Louise Glück är en poet som du skulle må bättre av att läsa

Nobelpriset i litteratur år 2020 tilldelas den amerikanska poeten Louise Glück ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

Det går alltid att ha invändningar mot Svenska Akademiens val av nobelpristagare. I ljuset av de senaste årens skandaler och åtgärdsmässiga tillkortakommanden är det givetvis inte heller speciellt svårt att argumentera för invändningar mot Akademien i sig eller mot själva prisets legitimitet.

I min bok går det dock att applicera ”verk och person”-diskussionen på frågan. Mitt förtroende för De Aderton är en sak, mitt förtroende för prisets rimlighet är en annan. Men vi ska inte förlora oss i det resonemanget nu. Den här texten handlar nämligen om 2020 års nobelpristagare i litteratur: Louise Glück (vars efternamn rimmar på klick, inte ryck) – och varför hennes verk borde vara obligatorisk läsning. Svenska Akademien får söka ytterligare uppmärksamhet på annat håll.

När Mats Malm i torsdags klev ut genom dörrarna och sa Louise Glück blev jag väldigt glad. Först och främst eftersom hon är en värdig pristagare, som mer än väl förtjänar den större läsarskara som generellt följer efter ett nobelpris. Allt som riktar fler intressen mot och sänker trösklarna in till poesin är av godo (nåja). Vi skulle alla (hursomhelst) må lite bättre om vi läste mer – samt förstå oss själva och andra lite bättre om vi läste mer poesi.

Dessutom är Louise Glücks Ararat (1990) en av de bästa samtida diktsamlingar som jag har läst. Men att hon skulle få litteraturpriset var det nog få som trodde. För det första är hon ju poet – och de är inte direkt överrepresenterade i pristagarlistan. Dessutom är hon kvinna. Men!

”[Glück] har ägnat en livstid åt att visa oss hur språket både kan ha betydelse och innehålla allt”, säger den amerikanska poeten Claudia Rankine till The Guardian. The New York Times hyllar också valet och skriver att Glück är ”en pristagare vars dikter är till brädden fyllda av intellekt och djupa känslor”. Lovorden är många, kanske till och med fler än de brukar vara – och jag kan inte annat än att hålla med.

”Med teman som misslyckade kärleksaffärer, trasiga familjeförhållanden och existentiell förtvivlan har årets nobelpristagare i litteratur utmärkt sig som en de mest tongivande amerikanska poeterna.” Så skriver SVT Kultur. Ja, Louise Glück är en förträfflig författare, poet och tänkare.

Till saken hör också att Louise Glück inte är speciellt svår, vilket poesin ofta avfärdas som. Tvärtom. Glücks poesi är enkel i sitt tilltal; bred och allmängiltig, men där finns en knivskarp blick för de hisnande tankarna i det var- och alldagliga. Hennes är rader och ord vars mening smyger sig på och in i det egna sinnet, som välbehövliga nyanser till de egna tillsynes färdiga resonemangen.

Om bara budbilen från Danmark, där jag har lyckats hitta en inbunden förstautgåva av samlingen ”Poems: 1962–2012”, kan se till att skynda sig hit. För en annan rolig aspekt av Louise Glücks nobelpris är att det finns ett helt gediget författarskap att utforska. Det är bara att välja en av alla öppna dörrar och känna sig fram. Tro mig, du kommer inte att ångra dig.

Om Louise Glück: Hon föddes 1943 i New York och har sedan debuten 1968 utkommit med tolv diktsam­lingar. Hon har belönats med såväl Pulitzerpriset och National Book Award som Tranströmerpriset och är en av den ame­rikanska lyrikens mest beundrade och inflytelserika poeter. Hon introducerades på svenska 2017 med Averno i översättning av Jonas Brun. 2019 fortsatte utgivningen med Ararat, i översättning av Stewe Claeson. Samt Vild iris 2020, även denna i översättning av Jonas Brun.
(Källa: Rámus, Louise Glücks svenska förlag)

/Joakim Andersson, bibliotekspedagog

Kulturtant goes bananas!

Kulturtant goes bananas!!
InventeringJag har läst romanen ”Inventering” av Erlend Loe som handlar om poeten Nina Faber som sedan 1970-talet i sitt författarskap ansetts mycket talangfull, men alltjämt i sitt skrivande varit före sin tid, blivit missförstådd och setts som en relativt smal författare. När Nina efter flera år utomlands skrivit en ny diktsamling kallad ”Bosporen”, så står hon spänd inför hur hennes återkomst i den litterära världen ska tas emot. När dagen D infinner sig så visar det sig att en stor bokhandel ställt in hennes författarbesök, pga en hastigt påkommen inventering, och att litteraturkritiker efter litteraturkritiker sågat hennes bok. Detta får Nina att vilja ställa saker till rätta!

När jag läser den här boken så går tankarna hela tiden till Lena Anderssons huvudperson i romanerna ”Egenmäktigt förfarande” och efterföljande ”Utan personligt ansvar”- poeten och essäisten Ester Nilsson. Både Nina och Ester är intelligenta, kreativa och bildade kvinnor, som båda till synes sobert, sansat och rationellt iakttar och analyserar det som sker runt omkring dem, men som samtidigt helt och hållet ger sig hän, bryter mot sociala normer, tabun och blottar sig själva till den milda grad att de stundtals helt tappar masken, förnedrar och nästintill förgör sig själva. Ester gör detta emotionellt, medan Nina gör detta fullt utåtagerande. Jag frågar mig härmed – är detta en ny trend? Kulturtanter som går bananas?

”Inventering” är en kort snabbläst och smårolig roman med ett lekfullt språk (tänker bland annat på alla sätt som medietypen fysisk bok kan användas, förutom att just läsas och att storleken har betydelse), men med en oroväckande Thelma och Louise-varning i slutet.

/ Anna R

Finns böckerna på ditt bibliotek?

Inventering

Egenmäktigt förfarande

Utan personligt ansvar