De bästa böckerna 2019 (eller I det fiktiva Rysslands grepp)

Vladmir Sorokin.

Vladmir Sorokin. Fotograf: Maria Sorokina

Jag bör väl direkt erkänna att jag inte har hunnit läsa alla intressanta och potentiellt utmärkta/briljanta/nydanande romaner, bilderböcker och annat som har getts ut under 2019 (de är faktiskt ganska många). Felet är dock inte mitt eget, utan bör tillskrivas den ryska författaren Vladimir Sorokin. Men mer om honom senare.

När det gäller den svenskspråkiga 2019-katalogen har jag till exempel ännu inte läst (färdigt) “Räven” (av Dubravka Ugresic), ”Den stora skrivboken” (av Agota Kristof), ”Klubben” (av Matilda Gustavsson) eller ”Neuromancer-trilogin” (av William Gibson).

Jag kan med andra ord behöva revidera den här listan när jag väl har kommit ikapp. Eller inte. Hursomhelst, detta (nedan) är i min mening den bästa och mest relevanta läsningen ur det gångna årets utgivning:

(forts. efter lista)

1 ”Manaraga: mästerkockens dagbok”, Vladimir Sorokin (Norstedts)

2 ”Solenoid”, Mircea Cârtârescu (Albert Bonniers Förlag)

3 ”Dyksommar”, Sara Stridsberg (Bokförlaget Mirando) [mer om ”Dyksommar” på bloggen Bibblans bokbabbel]

4 ”Jakobsböckerna”, Olga Tokarczuk (Ariel) [nyutgivning]

5 ”W.”, Steve Sem-Sandberg (Albert Bonniers Förlag)

6 ”Kväll i paradiset” + ”Välkommen hem”, Lucia Berlin (Natur & Kultur)

7 ”Teonauterna”, Sam Ghazi (Norstedts)

8 ”Den okända dimensionen”, Nona Fernández Mallo (Palabra förlag)

9 ”Björnkvinnan”, Karolina Ramqvist (Norstedts)

10 ”Oktoberbarn”, Linda Boström Knausgård (Modernista)

 

 

 

Vladimir Sorokin då? (Du såg hans namn överst på listan va?) Jo, jag vill åtminstone spontant påstå att det för min del tog fart för drygt två år sedan, när Elif Batumans ”The Idiot” gavs ut på engelska (på svenska 2018). Vidare att bland annat ”The Taiga syndrom” (Cristina Rivera Garza) står som en milstolpe längs vägen.

Antagligen började det dock redan med Svetlana Aleksijevitjs nobelpris 2015 och kanske framförallt i och med Modernistas nyutgivning av Zamjatin och Dostojevskij (den senare i briljant Egon Schiele-skrud). Men klassiker kan i det här sammanhanget inte mäta sig med moderna adaptioner av traditionella former. Samtiden är alltid mer intressant, vilket är lätt att argumentera för eftersom historien är en ständigt närvarande beståndsdel av nuet.

Så, det började med Batuman – och nådde under fjolåret sin kulmen(?) i och med att jag sent omsider upptäckte den 64-årige ryska författaren Vladimir Sorokin.

Men… vad var det som började, kanske du tänker? Vad menar han? Jo, jag syftar förstås på det grepp som fiktionens absurda Ryssland (och Sovjet) har tagit om min eskapism i synnerhet och läsning i allmänhet. Egentligen är det väl det absurda Europa som det handlar om – och där bär Mircea Cârtârescu ett stort lass, framförallt i och med ”Solenoid”.

Efter att ha läst ”Manaraga: mästerkockens dagbok” har jag hursomhelst haft svårt att ägna mig åt annat än Sorokins författarskap. Jag har letat med ljus och lykta efter översättningar som jag kan förstå och inget av det jag har hittat har gjort mig besviken. Det har snarare befäst min initiala förmodan att detta är ett författarskap som inte liknar något annat.

Sammantaget består Sorokins verk av framtidsvisioner som är så väl chockerande som satiriska, tänkvärda, systemkritiskt – och fullständigt oberäkneliga. En sorts konspiratorisk realism, framförda av en hantverksmässigt mästerlig och tillgänglig prosa. Ibland slås jag av tanken att jag aldrig mer vill läsa någonting annat än Vladimir Sorokins böcker, de skulle liksom vara nog.

Those readers […] who turn to literature for consolation, or moral enlightenment, or lessons in self-esteem, are well advised to look elsewhere.
—C. Caryl, The New York Review of Books

Summa summarum är att jag älskade att läsa ”Manaraga”, för att återknyta till årskatalogen. Dess största behållning är dock ändå att den ledde mig vidare till ”Is”-trilogin.

Tyvärr finns endast centraldelen översatt till svenska, vilket så klart är obegripligt. Samtliga finns dock samlade på engelska och utgivna av New York Review of Books, i översättning av Jamey Gambrell (2011).

För övrigt anser jag att… alla med litteraturintresse borde ta en titt på och hålla sig a jour med NYRB:s utgivning. Och håll dig alltså borta från Sorokin till dess att du är beredd att sätta övrig läsning på paus.

 

P.s. Där 2019 oväntat kom att handla om Sorokin kommer 2020 högst avsiktligt att handla om David Foster Wallace. Jag planerar nämligen att läsa mig igenom Wallaces fiktion, med ”Infinite Jest” (1996) som utgångspunkt. Hysterisk realism känns ganska givet med tanke på allt som har varit. Men mer om David Foster Wallace i ett annat inlägg. D.s.

God fortsättning!

 

Rekommenderad Sorokin-läsning:

Läsecirkeln Afrikanska röster: Mäta tid av Helon Habila

9789186307318

I Söndrums biblioteks och Stadsbibliotekets gemensamma afrikanska läsecirkel Röster från unga nationer har vi nu träffats en tredje och sista gång efter att ha läst Mäta tid av Helon Habila.

Helon_Habila5

Foto: Jide Alakija

Helon Habila föddes 1967 och växte upp i Kaitungu, Gombe i norra Nigeria med sina föräldrar och sex syskon. Hans far var först predikant varefter han blev tjänsteman inom statsförvaltningen, modern arbetade som sömmerska. Efter grundskolan skrevs Habila in på en gymnasial ingenjörsutbildning, men redan efter ett år hoppade han av utbildningen, då författardrömmarna pockade på. Så småningom tog Habila en examen i engelska vid universitetet och arbetade därefter som föreläsare i engelska och litteratur vid universitetet i Bauchi. 1999 flyttade Habila till Lagos, där han först arbetade som skribent och därefter som redaktör. Från 2005 har han mestadels varit bosatt i USA, där han undervisat i creative writing vid skilda universitet. Mäta tid (Measuring time) gavs ut 2007 och på svenska tre år senare.

Hur tyckte då gruppen att romanen var skriven? Det här var mer av en vanlig roman. Mer lättläst än de tidigare romanerna. Författaren är en god berättare tyckte någon. Någon annan tyckte att romanen blev bättre vartefter man läste, men att den var lite pratig i mitten.

Vi diskuterade när i tiden romanen utspelade sig. Vi kom fram till att det var på 1980- och 90-talen. Någon hänvisade till ett födelse- och dödsårtal som stod på en gravsten. Vi noterade att gamla seder och folktro dock fortfarande kunde skönjas, trots att romanen utspelar sig närmare vår egen tid.

Vi diskuterade huvudkaraktärerna i romanen. Tvillingbröderna Mamo och  Lamano och fadern Lamang – alla tre med smått liknande namn. De har en komplex relation och det står på flera ställen i romanen att tvillingarna hatade sin far. Detta var en av de saker som  författaren la stor vikt på att påpeka i romanen, men som någon i gruppen antydde, inte riktigt följdes upp. Som läsare skulle man velat ha mer och fördjupande förklaring av detta. Breven som skickas från den ene tvillingbrodern till den andre, undanhålls fadern. Var det ett sätt kanske att straffa honom, funderade vi.

Mamos kärleksrelation med kollegan Zara pratade vi en hel del om. I relationen är Mamo passiv, som i sitt liv i övrigt. Intelligent, men hela tiden väntande på att saker ska hända och verkade, i våra ögon, leva ett tämligen tråkigt liv. I diskussionen grunnade vi på om det berodde på att han hela sitt liv varit en sjukling och att detta hindrat honom från att vara aktiv. Brodern, Lamano, hade dock helt andra egenskaper – aktiv, extrovert och äventyrslysten som gav sig ut i krig.

Vi pratade även en del om farbror Ilya, som var rektor på skolan där Mamo arbetade,  att det kändes som att han var en stark och klok man som osjälviskt stretade på med arbetet att upprätthålla den lokala skolan. Även i denna roman, noterade vi, finns en koppling mellan religion och utbildning. Vi diskuterade även emiren, vars självbiografi Mamo sätts att skriva. Hur Mamos egen målsättning, dvs skildra folkets historia, var något helt annat, än det han var satt att göra.

Vi diskuterade faderns ego – hans politiska ambitioner, som ibland gick som han ville och ibland inte, om kvinnorna som ständigt omgav honom och hur han till slut fick sitt avslut.

Med två bibliotekarier i gruppen, var vi bara tvungna, att avsluta diskussionen med ett stycke i romanen, där en bibliotekarie beskrivs på ett, inte alltför smickrande sätt.

Med denna tredje och sista roman, är läsecirkel slut för denna gång.

/ Jörgen, Söndrums bibliotek och Anna R, Stadsbiblioteket

 

Fjärde advent – lästips inför julen!

4

Här tipsar vi i personalen på Biblioteken i Halmstad om lite nytt, gammalt, pärlor från det gånga året och vad vi ser fram emot under 2020. Fler lästips hittar du här

 

tallöarna

 

1. Jag läser just nu:

Jag läser just nu Tallöarna av Marion Poschmann. En otrevlig dröm får Gilbert att lämna sin fru och Tyskland i all hast för att bege sig av på en resa som av en slump för honom till Japan, där han tillsammans med en deprimerad student följer i haiku-diktaren Matsuo Bashō fotspår.

Det här är en humoristisk svart smått surrealistisk roman med tankar om skägg, tallar, lövträd i Pennsylvania, haiku och såklart, Japan. När jag läser, så bildgooglar jag hela tiden. Författaren har nämligen smart listat de orter som besöks längs resans gång i innehållsförteckningen. Själv planerar jag allt in absurdum, så det är något extremt befriande med att läsa om människor som bara ger sig hän och tar allt som det kommer…

 

hennes-varsta-mardrom.jpg

 

Jag håller även på och läser en thriller. Peter Swanson är tillbaka med Hennes värsta mardröm som handlar om Kate som får ett erbjudande om bostadsbyte av sin syssling, som hon aldrig träffat. Eftersom Kate har en del i bagaget och behöver en nystart, så tackar hon ja och snart flyttar hon in i sysslingens lägenhet i Boston, medan sysslingen flyttar in i hennes i London. Kate har knappt mer än anlänt till sin nya bostadsadress förrän hon blir bekant med sin första granne och hon får snart veta att en kvinna i grannlägenheten är försvunnen. När polisen dyker upp, så både skrämmer och triggar detta Kate att gå in på djupet och undersöka vad det är som egentligen har hänt.

Jag gillar thrillers som utspelar sig i en avgränsad miljö– som i detta fall ett bostadshus med lägenheter och interagerande grannar, vilket gör att antalet misstänkta reduceras avsevärt. Det här är en thriller full av lögner, hemligheter, smussel och dolda agendor.

 

2. Årets bästa läsupplevelse har varit:

memorys bok

 

Jag vill nämna tre.

Den första är Memorys bok av Petina Gappah som var en mycket stark läsupplevelse. Romanen handlar om Memory som plötsligt lämnas bort av sina föräldrar som barn. Vi får följa berättelsen både ur barnet Memorys och det vuxna Memorys perspektiv och stegvis får vi mer fakta i målet, vilket väcker all världens känslor inom en som läsare.

Boken lästes som en av tre böcker i en av våra afrikanska läsecirklar. Se tidigare inlägg här på bloggen.

 

Två  andra romaner som, lite oförtjänt hamnat i skymundan, under året är:

monopolet

Monopolet av Måns Wadensjö handlar om Alice som precis fått ett timvikariat på Systembolaget. Vi får följa med när hon lärs upp – öppnar lådor, packar upp tonvis med alkohol, frontar flaskor och håller ordning på hyllorna. Vartefter Alice blir varm i kläderna, får hon även sitta i kassan, vilket ger nya utmaningar, där möta stammisarna, göra legitimationskontroll och neka berusade är några.

Den här romanen öppnar upp bakom kulisserna och ger en närgången beskrivning av människorna på golvet. Man riktigt hör klirrandet, ser flaskorna och känner ansträngning och svetten lacka. Samtidigt väcker romanen tankar kring alkohol, systembolaget, oss svenskar och vårt drickande.

 

högspänning

 

Högspänning av Henrik Bromander handlar om Lotta som är i 50-års åldern, frånskild, med en vuxen son och som arbetar som svenskalärare på gymnasiet. I ett myller av tankar, reflektioner och återblickar, lära vi känna Lotta. Och vi märker snart att det är något som skaver. Problemen börjar på allvar när Lotta hamnar i klinch med den yngre nyrekryterade rektorn på skolan och det går upp för henne att något ofattbart har hänt – hon har blivit elöverkänslig.

Det här är en svart humoristisk, men samtidigt varm roman, skriven med ett rappt och intensivt språk där flera tidstypiska fenomen vävts in i berättelsen. Att förvisa den här romanen till att bara handla om elöverkänslighet är helt fel, då den är mycket, mycket mer!

 

3. Inför 2020 ser jag fram emot:

Inför 2020 års första del, så ser jag bland annat fram emot att läsa ikapp det jag inte hunnit läsa 2019, tex Nora eller brinn Oslo brinn av Johanna Frid och inför 2020 är jag lite nyfiken på tex Sara Paborns nya roman Tistelhonung och Ann Cleeves nya kriminalserie Albatross.

 

/ Anna R, Stadsbiblioteket

Tredje advent – lästips inför julen!

 

3

Här tipsar vi i personalen på Biblioteken i Halmstad om lite nytt, gammalt, pärlor från det gånga året och vad vi ser fram emot under 2020. Fler lästips hittar du här

 

  1. Jag läser just nu:

Läser nu nyöversättningen av Virginia Woolfs Mot fyren, gjord av Annelie Bränström-Öhman.  Jag var lite orolig innan och tänkte: är detta verkligen nödvändigt?  Men det inser jag nu att det var! Tycker ännu mer om romanen nu och det säger inte lite!

 

2. Årets bästa läsupplevelse har varit:

Allt jag läst och läst igen av Rachel Cusk, Outlinetrilogin men även hennes andra böcker. Hon hittar  på pricken ord för att beskriva mänsklig skröpplighet och våra tillkortakommanden. Hon avlyssnar livet självt och ger oss det tillbaka i fantastisk form. Tack tack.

3. Inför 2020 ser jag fram emot…:

2020 ser jag fram mot fler böcker av Jamaica Kincaid. Nobelpristagare vilket år som helst, tro mig!

 

/ Elisabeth, Stadsbiblioteket

Andra advent – lästips inför julen!

2.jpg

Här tipsar vi i personalen på Biblioteken i Halmstad om lite nytt, gammalt, pärlor från det gånga året och vad vi ser fram emot under 2020. Fler lästips hittar du här

 

  1. Jag läser just nu:

Jag läser just nu Anna Focks Augustprisnominerade Väderfenomen, samt Vladimir Sorokins Tellurien, Michel Houellebecqs Serotonin och Athena Farrokhzads I rörelse (plus några till).

 

2. Årets bästa läsupplevelse har varit:

Årets bästa läsupplevelse har varit Vladimir Sorokins Is-trilogi, som förhoppningsvis snart kommer på svenska i sin helhet (än så länge finns andra delen översatt). Egentligen är det dock omöjligt att välja mellan Sorokins trilogi, nobelfavoriten Mircea Cărtărescus fullständigt nihilistiska (briljanta) Solenoid och den flerfaldigt prisade Marlon James senaste, Black leopard red wolf – som av bland andra honom själv har kallats för en afrikansk Game of Thrones.

 

3. Inför 2020 ser jag fram emot…:

Inför 2020 ser jag fram emot och hoppas på Karina Sainz Borgos Natt i Caracas, Laura Van Den Bergs novellsamling I Hold a Wolf by the Ears: stories, William Gibsons Agency, en fortsättning på ”Black leopard […]”, att George Saunders får Nobelpriset och så vidare, och så vidare.

Så många böcker, så lite tid.

 

/ Joakim, Vallås bibliotek

Första advent – lästips inför julen!

fc3b6rsta-advent.jpg

Här tipsar vi i personalen på Biblioteken i Halmstad om lite nytt, gammalt, pärlor från det gånga året och vad vi ser fram emot under 2020. Fler lästips hittar du här

 

  1. Jag läser just nu:

Gun love av Jennifer Clement. En för mig ny författare och jag gillar boken väldigt mycket.

 

2. Årets bästa läsupplevelse har varit:

Alltid svårt att välja en men Små eldar överallt av Celeste Ng var väldigt bra.

 

3. Inför 2020 ser jag fram emot:

Jag hoppas att Fredrik Backmans utlovade tredje del i serien om Björnstad äntligen kommer ut. De första två delarna är fantastiska så har du inte läst dem än så gör det.

 

/ Fredrik, Stadsbiblioteket

 

  1. Jag läser just nu:

Beate Grimsruds Jag föreslår att vi vaknar. En bok som handlar om Vilde som har många likheter med författaren och som drabbas av bröstcancer. Vilde är en besvärlig patient som absolut inte vill veta sanningen, hon vill att läkarna ska trösta och lugna henne vilket helt strider mot läkareden. Fasan i cancersjukdomen har nog aldrig så tydligt gått upp för mig; än en gång slås jag av romanens kraft och förmåga att gestalta det allmänmänskliga.

Boken är en av årets bästa tycker jag och att den inte blev nominerad till Augustpriset en gåta.

 

     2. Årets bästa läsupplevelse har varit:

Minnet är kort och böckerna många. En roman som dyker upp som en kandidat är Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar. Den är tjock och myllrande och helt utan spår av autofiktion vilket kändes som en befrielse efter de senaste årens flod av böcker som bygger på verkligheten.

 

    3. Inför 2020 ser jag fram emot:

Jag hoppas på en lika totalt slukande läsupplevelse som Elena Ferrantes Neapelkvartett eller Edward St Aubyns Romanerna om Patrick Melrose. Kommer inte det är jag nöjd med att få tid att läsa alla de fantastiska böcker som kommit i år och som jag inte kommer att hinna läsa.

 

/ Jeanette, Stadsbiblioteket

En thriller i mörkret?

mörker.jpgMörkt, kallt och rått ute? Vad passar då inte bättre än en spännande thriller i hemmets varma vrå?

 

nattspår

 

I Nattspår av Karin Aspenström lär vi känna Kaj Lomme, en sextiofemårig författare med skrivkramp och, kanske, sina bästa romaner, bakom sig. När han efter att ha publicerat ett blogginlägg blir utsatt för hot, beslutar han sig för att flytta till ett ödehus i Värmland.

Inte så långt efter inflyttning börjar märkliga saker hända. För att få svar, beger sig Kaj ut och lär känna byns invånare och närmar sig snart en historia som skulle kunna bli en stoftet till en ny roman. Det visar sig dock snart finnas de som är beredda att gå långt för att dölja saker som hänt i det förflutna.

Jag gillar tanken på spänningsromanen som en spegel av vår samtid. Och det är den här romanen, dels i skildrandet av ett näthatsdrev, men också i beskrivningen av Lomme som lite av en kulturman. I Nattspår får vi en sävlig spänningsintrig, där författaren sammanlänkar dåtid med nutid och förser oss med små detaljer för att höja vår puls måttligt, men utan att röja alltför mycket. 

 

klickad.jpg

 

I Klickad av Karin Bojs möter vi Doris, som är vikarierande journalist på en kvällstidning och som jagar nätartikelsklick och fast anställning. Hon lever ensam, men har en bror som lider av psykisk sjukdom som hon engagerar sig i. Tre gånger i veckan tränar hon en stenhård form av rysk självförsvarsmetod som heter Systema. När hennes träningskompis hittas död, börjar Doris gräva i händelsen.

Detta sker samma vecka som Nobelpriset i medicin ska tillkännages. Doris skickas iväg för att rapportera och när priset går till en anställd på Karolinska institutet, så finner sig Doris snart i en värld med både stora egon och ifrågasatta rön.

Bojs har tidigare arbetat som vetenskapsredaktör på DN och är kanske mest känd för den August-prisvinnande fackboken Min europeiska familj från 2015. Den här spänningsromanen är både fartfylld och på sina ställen ambitiöst faktaspäckad. Det märks att Bojs kan, har inblick och brinner för frågor som rör DNA, medicin och forskning.

 

sista färjan från ystad

 

I Sista färjan från Ystad av Karin Alfredsson sätter sig ett par i en bil och kör skyndsamt ner mot Skåne för att hinna med sista färjan från Ystad. När bilen väl kör ombord och lämnar Sverige lämnar de samtidigt en lång rad människor bakom sig. Människor vars liv paret högst varit involverade i.

Författaren Karin Alfredsson har tidigare skrivit en rad böcker där det centrala temat har varit kvinnors liv och villkor och där viktiga ämnen såsom tex misshandel, trafficking och aborträtt har lyfts. Denna thriller är dock något helt annat. Det är en ren underhållningsroman som både är snabbläst och mycket spännande och som samtidigt skapar nyfikenhet och lust att läsa mer av författaren i fråga.

 

fallet

 

I Fallet av Lars Wilderäng möter vi Micke som lever på gatan. Han är smutsig, nergången och letar ständigt efter någonstans att värma sig. Vem var Micke egentligen innan han hamnade här?

Med start 2002 och framåt får vi följa Mikael genom bostadsköp, familjebildning, restaurangbesök, Thailandsresor och ännu flera bostadsbyten och restaurangbesök i en allt snabbare lånekarusell. Krona för krona tar sig Micke närmare ruinens brant och inga bromsar i världen kan stoppa honom.

Hade jag inte sett tv-programmet Lyxfällan, så hade jag nog avfärdat den här boken som alldeles för orealistisk, men uppenbarligen finns det människor som är på detta vis. Och så till bokens intrig – vem är egentligen skyldig till att Micke sitter i den sits som han nu befinner sig i? Han själv eller de som ständigt uppmuntrade honom?

Detta är en helt fristående spänningsroman, så har man inte läst Wilderäng tidigare, så är detta en bra bok att börja med.

 

låt mig vara

 

Låt mig vara av Clare Macintosh handlar om Anna som är mitt i livet – tillsammans med en man hon älskar, nybliven mor och har en stabil ekonomi. Livet borde vara på topp, men sorgen gnager inom henne. Hon förlorade både sina föräldrar inom loppet av sju månader. Anna har aldrig kunnat förlika sig med polisens utlåtandet om att det var självmord, utan har alltid misstänkt att föräldrarna istället bragdes om livet. När hon nu ett år efter föräldrarnas död får ett gratulationskort som anspelar på tragedin, så tar hon ny kontakt med polisen och möter där en pensionerad civilanställd polis som börjar gräva i fallet.

Detta är den brittiska författaren Clare Macintosh tredje spänningsroman. Har man läst henne tidigare, så vet man att handlingen plötsligt på ett mycket dramatiskt sätt kan vända i en helt ny riktning. Det börjar mycket långsamt, men vartefter tar det fart och historiens upplösning presenteras för oss. Berättelsen vacklar stundom, men boken är ändock helt läsvärd, trots att den inte når fram om jämför med debuten. Har du aldrig läst Macintosh innan, så läs då Jag lät dig gå.

 

dubbelliv

 

Dubbelliv av den amerikanska författaren Flynn Berry handlar om Claire. När hon var barn blev hennes barnflicka mördad och hennes pappa misstänkt för mordet. Mordfallet slogs upp stort i massmedia, samtidigt som pappan försvann spårlöst. Claires familj bytte namn, lämnade London och flyttade till Skottland för att undkomma drevet. Nu i vuxen ålder har dock Claire återvänt till huvudstaden för att söka  efter ledtrådar om sin far. 

Detta är Berrys andra thriller efter debuten Sargad. Claires jakt på sanningen om sin far sammanflätas här med historien om hur föräldrarna träffades, förälskade sig, bildade familj och slutligen separerade innan den stundade tragedin med barnflickan. I periferin ligger hela tiden föräldrarnas vitt skilda klassbakgrund och lurar.

Vad hände egentligen den där kvällen då barnflickan bragdes om livet? och vad hände med Claires far? Om han fortfarande är i livet, var har han då gömt sig alla år?

 

/ Anna R, Stadsbiblioteket

Läsecirkeln Afrikanska röster: Skuggans årstid av Léonora Miano

4792_20120502090815_Large

Källa: Alex. Foto: Laurent Zabulon

I Söndrums biblioteks och Stadsbibliotekets gemensamma afrikanska läsecirkel Röster från unga nationer har vi nu träffats en andra gång efter att ha läst Skuggans årstid av Léonora Miano.

Författaren Léonora Miano föddes 1973 i Douala, Kamerun. Hon växte upp med sin mor som var rektor, sin far som var apotekare och två systrar. När hon var i 18-årsåldern skickades hon till Frankrike för att studera. Miano tog där en examen i amerikansk och brittisk litteratur och skrev sitt examensarbete om nobelpristagaren Toni Morrison. Sin litterära debut gjorde Miano 2005 med Nattens inre som bland annat utsågs till bästa franska debutroman av litteraturtidskriften Lire. Skuggans årstid, som vi har läst under detta läsecirkeltillfälle, gavs ut 2013. Miano bor fortfarande kvar i Frankrike.

Hur var romanen då att läsa? Någon tyckte att romanen var svårläst, då man slängs in i en kontext man inte är van i. En annan menade att man bara skulle låta romanen skölja över en, då gick det lättare. En tredje tyckte att romanen var suggestiv och tämligen lättläst, men att det var krångligt med alla namn. När man läste romanen kändes det som att alla män verkade ha ett namn som började på M och alla kvinnorna ett namn som börjar på E. Författaren upprepade vissa fraser flera gånger i boken. En i gruppen hade räknat att frasen ”Kvinnorna vars söner aldrig blev hittade” upprepades 42 gånger.

skuggans-årstidVi diskuterade dessa kvinnor vars söner aldrig blev hittade, då de i romanen förskjuts och förvisas till en plats utanför byn. Hur de skulle vara de som skulle sörja och hur deras sorg, skulle separeras för att inte påverka dem alla. Vi diskuterade det som föranledde detta och förloppet som följde därefter. Hur magin ansågs skydda byinvånarna och hur de hade ett eget samhällsupprättande system. Hur världen var liten för dessa människor, som kanske endast rört sig i sin by och dess omnejd, och hur balansen blev rubbad när kolonisatörerna och slaveriet gjorde sitt inträde. I samtalet tog vi också upp hur mötet med kolonisatörerna beskrevs utifrån byinvånarnas perspektiv, stundom på ett smått komiskt sätt, och på vilket fruktansvärt sätt slavarna behandlades och avhumaniserades genom att bli berövade sitt hår, sina smycken och personliga ägodelar.

Romanens titel och den skugga som återkommer i romanen lyftes också. Skuggan, mörkret, oron som kom med det okända och onda. ”Nu lever vi i skuggans tid”, står det på något ställe i romanen.

Avslutningsvis diskuterade vi slutet av boken, som vi tyckte var komprimerat och händelserikt och där det andliga och de verkliga stundom var svåra att urskilja. Hur de försvunna verkade befinna sig i en värld mellan de levande och de döda. Vi kom också in på slaveriet i stort och funderade kring dess  konsekvenser. Hur många byar, folk och stammar som utrotades i dess spår. Vi kunde också konstatera att denna roman hade kvinnoperspektiv, som saknats i flera av de tidigare romaner som vi läst och utspelat sig under samma tidsperiod.

/ Jörgen, Söndrums bibliotek och Anna R, Stadsbiblioteket

Varm mjölk och grön flicka

Jag har precis läst två romaner om två unga kvinnor som möter, eller tvingas möta, livet där någonstans mellan 20- och 30-årsåldern på helt olika sätt.   

 

varm mjölk

 

Varm mjölk av Deborah Levy handlar om Sofia som har åkt med sin mamma för att besöka en specialistläkarklinik vid kusten i Spanien. Mamman har stundtals problem att gå, är deprimerad och äter en massa mediciner. Manetbrännande bad, solsmekt hy, nyfunnen vänskap och ung förälskelse varvas i romanen med en stundom cementerad destruktiv symbios där dottern åtlyder och servar sin sjuka mamma och som tack får glåpord och anklagelser.

Deppigt? Nej, romanen inger läsaren hopp utan att bli glättig och varefter man läser så önskar och tror man att resan ska bli något av en vändpunkt – för dem båda. Detta är en varm roman som stundom vänder på perspektiven och som skrapar på ytan på flera mellanmänskliga relationer (alltså inte bara Sofias och hennes mammas) och visar vad som händer när en person kommer till insikt.

 

green-girl

 

I Green girl av  Kate Zambreno möter vi Ruth som är amerikan och bosatt i London. Hon arbetar som säljare i varuhuset Hurrids. Dagarna i ända försöker hon sälja en banal rosa kändisparfym. Jobbet är själlöst och långsamt, hon har en jobbig chef och många kollegiala maktkonstellationer att ta hänsyn till. Efter jobbet rör hon sig över London – provar dyra kläder som hon inte har råd med, insuper glossiga modemagasin, festar och har trassliga relationer.

Green girl är en roman om en ung kvinna och hennes liv och är en ögonblicksbild av just detta, då vi egentligen inte vet var hon kommer ifrån eller vart hon är på väg. Ungdomens egocentrism ges i uttryck i romanen med att Ruth ägnar mycket tid att fundera på sig och sitt liv och att Ruths berättarjag ibland till och med lämnar henne kroppsligen för att se och tala om henne i tredje person.

Romanen ingjuter, i alla fall i mig, stor London-nostalgi (både vad gäller platser och tunnelbanans eviga ”mind the gap”) och beskriver en av alla dessa mängder av unga människor (som inte är britter och inte turister, utan något däremellan) som kommit till London för att tillfälligt arbeta i servicesektorn (precis som jag själv gjorde när jag var i samma ålder).

/ Anna R, Stadsbiblioteket

Bokmässeminnen!

Här några bibliotekarieröster hemkomna från årets bokfest; Bok- och biblioteksmässan i Göteborg!

  • Författare jag lyssnade på…

Jag lyssnade bland annat på danska feministikonen Suzanne Brögger och serietecknaren Liv Strömquist prata om kärlek, författaren Agnes Lidbeck och fackboksdebutanten Eric Rosén med flera prata om klass samt finländska författaren Monika Fagerholm och Malou von Sivers prata om skönlitterärt skrivande. I slutet av dagen ramlade jag även in på en presentation som Göteborgs universitet höll i tillsammans med Litteraturbanken om poeten Anna Greta Wide (1920-1965). Detta med anledning att Göteborgs universitetsbibliotek har fått ett stort antal anteckningsböcker med tidigare outgivna dikter donerade till sig. Dessa kommer digitaliseras och pö om pö läggas ut på Litteraturbanken. Spännande, tycker jag! https://litteraturbanken.se/ljudochbild/forfattare/wideag/

  • Missar aldrig på mässan…
    Författare i all ära, men jag försöker varje gång jag besöker mässan även gå på biblioteksspecifika hållpunkter för att hålla lite koll på vad som är på gång.

 

  • Smartaste tipset till en ovan besökare

Man ska försöka vara väl förberedd, dvs med en karta och en noggrann förteckning över de monterpresentationer, seminarier och föreläsningar man önskar lyssna på. Denna plan bör också inkludera tids- och avståndsmässiga aspekter samt potentiella riskmoment som kan försvåra förflyttningen mellan två platser (tex att prinsessan Madeleine med sitt säkerhetspådrag uppträder samtidigt som seminariet man vill lyssna på). Jag misslyckas oftast med denna mer noggranna förberedelsefas, men brukar trösta mig med att det kanske finns en charm med att ramla över seminarier och föreläsningar också…

 

  •  Författare jag lyssnade på… Silvia Avallone, Ase Berg, Bodil Jönsson, Anne Holt och Jan Guillou för att nämna några.
  • Missar aldrig på mässan… Jag är inte en så frekvent besökare så någon stående ”måste”-punkt har jag inte.
  • Smartaste tipset till en ovan besökare Ät lunch på stan – frisk luft behövs och mässans matutbud lämnar en hel del i övrigt att önska.