Lilla Stjärna – John Ajvide Lindqvist

En av mina största läsupplevelser har varit John Ajvide Lindqvists roman ”Lilla stjärna”. Det är många år sedan jag läste den för första gången och när jag tänkt på boken i efterhand har alltid samma scen dykt upp i huvudet och fått mig att rysa. En scen som involverar en grupp arga tonårsflickor, en äcklig manager, mattknivar, skruvmejslar och en borrmaskin. Nu när jag läst om boken kommer jag definitivt att fortsätta tänka på samma scen när ”Lilla stjärna” kommer på tal. Första gången jag läste boken minns jag också hur förvånad jag blev när berättelsen som gått i ett långsamt tempo plötsligt blev till ett blodbad, ändå hade man som läsare fått veta redan i prologen att romanen skulle sluta i en massaker på Allsång på Skansen.

Skrik av smärta och skräck är otänkbart och det får inte finnas blod över marken, över bänkarna när sändningen är slut. Det får inte ligga en död människa på scenen och många fler på marken nedanför. Kaos kan inte tillåtas här. Det är för mycket folk. Det måste vara lugnt och gemytligt.

Nu spelar orkestern upp, ”Stockholm i mitt hjärta” och alla sjunger med. Händer vajar i luften och mobilkameror höjs. En härlig känsla av gemenskap. Det ska dröja ännu femton minuter innan allt trasas sönder med planerad precision.

”Lilla stjärna” handlar om två tonårsflickor som båda lever i någon form av utanförskap. Dels är det Theres, som blev lämnad i skogen för att dö när hon var spädbarn, men som hittades av den avdankade dansbandsmusikern Lennart. Lennart upptäcker att det är något märkligt med flickan. Hon visar inga känslor och hennes skrik är inte som andra barnskrik, hon skriker i perfekta toner. Lennart ser barnet som sin chans till revansch i musikbranschen, men då Lennart och hans fru Laila tror att de är för gamla för att adoptera flickan låter de henne växa upp i källaren, utan någon annan mänsklig kontakt än med dem och deras vuxna son Jerry.

Den andra flickan romanen handlar om är Teresa som växer upp i en vanlig medelklassfamilj. Men hon känner sig annorlunda, hon är tystlåten, inte populär i skolan, är inte snygg och har inte direkt några vänner, men hon sticker inte heller ut. Sina dagar spenderar hon med att skriva poesi och trolla på internet.

Teresa knöt armarna över bröstet och såg ut genom fönstret. Hon kände sig fridfull och glad. Massor av tjejer hade läst vad hon skrivit och känt sig tvingade att ge synpunkter på det. För hon var ett troll.

Jag är ett troll.

Det passade henne fint. Hon levde i människornas värld trots att hon hade blivit bortbytt i vaggan och egentligen hörde till den mörka, vilda skogen. Ett troll.

När flickorna är fjorton korsas flickornas vägar och de utvecklar en djup vänskap. Tillsammans känner de sig starka och så småningom ansluter sig flera vilsna flickor tills de liknar en flock med hungriga vargar redo att slå tillbaka mot ett samhälle som de tycker har svikit dem.

Och ja, det blir ett blodbad… minst sagt…

Kanja

Getinge bibliotek och Bokbussen

Hemmet – Mats Strandberg

Tallskuggan är en plats där döden alltid är närvarande. Det här är den sista anhalten. Det alla vet, men ingen talar om, är att det sällan görs livsuppehållande åtgärder här.

En ny uppsättning möbler står och väntar i D6. En liten matgrupp. En byrå. En fåtölj. Fotografier på väggarna. Ett nytt hem i hemmet. Sängen är det enda i möblemanget som tillhör Tallskuggan. Den har desinficerats sedan Britt-Marie dog i den, och bäddats med rena lakan.

Mats Strandbergs verk talar jag gärna gott om. Så fort han släpper något nytt kastar jag mig över det och hans tidigare böcker läser jag gärna om flera gånger, även det han skriver för barn och ungdomar. Under påsken läste jag om en av mina absoluta favoriter bland skräckromaner – Hemmet.

I Hemmet möter vi Joel, som i sin ungdom lämnade småstaden han växt upp i med skivkontrakt och stora förhoppningar om en framgångsrik musikkarriär, men som nu återvänt som en före detta knarkare med krossade drömmar. Boken börjar med dagen då Joel ska hjälpa sin mor, Monika, att flytta från huset där Joel är uppväxt. Monika blev dement efter en hjärtinfarkt och ska nu flytta in på avdelning D på demensboendet Tallskuggan. Monika pratar ofta om att hon varit över på andra sidan i samband med hjärtinfarkten och att hon träffat Joels far där. Ibland vet hon inte om att hennes make är död, men ofta tror hon också att han följt med henne tillbaka till vår värld.

På Tallskuggan jobbar Nina, Joels bästa vän och bandkamrat från ungdomen som valde tryggheten framför musikkarriären och stannade i småstaden och bildade familj. När de skildes åt bröt de också kontakten och Nina känner att hon svikit både Joel, men även Monika som fungerat som en extramamma för henne när hennes egna, gravt alkoholiserade mor inte fanns där. Trots att Nina försöker undvika att springa på Joel är det såklart oundvikligt och båda tvingas konfrontera sitt förflutna.

Det brukar skämtas om Exorcisten-scener här i personalrummet när de fått se ovanligt tvära humörsvängningar och personlighetsförändringar, plötsligt uppdykande låtsaskompisar, kaskadspyor. Så hur ska hon veta vad som är demens och något annat?

Efter att Monika har flyttat in börjar det hända märkliga saker på Tallskuggan. Feta fläckar börjar dyka upp på väggar och de boende börjar prata om en man som flyttat in, men förutom Monika finns inga nykomlingar på hemmet. Däremot verkar Monika inte vara helt som vanligt, hon är ilsken, pratar om sig själv i tredje person, börjar få krampanfall och ibland är det som om hennes blick tillhör någon annan. Både Joel och Nina märker av det, men övrig personal menar att det beror på demensen, att närstående ofta ser skillnader i beteendet tydligare eftersom de känner personen sedan innan. Men Monika verkar också känna till saker som hon omöjligt kan veta något om – saker ur Joel och Ninas förflutna som de inte berättat om för någon och helst vill förtränga…

Nina blir stående. Monikas magra fingrar greppar om dörrposten. Bröstkorgen häver sig så att revbenen syns tydligt genom nattlinnet.

Och sedan faller Monika ihop. Knäna dunsar hårt mot golvet. En marionettdocka med avklippta trådar. Hela kroppen börjar skaka. Ryggen böjs bakåt. Det knakar om kotorna.

Det är tydligt att Exorcisten är en av Mats Strandbergs inspirationskällor till Hemmet och lika lite som vi vet varför flickan Regan blir besatt av demoner i Exorcisten, lika lite vet vi varför just Monika drabbas av ondskan som bebor henne. Och hur handfallen och maktlös måtte man inte känna sig som anhörig om någon nära angrips av något ont och främmande… eller av en obotlig sjukdom? Hur skulle man själv känna? För det övernaturliga tycker jag inte är det som skrämmer mest i Hemmet, även om det är väldigt otäckt när man som läsare inte kan avgöra om det som sker är övernaturligt eller en del av sjukdomen… Men tanken på att tappa kontrollen över sig själv, att förlora sitt minne och att inte bli tagen på allvar, den är skrämmande på riktigt.

Kanja

Getinge bibliotek och Bokbussen