Ulla-Maria Andersson kom i våras ut med tredje delen i sin självbiografiska romanserie. Böckerna heter ”Du skulle sagt som det var”, ”Kära Hinseberg” och ”Du sjöng mig hem”. Jag har precis läst de två första delarna.

Genom att läsa kan man som bekant ta sig till ställen man aldrig skulle komma till i verkligheten, tider, världar. Vissa böcker gör detta mer kännbart än andra och just nu känns det som att jag på nära håll sett rakt in i ett barns förtvivlat utsatta uppväxt och därefter befunnit mig bland fångarna på kvinnofängelset Hinseberg på 70-talet.

Böckerna handlar om Katta. Första boken, ”Du skulle sagt som det var”, är en (mag)-stark skildring av hennes uppväxt i en förort till Stockholm med en psykiskt labil mamma som mest står inne i lägenheten och smyger bakom gardinerna eller går ut på balkongen för att skälla ut barnen som leker på gården. Hon beskriver hur mamman har olika ansikten, ett vänligt som hon visar upp när andra människor är med och ett helt annat som hon har när de är ensamma. Hon kan växla snabbt mellan dessa två lägen. Pappan finns där men han räcker inte till och man anar mellan raderna att även hans liv är en kamp. Katta blir även sexuellt utnyttjad av sin farfar. När det är dags för henne och hennes bror att tillbringa veckan på sommaren hemma hos farfar så är det nästan svårt att läsa vidare.

I början av den andra boken, ”Kära Hinseberg”, har Katta precis fyllt 18. Redan som 11-12-åring började hon sniffa och röka hasch. Ganska snart börjar hon missbruka amfetamin. Hon försörjer sitt missbruk genom stölder och inbrott. 18-årsdagen blir en slags vändpunkt i livet eftersom hon då blir straffmyndig och det dröjer inte många dagar förrän hon hamnar i fängelse för första gången. Det blir många vändor ut och in på kvinnofängelset Hinseberg som till slut kommer att stå för en slags trygghet. Personalen där blir som de föräldrar hon aldrig haft. Boken slutar med att Katta blivit gravid och bestämt sig för att försöka ordna upp sitt liv. Av baksidestexten till del 3 att döma kommer det dock att krävas många turer till innan hon kommer rätt i livet. Bland annat kommer hon att bli tvungen att lämna bort sitt barn.

Böckerna bygger som sagt på självupplevda händelser och det kan man verkligen känna när man läser dem. Man kommer så nära detta liv, barnets utsatthet, övergreppen, t o m amfetaminruset kan man känna. Det är hemskt – men samtidigt hoppfullt.

Den 18 oktober kl 19.00 kommer Ulla-Maria Andersson till Vallås bibliotek på ett författarbesök. Kom gärna och hör henne själv berätta om sitt liv och sina böcker. (Förbokning Vallås bibliotek, 035-137194, entré 100kr, stud 50 kr)

Så här skriver hon om sitt föredrag:

”Min livshistoria upprör och berör, men den inger också hopp. För trots att min dotter hann fylla elva år innan vändpunkten kom, så har mycket fantastiskt hänt sedan dess. Jag är ett levande bevis på att det aldrig är för sent att förändra. Och om man orkar, vågar och vill, kan det bli hur bra som helst.”

/Maria L

Fotot av författaren är taget av Pernilla Wahlman

Här finns böckerna att låna!

It was twenty years ago today.

Nej, det är faktiskt fyrtioett år sedan Ulf Lundell debuterade med en modern klassiker nämligen Jack, en delvis självbiografisk bok. Boken har två huvudpersoner Stockholm som blir ett Du och Jack, handlingen utspelar sig huvudsakligen i Stockholm under en period av fem år på sjuttiotalet. Jack och hans kompisar ägnar mesta tiden åt att knulla, supa och röka brass. Trots Jacks kärlek till staden drar gänget iväg till Gotland för att fira midsommar. Där fylls dagarna med knark och fylla och jakt på villiga damer, det går sådär. Tillbaka i Stockholm slår baksmällan till och boken får ett mörkare stråk och några av vännerna går under av för mycket drogande.

Boken är uppdelad i tre delar och skildrar olika skeden i Jacks liv, där första delen är ett ständigt festande, livet är gott att leva.

Del två är en dagbok där Jack bor i kollektiv, ströjobbar, reflekterar över tillvaron och skriver på romanen med stort R. Livet är inte bara en fest utan baksmällan sätter in.

I del tre inser Jack att livet inte bara kan levas glatt, förr eller senare måste man ta tag i sitt liv och göra något av det. En sommar lever han med Marlena som får lite ordning på honom. Han hittar hem på något sätt.

Efter att ha läst om boken vill jag rekommendera den till alla som vill ha en stor läsupplevelse av bångstyrig litteratur.

För alla er som läste den på sjuttiotalet.

Läs om den. En nyutgåva från 2016 har ett nyskrivet förord av Ulf Lundell. Ni blir inte besvikna.

Här finns boken att låna!

/Lennart

Sedan den 1 mars drivs Bokcirklar.se av Kultur i Väst tillsammans med Göteborgs stadsbibliotek, Litteraturbanken, Region Halland och Halmstads stadsbibliotek.

Bokcirklar.se är en digital mötesplats för läsare, där ordnas läsecirklar och knyts kontakter. Man kan välja att träffas i verkligheten via sidan; eller läsecirkla i chatt- eller mejlform. Poängen är att läsare med gemensamma intressen ska få kontakt med varandra och diskutera sina läsupplevelser.

Inför min medverkan i redaktionen till Bokcirklar.se tvingades jag tänka efter:

Varför läsecirkla? Vad är meningen med det egentligen?

Ibland kan det vara så att det som är mest självklart för en själv samtidigt kan vara det som är svårast att motivera för någon annan, därför har jag den senaste tiden funderat på detta.

Som vanligt när det kniper tog jag mina kära kollegor till hjälp (vad gjorde jag utan dem?) och här kommer några inpass:

”Läsupplevelsen blir större när den delas, andra ser saker i berättelsen som jag missat eller tolkat annorlunda. ”

 ”Att vidga sina estetiska och kunskapsmässiga vyer.”

”Grejen med att läsecirkla är att vidga perspektiven efter läsning och få ta del av andras tolkning för en bredare förståelse. Det finns alltid flera sidor av en berättelse och risken är att man missar mycket på att inte diskutera det man läst. ”

Mina egna svar tangerar så klart deras: för att det alltid (alltid) tillför något att diskutera en bok med någon annan som läst den. Inte minst gäller det något som en själv varit tveksam till. En bok som jag avfärdat med några alltför snabba slutsatser kan plötsligt växa till sig framför mina ögon i samtal med andra. Kommer till exempel ihåg att jag uttryckte mig negativt om Rosa Liksoms roman Kupe nr 6. Jag hade fastnat i en trist åsikt om att den var alltför tryfferad med adjektiv, var och varannan rad. Men tillsammans med mina cirkelvänner kunde jag plötsligt se bokens fördelar; humorn och svärtan och när kvällen var slut var jag romanens främste tillskyndare!

Vilka böcker lämpar sig för cirklande då då? Det beror väl på cirkeln tänker jag och aktar mig för generaliseringar. Två erfarenheter här från biblioteket har präglat mig mycket den senaste tiden och är sådant som skulle vara roligt att utveckla närmare.

Lyrik! Jag säger bara lyrik! Hur roligt och intressant är det inte att välja en (1) dikt att samtala om. Det är något väldigt sympatiskt ja rentav demokratiskt att läsecirkla om en dikt. Ingen behöver känna eller tänka ” Äsch jag har inte hunnit läsa hela boken”. Dikten är överblickbar. Man kan läsa den högt för sig själv eller för någon. Lyssna på en inläsning, i skrivande stund har jag precis lyssnat på Horace Engdahs fina inläsning av Karin Boye-dikten Jag känner dina steg. Den finns på Litteraturbanken.se Bara några klick bort!

Ljudböcker eller talböcker är också spännande att använda i en läsecirkel. Vad gör det för skillnad för läsupplevelsen att ta in boken genom öronen istället för ögonen? Inläsarens betydelse? Kan hen tillföra boken andra dimensioner? Kan rätt inläsare bidra till att jag får en ännu starkare läsupplevelse än om jag läst boken med ögonen? Kan fel person a andra sidan stjälpa hela lasset?

Frågor, frågor. Några svar kanske kan infinna sig bland läsvänner på bokcirklar.se, i din läsecirkel eller på biblioteket.

Elisabeth Skog

Nu när året går mot sitt slut så är det dags för summeringar av året som varit i form av årskrönikor, prisutdelningar och galor.

Jag tänkte dela med mig av läsupplevelser som på olika sätt varit aktuella under 2016.

Den 5 april 2016 tillkännagavs årets ALMA-pristagare. Priset delas ut till minne av Astrid Lindgren och är världens största internationella barn- och ungdomslitteraturpris. Årets vinnare blev i min mening rättvist tilldelat den amerikanska författaren Meg Rosoff.

Rosoff skriver böcker för äldre barn och unga och går att hitta på unga vuxna-avdelningen här på Stadsbiblioteket. Det är böcker med stort djup, mycket allvar, men också så mycket skratt och finurliga karaktärer. Ofta är huvudkaraktärerna, precis som Rosoff själv säger, kraftfulla och självsäkra unga kvinnor eller identitetskrisande och mesiga unga män.

Jag har precis avslutat läsningen av Rosoffs I begynnelsen var Bob som har gett mig en julläsning med mycket skratt och njutning. Bob är inte bara en slarvig, skräpmatsälskande och kärlekskrank tonårig kille utan även Gud som med hjälp av sin assistent beslutar om allt som ska hända på hans planet – Jorden.  Bob förälskar sig i Lucy, en vanlig dödlig människa och sköter inte riktigt sitt jobb. Översvämningar med mera skakar Jorden, men Bob prioriterar precis som en tonåring skulle göra. Hysteriskt rolig bok! Börja 2017 med att läsa denna eller någon annan av Rosoffs godingar.

Ett annat pris är ju svenska Augustpriset där 2016 blev året då Ann-Helén Laestadius kammade hem priset i barn- och ungdomskategorin för sin Tio över ett. Boken handlar om en mycket märklig flytt, det är flytten av en stad.

I Kiruna pågår förberedelser för fullt för att flytta stadens hus och invånare längre bort från gruvan som verkligen dominerar staden. Maja är uppvuxen i Kiruna och har hela hennes liv där. Den oro för förändring och det kommande uppbrottet från barndomshemmet gör Maja ont. Hennes pappa arbetar i gruvan, men hon har aldrig vågat besöka honom. I hemlighet har hon packat väskor med livsnödvändiga saker till hela familjen. Väskorna står redo till då gruvsprängningen går fel och familjen måste fly, så tänker Maja. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett för att inte missa nattens sprängning och den eventuella katastrofen. Sömnrubbningen gör till slut att Maja inte klarar av vardagen.

Det finns ganska tydliga paralleller till barn och unga i krigsdrabbade områden, där bomber stör nattsömnen och skapar en oro som är förfärlig. Att växa upp utan trygghet, där man inte vet om man får bo kvar i sitt hem nästa dag eller inte gör ont att tänka på. I boken ryms också närheten till andra kulturer, så som den samiska och en diskussion om ursprung, etnicitet och identitet. Boken som på utsidan ser ut att vara en vanlig kärleksbok för unga har alltså ett större allvar än så.

Vi har ju redan varit inne på Bob, så Nobelpriset i litteratur får väl också nämnas. Att Bob Dylan fick priset 2016 är något som vi inte kommer att glömma. Man får tycka vad man vill om Svenska Akademins beslut, men jag lyssnar gärna på The Times they are a-changin som en avslutning på 2016.

/Jessica Stadsbiblioteket

OBS! Bilden av Meg Rosoff är tagen av Jean Goldsmith

En modig bok och viktig bok som tar upp ett högaktuellt ämne, våldtäktskultur och samtycke. Den väcker många känslor och åsikter kring övergrepp och hur vi ser på kvinnan och kvinnokroppen. Därtill tar den också upp sociala medier och internets verkligt mörka sidor.

Boken handlar om en 18 årig irländsk tjej, Emma, som blir drogad, utnyttjad och våldtagen på en fest. Hon kommer inte ihåg något av händelsen men dagen efter sprids bilder som en löpeld på sociala medier. Emma försöker bara glömma vad som hänt men istället inleds ett våldtäktsmål mot tre av killarna som var med under kvällen. Alla tre hävdar sin oskuld och menar att Emma hela tiden samtyckte.

Boken grundar sig på verkliga våldtäktsfall från några småstäder i USA där invånarna på liknande sätt som i boken tagit parti för våldtäktsmännen snarare än offret. Emma får också ett stort stöd från omgivningen men det hjälper henne inte vidare, hon vill inte vara en symbol för tapperhet och rättvisa utan bara vrida tillbaka klockan. Författaren har verkligen genom bokens huvudperson Emma försökt att beskriva skammen som många våldtäktsoffer känner. Mörkret som kryper under ditt skin och som ropar på dig dag efter dag, det var ditt fel!

/Annika

Här finns boken:
Hon bad om det Louise O’Neill

Anneli Jordahl kommer till stan!

Författaren Anneli Jordahl hade sitt genombrott 2003 med intervjuboken Klass – är du fin nog? En bok med mycket sprängstoff trots sin sammetslena utsida. Ämnet klass är något som författaren intresserar hon sig för, mer eller mindre, i alla sina böcker.

Jag var mycket förtjust i Jag skulle vara din hund (om jag finge vara i din närhet). En fiktiv roman om Ellen Key och hennes komplicerade romans med Urban von Feilitzen. Han var gift och hade fyra barn, De skrev åtskilliga brev till varandra under många år, träffades mera sällan.

Låt inte den här staden plåga livet ur dig, Mona är Jordahls roman från 2014, den utspelar sig i Östersund i början av 60-talet. Då rådde framtidstro och optimism men för en ensamstående mamma var det fortfarande en inskränkt tid. En personlig motgång präglar något mitt minne av denna bok. I ett anfall av hjärnsläpp slog jag vad om namnet i titeln. Förlorade och fick bjuda min kollega på finlunch.

Jordahls senaste roman Som hundarna i Lafayette park handlar om en kvinna som mist sin man i en arbetsplatsolycka. Förlusten upptar henne naturligtvis. Hon för bok över personer som dör i just sådana arbetsplatsrelaterade olyckor och hon upprörs över hur lite uppmärksamhet de får. Hon försöker på olika sätt uppmärksamma detta och få andra att reagera.
Man kan lite fyrkantigt säga att boken handlar om klass och sorg. Vilka liv är viktiga och vem bestämmer det?
Även bokens mor-dotterrelationen är intressant tycker jag. Dottern väljer en akademisk bana och blir bibliotekarie. Detta skapar i någon mån distans men också stolthet hos mamman som hela livet jobbat inom hemtjänsten. Mellan mor och dotter finns både närhet och avstånd och en längtan efter den andra.  En mycket läsvärd bok som jag tycker lämpar sig väl för samtal och diskussioner. Se där ett tips till alla läsecirklar där ute!

Till sist vill jag slå ett slag för Anneli Jordahls mycket intressanta biografi om Elsie Johansson Att besegra fru J.

Den 23 november 18.30 blir det författarbesök med Anneli Jordahl på Stadsbiblioteket, missa inte det!

En dag surfade jag in på en bettingssida för att se vem folk tippade på som vinnare till årets nobelpris i litteratur. På listan cirkulerade välkända namn som Philip Roth och Haruki Murakami. På fjärde plats låg Joyce Carol Oates, vilket gjorde mig tämligen nyfiken. Med skämskepsen på är jag kvinna nog att erkänna att jag vid tidpunkten aldrig hade läst någonting av denna författare. Detta var jag tvungen att genast råda bot på. Med högsta växeln sprang jag runt i bibliotekets hyllor och haffade den allra tunnaste bok som jag kunde hitta, vilket lyckodrag detta visade sig vara! Boken jag fick händerna på bär den fruktansvärda och ambivalenta titeln Våldtagen : en kärlekshistoria, som med sina blygsamma 160 sidor berättar en gruvligt hemsk historia.

Som titeln avslöjar berättar boken en traumatisk historia. Redan på första sidan får vi läsa om hur en kvinna genar, tillsammans med sin 12-åriga dotter, genom en park en sen sommarnatt. Kvinnan är trött, hennes dotter är trött, därför väljer man att ta den snabbaste vägen hem – den som sparar fem minuter. Ett beslut av många som leder fram till den händelse som kom att förändra de bådas liv. På vägen hem stöter mamman och barnet på en grupp unga män som, påverkade av metamfetamin, ger sig på dem fysiskt. Männen våldtar mamman samtidigt som en håller fast dottern en bit därifrån, där hon är oförmögen till att göra någonting annat än att lyssna till hur hennes mamma får genomleva den värsta halvtimmen i sitt liv.

Detta är i stora drag hur boken inleds. Det är den värsta inledning på en bok som jag någonsin har läst. Detta är en bra bok, men det är också en riktigt hemsk bok som omöjligt kan lämna en läsare oberörd. Den är också en viktig bok för den visar inte bara på det fysiska övergreppet utan också på ett rättsligt- och samhälleligt övergrepp. Tror inte den är helt oförankrad i verkligheten. Lite kuriosa är också att boken filmatiseras och planeras ha premiär 2017.

Joyce Carol Oates är, minst sagt, en produktiv författare och ett axplock på böcker som du kan hitta på bibliotekens hyllor kan du se här:

Jag ska skydda dig från allt

Det stulna hjärtat

Bittert som mitt hjärta

Blonde

Brudgummen

Det var vi som var Mulvaneys

Frida

Ernest Hemingway räknas som en av de allra största författarna i världshistorien. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1954. Mycket har skrivits om hans mytomspunna liv, men denna bok har sin utgångspunkt i hans första fru Hadley Richardson. Boken Åren i Paris och är skriven av Paula McLain, en amerikansk författare som jag inte kände till tidigare.  Åren i Paris är hennes mest kända bok.

Hadley träffar Ernest i St Louis innan han på riktigt slagit igenom som författare. Hadley är äldre än Ernest och hon blir varnad för honom av alla sina vänner. ”Han är en kvinnokarl och kommer göra dig olycklig” är vad de säger och Hadley tvekar, men kan inte släppa Ernest. Hon vet att det kommer att bli tufft och att Ernest karriär kommer stå i centrum, men väljer ändå honom. Kvinnosynen speglar en tid där kvinnan traditionellt är van att kliva åt sidan för mannens karriär, så det är kanske inget konstigt med det, men man slås ändå av hur mycket självuppoffring en människa kan stå ut med. En hade önskat att Hadley hade möjlighet till ett bättre liv och att hon hade kunnat lämna Ernest tidigare. Det finns dock fina stunder i deras äktenskap som gör att en får förståelse för vad Hadley kunde hänga upp sina känslor på.

Planen för paret Hemingway är att flytta till Rom för att Ernest ska kunna skriva och vistas i rätt kretsar med möjlighet att bli erkänd författare, men de blir istället övertalade att flytta till Paris. I Paris umgås paret med andra stora inom konstnärs- och författarvärlden; Gertrude Stein, paret Fitzgerald, Sherwood Andersen, Ezra Pound, James Joyce är några av dessa. För en som endast läst verk skrivna av dessa och/eller läst om dem under litteraturvetenskapskurser är det väldigt spännande att få träffa dem så här, mer levande i en skönlitterär bok. Paula McLain lyckas väldigt bra med personporträtten och miljöbeskrivningarna. Genom att läsa boken upplever man Paris, en stad där alla med talang verkade befinna sig i början av 1920.

Ernest delar med sig av sitt skrivande till Hadley och det är fantastiskt att få inblick i hans tankar kring skrivandet, även om detta är en fiktiv bok, så känns det trovärdigt. Hemingway är den sortens författare som använder sig av isbergsprincipen i sitt skrivande och som tvingar läsaren att läsa in väldigt mycket mellan raderna. En del av det som står mellan raderna kan man få ledtrådar till i denna bok, genom att få en inblick i Ernest liv och relationer.

Hadley blev inte Ernest enda fru och Hadley själv gifte om sig en tid efter att paret brutit upp 1926.

Denna bok handlar om den tid som de hade tillsammans.

Jessica – Stadsbiblioteket

Här finns boken!
Åren i Paris av Paula McLain

Är du intresserad av krigsskildringar är det här en perfekt bok för dig. Det är en fängslande debut, en brutal bok som känns väldigt realistisk. Jag kunde inte sluta läsa den, stundtals bedövad av en uppgivenhet som alltid drabbar mig när jag läser om krig och fruktansvärda händelser. Vad kan en roman lära oss om historien? Vad gör krig med människor, vad gör det med soldaterna och vad gör det med dem som finns kvar hemma? Frågor som skuld och ansvar funderar man över när man läser boken men också funderingar om den fria viljan dyker upp.

Man ska inte låta sig luras av romanens framsida, det här är ingen romantisk skildring om andra världskriget utan en rå, brutal skildring från kriget. Löftet handlar om andra världskriget sett ur ett tyskt perspektiv. En stor del av boken är skriven i dialogform. Bokens huvudpersoner, Katharina Spinell och Peter Faber gifter sig via en förmedling. Han är i desperat behov av permisson, bort från helvetet och skyttegravarna på östfronten. Hon blir lovad änkepension om han dör och en ny ställning som fru.

”Kom igen nu” sa prästen. ”Klockan är en minut i tolv där hemma”
Faber drog ner rockärmen över handen.
”Med huden Faber. Inte ärmen.
Prästen tog upp en näve jord som han slängde på hjälmen.
”Så där.”
”Tack.”

Faber lade tillbaka handen och de andra männen gjorde likadant. Fältprästen började prata och efter några minuter var Faber gift med en kvinna i Berlin som han aldrig hade träffat.
Vi får sedan följa Peters liv som soldat i öst och Katarina som finns kvar hemma i Berlin där hennes familj till en början lever gott tack vare högt uppsatta vänner inom nazistpartiet.

Det är en bok som lämpar sig perfekt som läsecirkelbok. Längst bak finns flera frågor att diskutera efteråt men som också är intressanta att läsa och reflektera över när man själv läser boken.

Audrey Magee skrev boken Löftet för att försöka förstå hur det vara att vara ”vanlig” tysk under andra världskriget och för att historien alltid upprepar sig, vi har inte lärt oss något. Tystnaden är farlig!

/Annika Söndrums bibliotek
Här finns boken, klicka på länken!

Löftet av Audrey Magee