Läsning i pandemitid, borta från bokflödet

När biblioteket är stängt och bibliotekarien är borta ur det vanliga härliga flödet av nya böcker, återlämnade böcker, skyltade böcker, vad gör hen då? Jo i mitt fall innebär det att jag intresserar mig för den egna bokhyllan och med förvånansvärt ivriga fingrar plockar fram dammiga, olästa godbitar som har fått följa med flytt efter flytt, från hylla till hylla och dessutom klarat den stora stränga gallringen för några år sedan. Jo, många bibliotekarier rensar bland sina egna böcker också, inte alla dock!

Den första bok som ropade på mig var Graham Greenes roman Slutet på historien. Den kom på svenska 1951 och jag tycker bättre om den engelska titeln The End of the Affair. Härligt att läsa en kärleksroman om besatthet och otrohet och liv och död och att den trots dessa dramatiska ämnen kan vara så återhållsam och lågmäld. Huvudpersonen Maurice har en kärleksaffär med sin bästa väns fru. Ett komplicerat, vemodigt triangeldrama. Maurice är författare och det finns en hel del metareflektioner kring författaryrket som jag också finner intressanta. Boken finns att låna på biblioteket i olika översättningar och som e-bok, den är dessutom filmad med Julianne Moore i den kvinnliga huvudrollen

Nästa bok som jag just ska börja läsa är Sveket av Birgitta Trotzig. En författare som jag minns att jag läste med stor behållning på 80-talet. Dykungens dotter var en häpnadsväckande läsupplevelse och liksom denna utspelar sig Sveket på landsbygden i Skåne. Det är mörkt, fuktigt, tigande och fattigt. Kanske kan det mildra pandemiledan en smula att läsa om Tobin ”en hemmansägareson i Tosteberga” med ett utseende som var både olyckligt och hotfullt.

Men mest av allt hoppas att vi snart möts bland hyllorna igen, i flödet av böcker!

Och till sist ett radiotips!

Boken jag borde ha läst: Sveket av Birgitta Trotzig – Kulturnytt i P1

Bokskåpets hemlighet av Frida Skybäck

Frida Skybäck är en skånsk författare som nått en bred läsekrets genom sina historiska romaner. Hennes trilogi om systrarna Stiernfors lyfter kvinnans situation i 1800-talets Sverige och är mycket omtyckt. 2018 debuterade hon som feelgoodförfattare med ”Bokhandeln på Riverside Drive”, som utspelar sig i London i modern tid. Tidigare i år kom Fridas tredje samtidsroman, ”Bokskåpets hemlighet”.

Frida skriver gärna om snåriga familjerelationer och grymma människoöden. Hennes böcker har ofta beröringspunkter mellan då och nu och hon skriver för att försöka förstå vad det är som formar oss som människor. 

Bokskåpets hemlighet ’är en bok om familjehemligheter, stor sorg och känslan av att aldrig räcka till. Rebecka reser tillbaka hem till Skåne när hon får besked att hennes mormor Anna hamnat på sjukhus. Hon har inte varit hemma på flera år och har ett ganska komplicerat förhållande till sin familj. Hemma hos mormodern hittar hon ett gammalt bokskåp och i det ett fotografi på en ung man. Genom en dagbok lär Rebecka känna sin mormor som ung och även en ung man, Luca som  riskerade sitt liv för att rädda danska judar undan förintelsens fasor. Boken växlar mellan 2007 och 1943.

Bokskåpets hemlighet var första boken att läsas i Söndrums biblioteks feelgood-läsecirkel. Deltagarna hade delade meningar om boken men det fanns mycket att prata om, igenkänning av platser och händelser under andra världskriget var något av det som togs upp. Vi kom också in på diskussioner om hur män behandlar kvinnor men också hur kvinnor behandlar män. Något som alla hade reflekterat kring efter att ha läst boken var vikten av att finnas för varandra och hur viktigt det är att vi kan försonas.

Läsupplevelsen sammanfattades i gruppen med orden, kärlek – kvinnor – nutid, dåtid – fina naturskildringar-  förutsägbar – själslig ro.

Annika

Flygbyken av Peter Törnqvist

När jag läste hans senaste verk, Flygbyken (2019), blev jag inte besviken. Få personer kan beskriva något på ett så komplicerat, omständligt, märkligt och fullkomligt lysande vackert och komiskt vis. Hans egenpåhittade ord och överraskande ordval gör att texterna stundtals blir hysteriskt roliga och ibland förstår man ingenting. Kommer på mig själv flera gånger med att läsa flera stycken högt bara för att få höra hans besvärliga och fantasifulla ord och hur meningarna krumbukta sig och slår kullerbyttor ömsom abrupt tar slut.

När jag själv upptäckte honom var det via Upprop i dikesfaunan (2013), mängder med korta språkligt finurliga texter om allt och ingenting oftast med koppling till naturen. Tycket att hans roman Kioskvridning 140 grader (2010) var fullkomligt lysande, men då hans texter nästan kräver en mycket noggrann läsning och gärna flera gånger högt så gillar jag det kortare formatet han återvände till i Flygbyken bättre.

I Flygbyken finner du vardagliga betraktelser såväl som märkliga texter i tidningsnotisformat från 1800-talet. Han blandar resonerande texter med beskrivningar där allt från skillnaden kring mullvadars och åkersorkars högar, gamla och nya köksmått som till utflykter till Varberg avhandlas. Har många favoriter så som storasystern som säger sitt om det hon kallar felprioriteringens gubbpastorala urscen, eller Spliffens bevittnade take-off från lekstugetaket, eller varför pipkragarna är tidernas mest infernaliska plagg, eller varför inte Föreskrifter för män i grupp. I dessa föreskrifter förelägges att alla folksamlingar på tre män eller fler ålägges bära kycklingdräkt (heltäckande). På fötterna likaledes obligatoriska pipkuddar. Något som byrån för lokal och global allmäntrivsel menar säjer ju sej självt. Ju förr desto hellre, helst redan innan. Ja…hur svårt kan det va. Over.

Flygbyken : och 83 andra lämningar (2019)
Buster Keaton och materian – eller Vikten av att lätta (2017)
Kånkalång (2016)
Upprop i dikesfaunan (2013)
Innan proppen går : och andra kväden för hushållsbruk (2012)
Kioskvridning 140 grader (2010)
Lövsågare, innerkurva (2003)
Fältstudier (1998)

När var du på empati-gymmet senast?

I SVT:s program Vetenskapens värld presenteras teorier om att både våld och mordfrekvens har minskat de senaste seklerna – och forskare kopplar bland annat samman utvecklingen med ökad läskunnighet och att romanen tog plats i litteraturen.

”I [romanerna] fick läsaren möjlighet att blicka in i rollfigurernas inre. Man såg inte bara vad de gör, utan vad de kände och tänkte när de gjorde det”, säger Lynn Hunt, professor i modern europeisk historia, i programmet.

Skönlitteratur användes exempelvis i kampen mot slaveriet i USA.

”Vi kanske tror att romanläsande är nåt mycket individuellt och självupptaget – men det är djupare än så. Man tränar på empati-gymmet”, säger psykologen Jamil Zaki i programmet.

Vill du veta mer om hur litteratur kan påverka inlevelseförmågan? Se hela Sanningen bakom våldet – människans förändring på SVT Play (start ca. 39.30).

/Joakim Andersson, bibliotekspedagog

Glück är en poet som du skulle må bra av att läsa

Nobelpriset i litteratur år 2020 tilldelas den amerikanska poeten Louise Glück ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

Det går alltid att ha invändningar mot Svenska Akademiens val av nobelpristagare. I ljuset av de senaste årens skandaler och åtgärdsmässiga tillkortakommanden är det givetvis inte heller speciellt svårt att argumentera för invändningar mot Akademien i sig eller mot själva prisets legitimitet.

I min bok går det dock att applicera ”verk och person”-diskussionen på frågan. Mitt förtroende för De Aderton är en sak, mitt förtroende för prisets rimlighet är en annan. Men vi ska inte förlora oss i det resonemanget nu. Den här texten handlar nämligen om 2020 års nobelpristagare i litteratur: Louise Glück (vars efternamn rimmar på klick, inte ryck) – och varför hennes verk borde vara obligatorisk läsning. Svenska Akademien får söka ytterligare uppmärksamhet på annat håll.

När Mats Malm i torsdags klev ut genom dörrarna och sa Louise Glück blev jag väldigt glad. Först och främst eftersom hon är en värdig pristagare, som mer än väl förtjänar den större läsarskara som generellt följer efter ett nobelpris. Allt som riktar fler intressen mot och sänker trösklarna in till poesin är av godo (nåja). Vi skulle alla (hursomhelst) må lite bättre om vi läste mer – samt förstå oss själva och andra lite bättre om vi läste mer poesi.

Dessutom är Louise Glücks Ararat (1990) en av de bästa samtida diktsamlingar som jag har läst. Men att hon skulle få litteraturpriset var det nog få som trodde. För det första är hon ju poet – och de är inte direkt överrepresenterade i pristagarlistan. Dessutom är hon kvinna. Men!

”[Glück] har ägnat en livstid åt att visa oss hur språket både kan ha betydelse och innehålla allt”, säger den amerikanska poeten Claudia Rankine till The Guardian. The New York Times hyllar också valet och skriver att Glück är ”en pristagare vars dikter är till brädden fyllda av intellekt och djupa känslor”. Lovorden är många, kanske till och med fler än de brukar vara – och jag kan inte annat än att hålla med.

”Med teman som misslyckade kärleksaffärer, trasiga familjeförhållanden och existentiell förtvivlan har årets nobelpristagare i litteratur utmärkt sig som en de mest tongivande amerikanska poeterna.” Så skriver SVT Kultur. Ja, Louise Glück är en förträfflig författare, poet och tänkare.

Till saken hör också att Louise Glück inte är speciellt svår, vilket poesin ofta avfärdas som. Tvärtom. Glücks poesi är enkel i sitt tilltal; bred och allmängiltig, men där finns en knivskarp blick för de hisnande tankarna i det var- och alldagliga. Hennes är rader och ord vars mening smyger sig på och in i det egna sinnet, som välbehövliga nyanser till de egna tillsynes färdiga resonemangen.

Om bara budbilen från Danmark, där jag har lyckats hitta en inbunden förstautgåva av samlingen ”Poems: 1962–2012”, kan se till att skynda sig hit. För en annan rolig aspekt av Louise Glücks nobelpris är att det finns ett helt gediget författarskap att utforska. Det är bara att välja en av alla öppna dörrar och känna sig fram. Tro mig, du kommer inte att ångra dig.

Om Louise Glück: Hon föddes 1943 i New York och har sedan debuten 1968 utkommit med tolv diktsam­lingar. Hon har belönats med såväl Pulitzerpriset och National Book Award som Tranströmerpriset och är en av den ame­rikanska lyrikens mest beundrade och inflytelserika poeter. Hon introducerades på svenska 2017 med Averno i översättning av Jonas Brun. 2019 fortsatte utgivningen med Ararat, i översättning av Stewe Claeson. Samt Vild iris 2020, även denna i översättning av Jonas Brun.
(Källa: Rámus, Louise Glücks svenska förlag)

/Joakim Andersson, bibliotekspedagog

Agathe av Anne Cathrine Bomann

”Om jag gick i pension vid 72 skulle jag ha fem månader kvar att arbeta. Det motsvarade 22 veckor, och om alla mina patienter dök upp innebar det att jag hade exakt 800 samtal kvar. Med avbokningar och sjukdom kunde det naturligtvis bli färre än så. Det fanns det en viss tröst i, trots allt.” Agathe är en roman om en livstrött psykiater i Paris någon gång på 1940-talet.

Författaren har valt att inte skriva ut hans namn, därav alla ”han”. Intill döden trött, uttråkad och lätt förtvivlad är han – betar av sina patienter och räknar ner. Till sin hjälp har han Madame Surrugue, sekreterare och allt i allo på mottagningen. Han bor ensam,  vandrar fram och tillbaka till arbetet, äter, sover, lyssnar på musik och betraktar människor. Har inte just kontakt med någon och inga vänner. Han hör grannen genom väggen och kan hans rutiner. Det är en trygghet i detta, någon han hör och som hör honom – tills det visar sig att grannen är döv.

Så dyker det upp en ny patient, Agathe, som han under protest tar sig an. Han ska ju snart gå i pension. Han fäster sig först vid att hon luktar så gott och inser efter ett tag att hon luktar äpplen, eller kanske äppelkaka?  Deras samtal väcker, intresserar och attraherar honom. Frågan är vem som behöver hjälp egentligen? När Madame Surrugue behöver vara ledig för att ta hand om sin döende man förfaller mottagningen. Mappar ligger osorterade och dammet lägger sig och han inser, till sin förvåning, att han saknar henne.  Hon och hennes man behöver dessutom hjälp att prata om den sorg som drabbat dem.

Det här är en stillsam berättelse om ensamhet, kärlek, död, vänskap och den enorma betydelse små händelser har. Händelser som för den ensamme närmare andra människor. Psykiatern har fått två vänner: Agathe och Madame Surrugue. Styrkt av detta bakar han en äppelkaka till grannen och därmed kan han kanske få en vän till?

Maria P. /Bokbussen

Anne Cathrine Bomann : Agathe

Inte alla har åror

Att man kan få plats med så mycket i en tunn serieroman. Att man med bilder och lite text kan förmedla så mycket känslor, det är helt underbart tycker jag. Elias Ericson får med mycket i sin 84 sidiga grafiska roman Åror. Till och med omslaget är väldigt talande.

Serien utspelar sig i Stockholm dit Mika precis flyttat och börjat i gymnasiet. Mika känner sig inte som Mikaela längre, något som föräldrarna har svårt att acceptera. Livet som tonåring kan vara jobbigt, förvirrande och känslosamt, när man ovanpå det även tampas med en kropp som inte känns som ens egen så blir livet genast ännu svårare. Ericsons beskrivningar är både allvarsamma och humoristiska, även en som aldrig haft samma känslor kan förstå vad Mika känner. En beskrivning som har fastnat hos mig är:

”Den här kroppen är inte min. När jag ser den får jag samma känsla som när man ser förvrängda synvillor. Förvrängda perspektiv. En stark känsla av att det här är fel. Inte fult. Fel. Malplacerat. Som att hälla peppar i chokladmjölken. Grillkrydda på jordgubbsglassen. Som om man hällt salt och peppar på gröten istället för kanel och socker. Fast såna småfel är ju så kortvariga. Det är lite äckligt i några sekunder, så går det över sen. Men för mig är det äckligt hela tiden.”

En av de första dagarna på nya skolan träffar Mika Izzy, en tjej som genast försöker bli vän med honom. Izzy är som Mika… fast tvärtom. Kommer Izzy förstå Mika, kommer de kunna fortsätta vara vänner?

Senaste tiden har jag läst mycket litteratur som tar upp ämnen som utanförskap och att vara rädd för att vara sig själv, att inte passa in i normen. Men vad är normen egentligen? Och varför skulle det vara så fel att inte ”passa in”? Kan inte människor bara få vara just människor? Måste man sätta etiketter på folk? Återigen vill jag komma med ett citat ur ”Åror”. Ett citat som för mig väcker tankar.

”Vi är i samma båt, visst. Men jag har inga ÅROR.”

Trots att ”Åror” kom ut 2013 vågar jag påstå att den är lika aktuell idag och jag är väl medveten om att vissa kanske inte ser på den grafiska romanen som så kallad riktig litteratur. Men jag tror att i dagens samhälle där det mesta ska gå fort så har den här sortens litteratur en självklar plats. Både utgivning och intresset för den grafiska romanen som form har ökat de senaste åren. Många politiska och satiriska grafiska romaner får mycket utrymme och det är en form som är lätt att föra över till sociala medier så som Instagram.

Har ni kollat in vår seriehylla eller vår regnbågshylla? Inte? Kom då in och gör det!

Elias Ericson Åror

Manliga postmodernister utan redaktör – läs dem!

Det skrivs mest om nya böcker, både i utrymmen som detta och på kultursidor med mera. Jag påstår inte att det är allt det skrivs om när det skrivs om litteratur, absolut inte. Det skrivs dock mest om det nya och därför tänker jag att jag ska skriva om något annat.

Närmare bestämt om ett par (lite) äldre, tjocka postmodernistiska historier. Dels eftersom hoppet har tänts nu när den amerikanska postmodernismens främsta motståndare* inte längre har något att säga till om i Nobel-sammanhang, dels eftersom jag har ägnat en hel del av det här skeva året åt att läsa manliga postmodernister utan redaktör.

Utöver ismen är det alltså i huvudsak ett par faktorer som förenar dessa författare. De hade alla behövt någon som höll kvar dem inom rimlighetens gränser och de är alla män – och vita.

Männen i det här fallet är Thomas Pynchon, John Barth, William T. Vollmann och David Foster Wallace. Ni vet de där författarna som har skrivit de där böcker som man ska ha läst för att vara ordentligt beläst i vissa kretsar; ”Gravitationens regnbåge”, ”Infinite jest” och så vidare. Postmodern humoristisk metafiktion, helt enkelt. Ni vet.

Men – för det finns så klart ett väsentligt men – om du kan se förbi skynken av pseudo-intellektuell snubbe-kult (Wallace), allt prat om många horor (Vollmann), svårbegriplig marknivå-noir i alla dess genreformer (Pynchon) och banala allegorier och experimentella getpojkar (Barth), då finns det något synnerligen rejält och rentav viktigt att se och lära.

Om du låter dig avskräckas av omfånget eller den senaste korrektheten, då riskerar du att missa utomordentlig läsning. Du vet den läsupplevelsen som får dig att se saker och ting på ett annat sätt; i ett annat ljus, perspektiv eller sammanhang. Oavsett om det är samtidens likheter med dåtiden eller ditt förhållningssätt till andra människor och de fack i vilka du placerar dem.

Jag vill till och med påstå att du kommer att bli en bättre människa av att läsa Pynchon, Wallace med flera, eftersom deras romaner både utmanar och fördjupar (såväl med sitt idéburna innehåll som sin fysiska existens). Utan att de för den delen är tråkiga eller speciellt tunga (förutom rent fysiskt, då).

Är det något samtiden behöver så är det fördjupning. Om det är något den inte behöver så är det det strömlinjeformade lättsmälta. Den behöver kvalitativ underhållning, även om denna har tillåtits bli några hundra sidor längre än nödvändigt.

P.s. Läs nu för guds skull inte bara de här männen, då blir du troligtvis sjuk i huvudet. Mitt tips är att varva med Tamsyn Muir, Ottessa Moshfegh eller Rachel Cusk. Då bör du kunna hitta något slags balans.

*Låt oss kalla honom för Eros Hängdahl

Lärarinnans sång Vigdis Hjorth

Vigdis Hjorth, är namnet bekant? Författaren blev känd och uppmärksammad 2017 för sin autofiktiva roman Arv och miljö. Den boken föranledde buller och bång och artiklar och intervjuer och åtminstone en (1) motbok skriven av Vigdis Hjorths syster. Årets bok heter Lärarinnans sång och har, såvitt jag vet, inte varit  upphov till just sådant rabalder. Oavsett detta är den mycket läsvärd!

Själva lärarinnan tillika huvudperson är Lotte Bök, 57 år, undervisar på Oslos konsthögskola. Hon föreläser för blivande skådespelare, hon är expert på Bertold Brechts dramatik. Det som sätter igång boken är när Lotte får en fråga från en elev i en avgångsklass, Tage Bast. Han undrar om han får filma henne till sitt examensarbete där han vill undersöka kopplingarna mellan liv och pedagogik. Han ska också filma en danslärare och ytterligare en annan lärare. Lotte är lite tveksam men mest smickrad och tackar ja.

Lotte Bök har ordnat sitt liv bra; hon är välutbildad, uppskattad och efterfrågad på universitetet. Hon har en trevlig bostad, ett fint litet hus mycket centralt i Oslo. Hon kunde köpa det billigt när den förre ägaren kom på obestånd. Hon är skild sedan några år, har en dotter och barnbarn som är bosatta i Australien. Lotte Bök är mycket intresserad av naturen. Hon plockar svamp och vandrar och kan verkligen stressa av i skogen.

Lotte är en medveten person, även hennes yttre speglar detta. Noggranna klädval, aningens maskulin touch men ändå kvinnligt, dyrbart lite nedtonat. (Hon har säkert en sån där basgarderob som det står om i alla veckotidningar, en sådan man verkligen  borde ha!)

Vad är det då som händer när den unge studenten Tage filmar henne? Dels händer ju det som nog alltid händer när någon skärskådar ens vardagliga tillvaro.  Sådant som i ens egen värld förefaller normalt kan bli konstigt och obekvämt. Dels accentueras Lottes livsval. Kanske håller hon alltför energiska Brecht-föreläsningar för de unga studenterna? Kanske förespråkar hon moralisk resning utan att ha egen täckning?

Vad gör boken bra? Jo, som så ofta, komplexiteten! Det hade varit ganska lätt att tycka illa om Lotte som vid en snabb anblick kan verka både självbelåten och låtsasengagerad utan att egentligen riskera något. Men genom författarens försorg känner jag också sympati med huvudpersonen.

Och efter läsningen av Lärarinnans sång kanske man begrundar sitt eget liv en liten stund. Hänger det ihop?  Måste det ens göra det? Frågor att begrunda, kanske tillsammans med en läsvän!

Elisabeth

 

 

.

 

 

 

 

 

Svarta röster spelar roll

qrf

Häromdagen fick jag berättat för mig om barn som svarat på frågor om vad läsningen har för effekter på dem, varför de läser och så vidare. En tjej i lågstadiet svarade så här: ”Jag förändras lite som person när jag läser. Det sätts igång tankar och reflektioner.”

Även om läsning ofta associeras till avkoppling och är en ren nöjesaktivitet för de flesta, så går det (tack och lov) inte att komma ifrån de direkta eller indirekta effekter som det lästa har på oss; hur det vi läser informerar, problematiserar och förändrar.

Därför är det nu, under rådande nyhetsrapportering från demonstrationerna i USA, min första impuls att sätta böcker av Ta-Nehisi Coats, Claudia Rankine, Colson Whitehead, Toni Morrison, James Baldwin, Paul Betty, Wesley Lowery med flera i händerna på bibliotekets alla besökare. För givetvis spelar svarta liv roll – och svarta röster spelar en större roll än du tror.

Jag är en vit, svenskfödd man i 35-årsåldern, så jag har aldrig utsatts för förtryck – tvärtom. Jag tillhör de mest privilegierade. Men jag tror på medvetenhet som förändringens bränsle. Kunskap som förutsättning för framåtrörelse. Bildning som det enda sättet att förstå – försöka förstå – vad som händer.

”Världen där ute hävdar att detta bara delvis har med dig att göra. Det som händer dig tillhör dig inte, har bara delvis med dig att göra. Det är inte ditt. Inte bara ditt.
Och än börjar en värld sin rasande utradering –
Vem är du att säga jag till mig?”

– Claudia Rankine, ”Medborgare – en amerikansk dikt”

Jag tror på läsning som en förutsättning för övergripande empati, hur skitnödigt det än må låta. Jag tror också att tystnad inför orättvisor är detsamma som att välja den förtryckandes sida.

Läs, lyssna och lär. Ställ dig upp.

Tipsa gärna om annan relevant läsning i kommentarsfältet nedan.

P.s. Glöm inte att det är ett privilegium att lära sig om rasism och förtryckt på det här sättet, istället för att uppleva det. D.s.

 

/Joakim, Vallås bibliotek