Jane Austens Stolthet och fördom gånger fyra.

”…pictures of perfection as you know, make me sick and wicked.”

Jane Austen i ett brev till systern Cassandra (The Letters of Jane Austen) om ”Flawed heroins,” som är att föredra framför perfekta och tråkiga romangestalter. Och för övrigt är mitt favoritcitat av Jane Austen, då det med hennes egna ord sammanfattar essensen av Austens författarskap. För alla läser vi Austen på vårt eget sätt, och alla har vi vår favoritroman, men nog kan vi vara överens om att det är i de klarsynta och varma personskildringarna Austens styrka ligger. Så ha nu Austens citat i gott minne vid presentationen av romanerna nedan. För är de perfekta? Nej. Men de är ett bevis på hur Austens romaner fängslar än i dag och hur luttrade nutida författare greppar fan-fictionpennan (eller kanske snarare tangentbordet) i en önskan att ge sin bild av en roman älskad genom århundraden.

Baker, Jo (2014). Huset Longbourn. Kort och gott: Stolthet och fördom ur tjänarnas perspektiv. I husets Longbourns bakre regioner, på gården och i stallet sliter tjänarna med krökta ryggar och spruckna händer för familjen Bennets bekvämlighet. De lediga stunderna är få, men det finns ändå tid för kärlek, muntrationer och skvaller om herrskapets liv och leverne. En ny buthler, James, kommer till Longbourn vilket av olika anledningar rör upp slumrande känslor hos tjänarna. Vardagslivet med Elizabeths underkjolar ”six inches deep in mud” som ska skrubbas rena (när hon promenerat till Janes sjukbädd) och mrs Bennets hysteriska anfall som ska lugnas (jämt och ständigt) visar den obestridliga och utsatta verkligheten för husets tjänare, med familjen Bennets trots allt ganska trygga liv som bakgrundskuliss. Medan Lydia i sin skandal skyddas av familjen, kan en tjänsteflicka i samma situation vara helt ensam och utlämnad åt ödet, och vad gör hon då för att överleva? Vad är Wickham för typ egentligen? Och framför allt: vad är det för hemligheter Hill har fått bära genom alla år?

 

McCullough, Colleen (2010). Miss Mary Bennets självständighet. Mary Bennet har för mig alltid varit en intressant karaktär som hjärtat ömmat lite extra för; en bokmal utan visdom, musikälskare utan musikalitet och societetsflicka utan social kompetens (i kontrast till sina populära systrar). I Miss Mary Bennets självständighet har Mary blivit vuxen och självförtroendet börjar så sakta att spira. Modern, som Mary som enda hemmavarande dotter vårdat i tjugo år, har gått bort och Mary får äntligen möjlighet att upptäcka den värld hon läst så mycket om i sina kära böcker. Till familjens fasa är Mary fast besluten om att skriva en dokumentär bok om de fattigas levnadsvillkor i Storbritannien och ger sig ut på en resa för att samla material om detsamma. Under denna resa råkar hon ut för diverse komplikationer och äventyr…

 

Grahame-Smith, Seth (2009). Stolthet och fördom och zombier: den klassiska kärleksromanen nu med ultravåld och zombieförödelse. Medan zombie-smittan sprids bland befolkningen i Hertfordshire dricker systrarna Bennet te, tränar kampsport och går på visiter i sedvanlig Austen-anda. Mr Darcy är liksom Elizabeth tränad kampsportare (även om han har gått i den tjusiga Kyoto-skolan) och de båda hamnar ständigt i prekära zombiesituationer där samarbete blir ett måste för överlevnad. Dialogen har till stor del behållits som i Austens original och den som kan sin Stolthet och fördom kan roa sig med att jämföra med originaltexten. Som exempel kan ges den inledande meningen som, liksom i originalet, för läsaren in medias res: ”[i]t is a truth universally acknowledged that a zombie in possession of brains must be in want of more brains”. (Austen står tack vare dialogen som kvar som medförfattare till boken, även om jag inte vågar tänka på vad hon sagt om hon sett slutresultatet). Kanske är inte denna zombiejakt är något för alla Austen-älskare, men för den som kan tänka sig att vidga sina vyer är det något väldigt befriande med Elizabeth som vildsint krigare, gång efter annan räddande den nödställda mr Darcy. Och i denna anda kan jag inte låta bli att avsluta med ytterligare ett citat av Elizabeth: “I shall never relinquish my sword for a ring. The right man wouldn’t ask me to.”

 

James, P. D. (2012). När döden kom till Pemberley. Englands okrönta deckardrottning tar sig an Stolthet och fördom med en klassisk mordgåta. Darcy och Elizabeth har varit gifta i sex år, har två välskapta gossebarn och allt är frid och fröjd på herresätet Pemberley (även om, i sanningens namn, den första förälskelsen har försvunnit och Elizabeth börjar känna sig något uttråkad). På höstbalen dyker Lydia upp med buller och bång och det stilla livet ställs på ända. Ett mord har skett, Wickham är den huvudmisstäkte och nu är det upp till Elizabeth och mr Darcy med vänner att lösa fallet för att återupprätta familjens heder. Spännande så klart, men även med humoristiska vinkar till andra Austen-romaner.

/Judit, Stadsbiblioteket

Flickan från ingenstans

city of mirrorsDet sägs att den som väntar på någonting gott, väntar aldrig för länge. Hoppas detta stämmer eftersom, väntat, det har jag gjort. I nästan fyra år. Nu har den äntligen kommit, den tredje och sista delen av Justin Cronins dystopiska serie Passagen. Titeln har fått namnet The city of mirrors, och finns än så länge bara på engelska.

 Vad är Passagen för en bokserie?

Passagen är en komplex serie och jag vill nog påstå att det är omöjligt att skriva ihop en sammanfattning som gör den rättvisa. Den har så många delar och kronologin hoppar fram och tillbaka på så vis att det är svårt att sammanfatta den utan att komma med spoilers. Men idag känner jag mig våglig. Jag ska göra ett försök.

Alltså

flickan-från-ingenstansPassagen är en dystopisk trilogi som, i extremt stora drag, handlar om att den amerikanska staten genomför ett hemligt experiment som, helt otippat, går käpprätt åt pipsvängen. Tolv försökspersoner bryter sig ur forskarnas klor och börjar våldsamt rocka loss på jorden. Kommer man i vägen för dessa personer står man inför två alternativ: Bli dödad eller omvandlad. Pest eller kolera. Detta kanske inte låter speciellt originellt men allting är inte riktigt så linjärt som det verkar. I Cronins intrig finns en enkelhet men han har också ett alldeles speciellt sätt att berätta den på, med sidospår och karaktärer som gör att den blir allt annat än enkel och ordinär. Naturligt går mina tankar till flickan Amy, som Cronin refererar till som The Girl from Nowhere (Flickan från ingenstans) och den mystiska figuren Patient Zero. Två nästan mytiska väsen som står vid sidan av intrigen, samtidigt som de i allra högsta grad är i dess epicentrum.

Jag kan riktigt känna vad ni tänker. Ännu en dystopisk trilogi med zombietema. Vilken klyscha. Suck. Bibliotekets hyllor riktigt bågnar av trilogiernas tyngd. Men detta är inte en serie i mängden, utan Passagen är alldeles speciell. För det första är den otroligt välskriven. Det märks att författaren har tagit god tid på sig. Passagen är också komplex, jag liknar den vid en hermeneutisk cirkel, där många små delar blir en härligt vacker helhet. Den passar den som är lite småsugen på att läsa Science Fiction men som inte riktigt har vågat ta steget ut. Passagen är en alldeles utmärkt instegsport för nybörjaren i SciFi, eftersom den inte är så Hardcore i sin nördighet, utan lite mer en SciFi-light.

Som avslutning vill jag passa på att bjuda på bokens allra första meningar, vilka är fantasieggande och intresseväckande, och som hade mig fast från allra första start:

Before she became the girl from nowhere – the one who walked in, the first and last and only, who lived a thousand years – she was just a little girl in Iowa, named Amy. Amy Harper Bellafonte.

/ Frida – Stadsbiblioteket