Kära Tara…

Av: Elisabeth, Stadsbiblioteket

Öppet brev till min vän Tara Selter, huvudperson i Solvej Balles roman Om uträkning av omfång. Tiden har gått sönder för Tara, varje dag börjar den 18 november om, någonting har hakat upp sig.

Kära Tara,
jag tänker så ofta på dig, senast i morse när jag tappade en brödskiva, dess långsamma singlande genom luften. Hur har du det? Med tiden, med Tomas och trädgården? Jag skriver till dig från ett tungt Halmstad i dimma. Igår var det den 17 november och i morgon troligen den 19. Jag har numera tagit för vana att varje morgon titta noga på datumdisplayen på mobilen och uppe i vänstra hörnet på tidningen. Alla mina dagar den senaste tiden har nämligen varit mycket lika varandra; regn på eftermiddagen, tidigt mörker men klara nätter. Jag brukar ta ut hunden i trädgården för att visa honom stjärnorna och att vi bor precis rakt under Karlavagnen. Funderar på att skaffa en sådan stjärnkikare som du har.
Tara, jag försöker absolut inte vara rolig eller raljant när jag påpekar att jag kontrollerar datumen varje morgon. Du uppmärksammade mig på något som jag försökt glömma; att hela vår existens vilar på så osäker grund. Det finns inga garantier och bakom allt en härva av obegripliga uträkningar. Bara en sådan sak som att ”vi kan färdas på ett roterande klot i en oändlig världsrymd full av obegripligt stora objekt med delar så små att tanken inte kan begripa hur små och hur många de är”. Går det ens att förundras varje dag över att hela alltet verkar fungera, eller blir en bara orolig av det?
Mest av allt tänker jag på den ensamhet du aldrig nämner men som jag anar. Så avskild i din artondenovemberloop. Du blir varken galen eller ledsen och inte ens irriterad på Tomas, han verkar välvilligt undrande men ändå mest bekymrad. Inte så konstigt, detta att tiden går sönder och du blir
kvar i 365 dagar är ju inte riktigt möjligt att förstå. Men det är ju som du så ofta säger: ingen har dött, ingen har kommit till skada.
I natt är det de avgörande timmarna, jag undrar om det ska lyckas dig att komma i fas igen, du skriver om hur du har förberett dig och att du ska vara redo om tiden liksom öppnar sig: flyga, flyta, dyka, göra vad som krävs
Åh Tara, jag önskar dig en väg ut, att en sådan glipa i tiden ska visa sig i natt.
Många kära hälsningar,
Din vän Elisabeth