Jag blev mycket berörd av en bok jag läste under våren, Den vita staden av Karolina Ramqvist.
Romanen är en fortsättning på ”Flickvännen”, som kom ut 2009 om Karin som levde med en kriminell man och levde ett liv i lyxvilla med dyra kläder, skor och saker men den handlade också om ensamheten och rädslan som Karin kände inför livet med honom som när som helst skulle kunna förändras.
I Den vita staden har Karin blivit ensam. John är inte där. Det är oklart var han finns. Om han finns.
Hon har fått en dotter, Dream, som är ungefär 8 månader gammal när boken börjar. Redan i inledningen inser man att Karin inte har det bra. Ute är det snöig, kall vinter. Ytterdörren är låst och innanför står en papperskasse med oöppnade fönsterkuvert. Karin har blivit ensam, passiv, panikslagen och samtidigt handlingsförlamad. Hon betalar inte räkningar, hon gör ingenting, mer än ammar. Kroppen har förändrats, mjölken fläckar ner henne och gör henne ofräsch. Hon ser ingen framtid utan glider runt i ett märkligt tillstånd utan kontakt med verkligheten. Ensamheten och ångesten lurar och allting är vitt: snön, bröstmjölken och dimman över sjön utanför fönstret. Vitt som en tomhet, vitt som ett liv utan konturer.
Precis som i Karolina Ramqvists tidigare böcker tycker jag om språket och hennes sätt att skapa en kvinnas liv. I Den vita staden får man möta en kvinna som blivit mamma utan att egentligen önska det själv. Citat: ”För honom var tanken på ett barn ett fönster som öppnades, för henne var det ett som stängdes.” Och senare i romanen: ”Det var han som hade velat ha barn men det var hon som hade fått det.” Hon är inte alls i fas med sitt liv som mamma och de praktiska omständigheterna runt hennes liv gör det inte lättare Barnet är ett hinder samtidigt som det är barnet som får henne att gå vidare, att inte bara ge upp.
Trots att Karin, rent praktiskt, lever ett liv som de flesta inte kan relatera till tror jag ändå att många som precis blivit mamma kan känna igen sig i den där ensamheten och osäkerheten man känner. Det är inte enkelt som i glansiga mammamagasin med skrattande vackra mammor på omslagen utan verkligheten är tuffare. Men jag tror också att man känner igen sig i den stora ödmjukhet och självklarhet man känner inför att barnet tar plats i livet och vänder det ut och in. Värmen och känslorna är omtumlande. Barnet tar över världen man lever i och gör den till en annan och man kommer inte undan.
Carolina
Finns boken på ditt bibliotek?
Den vita staden av Karolina Ramqvist
läs också:
Flickvännen av Karolina Ramqvist
Hela Halmstad läser 