Häng med till Häng City!

Av: Emmy, Fyllinge bibliotek

Häng City av Mikael Yvesand. Det är sommarlov i Luleå 1999. Berättarjaget och hans två kompisar Jocke och Davve har inga planer för det, emellanåt, evighetslånga lovet. Planlöst rör dig sig i naturen, i affärerna, i sina hem. Nittiotalets avsaknad av mobiltelefoner och den tidens frånvaro av konstant kontaktskapande med omvärlden gör att Yvesand skapar en tidsrymd som ibland känns helt logisk och ibland som en feberdröm. Precis så som tiden kändes när man var barn.

De cyklar runt, ibland med tre cyklar, ibland bara med två efter att impulsivt ha slängt sin egen eller en stulen cykel rakt in i en buske. För att man kan, ingen annan anledning behövs. De cyklar runt för att leta material till sitt gömställe i skogen, Häng City, döpt efter det fantasifulla Mat City i samhällets centrum. De lever på chips och Pepsi, på nikotin och tupplurar. De lever på ironi och förhoppningsfull rädsla.

Precis som 90-talet så är språket pojkarna emellan konstant ironiskt. Orden är ibland onödiga, ibland betyder de inget alls. Den där tonlösa ironin som kryddade hela nittiotalet med förvirring och sårbarhet rinner som en fors genom hela berättelsen. Vilket nästan är bokens enda rörelse.

Sen mördas hela familjen Viklund i ett bestialiskt mord.

Polisen spärrar av en vanlig sommarlovsmorgon.

Men trots brutala mord på skolkamrater så fortsätter livet i exakt samma förvillande tidsrymd.

På dialekt och med barnslig ironi skapar Yvesand en berättelse med både igenkänning och förskräckelse. Föräldrarnas konstanta frånvaro, oavsett anledning, skapar en känsla av förvildning som emellanåt för tankarna till Flugornas Herre. Och när föräldrarna sen plötsligt närvarar så stabiliseras inte bara normerna utan även tidsramen. Vuxnas tid är sällan lika fri. Sällan lika evighetslång.

Genom att med milt språk beskriva unga pojkars sommarlov för att plötsligt chocka med polisrapporter så skapar Yvesand en dynamik som gör en livrädd och nyfiken om vartannat. Den nästan släntrande berättelsen börjar plötsligt springa frenetiskt, för att sen, lika plöstligt, stanna upp igen.

I en intervju inför boksläppet berättade författaren hur han själv ogillar berättelser med för mycket handling. Den sortens böcker förvirrar honom. Och på ytan är det här verkligen en bok om ingenting. En långsamt slingrande lerig å med korta stunder av vild fors. Men efter att boken stängts och pojkarnas sommarlov tagit slut så fortsätter berättelsen länge. Feberdrömstempot verkar inte bara förvilla läsaren, utan även berättarjaget själv.