De bästa böckerna 2019 (eller I det fiktiva Rysslands grepp)

Vladmir Sorokin.

Vladmir Sorokin. Fotograf: Maria Sorokina

Jag bör väl direkt erkänna att jag inte har hunnit läsa alla intressanta och potentiellt utmärkta/briljanta/nydanande romaner, bilderböcker och annat som har getts ut under 2019 (de är faktiskt ganska många). Felet är dock inte mitt eget, utan bör tillskrivas den ryska författaren Vladimir Sorokin. Men mer om honom senare.

När det gäller den svenskspråkiga 2019-katalogen har jag till exempel ännu inte läst (färdigt) “Räven” (av Dubravka Ugresic), ”Den stora skrivboken” (av Agota Kristof), ”Klubben” (av Matilda Gustavsson) eller ”Neuromancer-trilogin” (av William Gibson).

Jag kan med andra ord behöva revidera den här listan när jag väl har kommit ikapp. Eller inte. Hursomhelst, detta (nedan) är i min mening den bästa och mest relevanta läsningen ur det gångna årets utgivning:

(forts. efter lista)

1 ”Manaraga: mästerkockens dagbok”, Vladimir Sorokin (Norstedts)

2 ”Solenoid”, Mircea Cârtârescu (Albert Bonniers Förlag)

3 ”Dyksommar”, Sara Stridsberg (Bokförlaget Mirando) [mer om ”Dyksommar” på bloggen Bibblans bokbabbel]

4 ”Jakobsböckerna”, Olga Tokarczuk (Ariel) [nyutgivning]

5 ”W.”, Steve Sem-Sandberg (Albert Bonniers Förlag)

6 ”Kväll i paradiset” + ”Välkommen hem”, Lucia Berlin (Natur & Kultur)

7 ”Teonauterna”, Sam Ghazi (Norstedts)

8 ”Den okända dimensionen”, Nona Fernández Mallo (Palabra förlag)

9 ”Björnkvinnan”, Karolina Ramqvist (Norstedts)

10 ”Oktoberbarn”, Linda Boström Knausgård (Modernista)

 

 

 

Vladimir Sorokin då? (Du såg hans namn överst på listan va?) Jo, jag vill åtminstone spontant påstå att det för min del tog fart för drygt två år sedan, när Elif Batumans ”The Idiot” gavs ut på engelska (på svenska 2018). Vidare att bland annat ”The Taiga syndrom” (Cristina Rivera Garza) står som en milstolpe längs vägen.

Antagligen började det dock redan med Svetlana Aleksijevitjs nobelpris 2015 och kanske framförallt i och med Modernistas nyutgivning av Zamjatin och Dostojevskij (den senare i briljant Egon Schiele-skrud). Men klassiker kan i det här sammanhanget inte mäta sig med moderna adaptioner av traditionella former. Samtiden är alltid mer intressant, vilket är lätt att argumentera för eftersom historien är en ständigt närvarande beståndsdel av nuet.

Så, det började med Batuman – och nådde under fjolåret sin kulmen(?) i och med att jag sent omsider upptäckte den 64-årige ryska författaren Vladimir Sorokin.

Men… vad var det som började, kanske du tänker? Vad menar han? Jo, jag syftar förstås på det grepp som fiktionens absurda Ryssland (och Sovjet) har tagit om min eskapism i synnerhet och läsning i allmänhet. Egentligen är det väl det absurda Europa som det handlar om – och där bär Mircea Cârtârescu ett stort lass, framförallt i och med ”Solenoid”.

Efter att ha läst ”Manaraga: mästerkockens dagbok” har jag hursomhelst haft svårt att ägna mig åt annat än Sorokins författarskap. Jag har letat med ljus och lykta efter översättningar som jag kan förstå och inget av det jag har hittat har gjort mig besviken. Det har snarare befäst min initiala förmodan att detta är ett författarskap som inte liknar något annat.

Sammantaget består Sorokins verk av framtidsvisioner som är så väl chockerande som satiriska, tänkvärda, systemkritiskt – och fullständigt oberäkneliga. En sorts konspiratorisk realism, framförda av en hantverksmässigt mästerlig och tillgänglig prosa. Ibland slås jag av tanken att jag aldrig mer vill läsa någonting annat än Vladimir Sorokins böcker, de skulle liksom vara nog.

Those readers […] who turn to literature for consolation, or moral enlightenment, or lessons in self-esteem, are well advised to look elsewhere.
—C. Caryl, The New York Review of Books

Summa summarum är att jag älskade att läsa ”Manaraga”, för att återknyta till årskatalogen. Dess största behållning är dock ändå att den ledde mig vidare till ”Is”-trilogin.

Tyvärr finns endast centraldelen översatt till svenska, vilket så klart är obegripligt. Samtliga finns dock samlade på engelska och utgivna av New York Review of Books, i översättning av Jamey Gambrell (2011).

För övrigt anser jag att… alla med litteraturintresse borde ta en titt på och hålla sig a jour med NYRB:s utgivning. Och håll dig alltså borta från Sorokin till dess att du är beredd att sätta övrig läsning på paus.

 

P.s. Där 2019 oväntat kom att handla om Sorokin kommer 2020 högst avsiktligt att handla om David Foster Wallace. Jag planerar nämligen att läsa mig igenom Wallaces fiktion, med ”Infinite Jest” (1996) som utgångspunkt. Hysterisk realism känns ganska givet med tanke på allt som har varit. Men mer om David Foster Wallace i ett annat inlägg. D.s.

God fortsättning!

 

Rekommenderad Sorokin-läsning:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s