Det kan krävas att blixten slår ner

Av: Hanne, Stadsbiblioteket

Det är en ganska ordinär historia om att bli lämnad efter ett långt äktenskap, om att bli förd bakom ljuset, att stå i mitten av livet och allt som var tänkt och taget för givet rycks ifrån en. Liknande har vi läst många gånger förut. Men Maria Adolfsson gör något i berättandet, det är knepigt att sätta ord på vad det är, jag dras in och kan inte sluta vända blad. Medan jag läser känner jag att behovet av Astrids upprättelse också blir mitt, för Astrids skull vill jag att rättvisa skipas.  

Huvudpersonen Astrid har levt ett vanligt välordnat liv, med ett välbetalt arbete, en villa, make, utflugna barn, vänner och ett sommarhus. Hon får beskedet om äktenskapets slut på ett klassiskt förödmjukande vis. Till en början går hon till sitt arbete som vanligt tills hon en dag bryter ihop, vi får inte riktigt veta hur men hon minns att någon följer henne till en taxi som ska ta henne till företagsläkaren. De följande månaderna är ett vacuum.  Hon är sjukskriven från sitt arbete, hon kan inte ta emot vänners hjälp och tillbringar all tid i sängen. Det enda hon har koll på är tiden som går, hon räknar dagar, timmar, sekunder tills hon måste vara tillbaka i livet, på jobbet igen.

När insikten slår henne att det är nittio timmar kvar motstår hon frestelsen att gå tillbaka till sängen där hon tillbringat hela sommaren. Hon tar på sig sin badrock och går för att ta en simtur. I vattnet inser hon att himlen blivit svart och det är ett åskoväder på gång. I sin långsamhet och förvirring hinner hon inte göra vad som bör göras och blixten slår ner henne till marken. Och där förändras något. Förlamningen har släppt och förvandlats till något annat, en pyrande ilska.

Boken börjar med en prolog där Astrid dömts till dagsböter och domstolen rekommenderar aggressionsterapi. Allteftersom rullas historien upp. Under terapisessionerna får vi veta vad det egentligen är som hänt före och efter Astrid blir lämnad. Berättelsen varvas med Astrids tankar, tillbakablickar, samtal med sig själv och dialoger med den gamla kompisen som hon inte pratat med på trettio år.

Sanning, lögn och konsekvens är Maria Adolfssons första renodlade roman. Precis som hennes tidigare kriminalromaner är den välskriven, driven och ibland även underfundigt rolig. En bok om sorg, vrede, vänskap och upprättelse som med fördel kan sträckläsas.