Om Elisabeth

Bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad.

Tatueraren i Auschwitz av Heather Morris

”Jag tatuerade ett nummer på hennes arm. Hon tatuerade sitt namn i mitt hjärta” Lale Sokolov

 Detta är en roman som bygger på en sann historia. Författaren träffade Lale Sokolov 2003, han sade sig ha en historia som kanske var värd att berättas och det hade han. Från början var tanken att det skulle bli en film men manuset skrevs sedan om till att bli Heather Morris debutroman. Det är en berättelse om två vanliga människor i en fruktansvärd tid som berövade dem deras ungdom, värdighet och identitet och vad man ibland tvingas göra för att överleva.

 Lale kommer till Auschwitz 1942, han är då 24 år, deporterad från Slovakien. Han blir tidigt varse den brutalitet som råder i lägret och ger sig själv ett löfte:

 ”Jag ska överleva det här stället. Jag ska komma ut härifrån som en fri man. Om det nu finns ett helvete vill jag se de här mördarna brinna i det”.

 Han försöker vara positiv och använder sina språkkunskaper för att tolka och hjälpa till på alla de sätt han ser möjligt. En dag blir han vittne till en massavrättning med gas i en lastbil och hela hans värld rasar samman. Han förlorar medvetandet och det är bara tack vare sina nya vänner som han överlever. Han träffar lägrets tatuerare Tätowierer, han som tatuerar numret på alla nya fångar och blir hans medhjälpare. En dag ska de tatuera om numren på en grupp unga kvinnor som precis flyttats till lägret och det är då Lale möter Gita för första gången. Han hade fått rådet att aldrig ta ögonkontakt med någon, vän eller fiende men när Gita stod framför honom, såg han upp i hennes ögon och var förlorad för alltid. Lale blir tillslut lägrets Tätowierer och som sådan arbetar han för SS politiska ledning. Det ger honom visa fördelar, han flyttas till en annan barack och han har sin väska med utrustning, en väska han kan använda till mycket. Lale försöker trots all grymhet vara positiv och ingjuta mod i det människor han möter, han kom att använda sin position i lägret för att rädda liv. Han hade ju lovat sig själv att han skulle överleva och att han skulle överleva tillsammans med sin älskade Gita. Under åren i lägret gör han allt för henne och för deras överlevnad. Lale dog 2006, tre år efter sin fru och det var först under sina sista levnadsår som han tog mod till sig att berätta sin historia. Han brottades ständigt med skuldkänslor och en rädsla för att ses som en nazikollaboratör.

 Mötet mellan Lale och Gita i Auschwitz blev till en osannolik kärlekshistoria och för att inte glömmas bort och för att Lale ville berätta för världen om sin Gita, finns nu denna bok som trots den tid den beskriver med krigets alla fasor strålar av kärlek och värme och omtänksamhet.

Tatueraren i Auschwitz av Heather Morris

/Annika

Söndrums bibliotek

 

Två heta boktips!

Britannia Road av Amanda Hodgkinson

”Pojken var hennes allt. Han var liten till växten, bångstyrig och rörde sig ryckigt, som om var ett jagat, vilt djur utan möjlighet att gömma sig. I hans barnakropp och vakna blick levde alla de försvunnas, de återfunnas och de aldrig glömdas mörka hjärtan. Hon älskade honom med samma oförsonliga kraft som får skogens träd att skjuta upp ur jorden, men hon fruktade att det inte räckte för att hon skulle få behålla honom. Därför reste hon med honom till England, övertygad om att Janusz skulle älska honom och ta hand om honom. På skeppets passagerarlista stod hon under namnet Silvana Nowak. Tjugosju år. Gift. Mor till en son, Aurek Josef, sju år.”

Silvana och hennes son har överlevt andra världskriget. Året är 1946 och de är på väg till England till staden Ipswich där Janusz, hennes man, lovat att skapa ett nytt liv åt sin lilla familj. De har inte setts på sex år. Kriget har påverkat dem och förändrat dem. De bär på traumatiska minnen. Silvana och Aurek har överlevt gömda i skogen och Janusz har överlevt som soldat. När de nu möts igen är de inte samma personer som de var innan kriget bröt ut. De bär båda på mörka hemligheter. På Britannia Road 22 försöker de båda skapa sig ett nytt liv tillsammans. Silvana vill tro att ett normalt liv är möjligt och att hemligheten som hotar hennes son aldrig ska behöva komma fram.

Bokens kapitel växlar mellan Silvana och Janusz berättelse. Den växlar mellan Polen under kriget och England 1946. Det är en roman om bandet mellan mor och barn, om förtvivlan men också hoppets och förlåtandets styrka.

En mors bekännelse av Kelly Rimmer

En bok om två mammor, Olivia som försöker gå vidare efter att hennes man David tagit livet av sig och lämnat henne ensam med deras lilla dotter och Ivy, Davids mamma. De har helt olika uppfattningar av mannen i sina liv. Olivia som blivit misshandlad av sin man och Ivy som vägrat inse vad som händer och alltid satt sin son på piedestal. Det är en gripande, stark roman om misshandel och om att skydda någon som betyder allt för dig. Olivia kämpar med depression och förnekelse men har bestämt sig för att gå vidare. Hon ska gå tillbaka till sitt jobb och hennes dotter ska börja på dagis. Hon är redo, men varför tittar alla så konstigt på hennes dotter? Vi får följa henne i vartannat kapitel och en fruktansvärt hemsk historia om förtryck, svartsjuka och misshandel växer fram. När det blir Ivys tur berättar hon om sin sons uppväxt och för läsaren blir det tydligt att hon uppfostrat ett monster, vem bär egentligen skulden? Hur blir människan ond och vad ska man göra när tecknen blir uppenbara?

/Annika Söndrums bibliotek

 

 

I väntan på Skam!

Om du precis som jag saknar den norska TV-serien Skam i ditt liv då kan jag kanske minska din saknad lite.

För det första har det alldeles nyligen släppts böcker om Skam! Där det bland annat berättas om bortklippta scener och scener som inte ens gjordes till serien. Dessutom har skaparen av serien, Julie Andem, lagt in sina egna skisser och anteckningar, vilket gör att man får en ännu djupare förståelse för karaktärerna. Tyvärr så har böckerna bara släppts på norska än så länge… Men det är sagt att de ska översättas till svenska. För att minska abstinensen fram till dess vill jag tipsa om tre böcker som på ett eller annat sätt ger lite samma känsla som Skam.

Linas kvällsbok 1&2 kom ut 2003 och är baserad på författaren Emma Hambergs uppväxt. Det är en dagboksroman med hög igenkänningsfaktor. Om tonårstjejen Lina som bara vill passa in och därför ofta faller för grupptrycket. Under berättelsens gång får man följa hennes resa med alla typiska tonårsproblem. Första gången jag läste den var i samband med att den kom ut, men för några år sedan läste jag om den inför ett arbete jag hade i mina studier. Min inställning till boken innan jag läst den en andra gång var att jag inte skulle gilla den när jag nu var äldre och inte längre tillhörde målgruppen. Ack vad jag bedrog mig! Jag uppskattade den om möjligt ännu mer senare i livet, kanske till och med mer då. Emma använder ett lätt och trovärdigt språk som får en att både skratta och skämmas när man känner igen sig. Boken fungerar som en vän för de som är i samma fas i livet som karaktären Lina och för de äldre får den en att minnas tonårstiden, utan att romantisera den. Skulle jag dra några paralleller till en karaktär i Skam skulle det vara Vilde. Den något naiva och osäkra tjejen som bara vill passa in och göra ”rätt”.

Bok nummer två är Regn och åska av Håkan Lindquist. En underbar kärlekshistoria mellan två tonårskillar, Oscar och Rein. När jag läser boken får jag lite samma lyckokänsla som jag fick när man såg Noora och William ihop eller Isak och Even. Ni vet när dom mest bara ligger i en säng ihop och är så där löjligt lyckliga och nykära? Håkan har lyckats fånga den där rosenfärgade, glittriga regnbågekänslan på pricken. Allt är inte guld och gröna skogar hela tiden vilket ger berättelsen och karaktärerna mer djup. Håkan skriver vackert och ibland med lite för stora ord men i det stora hela fungerar det och man vill veta mer om Oscar och Rein. Något som jag anser vara en bonus är att det inte ligger så mycket fokus på att komma ut, utan fokus är just romansen, den första stora kärleken, ungefär som det var för Isak och Even.

Sista boken som ger mig den där Skam-känslan är Wallflower av Stephen Chbosky Mer känd som ”The Perks of Being a Wallflower” som var titeln när den filmatiserades med bland annat Emma Watson i en av huvudrollerna. Denna roman tar upp lite allvarligare ämnen så som psykisk ohälsa och ett mentalt uppvaknande om vem man är och varför man inte alltid mår så bra. Boken är skriven i brevform och det är huvudkaraktären Charlie som skriver breven. Vem mottagaren är får man aldrig riktigt veta, något som tillför viss spänning och även är en del av varför jag hela tiden vill läsa mer. Charlie är en tonåring vars bästa vän tagit livet av sig. I och med den och andra svåra förluster har Charlie svårt för att passa in i samhällets normer, han känner utanförskap och som läsare känner man verkligen för Charlie och hans situation. Även när han får nya vänner har han svårt för att veta hur han ska bete sig och gör ofta bara som han blir tillsagd, sällan gör han det han själv verkligen vill. Man får följa hans utveckling och uppvaknade och jag tror att många känner igen sig i Charlies känslor, tankar och handlingar. Att den är skriven i brevform utan att någon besvarar breven skulle kunna vara besvärligt men jag anser att det fungerar och författaren Stephen har ett underbart sätt att använda språket på som tilltalar alla åldrar. Skam karaktärer som passar in skulle i min mening vara främst Even men jag anser att man kan se många av karaktärerna bland Charlies nya vänner.

Emma P

 

 

Nybörjarens guide till danskan

Vi lever i en allt tätare samvaro med vårt broderfolk. Halmstad har länge uttryck en önskan om att vara en del av det som kallas Greater Copenhagen. Från den 1 januari nästa år blir staden en del av denna (påhittade) storstadsregion. Det är alltså dags att börja öva sin danska. Hur? Jag varför inte genom att starta från början. Med att läsa bilderböcker och med bilderna som stöd för både orden och berättelsen försöka få en känsla för den skrivna danskan. Den talade är en helt annan tvåkrona med hål i så det kräver andra angreppssätt.

Ett språk som egentligen är vår närmsta kusin kan just därför vara svårt och förvirrande. Så mycket är ju lika, så mycket är ju något vi tror oss förstå. Falska vänner. Det finns massor av sådana, i synnerhet i dessa två språk. Kom också ihåg att vi är i en del av Sverige som tidigare var dansk och skånskan borde räknas som östdanska. Förstår du skånska? Skånska är danskans finlandssvenska, skojas det om. Tydlig. Men då var vi där igen – i det talade. Det här handlar om det skrivna. Berättandet. Om orden hand i hand med bilderna i bilderböcker. Om fyra stycken sådana böcker.

Søren Jessen, ”Den store seng”.

En liten bok om sömnlöshet. Och om god natt-historier. Kun betyder bara. Pudde betyder kudde. Ked af betyder ledsen. Den kunskapen kan vara bra att ha med sig på sin väg genom boken.

Hanne Hastrup, ”Cirkeline bliver til”.

En liten bok om en figur som en tecknare råkar skapa. En språklig falsk vän kjole betyder inte kjol utan klänning. Skæg betyder skägg men också rolig. Rod betyder rot men även röra och oordning. Sjovt betyder lustigt, kul, roligt. Haven betyder trädgården. Gaber betyder gäspa men även gapa.

Lea Letén, ”Gaven till far”.

En stor bok om att köpa en födelsedagspresent och gå utanför normerna.

Af sted betyder iväg. Snedig betyder slug och smart. Hurtigt betyder snabbt. Pænt betyder vackert. Spise betyder äta. Skøre betyder löjliga och komiska och tokiga. Forkert betyder fel. Forpustet betyder andfådd. Lilla betyder lila.

Jakob Martin Strid, ”Da Lille Madsens hus blæste væk”.

En stor bok om vädrets makter och bygemenskap och hjälpsamhet.

Tagene betyder taken. Vinduerne betyder fönstren.

 

En snabbkurs. Hoppas du får nytta av den. Nu när Halmstad snart blir ”danskt” igen.

 

Erling Persson

 

Till minne av en villkorslös kärlek

Jag har lyssnat på Jonas Gardells nya roman, ”Till minne av en villkorslös kärlek”, inläst av författaren själv. Att höra honom själv läsa denna bok gav absolut ett mervärde till upplevelsen. Han inte bara rätt och slätt läser boken utan hans känslor kring berättelsen framgår också i röstläge och tonfall. Det är ju en berättelse som ligger nära hans eget liv. Den handlar om hans egen uppväxt och liv men är framförallt en skildring av hans mamma, Ingegärd Gardell. Boken skulle ha kunnat skrivas som en biografi men Jonas Gardell har valt att göra den till en autofiktiv berättelse. Därför låses inte läsaren till att uppfatta berättelsen som helt igenom sanning utan det finns öppningar för andra sanningar. Som flera gånger uttrycks i boken så är detta en verklighet såsom han uppfattat den. Eller egentligen den utomstående berättaren eftersom att det i berättelsen inte är Jonas Gardell själv som är berättaren. Men detta utesluter inte att exempelvis hans syskon har en annan uppfattning av verkligheten. Så är det ju ofta med syskon. Samma uppväxt med olika berättelser och uppfattningar kring hur det verkligen var.

Jonas Gardell har ju skrivit självbiografiska romaner förut. Det som är speciellt med den här boken är att han använder personernas riktiga namn, sitt eget, syskonens Mattias, Per och Stinas samt mammans och pappans, Ingegärd och Bertil Gardell. Det har tagit honom ca 6 år att skriva romanen och han har lagt ner mycket tid på efterforskning kring föräldrarnas och förfädernas bakgrunder, intervjuat föräldrarnas vänner och släktingar osv. Titeln, ”Till minne av en villkorslös kärlek”, kommer från den inskription syskon valde till mammans gravsten när hon gick bort 2010.

Jag tycker att boken var mycket klart läsvärd, eller lyssnings-värd. Den är ett mycket naket, och på sina håll kan tyckas, utlämnande porträtt av modern. Hon var en excentrisk, frikyrklig och karismatisk kvinna. Men något som tycks ha följt genom moderns hela liv och som präglat mycket av Jonas Gardells uppväxt är en slags paroll om att man aldrig skulle visa sina svagheter. Detta hennes sätt att hela tiden vilja upprätthålla en stark fasad utåt, genom alla möjliga slags svårigheter i livet, präglar såklart hela familjen. Det gör riktigt ont på sina ställen. Men som vanligt i Jonas Gardells berättelser så är det nära mellan förtvivlan och sorg och skratt. Romanen ger även en fantastisk skildring av Sverige som det var för sådär en 40-50 år sedan och fram till slutet av 90-talet…

/Maria L

Täcknamn…

Täcknamn : Hilde av Kjell Ola Dahl

När kvinnan vrider på huvudet ser Ester att det är kvinnan hon väntar på. Ester reser sig och vinkar. Kvinnan vänder hastigt bort blicken. I samma stund tilltar ljudet av komprimerad luft och skrikande bromsar, när tåget dundrar in på stationen och stannar framför Ester. Ett kort ögonblick blir det tyst, innan dörrarna glider upp. Ingen kommer ut. Något händer på plattformen mittemot. Genom tågrutorna ser hon en man som spejar mot henne samtidigt som han rör sig snabbt längs perrongen, mot trappan. Då förstår Ester vad som hänt. Nu tar de henne.

Boken kom ut i Norge 2015 med titeln Kureren. Det är Kjell Ola Dahls femtonde skönlitterära bok och boken har fått pris som bästa norska kriminalroman, Rivertonpriset.  Det är en psykologisk deckare där spänningen byggs upp sida för sida. En riktig bladvändare som jag tyckte extra bra om på grund av dess historiska aspekter.

I grunden finns en gammal mordgåta från 1942 som under 1967 tillslut får sin förklaring. Två kapitel utspelar sig också i nutid. Jag blev mest fascinerad av handlingen som utspelade sig 1942. Då får vi träffa Ester med täcknamn Hilde en ung judisk kvinna som är kurir i det tyskockuperade Norge. Hon levererar illegala tidningar med nyheter från regeringen i London. Att göra detta var lika med dödsstraff i Norge 1942. En dag ungår hon precis att åka fast men måste sedan fly landet. Vem var det som förråde henne?

1967 bor Ester i Oslo och Gerhard en en firad motståndsman som dock varit dödförklarad i över tjugo år dyker upp livs levande. Han vill återuppta kontakten med sin dotter. Varför har han valt att komma tillbaka nu och vad hände egentligen 1942 då alla trodde att han dog i en brand.

Annika

Här finns boken!

Odlandet i kulturen – odling av kultur

Kultur kommer av latinets cultura (att odla) och som en antologi från Carlssons heter så är kanske böcker ”Odling för tanken”.

Läsning påverkar, via fantasin, organismen rent fysiskt. Från denna bundna koldioxid i ett pappersblock som en gång varit träd i skogen sker en metamorfos av vidunderliga mått. Det skapas världar, det skapas möten, vänskap gror, kärlek blommar och kunskap slår rot. Och i hjärnan på den läsande – en färgexplosion av aktivitet om man ser på processen med en magnetkamera.

Kanske kan läsning och boken ses som en del av människans ”fotosyntes”. Inte bara koldioxid till syre och tvärt om utan också koldioxid (bundet i pappersblocket) till foton/bilder inne i huvudet. Foton framtagna i fantasins framkallningsbad.

Nobelpristagaren Mo Yans ”Vitlöksballaderna” handlar kort om vilka smärtor en monokultur kan ge upphov till och hur en sådan styrning och renodling kan bli en källa till obarmhärtigt våld. Om man stannar där behövs inte fler förklaringar till varför den är aktuell detta valår. Att den med en lätt underdrift inte hyllar kapitalistiska ekonomin blir ett sidospår i den tanken, men ett huvudspår i romanen.

Samlingen ”Ukrainska hästar över Paris” visar hur jordbrukslandet Ukraina, Sovjets forna kornbod, haft svårt att vattna de få frö som grott. Odlat upp ett språk på stark stam. För varje töperiod, då kulturen och språket fått uppmuntran, har bytts till hård ansning och nedklippning när det frusit till igen. Till och med dra upp med rötterna har man då sysslat med – de författarplantor som fått fäste i kulturen. Många fängslades och försvann. Ofta de som fängslade med sina ord. Det finns våld här. Från yttre makter som gång på gång klämt åt kulturen. Och så den våldsamma katastrof som ännu inte fullt ut visat sina verkningar – Tjernobyl. Och den händelsen sätter fokus på den ständiga kampen mellan natur och kultur.

Ivan Dratj, från ”Picassos tårar”:

Atomtårar droppar i dimman,/på den rena penseln en sanning av salt./Han är själv – en Jordens geniala tår/i byxor nedsmetade av regnbågen.

Och det är inte alls långsökt att tänka på Vladimir Majakovskijs ”Ett moln i byxor”. Stilen känns till viss del igen och Dratj uppger att han är inspirerad av denne futurist. Dratj har också skrivit ”Balladen om den gyllne löken”. Den börjar med ett citat från Pablo Neruda: ”En vanlig lök – de behövandes stjärna”. Lina Kostenko skriver i samma samling, i dikten ”Van Gogh”: ”Jag är herde. Jag vallar träden./I dagens ficka, lappad av plågan/skall jag bära mitt lidande till döden.”

Tänk er att språket danska skulle talas av en minoritet i Danmark. Att trots sin etniska tillhörighet så skulle de flesta se sig själva som svenskar och tala svenska. För att det gav större möjligheter. Så nära sägs ukrainskan och ryskan ligga varandra och så problematiskt har det varit att hävda ukrainskans status som språk. Men båda läses i skolan märkligt nog.

Brasilianske Raduan Nassar debutroman ”Arkaiskt jordbruk” sammanfattar ju redan med titeln hur odling och kultur är sammanflätat. Och spänningsfältet som ständigt är närvarande: Kultivera och kontrollera eller växa fritt och vilt. Här även på ett religiöst plan. ”Jag dämpade fötternas feber i den fuktiga jorden, täckte över kroppen med löv, och liggandes där i skuggan sov jag i samma orörliga ställning som en sjuk växt som böjs av tyngden av sin röda blomma; var inte alla trädstammar omkring mig egentligen jordandar som tyst och tålmodigt vakade över min tonårssömn?”

I hans andra roman ”Ett glas vrede”, finns redan i början en rå och drabbande skildring av åtrå. ”Jag satte mig på sängkanten och började lugnt ta av mig skorna och strumporna, höll de bara fötterna i händerna och kände hur inbjudande fuktiga de var, som om de just hade blivit uppdragna ur jorden”.

Det har inte blivit fler romaner. Raduan Nassar ägnar sig numera åt jordbruk. I det fallet vann att odla. Men han lämnade ju kvar romaner som vi kan odla tanken med.

Erling Persson

Ida Jessen : En ny tid

En bok som jag bland annat valde för omslagets skull. En bleknad tapet med blommor och blad som för tankarna till mina mor- och farföräldrar.

I januari 1904 är Lilly Höy på väg till Thyregod i Jylland för att påbörja sin första lärartjänst. Hon är på väg, skriver hon i sin dagbok. Hon kommer fram till ett litet samhälle, ett hedlandskap med en klunga hus, och ständig blåst. Men skolan är nybyggd, med lärarbostad på vinden och Lilly startar sin lärargärning med stor entusiasm.

Dagboken glöms dock bort, livet kommer emellan. Hon hittar den och börjar skriva igen när hennes man, doktor Bagge, ligger döende på sjukhuset. Deras äktenskap har varit tyst, baserat på rutiner, lite kallt, mycket korrekt. Mannen har inte berättat att han är sjuk, allvarligt sjuk, utan i tysthet medicinerat sig själv och till slut sett till att han kan dö på sjukhuset. Lilly, som nu blivit änka, vandrar frysande runt i det stora huset, packar ihop tillhörigheter, funderar och grubblar på maken som hon aldrig förstått. Med tiden hittar hon tillbaka till sig själv, lär åter känna den hon var för tjugo år sedan. Som att reda ut en härva trassligt garn, få tag på tråden och börja nysta. Och när hon nystar minns hon, åren som gått, känslor som har varit glömda, barnen som hon undervisade, människorna hon lärt känna. Doktor Bagge har sett till att hon klarar sig ekonomiskt och Lilly börjar långsamt leva igen, tar körkort, skaffar en ny bostad, tar hand om ortens nystartade bibliotek.

Det är en ny tid både för samhället och för Lilly. Det är en intressant, eftertänksam berättelse både på det personliga planet och historiskt. Berättad med stor respekt och ömhet. Det långsamma, arbetsamma livet; allt som förblir osagt. Människors vänlighet som tar sig uttryck, inte i ord, utan som gåvor. Det lilla samhällets utveckling; hedarna som försvinner, skog som planteras som lä för vinden, nya byggnader och nya vägar.

Jag ser fram emot den andra delen i serien, ”Doktor Bagges anagram”, som kommer i höst. Det är makens, Vigand Bagges historia. Och då måste jag nog läsa om ”En ny tid”, jag känner (som ett barn av min tid …) att jag borde läst långsammare,  i ett lugnare tempo!

Maria P. /Bokbussen

Här finns boken Jessen En ny tid

 

Mannen, myten, legenden.

Detta monster till bok består av 831 sidor dagbok, dikter och renodlat självbiografiska anteckningar.

Ulf Lundell har varit förbannad länge och är det än idag, men mest förbannad var han runt millennieskiftet. Det han gör för att hantera ilskan är att skriva så tangenterna yr på sin gamla skrivmaskin. Ulf Lundell har väl aldrig varit de små gesternas man, jag kan tycka att det ibland blir för mycket, för osorterat och alldeles för långt, men å andra sidan vad hade blivit kvar om någon redaktör försökt tämja den urkraft som finns i hans aldrig sinande flöde. Han är en av få som kan hålla liv i en sådan enorm textmassa.

Skulle, gud förbjude, min dagbok över vår samtid publiceras skulle den också bli lång och svavelosande. Jag skulle dock inte ägna mig åt alla personangrepp som bara känns unkna. Ulf Lundell skulle tjäna på att utesluta dessa och höja blicken.

Boken igenom strösslar han med sina musikreferenser, redan i första meningen nämns Bob Dylan (någon som blev förvånad). Detta sätter en viss ton i boken.

Ulf Lundell skriver som han tänker, högt och lågt. Han sitter på sin gård och slänger skit på det mesta i vårt lilla land. Han ondgör sig över ”Robert slänga-med-håret-oj-vad-det-rockar Wells”, Bingolotto, vänsterpartister, cyklister, Så mycket bättre, Lasse Berghagen, Robinson-Emma, feminister, ”Margareta Goebbels Winberg” och detta är bara en liten del av alla rallarsvingar.

Han är och förblir en betraktare som karvar ut små segment av samtiden. Man får inte del av några lösningar utan han lägger endast fram sin syn på sakernas tillstånd.

Ulf Lundell är en gnällspik av guds nåde (väldigt sällan i positiv bemärkelse), en folkhemsnostalgiker, en naturskildrare, en obotlig romantiker, allt sprunget ur ett arbetarklassperspektiv och det 60-tal som format honom. Han skriver också mycket om ”sitt” land, om allt som gått fel sedan vi lämnat folkhemmet, solidariteten och jämlikheten bakom oss. Ingen kan besjunga folkhemmet som Ulf Lundell.

Insprängt i flödet av rallarsvingar och tjuvnyp mot vår alltmer infantila samtid kursiverar han texten och berättar om Tom och Rikard (sin egen uppväxt). ”Vi hade skogarna. Vi hade bergen … Vi älskade den platsen. Den var helig för oss … Vi kände huggormarna, rävarna, grävlingarna, rådjuren och älgarna. Vi kände fåglarna, grottorna, vi kände till och med havet, fjärden.” Det blir vemodigt, vackert och nostalgiskt.

Ett annat viktigt inslag är de vackra naturskildringarna. ”Solen står högt, vinden svag…rådjuren går makligt över fälten, hararna jagar varann, och nere över skogen skriker vråken”.  Ulf Lundell är en nutida naturskildrare.

Frukost på en främmande planet är mycket Ulf Lundell, det är väldigt, väldigt mycket Ulf Lundell. Precis som vanligt.

När allt är över och röken lagt sig, står vi 831 sidor senare och undrar:

”Sextisju, sextisju vart har du tagit vägen nu”.

Lennart ”Vi är på fri fot
Vi är på rymmen
som förr” Svensson.

Här finns boken! Lundell Frukost på en främmande planet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Paul Auster Den röda anteckningsboken

 

Den här lilla tunna boken av Paul Auster, som nästan försvinner bland de andra böckerna i bokhyllan på biblioteket, är en liten pärla för den som ändå lyckas hitta den. Det är en väldigt kort och snabbläst bok bestående av 13 korta berättelser på temat osannolika slumpartade händelser. Sin litenhet till trots har den oväntat mycket innehåll och på kort tid får man med sig många tänkvärda och underfundiga betraktelser av betydelsen av de mest otroliga sammanträffanden och slumpartade skeenden i livet man kan tänka sig. Enligt författaren själv är alla helt sanna. Vissa är självupplevda och andra har han fått berättade för sig av vänner. Paul Auster sägs samla på märkliga slumpartade händelser, något man även kan känna igen i hans övriga böcker. Här delar han alltså med sig av en del från sin samling. Läs den om du har ont om tid, om du är nyfiken på Paul Auster, eller är ute efter något som väcker nya tankar kring livet.

Här finns boken!

Maria L