Av: Maria P, Bokbussen
De finns fortfarande. De som blev kvar i föräldrahemmet på landet, arbetade hårt, tog hand om föräldrarna, djuren och skogen. Ibland tillsammans med ett syskon. Dock hörs deras röster sällan.
Maria bor ensam kvar på familjens gård. Mamman har dött och pappan som är dement har flyttat till ett särskilt boende. Tvillingbrodern, Bror, är sedan lång tid tillbaka patient på ett mentalsjukhus. Korna har gått till slakt, lagården är tom. Skogen som de arrenderar av kyrkan finns kvar. Granarna, mossan. Den gamla, välskötta skogen. Nu är det Maria som sköter den. Hon använder mammas skrivbok för att anteckna arbete som gjorts men även som en dagbok. ”Kanske hittar tankarna rätt om jag skriver ner dem. De skrivna orden har egenskapen att hålla sig still där man präntar dem, de ligger som stenbumlingar på rad i landskapet”.
Till jul kommer Bror hem. Det får gå och det går också. Oron för arrendet, gården och framtiden finns men dagarna blir gjorda. Vi följer dem från höst till vår. Kärleken till skogen och jorden genomsyrar allt. Årstiderna, dofterna och ljuset. Att flytta någon annanstans är uteslutet. Språket är sparsamt men innerligt. Ett språk som skapar bilder och som jag njuter av.
”När regnet upphör sent i skymningen går jag ut på gårdsplanen och bara andas. Koltrasten sitter högt upp i kastanjen och börjar sitt vårläte och då vet jag att regnet är över för denna gång. Nu kan marken sköljas igenom och träden får dricka. Det är alldeles stilla i luften. Bara fågeln som hörs.
Bror kommer efter mig och ställer sig på trappan.
Nu är det grant, säger han.”
Hela Halmstad läser 