Patentansökt våghalsigt sex på drift i New York

IMG_1494Till den fjärde och sista läsecirkelträffen hade vi läst Cyklonmannen av Sture Dahlström. Boken handlar om författaren och uppfinnaren Caotico Q Himmelstrutz som uppfunnit en heltäckande kondomdräkt, kallad pestharnesken, som han testar i sexuella möten med ett flertalet mer eller mindre villiga kvinnor.

Någon inledde samtalet med att berätta att hen anammat den lästeknik som vi konstaterat passar bäst när man ska läsa ett surrealistiskt verk – nämligen att bara ge sig hän, följa med i strömmen, utan att analysera.  Berättelsen om forskarprojektet och pestharnesken  är rolig, tyckte samma. Någon annan tyckte att historien var för spretig och ingen vidare. En tredje tyckte att berättelsen beskrev ett uppror mot vårt samhälles strukturella socialisering, en process som i boken benämns som fördvärgning  och där staten går in som en fördvärgningsapparat. Det nämndes också att boken har flera roliga småhistorier som tex när Caotico sitter under ett skynke och lurar av journalister pengar eller som när han gör en PR-kupp i form av fejkade konststöld, för att göra sin konstnärsvän känd.

Boken har många delar där sexuella aktiviteter pågår. Vi diskuterade hur vi såg på dessa. Någon tyckte att alla sexuella möten i boken beskrevs utan känslor, utan kontakt, utan närhet och att dess enda mål var orgasm. Vi diskuterade maktförhållandena mellan den manlige huvudkaraktären och alla kvinnor som han har sex med och kom fram till att det i många delar primärt rör sig om den manliga sexualiteten. Någon tyckte att det vid några tillfällen i boken även rör sig om våldtäkt genom IMG_1499dubbelheten att kvinnorna säger nej och menar nej, men det ändock tolkas som ett ja av Caotico. Det kan också vara svårt att veta om det som sker verkligen sker och man måste nästan lägga ner försvarsmekanismerna, tyckte en annan, då historien glider mellan dröm och verklighet. När Caotico träffar en kvinna, så beskrivs en massa sex, ömsom vad han vill göra, och ömsom vad han gör och han går utom och inom sig själv och man vet inte riktigt vad som är verkligt och ej.

Hur är han då som person Caotico? Är han Sture alter ego? Om han hade funnits på riktigt, så hade han varit en mycket störig person, tyckte någon, då han vänder upp och ner på andras liv. Någon trodde att Caotico kanske representerade ett liv som Sture hade velat leva.

Vi lyfte Caoticos uppfinning till diskussion. Ibland så beskrivs den som extremt tunn, knappt kännbar, nästintill helt osynlig och ibland helt tvärtom som heltäckande tjock plast som prasslar, försedd med ett tillhörande andningsrör som sticker ut ur huvudet och som man blir helt rödrosig och svettig av att bära. Miljöaspekten lyfts också, konstaterade vi, när patentansökan diskuteras, så ifrågasätter Caoticos kompis om det inte blir en massa miljöfarligt avfall om en masskonsumtion av pestharnesken drar igång, men då svarar Caotico lugnande att den löses upp av sig själv efter tre månader.

Sture Dahlström

Sture Dahlström

Vi diskuterade språket som vi alla höll med om var hyggligt i boken. Någon sa att hen kände att alla könsord gick i inflation, så varefter handlingen fortskred, ju mindre betydelse och intryck gav dessa.

Under läsningen noterade flera av oss att Caotico vid flera tillfällen blir inlåst i berättelsen. En gång i en skyskrapa med vita slavar när en ytlig bekant ska skriva en biografi om honom och en annan gång i slutet av boken när pestharnesken testas i ett laboratorium. Detta sker även med hans vänner, tex konstnären som låses in, men är lycklig för han får göra det han älskar mest – måla. Vi funderade på vad Sture ville säga med detta. Vi funderade på om det kunde tolkas som att människor kan bli låsta i en roll och position i livet som begränsar dem, men att denna roll samtidigt kan innebära en trygghet, stabilitet och ett helt normalt tråkigt svenssonliv, dvs allt som Caotico står tvärsemot. Detta visar sig också genom Caoticos ovilja att bli publicerad, för då kan ha, ju (tvi vale) bli en succé, få åka på boksigneringsturnéer och delta i författarkvällar inför äldre bokläsandekvinnor på landsbygden. Det finns samhällskritik i boken tyckte någon, tanken om att frigöra sig från samhällets konventioner.

Vi noterade att boken är utgiven första gången 1992, men att den andas 1960-tal och sexuell frigörelse. Caoticos  uppfinning kunde vi dock relatera till den AIDS/HIV-epidemi som rådde i 1980-talet och in på 1990-talet, särskilt då USA.

I slutet av läsecirkelträffen, så summerade vi hela den surrealistiska cirkeln i stort och konstaterade att vi var nöjda, särskilt med andra tillfället, till vilket vi hade läst dikter av Erik Lindegren, och fick beskåda de konstverk av Halmstadgruppen som dikterna vad skrivna utifrån.

/ Anna R

Förbjuden kärlek, hallucinogena droger och ett uns av galenskap

leonoraTill det tredje surrealistiska läsecirkeltillfället hade vi läst två självbiografiska kortromaner av konstnärinnan och författaren Leonora Carrington – ”Lille Francis” och ”Där nere”. När man läser självbiografiska romaner, så är det svårt att inte titta på författarens egen livshistoria, så det var något som vi inledde kvällen med.

Leonora Carrington föddes 1917 i England och växte upp i en förmögen katolsk familj. Under barndomen var hon upprorisk, blev reglerad från flera katolska skolor och blev som 13-åring ivägskickad till en konstskola i Italien. När hon återvände hem, så hade hon beslutat sig för att bli konstnär, något som hon också blev mot sin fars vilja. När hon var 19 år träffade hon den 26-år äldre tyske konstnären Max Ernst som hon rymde till Paris tillsammans med.  Max Ernst var gift och hans hustru jagade efter paret – något som kom att ligga till grund för ”Lille Francis”.

Boken handlar om den unga upproriska flickan Amelia vars far Ubriaco lämnar henne för att tillsammans med ynglingen Lille Francis ge sig av på en roadtrip på cykel på fransk landsbygden. De tältar, badar, bor på hotell, äter, dricker, besöker knarkarkvartar och hallucinerar. I bokens andra del, så hämtar dottern Amelia hem fadern Ubriaco och Lille Francis går ner i en djup sorg och ger sig ut i skogen och äter hallucinogena svampar och får ett nytt huvud i form av ett hästhuvud innan boken får ett oväntat dramatiskt slut.

År 1940 blir Max Ernst, som tysk jude, internerad och skickad till koncentrationsläger. Leonora flyr från Frankrike till Spanien, får en psykos och hamnar på ett mentalsjukhus som därefter blir kortromanen ”Där nere”.  Här skildras hur Leonora spänns fast, drogas, våldtas och förnedras och vi får följa hennes psykotiska tankebanor och ideér.

surrealistisk läsecirkel
Hur gick då samtalet om ”Lille Francis”?  Någon sa att romanen är helt absurd, gränslös, med en historia som oregerligt går fram och tillbaka med mycket djur, färger och symboler. Någon annan kände att den blev irriterad när den läste, då historien inte följde någon logisk linje, det stundom var svårt att hålla reda på vem som var vem och att historien gick hit och dit. En tredje tyckte att det var ett förhållningssätt man fick inta, dvs att bara sätta sig och åka med på turen, utan att behöva förstå allt – och kanske därefter ta reda på information om författarinnan för att därefter läsa boken på nytt. Vi diskuterade vikten av att känna till historien bakom berättelsen. När man kände till den, så blev boken mycket mer förståelig. Handlingens Lille Francis klär sig i boken i rollen som Leonora och vi funderade på varför det just är så, varför är hon en yngling? Relationen med Ubriaco (Max Ernst) har inget sexuellt över sig, ingen kärlek. Vad menade hon med det? Flera tyckte att texten var skriven på ett sådant sätt att den skapade många bilder i huvudet på oss som läsare, nästan som en film. Någon tyckte att historien aldrig gick på djupet, utan låg och guppade, surfade på vågorna på händelseförloppet. Lille Francis och Ubriaco är och besöker en man som använder opium, de ser hallucinationer och vi undrar om inte även de har nyttjat drogen själva också. Under hallucinationerna i skogen dukas mat upp vid ett gästabud, en hord av konstnärer, arkitekter och författare, och någon kopplade detta till en Indiana Jones-film, där de festar på ormar och andra skumma delikatesser. Någon återkopplade historiens inledning om modern som en multiplikationstabell som surrealismens uppgörelse med konstruktivismen.

Hur diskuterade vi då om ”Där nere”? Någon tyckte att titeln var tvetydig. Man inser snart att Leonora i romanen är sjuk. Hon beskriver sjukdomsförloppet mycket bra – både utifrån perspektivet som betraktare och inifrån som sjuk. Det börjar i det lilla – när hon låser sig, låser sig även bilens motor och hon känner hur hon kan påverka omvärlden.  Fortsätter i det stora – allt från de värdsliga till det gudomliga. Kriget drar fram och Leonora sätter hela andra världskriget och dess konsekvenser på sina axlar och blir desperat när hon inte kan lösa problemet. Någon nämnde stycket när Leonora får tillbaka en rad personliga småsaker och att hon som ett barn namnger och sorterar, varje enstaka ting, vilket ger en makalös beskrivning,  och allt mynnar ut i att dessa små saker skapar ”mötet mellan färg och tal, måleri och litteratur: Konsten”.

Till det nästa och sista tillfället läser vi Sture Dahlströms ”Cyklonmannen”.

Vill du låna ”I underjorden: Lille Francis och Där nere” som läsecirkelkasse? Mejla i så fall bibliotek@halmstad.se, så ordnar vi detta!

/ Anna R