Måsen, moln och myror

Av: Karolina, Stadsbiblioteket

Jag är bara 15 år och sitter på en varm häll vid vattnet. Min pappa har satt boken/novellen Måsen: Berättelsen om Jonathan Livingston Seagull av Richard Bach, i mina händer. Jag ger mig ut på litteraturens vingar och blir aldrig densamma igen. En analogi för livet, om att våga och om att sluta skräna så förfärligt.

Tre år senare går jag in i ett bokantikvariat och köper diktsamlingen Moln av Karin Boye.

”Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar, stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö!

Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö sakta lösande sig i en skur av svala droppar.”

Det är hennes första diktsamling som utgavs 1922. Det är en intensiv känsla som infinner sig i mitt sinne och jag börjar att tonsätta hennes melodiska ord.

I ett gammalt förråd ovanför en lada finns fullt av kartonger med böcker. Här kan vi ungdomar spela pingpong också. Jag kikar nyfiket på bokpärmarna och ser Harry Martinsons Aniara, ett rymdepos bestående av 103 sånger. Det kryper några myror på bokens framsida, dessa påminner mig om det stora i det lilla och det lilla i det stora och att det är dags att ta hand om både måsar, moln och myror. Människa sluta skräna!!