Nära men ändå långt borta

Av: Pipaluk, Stadsbiblioteket

Ibland kan man behöva tona ner sin omgivning och få lite distans till vardagens buller, även om det är för en kort stund kan även korta pauser med återhämtning ge förnyad kraft och energi att ta sig an världen med. En sådan paus hade jag i somras med Orbital av Samantha Harvey

Jag läste romanen på engelska (i brist på svensk översättning) och romanen har sen publicerats i svensk översättning nu i höst, som Omloppsbanor. Harvey vann engelska priset Booker Prize 2024 för romanen och var även nominerad till den internationella varianten 2025 (som förstås gick till novellsamlingen Heart Lamp av indiska Banu Mushtaq och översättaren Deepa Bhasthi – också mycket läsvärd!).

Vi får möta 6 astronauter på en internationell rymdstation i omlopp kring Jorden. Kapitlen varvar mellan astronauterna och kretsar kring deras forskning, det utmanande livet i viktlöshet, sociala livet med 6 helt olika individ förpackad i en liten plåtburk, med det oändliga, outtömliga och ofattbara universum bara några millimeter bort. Det låter ju som sci-fi, men jag lovar – det blir inga små gröna män, bomber på kometer eller problem som ska rapporteras till Houston här!

Det är ett kort verk – på ca 200 sidor åker vi världen runt (bokstavligen talat) flera gånger, men genom Harveys poetiska, omsorgsfulla, anspråkslösa skrivande kommer man som läsare så väldigt väldigt nära varje astronaut och dennes inre värld i yttre rymden. Man är med om förlusten av en mamma, en förödande tyfon, frystorkad mat och löpbandsträning, ångest, kärlek, filmkväll i viktlöshet, politiska spänningar som inte spelar någon roll i rymden, och inte minst 16 soluppgångar och solnedgångar på de 24 timmar som roman utspelar sig över.

Det är intensivt, det är känsligt, det är sårbart, det är helt isolerad ifrån världens kaos, politik, krig, oväder och ändå är det mänskligheten, hennes förunderliga varelse och allt som följer med som är i centrum. Orbital är ett fundersamt, nästan meditativ och innerlig värk, som tar oss med bort från planeten för att låta oss betrakta oss själva på håll.

Läs den om du behöver ett litet ankare i höstens ruskväder, en påminnelse om hur små vi människor egentligen är i det stora hela, eller suckar efter en poetisk, elegant och omsorgsfull skildring av människan anno 2025.