Ond bråd död, familjedrama och oväntat slut

 

AgathaChristie_Foto_crop_web1-e1403705992401

Igår var det första träffen för vårens deckarläsecirkel ”Oväntade slut”. Vi läste Huset på udden, en deckare av den engelska deckarförfattaren Agatha Christie 1890-1976.

Vad handlar då boken om? En kvinna har blivit mördad och som mördare utpekas hennes adoptivson Jacko Argyle. Han har dömts för mordet eftersom det alibi som han så självsäkert hävdade inte går att styrka. Två år senare, då Jacko redan avlidit i fängelset, återkommer en forskare, Doktor Calgary från en lång polarexpedition. Han inser efter ett tag att han är det saknade alibit, Jacko Argyle är oskyldig. Tyngd av skuldkänslor och reser doktor Calgery till familjen Argyle för att ge deras son och bror upprättelse. Om Jacko inte är mördaren måste det vara någon av de andra familjemedlemmarna eller någon som står familjen nära, ett mörkt familjedrama uppdagas sakta. Inte enbart den skyldiga får lida utan även de som trots allt är oskyldiga. Huset på udden utkom år 1958 och anses vara Agatha Christies personliga favorit.

Vad tyckte då läsecirkelgruppen om boken? De som hade läst Agatha Christie tidigare, påpekade att Huset på udden inte var någon typisk bok för henne, utan skiljde sig något. Flera av oss tyckte att det var befriande att inte Hercule Poirot eller Miss Marple var huvudkaraktärer i boken.

Christie_HusetPaUdden_3D-286x400Boken är en nyöversättning utgiven inför Agatha Christie 125-årsjubileum 2015. Vi hade en lång diskussion om översättningen. Flera hade stört sig på att översättaren i dialogerna blandat titlar som mr, mrs, miss och doktor med ”du” och inte ”Ni”, som vore det mer korrekta. Tex ”-Förlåt, är du miss Argyle? Miss Christina Argyle?”.

Vi diskuterade berättarjaget och konstaterade att den ibland tillhörde doktor Calgary och ibland en neutral berättarröst. Någon påpekade att berättarrösten stundom hade en ”taskig uppfattning” och körde med negativa könsstereotypiska attribut, där männen beskrevs som kraftfulla, allvarliga och seriösa, medan kvinnorna beskrevs som näpna, fogliga och pladdrande. Vi drog slutsatsen att detta förmodligen var tidstypiska könsroller kopplade till den period då boken skrevs, dvs slutet av 1950-talet.

Vi diskuterade persongalleriet i boken och då särskilt mamman, mrs Argyle, som är mordoffret och centrum för handlingen. Den förmögna mrs Argyle går i boken från vara en ung kvinna med en ofantlig barnlängtan, till att ta hand om övergivna barn i krigets skugga och sedermera även adoptera några av dem, till att bli en dominant matriark som med järnhand styr och ställer över dem alla. I handingen framgår att var och en av de adopterade barnen hade ett minst sagt problematiskt förhållande till mamman och, vi konstaterade, att hon till viss grad även efter sin död fortsatte att styra dem. Vem var hon? Den varma godhjärtade modern eller den egoistiska självuppfyllande förmögna damen?

I boken framgår att de adopterade barnen alla kom från trassliga familjeförhållanden präglade av missbruk och promiskuitet och några av dem hade till och med blivit övergivna, men att de sedermera kom att växa upp under goda förhållanden, i en familj med mycket pengar. Vi diskuterade det här med socialt och biologiskt arv – vad väger tyngst?

messerschmitt-kr20_1607655c

Bild: The Telegraph

Vi funderade även på tiden för bokens tillblivelse, där vi tyckte att 1950-talet i många aspekter framträdde tydligt. Ett tidstypiskt exempel är när kommissarien som utreder fallet, håller ett förhör med en pojkspoling som vid tillfället för mordet, sett något som han tror sig vara en sputnik (den första uppskjuten ett år innan boken gavs ut), varav pojken tror att ryssarna kan ligga bakom mordet på mrs Argyle. Det visar sig dock vara en av adoptivbarnens bil, en Messerschmitt (se bild).

När det gäller slutet, så hade vi lite olika åsikter om det verkligen var oväntat. Vi var dock överens om att det hände en hel del oväntade händelser i sluttampen, även om kanske inte den skyldige var helt oväntad.

Nästa gång läser vi Evig eld av Jonas Moström.

/ Annika och Anna R

 

Med fokus på deckare!

crimegardenI går besöktes Stadsbiblioteket av deckarexperten Kerstin Bergman från Crime Garden som en del i ett gemensamt läsfrämjandearbete mellan Stadsbiblioteket och Söndrums bibliotek. Kerstin inledde föreläsningen med att berätta varför hon tror att deckare är så populära, fortsatte med en genomgång över vilka deckargenren som finns och belyste därefter deckartrender under 2000-talet, innan hon avslutade med tips på bra nya deckare.

När det gäller deckargenrens popularitet lyfte Kerstin särskilt de nordiska deckarna och berättade bland annat att det internationella framgångsreceptet för dessa har varit att de nordiska författarna ofta haft angloamerikanska genreninfluenser, vilket gjort att även utländska läsare har kunnat relatera till och känna igen sig i konventioner och litterära traditioner. Andra faktorer hon nämnde var de nordiska miljö- och naturskildringarna som återges i böckerna (och som ofta ses som exotiska utomlands), men även traditionen av att skriva böcker som innehåller kritik av den nordiska välfärdsstaten och som har ett persongalleri av starka jämställda kvinnor. Stieg Larsson har därtill varit en viktig komponent i framgången utomlands för hela genren.

När det gäller deckargenren, så presenterade Kerstin de vanligaste: pusseldeckaren, den hårdkokta deckaren, polisromanen och thrillern, som vanligtvis delas in i subgenren den psykologiska och politiska. Andra genren som hon nämnde i förbigående var den klassiska detektivromanen, barn- och ungdomsdeckaren, rättegångsdeckaren, journalistdeckaren, den historiska deckaren och den kriminaltekniska (forensic)deckaren.

Vilka trender kunde då Kerstin se på 2000-talet? Jo, fler kvinnor och en vidareutveckling av Stieg Larsson-konceptet dvs att skriva i genrehybrider, skapa nya sorters hjältinnor och utkomma med triologier (istället för serier om tio band, som var vanligt dessförinnan). Andra trender är att man i böckerna har en huvudsaklig hjälte, man ser oftare en polis i samarbete med en amatördetektiv (tex journalist, författare eller dyl), medelklass och individualisering, handlingen har flyttat från storstaden till landsortsmiljöer, familjen och det personlig står i fokus, skurkarna är oftast från öst (fd Sovjetunionen och fd Jugoslavien) och en trans-nationell brottslig har brett ut sig. Kerstin berättade också att det under 2000-talet finns fler barn bland offren, motiv till brott återfinns i förövarens barndomstrauman, man använder en genrenvariation (tex bladar in skräck, fantasy, chick lit)och det är vanligt att man skapar en ny typ av hjältar i nya miljöer.

crimegarden1

Nya böcker Kerstin tipsade om var:

  • UltiMatum av Anders de la Motte som är fristående fortsättningen på MemoRandom. Författaren är en skicklig intrigmakare och vi möter ett komplext persongalleri. Han arbetar med frågor som skuld, hämnd och makt.
  • Måltavla av Ingrid Hedström som är en fristående fortsättning på Bortfall. Här möter man ett tydligt feministiskt budskap. Boken ger en skrämmande och insiktsfull bild av dagen samhälle.
  • STHLM delete av Jens Lapidus som är en fristående fortsättning på VIP-rummet. En bok med högt tempo och stort underhållningsvärde.
  • Skymningsflickan av Katarina Wennstam. Här skildras den utsatta människan och kriminalitet som kan uppstå när unga människor inte känner sig sedda.
  • Orten av Joakim Zander som är en fristående fortsättning på Simmaren. Högt tempo förenas med aktuella frågor.

Om man vill läsa spänningslitteratur skriva på ett bra språk, så rekommenderade hon:

/Anna R och Annika

Spänningsromanen – kärt barn med många namn

pistolbildKärt barn har många namn brukar man säga. I just detta fall tänker jag på spänningsgenren – eller kanske den mer vardagliga benämningen deckaren eller detektivromanen. Vad är det då som kännetecknar en deckare? Jo, att litteraturen handlar om brottslighet, ett brotts begående och uppklarande av brottet. Ett annat utmärkande drag är att intresset inte fokuseras på brottslingen utan på den som jagar hen.

Spänningsgenren är en genren att älska – och att hata. En del vägrar kategoriskt att läsa den, medan andra slukar den.  Själv har jag tillhört kretsen spänningsromanläsare i en sju-åtta år. Spänningsgenren tenderar att röra upp känslor och anklagas stundom för att vara en sämre sorts litteratur, vara skriven på ett dåligt språk och ha en handling som följer givna schablonliknande mallar. Är det så? Ja och nej. Jag brukar säga att spänningsgenren är bred – där finns både det ena och det andra och att man nog gör det lite för enkelt för sig själv när man drar hela genren över en kam. En del skeptiker tror att spänningsgenren bara handlar om våld, kriminalitet och ond bråd död. Jag har i ett tidigare inlägg på denna blogg citerat deckarförfattaren Christoffer Carlsson som på förra årets bokmässa sa att de bästa spänningsromanerna är inte de som handlar om mord, utan de som handlar om något helt annat. Precis så är det, tycker jag. Jag får ibland frågan varför jag läser spänningsromaner (vad jag får ut av det) och jag brukar då svara att jag vill underhållas. Precis som jag ibland tittar på spännande filmer, så läser jag ibland spännande böcker.

Vad finns det då för olika genren? Per Olaisen har i boken ”Kriminalnovellen i Sverige” listat ett tiotal subgenren till deckaren:

  • Pusseldeckare – intrigen står i fokus och ledtrådar granskas och löses av en detektiv.
  • Inverterad deckare – där man från start vet vem som är skyldig och handlingen fokuserar på hur den skyldige ringas in eller den skyldige sakta gräver sin egen grav.
  • Polisberättelse – har en eller flera poliser i huvudrollen och där handlingen ofta skildrar utredningsarbete.
  • Shocker – bygger helt på en överraskande och ibland till och med makaber upplösning.
  • Verklighetsbaserad deckare – har en berättelse i form av mer eller mindre fiktiva hågkomster ur polisens vardag.
  • Hårdkokta deckare – här en huvudperson som är en desillusionerad, tuff och handlingskraftig samhällskritiker och där handlingen inte alltid handlar om försvunna mordvapen och spräckta alibin
  • Spionberättelse – kan utspela sig under krig och där en eller flera människor ingår som kuggar i ett politiskt maskineri.
  • Thriller – inkluderar starka effekter och spektakulära händelser och där vanliga människor råkar illa ut och tar på sig rollen som problemlösare.
  • Psykologisk deckare – har en handling där det viktiga är vad som händer i huvudet på de inblandade.
  • Humoristisk deckare – har komiska dialoger och rena farssituationer mellan de inblandade.
  • Historisk deckare – där brottet sker i en gången, historisk tid.
  • Sciece fiction eller fantasydeckare – där brottet sker i framtiden eller i en alternativ värld till vår egen.
  • Pastisch eller parodi – när man skriver en ny historia baserad på en annan författares verk, genren eller person.

Om man tar sig en rundtur bland hyllorna på Stadsbibliotekets spänningshyllor och kikar på de genrenindelningar som böcker där marknadsförs som, så hittar man dels de vanliga: kriminalroman, kriminaldrama, psykologisk kriminalroman, deckare, pusseldeckare, polisroman, spionroman, thriller och psykologisk thriller och också en del lite nyare grepp som:

  • feelgood-deckare (Marianne Cedervall)
  • kriminalkomedi (Christina Larsson och Lars Forsberg)
  • mysdeckare (Alan Bradley)
  • medicinsk thriller (Zac OÝeah)
  • elegant crime (Denise Rudberg)
  • noir thriller (Carl-Johan Vallgren)

Blickar man utåt i världen finner man fler subgenren som till exempel:

  • femicrime – böcker om starka kvinnor (tex Lisbeth Salander) eller av kvinnliga deckarförfattare.
  • courtroom drama – kan tex vara berättelser på teman som tex brottsbekämpning, brottslighet, detektivbaserade mysterium, advokatarbete, tvistemål etc.
  • locked room mystery – deckare där brottet begås under till synes omöjliga omständigheter, såsom ett låst rum varifrån ingen inkräktare skulle kunnat ha lämnat.
  • serial killer mystery dessa berättelser skildrar ofta en polisstyrkas eller myndighets ansträngningar i att gripa en mördare som väljer offer utifrån någon obskyr basis. De är också ofta mycket mer våldsamma än andra deckare.
  • ”whodunit” – det vanligaste deckarformatet. Brottet och den efterföljande polisundersökningen presenteras så att läsaren endast får enstaka ledtrådar om  gärningsmannens identitet. Lösningen avslöjas inte förrän de sista sidorna i boken.
Fotograf: Jenny Håkansson

Kerstin Bergman (Fotograf: Jenny Håkansson)

Läser du spänningsromaner? Eller vägrar du dem? Är du nyfiken? Eller redan frälst? Vem du än är missa inte att deckarexperten Kerstin Bergman från Crime Garden besöker Stadsbiblioteket och föreläser på temat ”Från pusseldeckare till psykologisk thriller: Den mångfacetterade deckargenren”. Kerstin berättar om deckartraditionen med utgångspunkt i de olika deckargenrerna. Vad är typiskt för en pusseldeckare och hur skiljer sig en polisroman från en psykologisk thriller? Och vem skriver egentligen vad idag?

Kerstin Bergman är litteraturvetare, deckarrecensent och medlem av Svenska deckarakademin. Hon är redaktör för Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland (2014) och författare till Swedish Crime Fiction: The Making of Nordic Noir (2014) och Kriminallitteratur: Utveckling, genrer, perspektiv (2011, med S. Kärrholm), samt till en stor mängd akademiska och populärvetenskapliga artiklar om deckare på svenska och engelska. Som skribent och föreläsare inom deckarområdet driver hon företaget CrimeGarden och bloggar om deckare på crimegarden.se. Läs mer om Kerstins Bergmans besök

Tid: Onsdag 3 februari 18:30-19:30
Plats: Stadsbiblioteket, Nissanscenen
Pris: Fri entré

Välkomna!

/ Anna R

 

 

Litteratur till för att användas – bruksdeckare!

För ett tag sedan var jag inne på bloggen ”Bokhora” och fastnade där vid inlägget ”Hur mycket bryr jag mig egentligen om vem mördaren är?”  och begreppet ”bruksdeckare”.  Eftersom detta är ett nytt ord för mig, så blev jag lite nyfiken och började leta mer information om begreppet!

Anna R - späning 220 Bruksdeckare finns inte med i Nationalencyklopedin, men väl ordet bruka, som beskrivs med att: ”(regelbundet eller fortlöpande) använda sig av (ngt) för praktiskt syfte med avs. på konkret el. abstrakt hjälpmedel e.d.” Om man googlar på ”bruksdeckare” så märker man snart att detta är ett begrepp som mest används i talspråk, då man till största delen får upp träffar med ordet i privatpersoners bokbloggar, men man hittar det även på morgon- och kvällspressens recensionssidor. Vad är då en bruksdeckare? Hur känner man igen dem?

1. En bruksdeckare har följande upplägg:

  • böckerna har korta, extremt lättlästa kapitel, på 2-3 sidor för varje kapitel
  • upplägg med 4-6 berättarperspektiv

2. En bruksdeckare kan beskrivas med följande attribut:

  • ”hårdkokta bruksdeckare”
  • ”en äkta svensk bruksdeckare”
  • ”habila bruksdeckare”
  • ”en användbar bruksdeckare”

3. Läsupplevelsen man får när man läser en bruksdeckare beskrivs på följande sätt:

  • ingen litterär upplevelse, inte årets litterära höjdpunkt, inget litterärt mästerverk, kommer inte förändra ditt liv
  • svårt att hålla isär alla, du kommer med stor sannolikhet blanda ihop den med andra titlar
  • klart spännande för stunden, rafflande och underhållande historia som räcker för stunden, inte innehåller något extra
  • bok som varken stör eller man engagerar sig i, enkla intriger som känns lagom spännande att följa när man inte orkar koncentrera sig på något mer komplicerat

4.   En bruksdeckare nivåer kan variera och beskrivs som: 

  • hygglig bruksdeckare
  • ordinär bruksdeckare
  • god bruksdeckare
  • helt okej bruksdeckare
  • bruksdeckare över genomsnittet
  • bruksdeckare av god kvalitet

5. En bruksdeckare passar som bäst att bli läst på följande platser och tidpunkter:  

  • som tågläsning
  • på stranden
  • helt okej att leva sig in i en vinterkväll
  • läsa innan man somnar
  • som balkongläsning

Vilka skriver då utifrån denna mall bruksdeckare? Jo, författare som anges som exempel på just författare till bruksdeckare är: Mari Jungstedt, Varg Gyllander, Liza Marklund, Peter Robinson, Anna Jansson, Dennis Lehane, Viveca Sten, Jo Nesbö, Ann Cleeves, Ninni Schulman, Camilla Läckberg, Ian Rankin, Hjorth/Rosenfeldt och Sofie Sarenbrant.

Vad har jag själv för förhållande till bruksdeckare? Jo, jag läser dem och känner igen och håller med om flera av de egenskaper som beskrivs ovan. Varför läser jag dem? Jo, det är enkelt och snabbläst! Men om bruksdeckarna jag läser inte är bra, så slutar jag tvärt! Här finns det ingen pardon!

En del namn saknas i mitt tycke bland de framgooglade författarexemplen. Jag funderar just på om antal delar i en deckarserie har betydelse för kvalitén och om man kanske lär sig hantverket och blir mer skicklig på vägen? Jag låter detta vara osagt, men ger några jämförande exempel i antal delar över både nybörjare och oldies inom deckargenren nedan:

  • Sofie Sarenbrant – fyra böcker om kriminalpolisen Emma Sköld.
  • Camilla Läckberg – nio böcker om Erica Falk och Patrik Hedström i Fjällbackaserien.
  • Liza Marklund – 11 böcker om journalisten Annika Bengtzon.
  • Henning Mankell – 12 böcker om kriminalkommissarie Kurt Wallander.
  • Björn Hellberg – 21 böcker om polisen Sten Wall.
  • Jan Mårtenson – 43 (!) böcker om antikhandlaren Johan Kristian Homan.

Några långkörande författare har avslutat en serie för att fortsätta med en annan inom samma genren. Tex:

  • Arne Dahl – 10 böcker om A-gruppen – har gjort en spinoff på A-gruppen och skriver nu om Opcop – fyra delar.
  • Håkan Nesser – 10 böcker om Van Veeteren – skriver nu om kriminalkommissarie Gunnar Barbarotti – inne på del fem.
  • Mari Jungstedt – 12 böcker om kriminalkommissarie Anders Knuta – skriver nu en serie kallad ”Gran Canaria” tillsammans med Ruben Eliassen – en del utgiven.

Eftersom jag är fortsatt nyfiken av mig, så följer förmodligen en fortsättning på detta ämne, men då sätts luppen på ”brukslitteraturen”! Håll i hatten! / Anna R

Kärlek och mord på Hallands sjukhus i Halmstad

doden-kvittar-det-likaJag har precis läst spänningsromanen ”Döden kvittar det lika” av Anne-Marie Schjetlein, där Hallands sjukhus i Halmstad står i centrum för handlingen. Vi möter här bland annat läkaren Andreas, vars äktenskap med hustrun Katrin går på halvfart, och som inlett ett utomäktenskapligt förhållande med kollegan och sjuksköterskan Tess, samt den äldre arbetsamma och noggranna sjuksköterskan Signe som visar sig ha en mycket nära koppling till Katrin och hennes familj bakåt i tiden.

Handlingen inleds med att en påkörd kvinna kommer in till operation och när kirurgen, som är Andreas, ser patienten, så inser han att det är Tess. Hemligheter börjar nystas upp, vackra fasader krackelerar och parallellt med att historien utvecklas framåt, får vi tillbakablickar på en liten flickas förskräckliga barndom.

”Döden kvittar det lika” är en spännande thiller där det förgångna vävs samman med nutid och man som halmstadsbo känner igen många platser och miljöer (och till och med Stadsbiblioteket nämns i förbifarten).

Vill du läsa fler böcker som utspelar sig i Halmstad? Till bibliotekskatalogen

/ Anna R