Lyssnerskan

Av: Karolina, Stadsbiblioteket

Lyssnerskan

Jag var 23 år och utbildade mig till gymnasielärare i ämnena svenska och musik. Det skulle skrivas en c-uppsats i litteraturvetenskap och jag valde att analysera Tove Janssons novellsamling ” Lyssnerskan”. Tove Janssons författarskap vittnar om någon som lyssnar och skriver samtidigt, lågmält och högljutt på samma gång och hur det ens går till är en gåta. Kanske är det så att du måste gå mol allena, barfota på en egen ö i tid och otid för att skapa en sådan sällsam ton som Tove lyckas frammana.

I novellsamlingen ”Lyssnerskan” återfinner du 18 noveller och i den första genomläsningen så kan de upplevas så som att novellerna inte har något med varandra att göra. Jag minns att jag läste alla noveller fem gånger och då skedde något oväntat, den röda tråden började lysa klart framför mig och människor och djur i novellerna betedde sig som gamla bekanta. Har du någonsin läst samma noveller många gånger? Jag vill rekommendera det, men bara om författaren är lika god som Tove Jansson. Då är det som att äta utsökta frukter långsamt och upptäcka nya smaker varje gång.

I år är det 80 år sedan den första boken om mumintrollen gavs ut och Tove Jansson firas lite extra. Varför inte läsa en av hennes novellsamlingar till exempel?

Om ”Lyssnerskan” skulle varit 18 illustrationer i stället för noveller så skulle de säkert vid första anblick te sig som svartvita kolteckningar eller kanske ännu hellre bläckillustrationer. Det som dock sedan sker, när du sakta idisslat det du har läst, är att du ser fler och fler färger uppenbara sig. Färgerna poppar upp som oväntade vårblommor. Så vad jag i själva verket vill ge dig med det här boktipset är en härlig vårbukett som både doftar och stoltserar med färg på ett lågmält och stringent vis.

Väl bekomme!