Av: Frida, Stadsbiblioteket
Först lite hört och läst om Breat Easton Ellis …
Författaren till en av 90-talets mest omskakande bok American psycho har krupit tillbaka till skönlitteraturens hala scen. Boken har fått den mer nedtonade titeln Skärvorna, och intressant nog beskriver författaren detta som en autofiktion. Enligt honom är många av relationerna och händelserna i romanen självupplevda. Skrämmande? Absolut! Men som tur är, puh, är den inte lika våldsam som American psycho, men den innehåller samma frågor kring moral, makt och framgång. Återigen kör han med framgångsreceptet att visa människors dubbelmoral och att mycket moral gör en bra story.
Innan jag går vidare med Skärvorna vill jag bara hissa en rödflagg! Nu tar jag en stor risk att låta som en moralist, men jag måste ändå adressera det. Bret skriver om sig själv när han var 17 år, han upptäcker världen, han upptäcker kärleken och han upptäcker lusten. Här censurerasingenting. Och det är inte alltid bara vackert. Så. Nu har jag fått det sagt. Tycker man att texten stundtals är jobbig så skummar man, eller läs med ett öga halvöppet. Det funkar, dock funkade det mindre bra med författaruppläsningen jag köpte. Den gick rakt in i hjärnan utan vare sig censur eller förskoning, men det var starkt och gav ytterligare en dimension till läsupplevelsen. Kan rekommenderas.
Och med det sagt så undrar ni säkert nu vad det kan vara för en bok som ställer till så mycket debatt i media, och som får litteraturkritikerna i hemlandet USA att plocka fram både facklor och högafflar från sina förråd? Efter att ha läst boken och gjort lite gammal hederlig googling kan jag snabbt konstatera att det inte är boken som sådan, utan det är mer författaren som ställer till debatt. Enligt honom själv gillar inte USA hans författarskap, eftersom de har tappat förmågan att läsa skönlitteratur och längre texter (sic!) och därför har han beslutat att avböja en bokturné i hemlandet. Europa däremot, vi vet hur man läser skönlitteratur! Enligt Bret då.
Skärvorna under huden
I Skärvorna har Bret satt sig själv i huvudrollen. Boken utspelar sig i Los Angeles under tidigt 80-tal. Bret är 17 år, det har precis varit sommarlov och höstterminen på skolan har börjat. Detta kommer att vara den mörkaste tiden i Brets liv och det är en historia som han länge har velat skriva men det är först nu, ur en medelålders mans perspektiv, som historien verkligen kan göras rättvisa. Så han blickar tillbaka och lyfter locket till sitt 17-åriga jag. Och där finns en kastrull med många otrevliga och spännande händelser.
Som 17-åring brottas Bret med sig själv och sin tillvaro. Hans föräldrar har dragit till Europa för att resa under hela hösten (ja, de är rika snubbar) och de är i princip helt frånvarande, men de har sett till att en hushållerska kommer varje dag som ser till att Bret har mat, vatten och valium. Han får ungefär samma behandling som familjens hund.
Utan stabiliteten som en vuxen kan ge är han helt utlämnad åt sina tankar och känslor. Han är förälskad, förvirrad, ångestfull, passionerad och han är ensam. Men allra mest är han rädd. Och räddare blir han när en ny kille i klassen. Det är någonting som inte riktigt stämmer, och den här killen i kombination med att en seriemördare, som kallas för trålaren, smyger runt i kulisserna gör att Bret är konstant livrädd.
Skärvorna ger en ”under huden-känsla” som gnager sig långsamt in och är extremt svår att klia bort. Det är stark läsning och vill man ha olika genrer i en bok, och vill man uppleva hela känsloregistret i en läsning så kan man få det som ett paketpris i Skärvorna. Det var länge sedan jag kände den där lusten att jag bara måste veta vad som händer. Vad är det för kaninhål han för ner mig i? Jag har tänkt på den i dagar efteråt. Det är verkligen en text som skakar runt och skakar om. Och är inte det meningen med litteratur ändå?
Att den får oss att känna.
Hela Halmstad läser 