Av: Cecilia, Stadsbiblioteket
I stort sett mänsklig är titeln på en romandebut av Helena Lindegren. När jag fick syn på boken gav titeln mig förväntningar om humor och formuleringsglädje, men också om djup och svärta. Förväntningar som infriades.
Det handlar om Hanna, en kvinna som inte riktigt har kommit till sin rätt i livet och som borde, enligt henne själv, ha kunnat göra bättre ifrån sig. Hanna har alltid haft på känn att hon liksom är en sämre sorts människa – en utan pannben och utan förmåga att ta sig samman. Hon är 37 år och har just blivit dumpad av sin sambo. Hon har länge bott i Skellefteå, men flyttar nu tillbaka till sitt barndomshem som står tomt efter att hennes pappa nyligen dött. Pappans död är fortfarande plågsam och hon saknar honom mycket. Mamman förefaller distanserad och man anar att det var pappan som stod för värme och gemenskap i familjen. Hanna har aldrig riktigt gjort några val i livet och efter tonåren verkar livet ha stagnerat. Hon stannar kvar på samma jobb och lever med sin sambo i en håglös och bitvis dålig relation.
Ett av Hannas livsproblem är alkohol och även om hon inte ser det själv så fyller alkoholen en stor del av hennes liv. Inte förrän hon blir av med körkortet efter en rattfylla inser hon att hon måste ta tag i sitt drickande. Vi får följa Hanna igenom denna fas i livet, uppblandat med återblickar på uppväxt och tonårstid. Tidigt i tonåren upptäcker hon alkoholen och efter det handlar det mesta om att skaffa alkohol, inta alkohol eller planera för nästa gång de ska dricka. Vi får följa Hannas lilla bygäng där de drar runt på sina mopeder och längtar efter kärlek och är övertygade om att det riktiga livet pågår någon annanstans. Hur de alla försöker passa in, uppleva äventyret och komma utanför de givna ramarna i en liten by i Norrland. Allt berättat med stor sympati för sina huvudpersoner och med Västerbotten som fond.
Vi får följa Hannas framåtrörelse i nutid – ett zickzackande mellan passivitet, sammanbrott och modig handlingskraft. Hanna är en ganska vanlig människa, inte speciellt hjältemodig, men med en mänsklighet som man känner sympati för. Det finns något befriande i att läsa om en människa som inte alltid orkar vara den bästa versionen av sig själv och som undrar hur man tar sig i kragen när man saknar pannben.
Jag tycker att denna debut håller fint. Grundhandlingen kan tyckas ofta upprepad: kvinna faller ur sin vanliga tillvaro p g a ett uppbrott eller liknande och hamnar på landet i ett slags vänteläge. Men Lindegren berättar underhållande och med skärpa så det blir läsvärt, faktiskt sträckläsningsbart.
Hela Halmstad läser 