Patentansökt våghalsigt sex på drift i New York

IMG_1494Till den fjärde och sista läsecirkelträffen hade vi läst Cyklonmannen av Sture Dahlström. Boken handlar om författaren och uppfinnaren Caotico Q Himmelstrutz som uppfunnit en heltäckande kondomdräkt, kallad pestharnesken, som han testar i sexuella möten med ett flertalet mer eller mindre villiga kvinnor.

Någon inledde samtalet med att berätta att hen anammat den lästeknik som vi konstaterat passar bäst när man ska läsa ett surrealistiskt verk – nämligen att bara ge sig hän, följa med i strömmen, utan att analysera.  Berättelsen om forskarprojektet och pestharnesken  är rolig, tyckte samma. Någon annan tyckte att historien var för spretig och ingen vidare. En tredje tyckte att berättelsen beskrev ett uppror mot vårt samhälles strukturella socialisering, en process som i boken benämns som fördvärgning  och där staten går in som en fördvärgningsapparat. Det nämndes också att boken har flera roliga småhistorier som tex när Caotico sitter under ett skynke och lurar av journalister pengar eller som när han gör en PR-kupp i form av fejkade konststöld, för att göra sin konstnärsvän känd.

Boken har många delar där sexuella aktiviteter pågår. Vi diskuterade hur vi såg på dessa. Någon tyckte att alla sexuella möten i boken beskrevs utan känslor, utan kontakt, utan närhet och att dess enda mål var orgasm. Vi diskuterade maktförhållandena mellan den manlige huvudkaraktären och alla kvinnor som han har sex med och kom fram till att det i många delar primärt rör sig om den manliga sexualiteten. Någon tyckte att det vid några tillfällen i boken även rör sig om våldtäkt genom IMG_1499dubbelheten att kvinnorna säger nej och menar nej, men det ändock tolkas som ett ja av Caotico. Det kan också vara svårt att veta om det som sker verkligen sker och man måste nästan lägga ner försvarsmekanismerna, tyckte en annan, då historien glider mellan dröm och verklighet. När Caotico träffar en kvinna, så beskrivs en massa sex, ömsom vad han vill göra, och ömsom vad han gör och han går utom och inom sig själv och man vet inte riktigt vad som är verkligt och ej.

Hur är han då som person Caotico? Är han Sture alter ego? Om han hade funnits på riktigt, så hade han varit en mycket störig person, tyckte någon, då han vänder upp och ner på andras liv. Någon trodde att Caotico kanske representerade ett liv som Sture hade velat leva.

Vi lyfte Caoticos uppfinning till diskussion. Ibland så beskrivs den som extremt tunn, knappt kännbar, nästintill helt osynlig och ibland helt tvärtom som heltäckande tjock plast som prasslar, försedd med ett tillhörande andningsrör som sticker ut ur huvudet och som man blir helt rödrosig och svettig av att bära. Miljöaspekten lyfts också, konstaterade vi, när patentansökan diskuteras, så ifrågasätter Caoticos kompis om det inte blir en massa miljöfarligt avfall om en masskonsumtion av pestharnesken drar igång, men då svarar Caotico lugnande att den löses upp av sig själv efter tre månader.

Sture Dahlström

Sture Dahlström

Vi diskuterade språket som vi alla höll med om var hyggligt i boken. Någon sa att hen kände att alla könsord gick i inflation, så varefter handlingen fortskred, ju mindre betydelse och intryck gav dessa.

Under läsningen noterade flera av oss att Caotico vid flera tillfällen blir inlåst i berättelsen. En gång i en skyskrapa med vita slavar när en ytlig bekant ska skriva en biografi om honom och en annan gång i slutet av boken när pestharnesken testas i ett laboratorium. Detta sker även med hans vänner, tex konstnären som låses in, men är lycklig för han får göra det han älskar mest – måla. Vi funderade på vad Sture ville säga med detta. Vi funderade på om det kunde tolkas som att människor kan bli låsta i en roll och position i livet som begränsar dem, men att denna roll samtidigt kan innebära en trygghet, stabilitet och ett helt normalt tråkigt svenssonliv, dvs allt som Caotico står tvärsemot. Detta visar sig också genom Caoticos ovilja att bli publicerad, för då kan ha, ju (tvi vale) bli en succé, få åka på boksigneringsturnéer och delta i författarkvällar inför äldre bokläsandekvinnor på landsbygden. Det finns samhällskritik i boken tyckte någon, tanken om att frigöra sig från samhällets konventioner.

Vi noterade att boken är utgiven första gången 1992, men att den andas 1960-tal och sexuell frigörelse. Caoticos  uppfinning kunde vi dock relatera till den AIDS/HIV-epidemi som rådde i 1980-talet och in på 1990-talet, särskilt då USA.

I slutet av läsecirkelträffen, så summerade vi hela den surrealistiska cirkeln i stort och konstaterade att vi var nöjda, särskilt med andra tillfället, till vilket vi hade läst dikter av Erik Lindegren, och fick beskåda de konstverk av Halmstadgruppen som dikterna vad skrivna utifrån.

/ Anna R

Förbjuden kärlek, hallucinogena droger och ett uns av galenskap

leonoraTill det tredje surrealistiska läsecirkeltillfället hade vi läst två självbiografiska kortromaner av konstnärinnan och författaren Leonora Carrington – ”Lille Francis” och ”Där nere”. När man läser självbiografiska romaner, så är det svårt att inte titta på författarens egen livshistoria, så det var något som vi inledde kvällen med.

Leonora Carrington föddes 1917 i England och växte upp i en förmögen katolsk familj. Under barndomen var hon upprorisk, blev reglerad från flera katolska skolor och blev som 13-åring ivägskickad till en konstskola i Italien. När hon återvände hem, så hade hon beslutat sig för att bli konstnär, något som hon också blev mot sin fars vilja. När hon var 19 år träffade hon den 26-år äldre tyske konstnären Max Ernst som hon rymde till Paris tillsammans med.  Max Ernst var gift och hans hustru jagade efter paret – något som kom att ligga till grund för ”Lille Francis”.

Boken handlar om den unga upproriska flickan Amelia vars far Ubriaco lämnar henne för att tillsammans med ynglingen Lille Francis ge sig av på en roadtrip på cykel på fransk landsbygden. De tältar, badar, bor på hotell, äter, dricker, besöker knarkarkvartar och hallucinerar. I bokens andra del, så hämtar dottern Amelia hem fadern Ubriaco och Lille Francis går ner i en djup sorg och ger sig ut i skogen och äter hallucinogena svampar och får ett nytt huvud i form av ett hästhuvud innan boken får ett oväntat dramatiskt slut.

År 1940 blir Max Ernst, som tysk jude, internerad och skickad till koncentrationsläger. Leonora flyr från Frankrike till Spanien, får en psykos och hamnar på ett mentalsjukhus som därefter blir kortromanen ”Där nere”.  Här skildras hur Leonora spänns fast, drogas, våldtas och förnedras och vi får följa hennes psykotiska tankebanor och ideér.

surrealistisk läsecirkel
Hur gick då samtalet om ”Lille Francis”?  Någon sa att romanen är helt absurd, gränslös, med en historia som oregerligt går fram och tillbaka med mycket djur, färger och symboler. Någon annan kände att den blev irriterad när den läste, då historien inte följde någon logisk linje, det stundom var svårt att hålla reda på vem som var vem och att historien gick hit och dit. En tredje tyckte att det var ett förhållningssätt man fick inta, dvs att bara sätta sig och åka med på turen, utan att behöva förstå allt – och kanske därefter ta reda på information om författarinnan för att därefter läsa boken på nytt. Vi diskuterade vikten av att känna till historien bakom berättelsen. När man kände till den, så blev boken mycket mer förståelig. Handlingens Lille Francis klär sig i boken i rollen som Leonora och vi funderade på varför det just är så, varför är hon en yngling? Relationen med Ubriaco (Max Ernst) har inget sexuellt över sig, ingen kärlek. Vad menade hon med det? Flera tyckte att texten var skriven på ett sådant sätt att den skapade många bilder i huvudet på oss som läsare, nästan som en film. Någon tyckte att historien aldrig gick på djupet, utan låg och guppade, surfade på vågorna på händelseförloppet. Lille Francis och Ubriaco är och besöker en man som använder opium, de ser hallucinationer och vi undrar om inte även de har nyttjat drogen själva också. Under hallucinationerna i skogen dukas mat upp vid ett gästabud, en hord av konstnärer, arkitekter och författare, och någon kopplade detta till en Indiana Jones-film, där de festar på ormar och andra skumma delikatesser. Någon återkopplade historiens inledning om modern som en multiplikationstabell som surrealismens uppgörelse med konstruktivismen.

Hur diskuterade vi då om ”Där nere”? Någon tyckte att titeln var tvetydig. Man inser snart att Leonora i romanen är sjuk. Hon beskriver sjukdomsförloppet mycket bra – både utifrån perspektivet som betraktare och inifrån som sjuk. Det börjar i det lilla – när hon låser sig, låser sig även bilens motor och hon känner hur hon kan påverka omvärlden.  Fortsätter i det stora – allt från de värdsliga till det gudomliga. Kriget drar fram och Leonora sätter hela andra världskriget och dess konsekvenser på sina axlar och blir desperat när hon inte kan lösa problemet. Någon nämnde stycket när Leonora får tillbaka en rad personliga småsaker och att hon som ett barn namnger och sorterar, varje enstaka ting, vilket ger en makalös beskrivning,  och allt mynnar ut i att dessa små saker skapar ”mötet mellan färg och tal, måleri och litteratur: Konsten”.

Till det nästa och sista tillfället läser vi Sture Dahlströms ”Cyklonmannen”.

Vill du låna ”I underjorden: Lille Francis och Där nere” som läsecirkelkasse? Mejla i så fall bibliotek@halmstad.se, så ordnar vi detta!

/ Anna R

Lindegren, Halmstadgruppen och 38 ekfraser

Mjellby-översikt

Här kommer en andra rapport från vår surrealistiska läsecirkel. Inför denna träff hade vi läst valda delar ur poeten Erik Lindegrens (1910-1968) diktsamling ”Samlade dikter”. I denna samling finns 38 dikter där Lindegren har tolkat konstverk av konstnärerna i Halmstadgruppen. Detta att tolka bilder i text kallas för ekfras. NE.se förklarar begreppet med att ekfras ”betecknar i modern litteraturvetenskap litterära texter som beskriver och tolkar faktiskt existerande eller fiktiva bildkonstverk”.

tavla 1Sökaren av Erik Olson

Vi fick berättat för oss att tavlan föreställer en mänsklig figur med delar som representerar de mänskliga sinnena – syn, smak, lukt, känsel osv. Detta är ett återkommande motiv för Erik Olson – från 1930-talet och fram till 1980-talet. Någon funderade på titeln ”Sökaren” – att söka genom att bryta ner och därefter åter bygga upp. Det ser ut som kroppsdelarna på människofiguren plockats itu och därefter har monterats ihop med delarna lite hit och dit, på fel plats. Dikten har samma titel som konstverket och tanken om kroppsdelarna som olika sinnen återkommer i diktningen: ”Jag har mångfaldigat mina jag och mina irrande sinnen”. Vi pratade om stycket: ”Jag vet att endast den finnande finner”, och att detta inte var det klassiska ”att den som söker finner”, utan att det faktiskt var den som finner som finner. Någon funderade på stycket ”Fientliga spejare vid alla mina gränser”. Gränserna kan vara sinnena – som är det som skiljer människans yttre från det inre. Man kan egentligen aldrig veta hur något verkligen är, utan det enda man vet är det som sinnena förmedlar till en. Stycket ”Jag har förbrukat himlavalvet och multiplikationstabellen” – det oändliga och det strukturerade – kan ses som surrealisterna önskan skaka om världen och det ordnade organiserade. Vi konstaterade att dikten har tre delar – ett har, ett söker och ett finner. Dikten inleds med: ”Mitt jag är spänt mellan fyra hästar i fyra väderstreck” som vi härledde till ett tortyrliknande bestraffningsätt som användes under Medeltiden och som i dikten kan beskriva sökarens inre spänning och splittring – det som driver sökaren.

 

Tavla 2Kosmisk moder av Waldemar Lorentson

Vi var alla inne på att tavlan gestaltar en mor som håller sitt barn (eller människan/mänskligheten) i sin famn. Någon tyckte att bilden ingav trygghetskänslor, någon annan att kvinnan för hen representerade Moder Jord/Moder Natur och en tredje att tavlan rent av väckte obehag, då bilden visar modern som dubbelexponerad och som någon som sjunker bort. Eller träder hon kanske fram ifrågasatte en fjärde? Är kvinnan modern – jungfru Maria? Vem håller hon i famnen? En levande människa eller människan efter jordelivet. Lindeberg skriver: ”Vänta mig under jorden, sök mig i min urna”. Vi diskuterade kontraster i tavlan – mörker/ljus, varm/kallt. Bergen och jorden – lite bibliskt, tyckte någon, som jorden den allsmäktiga. Kvinnan ser ut som naturformationer. Kvinnans öga lyser tjusigt, sa någon, och någon annan kopplade detta till uttrycket ”ögonen som själens spegel”. Tavlan är målad 1935 – en tid som präglades av oro i Europa. Vi funderade på om kvinnan ändå var en stark moder håller om och beskyddar. Längtan efter trygghet i den oroliga världen. Människan är liten när krig rasar. Modern är samtidigt spänd i axlarna tyckte någon. Halsen är formad som ett hjärta. Den lysande fyren kan ses som ett hopp i mörkret.

Tavla 3Hamn av Axel Olson

Tavlan målades 1939 som en reaktion på att kriget brutit ut i Europa. Vi diskuterade den avbildade människa vars ryggtavla vi ser i bilden – sittandes vid hamnen, med nedböjd överkropp, utstrålandes uppgivenhet, jordens undergång, hopplöshet, väntandes på kriget, försjunken och maktlös. Vi funderade på symboliken i de detaljer som tavlan innehar: tex ankaret som en symbol för hopp, korset för tro och snäckan, vars skugga tar formen av ett hjärta, för kärlek. I dikten skriver Lindegren ”att siestans stiltje hotas av frälsarkransens tecken” och i tavlan kopplar vi samman frälsarkransen med livbojen – också en symbol för hopp och liv. Vi diskuterade att Öresunds var stängt för båttrafik under andra världskriget. Vi tyckte oss ana ett sug mot horisonten. Mörkt hav, men med en ljusning i horisonten. Lindegren skriver i dikten: ”Om när den låga himlen skall doppa sin panna i havet.” Vi diskuterade att ljuset kommer bakifrån människan, vilket är ologiskt, då ljuset istället skulle ha kommit framifrån. Vi pratade om titeln ”Hamn” – en trygg hamn som är osäker, den gamla tryggheten är på väg att försvinna. Någon nämnde även ”i det förtöjda står masternas osynliga klaviatur”, där masterna kan ses som mellanrummen mellan tangenterna på klaviaturet.

Tavla 4Nuit transparente av Waldemar Lorentson

Vi fick berättat för oss att tavlan var ett exempel på konkretism, som till skillnad från abstrakt konst som har förenklat ett annat motiv, aldrig har haft något föreställande i botten, utan är ett objekt i sig. Hjärnan får vid dylika verk leta efter något att känna igen och det som Lindegren har gjort med dikten är att han har fått översätta och tolka detta det till ord. Tavlan är kylig, utan känslor, i blåa toner och med geometriska former. Någon tyckte att tavlan skildrade stunden då man går och lägger sig och ser skuggorna dansa på väggen. Lindegren skriver: ”Lyser dig ju ända in i sömnen genom dagarnas vakande vaggas flor”. Någon tyckte sig se ett segel och någon annan ett fönster. Vi diskuterade om man står utanför och tittar in eller inne i huset. Någon nämnde stycket: ”Lyser dig ju ända fram till ditt kärleksmöte med intet”. Ett möte som inger förhoppning, men som blir inget genom sömnen som kommer.

Till nästa läsecirkeltillfälle läser vi Leonora Carringtons sjävbiografiska roman ”I under jorden.

Vill du låna ”Samlade dikter” av Erik Lindegren som läsecirkelkasse? Mejla i så fall bibliotek@halmstad.se, så ordnar vi detta!

/ Anna R

Bortsprungna katter, mystiska telefonsamtal och elefanter som går upp i rök!

Här kommer en kort rapport från första läsecirkelträffen i vår surrealistiska läsecirkel. Till första träffen 30/9 hade vi läst delar av Andre Bretons surrealistiska manifest och tre noveller ur novellsamlingen ”Elefanten som gick upp i rök” av Haruki Murakami – ”Fågeln som vrider upp världen och tisdagskvinnorna”, ”Eftermiddagens sista gräsmatta” och ”Elefanten som gick upp i rök”.

ElefantenVi inledde kvällen med en snabb introduktion till vad surrealism är. Någon har sagt att surrealismen kan beskrivas som ”Det tillfälliga mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord.” I texterna som vi läste uppmanades vi att hålla utkik efter oväntade möten eller kollisioner mellan dröm och verklighet, där symboler från det undermedvetna kunde dyka upp, uppror och motstånd mot rådande ordning och svart humor.

I den första novellen ”Fågeln som vrider upp…” får bokens huvudkaraktär flera telefonsamtal – dels från en okänd mystisk kvinna och dels från sin fru. Vi diskuterade om dessa samtal kunde vara signaler från det undermedvetna. Något kanske vill förmedlas huvudkaraktären med dessa signaler – en arbetslös hemmaman som befinner sig i glipan mellan sitt nya och gamla jag. Någon funderade på om telefonsamtalen var hittepå, kanske befann han sig i ett skedde mellan normal verklighetsuppfattning och galenskap? Vad är verklighet om man är ensam och ingen är där och bekräftar att det som sker verkligen sker?

Huvudkaraktären får i uppdrag av sin fru att ge sig ut i en mörk gränd för att leta efter deras katt. Huvudkaraktären har aldrig tidigare varit i gränden, men frun som är rädd för mörker och spindlar har varit där. Denna mörka gränd funderar vi på om det kan vara en metafor för relationen mellan huvudkaraktären och hans fru. En fru som ömsom uppmuntrar ömsom befaller, hotar och skäller och stundom behandlar honom som ett barn.

När huvudkaraktären befinner sig i gränden möter han en ung flicka som ber honom vänta på katten i hennes trädgård. När han sitter där i solen, så. nickar han till. Vi funderade på om mötet med flickan kanske inte alls ägde rum, utan var en dröm.

Fler av oss noterade den ensamhet som ofta finns i Murakamis böcker. Någon sa att den skapade starka olustkänslor. Det finns något monotont i berättelsen och samtidigt som många vardagliga företeelserna beskrivs noga in i minsta detalj, så når huvudkaraktären aldrig fram till mål.

Någon uttryckte att titel ”Fågeln som vrider upp världen…” var mycket underlig, medan någon annan (en fågelskådare) tyckte att den var väldigt fin.

Haruki Murakami (Fotograf: Murdos)

Haruki Murakami (Fotograf: Murdos)

Vi pratade om de sexuella fantasier som Murakami beskriver. Om villiga, utmanande, lustfyllda kvinnor som lockar å ena sidan och ytliga, distanserade, känslokalla relationer utan kärlek och närhet å andra. Vi funderade på hur den japanska synen på sexualitet ser ut och hur tas emot och förhåller sig till det Murakami skriver. Ingen av oss visste riktigt.

Vi diskuterade även kopplingar mellan de tre novellerna och fann flera. Det som nämns i förbigående ”jag klippte gräsmattor som ung” i ”Fågeln som vrider upp…” kan direkt relateras till killen som klipper gräsmattor i novellen ”Eftermiddagens sista gräsmatta”. Perfektionismen och det smått maniska kontrollbehovet i strykningen ”I fågeln som vrider upp…” kan också liknas vid perfektionismen vid gräsmatteklippningen. Vi såg även en koppling mellan den den försvunna katten i ”Fågeln som vrider upp…” och elefanten i ”Elefanten som gick upp i rök”.

Vid nästa tillfälle läser vi dikter skrivna till Halmstadsgruppens verk av Erik Lindegren. Forsättning följer…

Vill du låna ”Elefanten som gick upp i rök” av Haruki Murakami som läsecirkelkasse? Mejla i så fall bibliotek@halmstad.se, så ordnar vi detta!

/ Anna R