjärtinfarkten och att hon träffat Joels far där. Ibland vet hon inte om att hennes make är död, men ofta tror hon också att han följt med henne tillbaka till vår värld.

På Tallskuggan jobbar Nina, Joels bästa vän och bandkamrat från ungdomen som valde tryggheten framför musikkarriären och stannade i småstaden och bildade familj. När de skildes åt bröt de också kontakten och Nina känner att hon svikit både Joel, men även Monika som fungerat som en extramamma för henne när hennes egna, gravt alkoholiserade mor inte fanns där. Trots att Nina försöker undvika att springa på Joel är det såklart oundvikligt och båda tvingas konfrontera sitt förflutna.

Det brukar skämtas om Exorcisten-scener här i personalrummet när de fått se ovanligt tvära humörsvängningar och personlighetsförändringar, plötsligt uppdykande låtsaskompisar, kaskadspyor. Så hur ska hon veta vad som är demens och något annat?

Efter att Monika har flyttat in börjar det hända märkliga saker på Tallskuggan. Feta fläckar börjar dyka upp på väggar och de boende börjar prata om en man som flyttat in, men förutom Monika finns inga nykomlingar på hemmet. Däremot verkar Monika inte vara helt som vanligt, hon är ilsken, pratar om sig själv i tredje person, börjar få krampanfall och ibland är det som om hennes blick tillhör någon annan. Både Joel och Nina märker av det, men övrig personal menar att det beror på demensen, att närstående ofta ser skillnader i beteendet tydligare eftersom de känner personen sedan innan. Men Monika verkar också känna till saker som hon omöjligt kan veta något om – saker ur Joel och Ninas förflutna som de inte berättat om för någon och helst vill förtränga…

Nina blir stående. Monikas magra fingrar greppar om dörrposten. Bröstkorgen häver sig så att revbenen syns tydligt genom nattlinnet.

Och sedan faller Monika ihop. Knäna dunsar hårt mot golvet. En marionettdocka med avklippta trådar. Hela kroppen börjar skaka. Ryggen böjs bakåt. Det knakar om kotorna.

Det är tydligt att Exorcisten är en av Mats Strandbergs inspirationskällor till Hemmet och lika lite som vi vet varför flickan Regan blir besatt av demoner i Exorcisten, lika lite vet vi varför just Monika drabbas av ondskan som bebor henne. Och hur handfallen och maktlös måtte man inte känna sig som anhörig om någon nära angrips av något ont och främmande… eller av en obotlig sjukdom? Hur skulle man själv känna? För det övernaturliga tycker jag inte är det som skrämmer mest i Hemmet, även om det är väldigt otäckt när man som läsare inte kan avgöra om det som sker är övernaturligt eller en del av sjukdomen… Men tanken på att tappa kontrollen över sig själv, att förlora sitt minne och att inte bli tagen på allvar, den är skrämmande på riktigt.

Kanja

Getinge bibliotek och Bokbussen

 

Samlade verk för den socialt distanserade

Det är så klart frestande för en sån som jag, med mina preferenser, att även i det här sammanhanget skriva om all utmärkt skönlitteratur som finns på temana pandemi, virus, farsot, undergång, överlevnad, postapokalyps och så vidare.

Det vill säga litteratur med högt såväl existentiellt som eskapistiskt (underhållnings-)värde; fiktion som få trodde skulle kunna bli bokstavlig verklighet. På förekommen anledning är de idag inte riktigt lika få som förut.

Det ligger nära till hands att dra fram Cormac McCarthys mästerverk ”Vägen”, Margaret Atwoods “Maddaddam”-trilogi, Albert Camus ”Pesten”, ”Blindheten” av Jose Saramago, ”Drömmarna” av Karen Thompson Walker, Philip Roths “Nemesis”, tungviktarna ”Pestens tid” (Stephen King) och ”Den sista människan” (Mary Shelley), eller Mumin-boken ”Kometen kommer” (Tove Jansson).

Bara den hopen utgör ett habilt utbud vad gäller litterära anslag, ämnen, perspektiv och terapeutisk potential.

Men det tänker jag inte göra, skriva om det där alltså. Det finns nämligen alldeles för mycket intressant nytt i den svenska utgivningen som förtjänar uppmärksamhet. Ibland räcker det f.ö. att bara läsa något annat än samma vetenskapliga beteckning om och om igen.

Först och främst vill jag lyfta fram Lydia Sandgrens förbluffande debutroman “Samlade verk” (689 sidor). Romanen är en göteborgsk familjeberättelse som spänner över två generationer och Sandgren har redan jämförts med bl.a. Hjalmar Söderberg och Jorge Luis Borges. Jag skulle vilja lägga till Jonathan Franzén och Don DeLillo.

Språket, berättarstilen och fullföljandet av den monumentala ansatsen gör “Samlade verk” till något unikt i Litteratursverige: ett verk som utan synbar ansträngning pusslar ihop klassisk svensk romankonst med modern amerikansk dito, någonstans i gränslandet mellan verklighet och extraordinär fiktion. Utan att bli svårtillgängligt.

Om du bara ska läsa en svensk roman i år så är det denna sensationella prestation du ska välja.

Vidare sitter jag här med en hel hög andra aktuella böcker i knäet; böcker som jag, nu när det kommer till kritan, hellre rekommenderar än diverse redan etablerad undergångslitteratur:

P.s. Häromdagen upptäckte jag f.ö. ett Instagram-konto som ytterligare flyttade min fokus från allt corona-relaterat, men som samtidigt hotar att ödelägga min privatekonomi. En kort stund utgjorde @redfoxrarebooks till och med ett större hot mot mitt välbefinnande än vad covid-19 någonsin skulle kunna göra (ta i trä). På kontot publiceras nämligen bilder på mer eller mindre sällsynta exemplar av böcker. Och de är till salu. Förstaupplagor, första tryckningen, signerade, dedikerade. Med mera. En person med sämre impulskontroll hade kunnat lägga 5.000 kronor på “Girl with Curious Hair” (David Foster Wallace), 10.000 på “The Electric Kool-Aid Acid Test (Tom Wolfe), 20.000 på “The Old Man and the Sea” (Ernest Hemingway) eller strax över 50.000 kronor på “Suttree” (Cormac McCarthy). Det skadar ju inte att titta… men “Girl with Curious Hair” har jag ju faktiskt velat läsa ganska länge. D.s.

Ha det fint och glöm inte att tvätta händerna!

/ Joakim Andersson, Vallås bibliotek (i samarbete med Bertolt Brecht)

Foto: Kristin Pataki

Foto: Kristin Pataki

En halv värld bort – Mike Gayle

Jag vill börja med att vara tydlig på punkten att jag verkligen älskar mitt jobb som bibliotekarie. Att se litteratur, känna litteratur, andas litteratur, prata litteratur, det är någonting alldeles fantastiskt och inte alla förunnat. Men. Det finns en mörk sida med yrkesvalet. Under de senaste åren och efter ofantligt mycket läsning har jag märkt att jag får svårare att fängslas av böckerna. Jag kräver allt mer från det jag läser. Det handlar inte alltid och uteslutande om litterär kvalitet, utan för mig är det mer en fråga om sökandet efter den nya upplevelsen som får mitt hjärta att slå extra slag. Den där känslan av Aha! Den hittar man inte var som helst idag och jag har stundtals svårt för att hitta den. Därför blev jag lite förvånad över Mike Gayles relationsdrama En halv värld bort.

En halv värld bort är en nedtonad berättelse som handlar om ett syskonpar som splittras under barndomen, för att senare i vuxenlivet hitta tillbaka till varandra. Historien är inte direkt vad jag skulle kalla originell. Den är inte spännande. Den är inte överdramatiserad. Den doftar inte nobelpris. Egentligen har den ingenting. Absolut ingenting. Men som den fängslade mig. Författaren har på ett underfundigt vis lyckats snärja in mig i karaktärerna och i historien på ett sätt som gjort att jag inte kunnat släppa den ifrån mig. Den här boken är en liten pärla. Den har ett schysst språk, karaktärer man verkligen känner för, driv i handlingen och trovärdiga repliker. Den är bra men den har också det där lilla extra som jag inte kan sätta fingret på. Den är en riktig liten läckerbit på bibliotekets litterära smörgåsbord.

Rekommenderas!

Frida – Stadsbiblioteket

Murakami-mischmasch

I romanen Kafka på stranden får man följa två parallella utvecklingsberättelser om Kafka Tamura och Nakata. Tonåringen Kafka Tamura söker sin mamma och syster medan den äldre mannen Nakata för första gången i sitt liv lämnar sin hemstad. Deras historia flätas slutligen samman på en plats, som i min mening kan vara en av de bästa platserna man kan befinna sig på, ett bibliotek.

Murakami är en mästare på att få mig förvirrad. Hans roman Kafka på stranden är inget undantag. Läste jag precis om människor som kan tala med katter och att det regnar makrill från himlen? Är jag säker på att det inte var en barnbok? Jag svarar ja på båda frågorna!

Vad är det då för en bok? Fantasy, science fiction, skräck eller spänning? Jag vet inte på samma gång som jag vet att den är allt. Murakami blandar genrer på ett sällsynt sätt, berättelsen blir oförutsägbar vilket skapar en fascination och ett ”vill veta mer begär” hos mig som läsare.

Det är inte bara genrer som blandas hej vilt utan även referenser till bland annat grekisk mytologi, japansk historia, religioner och andra kända författare och deras verk. Oidipuskomplex blandas med shinto, Beethoven med Radiohead och Kafka med Bulgakov bara för att nämna några av referenserna. Inspiration har hämtats från alla världens hörn och något nytt och fantasifullt har skapats. Jag älskar Murakami, läs Murakami!

Efter jag läst klart boken har jag frågor som jag inte fick svar på, även idag över 8 år senare. Jag är inte ensam om detta. När boken släpptes i Japan startades en sida på nätet dit läsarna kunde ställa sina frågor om boken. Murakami svarade personligen på många av frågorna, en författare som vill ha en nära och speciell relation till sina läsare uppskattas alltid av mig.

När jag nu slängt mig med två andra stora författare i texten så är det svårt att inte rekommendera något av varje författare. Tycker du om Kafka på stranden så är Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita  vad du ska läsa härnäst, tycker du om pratande katter så är den ett måste. Tycker du om satir och det surrealistiska så bör du läsa Kafka, börja med novellen Förvandlingen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Emma