I Söndrums biblioteks och Stadsbibliotekets gemensamma afrikanska läsecirkel Röster från unga nationer har vi nu träffats en tredje och sista gång efter att ha läst Mäta tid av Helon Habila.
Helon Habila föddes 1967 och växte upp i Kaitungu, Gombe i norra Nigeria med sina föräldrar och sex syskon. Hans far var först predikant varefter han blev tjänsteman inom statsförvaltningen, modern arbetade som sömmerska. Efter grundskolan skrevs Habila in på en gymnasial ingenjörsutbildning, men redan efter ett år hoppade han av utbildningen, då författardrömmarna pockade på. Så småningom tog Habila en examen i engelska vid universitetet och arbetade därefter som föreläsare i engelska och litteratur vid universitetet i Bauchi. 1999 flyttade Habila till Lagos, där han först arbetade som skribent och därefter som redaktör. Från 2005 har han mestadels varit bosatt i USA, där han undervisat i creative writing vid skilda universitet. Mäta tid (Measuring time) gavs ut 2007 och på svenska tre år senare.
Hur tyckte då gruppen att romanen var skriven? Det här var mer av en vanlig roman. Mer lättläst än de tidigare romanerna. Författaren är en god berättare tyckte någon. Någon annan tyckte att romanen blev bättre vartefter man läste, men att den var lite pratig i mitten.
Vi diskuterade när i tiden romanen utspelade sig. Vi kom fram till att det var på 1980- och 90-talen. Någon hänvisade till ett födelse- och dödsårtal som stod på en gravsten. Vi noterade att gamla seder och folktro dock fortfarande kunde skönjas, trots att romanen utspelar sig närmare vår egen tid.
Vi diskuterade huvudkaraktärerna i romanen. Tvillingbröderna Mamo och Lamano och fadern Lamang – alla tre med smått liknande namn. De har en komplex relation och det står på flera ställen i romanen att tvillingarna hatade sin far. Detta var en av de saker som författaren la stor vikt på att påpeka i romanen, men som någon i gruppen antydde, inte riktigt följdes upp. Som läsare skulle man velat ha mer och fördjupande förklaring av detta. Breven som skickas från den ene tvillingbrodern till den andre, undanhålls fadern. Var det ett sätt kanske att straffa honom, funderade vi.
Mamos kärleksrelation med kollegan Zara pratade vi en hel del om. I relationen är Mamo passiv, som i sitt liv i övrigt. Intelligent, men hela tiden väntande på att saker ska hända och verkade, i våra ögon, leva ett tämligen tråkigt liv. I diskussionen grunnade vi på om det berodde på att han hela sitt liv varit en sjukling och att detta hindrat honom från att vara aktiv. Brodern, Lamano, hade dock helt andra egenskaper – aktiv, extrovert och äventyrslysten som gav sig ut i krig.
Vi pratade även en del om farbror Ilya, som var rektor på skolan där Mamo arbetade, att det kändes som att han var en stark och klok man som osjälviskt stretade på med arbetet att upprätthålla den lokala skolan. Även i denna roman, noterade vi, finns en koppling mellan religion och utbildning. Vi diskuterade även emiren, vars självbiografi Mamo sätts att skriva. Hur Mamos egen målsättning, dvs skildra folkets historia, var något helt annat, än det han var satt att göra.
Vi diskuterade faderns ego – hans politiska ambitioner, som ibland gick som han ville och ibland inte, om kvinnorna som ständigt omgav honom och hur han till slut fick sitt avslut.
Med två bibliotekarier i gruppen, var vi bara tvungna, att avsluta diskussionen med ett stycke i romanen, där en bibliotekarie beskrivs på ett, inte alltför smickrande sätt.
Med denna tredje och sista roman, är läsecirkel slut för denna gång.
/ Jörgen, Söndrums bibliotek och Anna R, Stadsbiblioteket
Hela Halmstad läser 