Sju tomma hus

Av:Tina, Söndrums bibliotek

Novellsamlingen Sju tomma hus av Samanta Schweblin består av sju noveller. Husen är – vare sig de har panoramafönster och lemonad i kylskåpet, blinkande lysrör i lägenhetshusets trappuppgången eller gatlyktor utanför som för länge sedan slutat fungera – långt ifrån tomma.

Det gemensamma för alla sju noveller är den absurda stämningen. Antingen som en vag absurditet, som den som känns av i novellen Utgång där en kvinna i badrock och blött hår mitt i ett samtal lämnar sin man vid köksbordet och går ut på gatan. Någonting behöver sägas till mannen, vad det är får vi inte veta, istället åker hon bil med en främmande man – långsamt och med nedrullade fönster. I andra är absurditeten mer skruvad, som i Mina föräldrar, mina barn där ett par farföräldrar springer nakna i den före detta svärdotterns trädgård och sprutar vatten på varandra med vattenslangen.

Det är lite som i skräckfilmer där det otäcka blir som mest obehagligt när vi inte vet vad som gömmer sig i mörkret. Situationerna i novellerna blir mer absurda när den som blir utsatt för absurditeterna inte upplever dem som främmande.

Hur kommer det sig till exempel att dottern i novellen Inget av det där knappt reagerar när hennes mamma vill åka runt med bilen och göra om i folks trädgårdar? Vi får knappt någon reaktion när bilen fastnar i en trädgård och dottern får föra moderns talan när husägaren kommer ut, och det fortsätter så när mamman försvinner in i huset och börjar röja runt där. Eller som i novellen En man utan tur där en åttaårig flicka på henne födelsedag är klok nog att inte ta emot glass från en främmande man i ett väntrum på ett sjukhus. Men i nästa stund följer hon med honom till ett köpcentrum för att köpa nya trosor eftersom hon blivit av med dem hon haft på sig (trosorna försvann någon gång efter att pappan vinkat med dem ut genom bilfönstret när de var på väg mot sjukhuset eftersom åttaåringens lillasyster druckit blekmedel för att förstöra storasysterns födelsedag. Ja, ni hör ju).  

En av novellerna skiljer sig från de andra, Den uråldriga andningen. Den är längre sett till antal sidor och är inte lika kompakt rent tidsmässigt. Jag tror att den är min favorit i samlingen, hur skulle den inte kunna vara det med den här fantastiska inledningen:
”Listan var en del av planen: Lola misstänkte att hennes liv hade blivit för långt, så enkelt och lättviktigt att det nu saknade tillräcklig tyngd för att upphöra. Efter att ha analyserat hur det gått för bekanta hade hon kommit fram till att också på ålderns höst behövde döden en slutgiltig stöt. En känslomässig, eller fysisk, knuff. Och hon kunde inte alls ge sin kropp det. Hon ville dö, men varje morgon vaknade hon oundvikligen igen. Det enda hon kunde göra vara var att organisera allt i den riktningen, krympa sitt liv, begränsa sitt utrymme tills det var helt borta”.