Av: Elisabeth, Stadsbiblioteket
Vigdis Hjorth Femton år. Den revolutionära våren. Jag gillar Vigdis Hjorth jättemycket, tycker att hon har en skarp blick och skoningslös penna. Ändå blev jag lite orolig när jag såg titeln på hennes senaste roman; mitt intresse för skildringar av pubertet och förmodade föräldrauppror har svalnat! Men jag kunde inte haft mer fel, det är en fruktansvärt bra roman, helt perfekt. En av 2023:s allra bästa rentav och betänk då att det året var ett riktigt starkt litteraturår!
Det handlar om Paula och hennes familj, storasyster Elisabeth, mamma, lillebror och pappan. Andra släktingar är också viktiga det refereras vördnadsfullt till Mormors man Diktarprästen.
Paulas liv är ombonat och trivsamt, ganska trivsamt. Men lugnet är parat med en oro för förändring. Hon är så glad för de trygga traditionerna. Rädd för att ngt ska hända att någon ska dö tex. Och att något ska vara Paulas fel
Hjorths skriver komprimerat med skenbar lätthet. Här finns liksom suggestiva upprepningar: Elisabeth går i kristelig gymnasium. Och när pappan klagar på chefen och att han aldrig får den löneökning han så väl förtjänar. Lillebror Lasse om vilken alltid sägs: Åh sån stor och duktig pojke. Båda föräldrarna är ganska konventionella, fåordiga och osäkra, och rädda att göra fel inför den äldre generationen, inför omvärlden och kanske inför gud, som de av tradition och ohejdad vana tror på.
Vad Paula upptäcker är att det finns en stor diskrepans mellan det som sägs och hur det egentligen är. Och mellan det som föräldrarna förväntar sig av henne (kristelig gymnasium) och det som hon själv vill.
Paula upptäcker också att mamman ljuger för mormor och den upptäckten sätter djupa avtryck i Paula. Tryggheten rämnar men i den sprickan kan det växa nya möjligheter och en frihet kanske anas.
Det är täta 180 sidor, oavbrutet intressant, ibland spännande och ofta roligt. En Vigdis Hjorth i högform
Hela Halmstad läser 