Om Elisabeth

Bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad.

Mannen, myten, legenden.

Detta monster till bok består av 831 sidor dagbok, dikter och renodlat självbiografiska anteckningar.

Ulf Lundell har varit förbannad länge och är det än idag, men mest förbannad var han runt millennieskiftet. Det han gör för att hantera ilskan är att skriva så tangenterna yr på sin gamla skrivmaskin. Ulf Lundell har väl aldrig varit de små gesternas man, jag kan tycka att det ibland blir för mycket, för osorterat och alldeles för långt, men å andra sidan vad hade blivit kvar om någon redaktör försökt tämja den urkraft som finns i hans aldrig sinande flöde. Han är en av få som kan hålla liv i en sådan enorm textmassa.

Skulle, gud förbjude, min dagbok över vår samtid publiceras skulle den också bli lång och svavelosande. Jag skulle dock inte ägna mig åt alla personangrepp som bara känns unkna. Ulf Lundell skulle tjäna på att utesluta dessa och höja blicken.

Boken igenom strösslar han med sina musikreferenser, redan i första meningen nämns Bob Dylan (någon som blev förvånad). Detta sätter en viss ton i boken.

Ulf Lundell skriver som han tänker, högt och lågt. Han sitter på sin gård och slänger skit på det mesta i vårt lilla land. Han ondgör sig över ”Robert slänga-med-håret-oj-vad-det-rockar Wells”, Bingolotto, vänsterpartister, cyklister, Så mycket bättre, Lasse Berghagen, Robinson-Emma, feminister, ”Margareta Goebbels Winberg” och detta är bara en liten del av alla rallarsvingar.

Han är och förblir en betraktare som karvar ut små segment av samtiden. Man får inte del av några lösningar utan han lägger endast fram sin syn på sakernas tillstånd.

Ulf Lundell är en gnällspik av guds nåde (väldigt sällan i positiv bemärkelse), en folkhemsnostalgiker, en naturskildrare, en obotlig romantiker, allt sprunget ur ett arbetarklassperspektiv och det 60-tal som format honom. Han skriver också mycket om ”sitt” land, om allt som gått fel sedan vi lämnat folkhemmet, solidariteten och jämlikheten bakom oss. Ingen kan besjunga folkhemmet som Ulf Lundell.

Insprängt i flödet av rallarsvingar och tjuvnyp mot vår alltmer infantila samtid kursiverar han texten och berättar om Tom och Rikard (sin egen uppväxt). ”Vi hade skogarna. Vi hade bergen … Vi älskade den platsen. Den var helig för oss … Vi kände huggormarna, rävarna, grävlingarna, rådjuren och älgarna. Vi kände fåglarna, grottorna, vi kände till och med havet, fjärden.” Det blir vemodigt, vackert och nostalgiskt.

Ett annat viktigt inslag är de vackra naturskildringarna. ”Solen står högt, vinden svag…rådjuren går makligt över fälten, hararna jagar varann, och nere över skogen skriker vråken”.  Ulf Lundell är en nutida naturskildrare.

Frukost på en främmande planet är mycket Ulf Lundell, det är väldigt, väldigt mycket Ulf Lundell. Precis som vanligt.

När allt är över och röken lagt sig, står vi 831 sidor senare och undrar:

”Sextisju, sextisju vart har du tagit vägen nu”.

Lennart ”Vi är på fri fot
Vi är på rymmen
som förr” Svensson.

Här finns boken! Lundell Frukost på en främmande planet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Paul Auster Den röda anteckningsboken

 

Den här lilla tunna boken av Paul Auster, som nästan försvinner bland de andra böckerna i bokhyllan på biblioteket, är en liten pärla för den som ändå lyckas hitta den. Det är en väldigt kort och snabbläst bok bestående av 13 korta berättelser på temat osannolika slumpartade händelser. Sin litenhet till trots har den oväntat mycket innehåll och på kort tid får man med sig många tänkvärda och underfundiga betraktelser av betydelsen av de mest otroliga sammanträffanden och slumpartade skeenden i livet man kan tänka sig. Enligt författaren själv är alla helt sanna. Vissa är självupplevda och andra har han fått berättade för sig av vänner. Paul Auster sägs samla på märkliga slumpartade händelser, något man även kan känna igen i hans övriga böcker. Här delar han alltså med sig av en del från sin samling. Läs den om du har ont om tid, om du är nyfiken på Paul Auster, eller är ute efter något som väcker nya tankar kring livet.

Här finns boken!

Maria L

Vårmys med amerikansk gotik

Just nu är jag i en fas där jag provar på nya saker. Eller saker och saker. Jag provar på nya genrer att läsa. Så spännande var det. Eller jo, det är det faktiskt. Alltid kul att prova på någonting nytt. Kanske hittar jag någonting som jag gillar. Kanske inte.

Mitt senaste försöksområde var att läsa en bok från den gotiska litteraturen. Av en ren slump fick jag vantarna på en nyutgivning av Shirley Jacksons bok Vi har alltid bott på slottet, som råkar vara just en gotisk klassiker! What are the odds? Just precis en sådan som jag letade efter. Ibland har man helt enkelt tur.

Vi har alltid bott på slottet publicerades 1962 och den handlar om den rika familjen Blackwood. En familj som en gång i tiden hade varit sju medlemmar men som en kväll decimerades till tre, efter att en dos arsenik funnit vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret var äldsta dottern Constance, vilket gjorde att hon direkt blev huvudmisstänkt i fallet. Yngsta dottern Merricat överlevde också just för att hon hade varit olydig och som straff blivit skickad till sitt rum utan att få kvällsmat. Farbrodern Julian åt av sockret men överlevde, dock som rullstolsburen och med en släng av lite galenskap som följd. Resten av familjen gick en snabb död till mötes.

I boken är det lillasystern Merricat som berättar familjens historia, sex år efter morden. Hon berättar om livet de lever i sitt ödsliga hus. Vi läsare vävs snabbt in i Merricats lite underliga värld. Vi får följa hur hon, genom riter och övertygelser, gör allt för att skydda sin syster Constance från bybornas dömande blickar och kommentarer. Vi får vara med om hur livet rullar sin gilla gång, fram tills dagen då kusin Charles bestämmer sig för att komma på besök och familjens bräckliga illusion av vardag börjar krackelera.

Vad tyckte jag om boken?

Det märks att det är en gammal bok, på ett positivt sätt. Den andas 60-talsskräck och jag tycker det är förtjusande med den där Hitchcock-känslan, att saker och ting anas i ögonvrån men ofta förblir outtalat. Någonting mycket lockande med den typen av dramaturgi. Sedan föreställer jag mig också hela boken i svartvitt. Varför vet jag inte, men det passar på något vis.

Jag gillar verkligen intrigen i boken, speciellt hur författaren lägger upp fundamentet till intrigen med sockerskålen som ett nav i berättelsehjulet. Det är intresseväckande och man vill veta mer. Det som sedan fortlöper, om man ser till intrigen, är inte wow eller aha! Nej, det är inte bokens styrka, utan bokens styrka är snarare att den är karaktärsdriven och stämningsskapande. Ja, jag gillar boken och kommer läsa mer av Shirley Jackson.

Ps. Boken har filmatiserats och producerats av Michael Douglas, och enligt IMDB, kommer den att släppas under 2018.

 

/ Frida W – Stadsbiblioteket

 

”Det ska inte vara musik att njuta av. Det ska vara ljud att dö till.”

Dödsmetall lutar sig mot den mest ursprungliga formen av ”litteratur”. Där förmedlas känslor via brölande, det var så man från början kommunicerade. Ett språk bortom språket. Ett traderande med tyngd. Texter som inte gör sig beroende av orden utan når fram utan bokstävernas hämskor, slår sig fria från semantikens fängelse. (Om man inte fuskar och läser texterna.) De handlar ju också om det som varit ett av litteraturens största ämne genom alla tider, essensen av det att vara människa – döden. Och att inte tappa bort hågkomsten om att den är den oundvikliga och enda förutsägbara konsekvensen av att leva. ”Kom ihåg att du är dödlig” är ju ett klassiskt citat. Men det ger nog trots allt inte dödsmetall i första rummet litterära anspråk.

 

 

 

 

 

Att Clive W Pearce alter ego Lemmy Loot låter en karaktär säga: ”Bibliotek är jävligt metal, ska du ha klart för dej. The glorious tombs of ancient wisdom rest upon our sacred shelves” passar i hårdrocksthrillern “Heavy metal murder”. Musikstilen är satt i högsätet och romanens spelplats är Sweden rock festival i Noje Boke. Med på färden finns bland andra en bibliotekarie och en rockjournalist. Det som skulle bli ett reportage om hårdrockens själ blir något helt annat. Ett spektakulärt mord sker. Och jakten på gärningsmannen drar igång. Hårdrocksthriller är inte en genre jag tidigare stött på men hur smal den än må vara är det en trevlig upplevelse. Och liksom Ruth Rendell gör i ”Stenarna skola ropa”, så avslöjas mördaren tidigt i boken. Men det gör den inte mindre spännande.

Författarduon Erik Axl Sund låter också musikstilen spela en stor roll i ”Glaskroppar – svart melankoli”. Den mest centrala meningen anser jag vara (och därför citerar jag just den):

”Det ska inte vara musik att njuta av. Det ska vara ljud att dö till.”

Detta är lite av ett credo. Och inte helt oväntat får musiken stor plats. Allt från hur en låt skapas, byggs i studion, över image och musikindustrin till ytterst filosofiskt om vad musik kan betyda för människor. Och här väjer verkligen inte författarna för det mörka. Ibland är det nattsvart men samtidigt topp tre av de vackraste beskrivningar av depression och livsleda jag läst. Och i bokens själva grundidé finns en minst sagt livsviktig diskussion.

Står det svart melankoli på omslaget är väl kanske inte ordet roligt det första man tänker på. Men i denna bok refereras det till autentiska band. (I Lemmy Loots blandas fiktiva med faktiska.) Den som vill lära sig mer om musiklivet i Gävle på den tiden de som idag är lärare och journalister och förskolelärare och konstnärer (och de flesta dessutom föräldrar) röjde som värst har en fin chans här. Och det tycker jag är ett ”roligt” inslag.

Men där slutar möjligheterna att använda det ordet i samband med denna spänningsroman. Att den är bländande smart i sin uppbyggnad och skildrar det tyngsta med ett lätt och flytande språk som ibland gnistrar går dock att säga.

Erling Persson

 

Jakten på den nya läsupplevelsen

I jakten på min nya läsupplevelse hittade jag den lilla, men ytterst eminenta, boken Peking: den hopfällbara staden av Hao Jingfang. Läste någonstans att den här boken kategoriseras in i en, för mig, nytillkommen genre som man har valt att kalla för Chi Fi; som enkelt beskrivet är science fiction skrivna av kinesiska författare.

Man kan idag skönja en trend av framtidslitteratur från Kina. En trend som är så pass explosiv att det finns underlag till denna helt nya genre. Intresseväckande. Den här läsningen såg jag verkligen fram emot. Att boken också är på blott 78 blygsamma sidor är inte det heller fy skam. Ibland är det skönt att inte bara plöja tegelstenar. Det är inte helt fel att under en sittning kunna hinna läsa från pärm till pärm.

I Peking: den hopfällbara staden får vi lära känna personen Lao Dao som bor i ett framtida Peking, en stad som vid den här tiden har över 80 miljoner invånare. Platsbristen är ett faktum och för att få plats med alla människor har man arbetat fram ett system. Man har lyckats bygga om staden på så vis att vissa delar av den kan fällas ihop under vissa tidsintervaller. Detta resulterar i att man har fått dela upp invånarna i tre samhällsklasser, som får leva i separata dimensioner av staden.

Lao Dao som är vår protagonist bor i klass tre, där arbetar han som sopsorterare. Ekonomiskt har Lao Dao det inte gott ställt. I bokens början behöver han få in pengar snabbt så han kan betala förskola till sitt barn. Av en person får han ett, inte helt lagligt, uppdrag att lämna ett skriftligt meddelande till en kvinna som lever i högsta samhällsklassen. Den pengen han ska få för att ta sig till en annan samhällsklass löser problemet med förskolan. Lao Dao tar sig an det inte helt okomplicerade uppdraget.

Peking: den hopfällbara staden är ingen typisk spänningsroman fylld med action. Den är heller ingen hard core Science fiction-novell utan, mer än någonting annat, är den en enkel (ok, lite komplicerad ibland med en stad som kan vika ihop sig) historia om enkla människor med det aldrig urvattnade temat kärlek. Romantisk kärlek men också kärleken man kan ha till sin familj och vad man är beredd att göra för de människor som är de viktigaste personerna i ens liv. Karaktärernas kärlek till varandra är så fin i sin enkelhet och även om man inte förstår hur en stad kan vika ihop sig är ändå kärlekens universella språk någonting som vi alla kan relatera till.

Och ja tack, jag tar gärna en påtår Chi Fi till kaffet!

/ Frida – Stadsbiblioteket

Här finns boken:
Peking: den hopfällbara staden av Hao Jingfang

Lästips från min bokhylla


 

Vi ses i morgon” är en som en absurd komedi om misslyckad brottslighet och en skrämmande skildring av mänsklig misär. Anrättningen kryddas med en lagom dos sex och våld.

Oljestaden Stavanger ska vara världens rikaste stad, men personerna i boken känner sig långt ifrån rika. Det är den ensamstående pappan Pål som spelar bort massor av pengar på nätet, det är tonårsdöttrarna Malene och Tiril. Den ena målinriktad, den andre arg. Deras kristna och skötsamma skolkamrat Sandra blir förälskad i värstingen Daniel där tonårspassionen ställer moralen på ända.

När Pål inte längre kan hantera skulderna tar han kontakt med ett lokalt kriminellt gäng. Dessa kriminella individer, den överviktige ledaren Jan Inge, hans syster Cecilie med bakgrund som barnprostituerad samt hennes pojkvän Rudi lever i sin egna förvridna lilla familjelogik.

Det blir ett kaos på liv och död där tonåringar och vilsna vuxna springer om och på varandra i det lilla området som utgör Gosenskogen, skolområdet och villakvarteren där Pål med familj bor. Efter några hektiska dagar kommer ingen av dem att vara sig riktigt lik och minst en kommer inte att överleva.

Som om inte detta vore nog är detta bara första delen av en trilogi, vars andra del ”Attack från alla håll” också finns utgiven på svenska.

 

/Lennart

Stampa i takt med en dikt under promenaden

Plötsligt klev han in på ”poesiscenen”. Spränglärd. Lutade sig mot det klassiska men kändes så modern, en röst från det outforskade och lite farliga. En röst från förorten. Och jag fattade med tiden att poeter och poesi har hög status. I länder som har andra helgtraditioner än att äta Ikea-korv och bänka sig framför På spåret. Det började med ”Det är bara gudarna som är nya”.

När snön inte klär staden i vitt kanske det är dags att uppfinna nya sportiga aktiviteter till lovet.

Stampa i takt med en dikt under promenaden. Dansa jamber. Utöva stavelsejympa.

Och varför inte till någon av Johannes Anyurus övriga diktsamlingar. Jag har läst ”Omega” högt för att höra den, känna den. Grannen under hade meddelat via messenger att hon var i USA så jag passade på. För budbäraren talade högt förr i tiden och budbäraren bör tala högt i nutiden. Jag har också läst ”Städerna inuti Hall”. Som e-bok i mobilen när jag suttit på tåg mellan Helsingborg och Halmstad och där utanför rutan har havet varit närvarande så som det är i Anyurus lyrik. Det finns en rytm i resandet och därför passar en diktsamling särskilt bra i handen när man gör det.

Johannes Anyuru är en av de där författarna som känns så cool. Kanske för att han vågar blicka tillbaka. Till den tid då en av rapparna kallades Hermes.

En annan som håller den talade poesin högt är Olivia Bergdahl. Titeln ”Demo” är bara så rätt. Inom spoken word och slam-scenen är det lika mycket skivartist man vill bli som utgiven i bokform. Något som inte minst skivbolaget Verbal Alfa visar, som Oskar Hanska driver. När han inte spelar in skivor i eget namn.

Alla tre håller till i Göteborg. Att höra dem kan vara värt en resa dit. För det är ganska ofta åtminstone två av dem låter sin poesi svänga stämbanden på någon scen där eller på annan plats i landet.

Jag läser och lyssnar på poesi för att den inte är effektivt rationell och sällan tar kortaste vägen. För att den har en del av sin styrka i att inte vara nyttig. Grafiska och semantiska regler bryter den. System för syntaxen skapar den ibland egna. Och den struntar i att vara anpassad för effektiv marknadskommunikation. Bland annat.

Erling

Stadsbiblioteket

 

Böcker om kärlek

Våren är nog den årstid som främst, för mig i alla fall förknippas med romantik och kärlek. Körsbärsträden blommar och fåglar kvittar, då är tiden för romantiska böcker. Jag tänkte här tipsa om två böcker som handlar om kärlek på lite olika sätt.

 

Liten parlör för älskande – David Leviathan

En romantisk ordbok om olycklig kärlek. Man får små bitar av berättelsen genom att den namnlöse berättaren försöker definiera och förklara olika ord genom berättelsen om hans nyligen avslutade förhållande.

 

 

abstraction, n.     abstraktion, s.
Kärlek är en abstraktion på sitt sätt. Men sen har vi nätterna när jag är ensam i sängen, när jag kryper ihop intill en kudde som inte är din, när jag här tassande steg som inte är dina. Det är inte så att jag kan frambesvärja dig helt och hållet. Istället får jag klamra mig fast vid tanken på dig.”

Snabbläst men intressant bok. Man får bara en fragmenterad bild av berättelsen, men utformningen av boken tillsammans med sättet Leviathan skriver på lyckas förmedla en sorgsen men ändå hoppfull ton.

 

Begravd jätte – Kazuo Ishiguro
Även här en liten annorlunda berättad historia som utspelar sig i 500-talets England.  Axl och Beatrice är ett äldre par som bestämmer sig för att bege sig ut och leta efter sin son, som dom knappt längre kommer ihåg.

Landet är insvept i en tjock dimma som får alla att glömma det förflutna. Både Axl och Beatrice vet att dom har en son som någon gång i det förflutna reste till en grannby, men ingen av dom kan komma ihåg hur han ser ut, vad han heter eller när han gav sig av. Dom ger sig ut ändå, ut i dimman, det enda dom egentligen vet är att dom älskar varandra och  hör ihop. Även om berättelsen har många fantastiska element så är den först och främst en bok om kärleken mellan Axl och Beatrice och glömska, frivillig eller ofrivillig. Väldigt läsvärd!

Erika

Finns böckerna på ditt bibliotek?
Liten parlör för älskande David Leviathan
Begravd jätte Ishiguro

Öva svenska- läsecirkel på Spenshult

Idag hade vi den första träffen i vår läsecirkelgrupp på Spenshult. Tanken vara att de nio deltagarna skulle komma till biblioteket i Oskarström för att träffa oss här men det var problem med den inhyrda bussen och vi fick istället snabbt packa ihop en fikakorg och hasta iväg till Spenshult och det gick ju lika bra det.

På Spenshult träffade vi sju unga killar som ville diskutera cirkelns första bok ”Darias stigar” av Emma-Ida Johansson. Boken handlar om Daria som är ny i Sverige och har det ganska kämpigt med att lära sig svenska. Hon tycker om att gå till parken för att tänka och där träffar hon Marit och hennes hund Ronja. Daria och Marit blir sedan vänner och träffas mer och mer.

Till denna gång hade deltagarna inte haft så lång tid på sig att läsa boken, de flesta hade läst ut den men önskade att de skulle ha hunnit läsa boken flera gånger för att förstå den ordentligt, viljan att lära sig saknades verkligen inte. För att hålla samtalet igång utgick vi från några frågor och pratade bland annat om varför Daria gillade att gå i parken och vad hon funderade på när hon promenerade. Vi lyfte ut svåra ord och hjälptes åt att översätta, förklara dessa och sätta in dem i nya samanhang. Vi pratade om orden snurrar, varv efter varv, skördar och övertala och diskuterade vad en kolonilott var för något. I boken blir Daria vän med Marit, boken handlar mycket om vänskap och det pratade vi också om. Vi beskrev våra bästa vänner, hur vi lärt känna varandra och hur mycket vi träffades nu.

Detta blev en första cirkelträff med mycket skratt och skämt men också en träff där boken verkligen fick vara i fokus och där meningar och ord lyftes fram och diskuterades. Några av deltagarna känner varandra ganska bra och skojar om kompisarnas försök till att uttrycka sig på svenska. Behovet att fly från stressen att inte veta vad som händer framöver är stor och en bokcirkel kan hjälpa till om så bara för två timmar.

Gruppen kommer att träffas tre gånger för att prata om tre olika böcker med olika svårighetsgrad.   Fotbollsintresset är stort så minst en träff med tema fotboll ska vi också försöka ordna.

/Annika och Hanna, Oskarströms bibliotek

Humor och allvar med Inger Edelfeldt

 Vissa författare följer en genom åren och man vet att det oftast är värt besväret att läsa det de kommer ut med. Inger Edelfeldt är en sådan författare och det första som kom i min väg var serien ”Hondjuret” som jag läste och skrattade åt någon gång i början av 90-talet. Denna hejdlösa drift med allt vad kvinnoideal var och är träffade mitt i prick på den person som var jag för sisådär en trettio år sedan. Hondjuret var befriande långt ifrån söt, rar och lyckad där hon stod med håret på ända, cigg i mungipan och väste fram sin totalt desillusionerade livssyn.

 Lite senare läste jag ”Kamalas bok” som också handlar om att inte passa in i mallen och även om den är ganska otäck så är den också full av en sorts drastisk humor. Det handlar om en ung kvinna som till det yttre verkar passa in alldeles utmärkt. Hon har jobb och lägenhet och försöker vara söt och snäll och går och väntar på ”den rätte”. Bakom fasaden lurar dock en djup känsla av utanförskap och av att inte duga, att ständigt behöva låtsas och förställa sig. Ytan av välanpassning är tunn och under den hotar avgrunden…

Till en helt annan genre hör ”De ovanligaste barnen i världen” som är en väldigt rolig bilderbok och en, som jag uppfattar det, drift med nutidsmänniskans ibland krampaktiga strävan efter att vara originell och unik. Föräldrarna i boken är så måna om att vara annorlunda att de knappt kan namnge sina barn i rädsla att namnen kanske inte är tillräckligt unika och personliga. Det blir väldigt dråpligt hur de på alla sätt vill ge sina barn en riktigt ovanlig barndom när, tro det eller ej, det enda barnen vill är att vara som alla andra.

 En av Edelfeldts senare romaner är ”Konsten att dö”. Den handlar om en medelålders fotograf som har lyckats väldigt bra i sitt yrkesliv. Hon har också alltid varit extremt självständig och aldrig känt sig bunden till någon eller något. I boken befinner hon sig i en paus livet där hon blir tvungen att på olika sätt göra upp med sina livsval och se vart hennes självständighet har fört henne. Under en kamerafri dag funderar hon över hur hon ser allting liksom genom ett filter, som om det fanns en osynlig hinna mellan henne och verkligheten.

 I romanen ”Fader vår” är temat nyandlighet och healing. Ett hopplöst svårt ämne att bygga en roman kring kan man tycka och lite svårt att smälta healingseanserna i boken har man kanske som läsare. Samtidigt är detta ett intressant ämne. Huvudpersonen är normalt sett väldigt rationell och skeptisk till allt övernaturligt. Men när hon får veta att hennes egen far, som hon aldrig träffat förut, är helbrägdagörare kan hon inte hålla sin nyfikenhet tillbaka – hon måste dit och undersöka vad han egentligen gör. Många frågor om tro och tvivel ställs när man får följa huvudpersonens inre resa i denna lätt bisarra miljö.

Cecilia Kristiansson
Här hittar du böcker av Inger Edelfeldt!