Om Elisabeth

Bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad.

Täcknamn…

Täcknamn : Hilde av Kjell Ola Dahl

När kvinnan vrider på huvudet ser Ester att det är kvinnan hon väntar på. Ester reser sig och vinkar. Kvinnan vänder hastigt bort blicken. I samma stund tilltar ljudet av komprimerad luft och skrikande bromsar, när tåget dundrar in på stationen och stannar framför Ester. Ett kort ögonblick blir det tyst, innan dörrarna glider upp. Ingen kommer ut. Något händer på plattformen mittemot. Genom tågrutorna ser hon en man som spejar mot henne samtidigt som han rör sig snabbt längs perrongen, mot trappan. Då förstår Ester vad som hänt. Nu tar de henne.

Boken kom ut i Norge 2015 med titeln Kureren. Det är Kjell Ola Dahls femtonde skönlitterära bok och boken har fått pris som bästa norska kriminalroman, Rivertonpriset.  Det är en psykologisk deckare där spänningen byggs upp sida för sida. En riktig bladvändare som jag tyckte extra bra om på grund av dess historiska aspekter.

I grunden finns en gammal mordgåta från 1942 som under 1967 tillslut får sin förklaring. Två kapitel utspelar sig också i nutid. Jag blev mest fascinerad av handlingen som utspelade sig 1942. Då får vi träffa Ester med täcknamn Hilde en ung judisk kvinna som är kurir i det tyskockuperade Norge. Hon levererar illegala tidningar med nyheter från regeringen i London. Att göra detta var lika med dödsstraff i Norge 1942. En dag ungår hon precis att åka fast men måste sedan fly landet. Vem var det som förråde henne?

1967 bor Ester i Oslo och Gerhard en en firad motståndsman som dock varit dödförklarad i över tjugo år dyker upp livs levande. Han vill återuppta kontakten med sin dotter. Varför har han valt att komma tillbaka nu och vad hände egentligen 1942 då alla trodde att han dog i en brand.

Annika

Här finns boken!

Odlandet i kulturen – odling av kultur

Kultur kommer av latinets cultura (att odla) och som en antologi från Carlssons heter så är kanske böcker ”Odling för tanken”.

Läsning påverkar, via fantasin, organismen rent fysiskt. Från denna bundna koldioxid i ett pappersblock som en gång varit träd i skogen sker en metamorfos av vidunderliga mått. Det skapas världar, det skapas möten, vänskap gror, kärlek blommar och kunskap slår rot. Och i hjärnan på den läsande – en färgexplosion av aktivitet om man ser på processen med en magnetkamera.

Kanske kan läsning och boken ses som en del av människans ”fotosyntes”. Inte bara koldioxid till syre och tvärt om utan också koldioxid (bundet i pappersblocket) till foton/bilder inne i huvudet. Foton framtagna i fantasins framkallningsbad.

Nobelpristagaren Mo Yans ”Vitlöksballaderna” handlar kort om vilka smärtor en monokultur kan ge upphov till och hur en sådan styrning och renodling kan bli en källa till obarmhärtigt våld. Om man stannar där behövs inte fler förklaringar till varför den är aktuell detta valår. Att den med en lätt underdrift inte hyllar kapitalistiska ekonomin blir ett sidospår i den tanken, men ett huvudspår i romanen.

Samlingen ”Ukrainska hästar över Paris” visar hur jordbrukslandet Ukraina, Sovjets forna kornbod, haft svårt att vattna de få frö som grott. Odlat upp ett språk på stark stam. För varje töperiod, då kulturen och språket fått uppmuntran, har bytts till hård ansning och nedklippning när det frusit till igen. Till och med dra upp med rötterna har man då sysslat med – de författarplantor som fått fäste i kulturen. Många fängslades och försvann. Ofta de som fängslade med sina ord. Det finns våld här. Från yttre makter som gång på gång klämt åt kulturen. Och så den våldsamma katastrof som ännu inte fullt ut visat sina verkningar – Tjernobyl. Och den händelsen sätter fokus på den ständiga kampen mellan natur och kultur.

Ivan Dratj, från ”Picassos tårar”:

Atomtårar droppar i dimman,/på den rena penseln en sanning av salt./Han är själv – en Jordens geniala tår/i byxor nedsmetade av regnbågen.

Och det är inte alls långsökt att tänka på Vladimir Majakovskijs ”Ett moln i byxor”. Stilen känns till viss del igen och Dratj uppger att han är inspirerad av denne futurist. Dratj har också skrivit ”Balladen om den gyllne löken”. Den börjar med ett citat från Pablo Neruda: ”En vanlig lök – de behövandes stjärna”. Lina Kostenko skriver i samma samling, i dikten ”Van Gogh”: ”Jag är herde. Jag vallar träden./I dagens ficka, lappad av plågan/skall jag bära mitt lidande till döden.”

Tänk er att språket danska skulle talas av en minoritet i Danmark. Att trots sin etniska tillhörighet så skulle de flesta se sig själva som svenskar och tala svenska. För att det gav större möjligheter. Så nära sägs ukrainskan och ryskan ligga varandra och så problematiskt har det varit att hävda ukrainskans status som språk. Men båda läses i skolan märkligt nog.

Brasilianske Raduan Nassar debutroman ”Arkaiskt jordbruk” sammanfattar ju redan med titeln hur odling och kultur är sammanflätat. Och spänningsfältet som ständigt är närvarande: Kultivera och kontrollera eller växa fritt och vilt. Här även på ett religiöst plan. ”Jag dämpade fötternas feber i den fuktiga jorden, täckte över kroppen med löv, och liggandes där i skuggan sov jag i samma orörliga ställning som en sjuk växt som böjs av tyngden av sin röda blomma; var inte alla trädstammar omkring mig egentligen jordandar som tyst och tålmodigt vakade över min tonårssömn?”

I hans andra roman ”Ett glas vrede”, finns redan i början en rå och drabbande skildring av åtrå. ”Jag satte mig på sängkanten och började lugnt ta av mig skorna och strumporna, höll de bara fötterna i händerna och kände hur inbjudande fuktiga de var, som om de just hade blivit uppdragna ur jorden”.

Det har inte blivit fler romaner. Raduan Nassar ägnar sig numera åt jordbruk. I det fallet vann att odla. Men han lämnade ju kvar romaner som vi kan odla tanken med.

Erling Persson

Ida Jessen : En ny tid

En bok som jag bland annat valde för omslagets skull. En bleknad tapet med blommor och blad som för tankarna till mina mor- och farföräldrar.

I januari 1904 är Lilly Höy på väg till Thyregod i Jylland för att påbörja sin första lärartjänst. Hon är på väg, skriver hon i sin dagbok. Hon kommer fram till ett litet samhälle, ett hedlandskap med en klunga hus, och ständig blåst. Men skolan är nybyggd, med lärarbostad på vinden och Lilly startar sin lärargärning med stor entusiasm.

Dagboken glöms dock bort, livet kommer emellan. Hon hittar den och börjar skriva igen när hennes man, doktor Bagge, ligger döende på sjukhuset. Deras äktenskap har varit tyst, baserat på rutiner, lite kallt, mycket korrekt. Mannen har inte berättat att han är sjuk, allvarligt sjuk, utan i tysthet medicinerat sig själv och till slut sett till att han kan dö på sjukhuset. Lilly, som nu blivit änka, vandrar frysande runt i det stora huset, packar ihop tillhörigheter, funderar och grubblar på maken som hon aldrig förstått. Med tiden hittar hon tillbaka till sig själv, lär åter känna den hon var för tjugo år sedan. Som att reda ut en härva trassligt garn, få tag på tråden och börja nysta. Och när hon nystar minns hon, åren som gått, känslor som har varit glömda, barnen som hon undervisade, människorna hon lärt känna. Doktor Bagge har sett till att hon klarar sig ekonomiskt och Lilly börjar långsamt leva igen, tar körkort, skaffar en ny bostad, tar hand om ortens nystartade bibliotek.

Det är en ny tid både för samhället och för Lilly. Det är en intressant, eftertänksam berättelse både på det personliga planet och historiskt. Berättad med stor respekt och ömhet. Det långsamma, arbetsamma livet; allt som förblir osagt. Människors vänlighet som tar sig uttryck, inte i ord, utan som gåvor. Det lilla samhällets utveckling; hedarna som försvinner, skog som planteras som lä för vinden, nya byggnader och nya vägar.

Jag ser fram emot den andra delen i serien, ”Doktor Bagges anagram”, som kommer i höst. Det är makens, Vigand Bagges historia. Och då måste jag nog läsa om ”En ny tid”, jag känner (som ett barn av min tid …) att jag borde läst långsammare,  i ett lugnare tempo!

Maria P. /Bokbussen

Här finns boken Jessen En ny tid

 

Mannen, myten, legenden.

Detta monster till bok består av 831 sidor dagbok, dikter och renodlat självbiografiska anteckningar.

Ulf Lundell har varit förbannad länge och är det än idag, men mest förbannad var han runt millennieskiftet. Det han gör för att hantera ilskan är att skriva så tangenterna yr på sin gamla skrivmaskin. Ulf Lundell har väl aldrig varit de små gesternas man, jag kan tycka att det ibland blir för mycket, för osorterat och alldeles för långt, men å andra sidan vad hade blivit kvar om någon redaktör försökt tämja den urkraft som finns i hans aldrig sinande flöde. Han är en av få som kan hålla liv i en sådan enorm textmassa.

Skulle, gud förbjude, min dagbok över vår samtid publiceras skulle den också bli lång och svavelosande. Jag skulle dock inte ägna mig åt alla personangrepp som bara känns unkna. Ulf Lundell skulle tjäna på att utesluta dessa och höja blicken.

Boken igenom strösslar han med sina musikreferenser, redan i första meningen nämns Bob Dylan (någon som blev förvånad). Detta sätter en viss ton i boken.

Ulf Lundell skriver som han tänker, högt och lågt. Han sitter på sin gård och slänger skit på det mesta i vårt lilla land. Han ondgör sig över ”Robert slänga-med-håret-oj-vad-det-rockar Wells”, Bingolotto, vänsterpartister, cyklister, Så mycket bättre, Lasse Berghagen, Robinson-Emma, feminister, ”Margareta Goebbels Winberg” och detta är bara en liten del av alla rallarsvingar.

Han är och förblir en betraktare som karvar ut små segment av samtiden. Man får inte del av några lösningar utan han lägger endast fram sin syn på sakernas tillstånd.

Ulf Lundell är en gnällspik av guds nåde (väldigt sällan i positiv bemärkelse), en folkhemsnostalgiker, en naturskildrare, en obotlig romantiker, allt sprunget ur ett arbetarklassperspektiv och det 60-tal som format honom. Han skriver också mycket om ”sitt” land, om allt som gått fel sedan vi lämnat folkhemmet, solidariteten och jämlikheten bakom oss. Ingen kan besjunga folkhemmet som Ulf Lundell.

Insprängt i flödet av rallarsvingar och tjuvnyp mot vår alltmer infantila samtid kursiverar han texten och berättar om Tom och Rikard (sin egen uppväxt). ”Vi hade skogarna. Vi hade bergen … Vi älskade den platsen. Den var helig för oss … Vi kände huggormarna, rävarna, grävlingarna, rådjuren och älgarna. Vi kände fåglarna, grottorna, vi kände till och med havet, fjärden.” Det blir vemodigt, vackert och nostalgiskt.

Ett annat viktigt inslag är de vackra naturskildringarna. ”Solen står högt, vinden svag…rådjuren går makligt över fälten, hararna jagar varann, och nere över skogen skriker vråken”.  Ulf Lundell är en nutida naturskildrare.

Frukost på en främmande planet är mycket Ulf Lundell, det är väldigt, väldigt mycket Ulf Lundell. Precis som vanligt.

När allt är över och röken lagt sig, står vi 831 sidor senare och undrar:

”Sextisju, sextisju vart har du tagit vägen nu”.

Lennart ”Vi är på fri fot
Vi är på rymmen
som förr” Svensson.

Här finns boken! Lundell Frukost på en främmande planet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Paul Auster Den röda anteckningsboken

 

Den här lilla tunna boken av Paul Auster, som nästan försvinner bland de andra böckerna i bokhyllan på biblioteket, är en liten pärla för den som ändå lyckas hitta den. Det är en väldigt kort och snabbläst bok bestående av 13 korta berättelser på temat osannolika slumpartade händelser. Sin litenhet till trots har den oväntat mycket innehåll och på kort tid får man med sig många tänkvärda och underfundiga betraktelser av betydelsen av de mest otroliga sammanträffanden och slumpartade skeenden i livet man kan tänka sig. Enligt författaren själv är alla helt sanna. Vissa är självupplevda och andra har han fått berättade för sig av vänner. Paul Auster sägs samla på märkliga slumpartade händelser, något man även kan känna igen i hans övriga böcker. Här delar han alltså med sig av en del från sin samling. Läs den om du har ont om tid, om du är nyfiken på Paul Auster, eller är ute efter något som väcker nya tankar kring livet.

Här finns boken!

Maria L

Vårmys med amerikansk gotik

Just nu är jag i en fas där jag provar på nya saker. Eller saker och saker. Jag provar på nya genrer att läsa. Så spännande var det. Eller jo, det är det faktiskt. Alltid kul att prova på någonting nytt. Kanske hittar jag någonting som jag gillar. Kanske inte.

Mitt senaste försöksområde var att läsa en bok från den gotiska litteraturen. Av en ren slump fick jag vantarna på en nyutgivning av Shirley Jacksons bok Vi har alltid bott på slottet, som råkar vara just en gotisk klassiker! What are the odds? Just precis en sådan som jag letade efter. Ibland har man helt enkelt tur.

Vi har alltid bott på slottet publicerades 1962 och den handlar om den rika familjen Blackwood. En familj som en gång i tiden hade varit sju medlemmar men som en kväll decimerades till tre, efter att en dos arsenik funnit vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret var äldsta dottern Constance, vilket gjorde att hon direkt blev huvudmisstänkt i fallet. Yngsta dottern Merricat överlevde också just för att hon hade varit olydig och som straff blivit skickad till sitt rum utan att få kvällsmat. Farbrodern Julian åt av sockret men överlevde, dock som rullstolsburen och med en släng av lite galenskap som följd. Resten av familjen gick en snabb död till mötes.

I boken är det lillasystern Merricat som berättar familjens historia, sex år efter morden. Hon berättar om livet de lever i sitt ödsliga hus. Vi läsare vävs snabbt in i Merricats lite underliga värld. Vi får följa hur hon, genom riter och övertygelser, gör allt för att skydda sin syster Constance från bybornas dömande blickar och kommentarer. Vi får vara med om hur livet rullar sin gilla gång, fram tills dagen då kusin Charles bestämmer sig för att komma på besök och familjens bräckliga illusion av vardag börjar krackelera.

Vad tyckte jag om boken?

Det märks att det är en gammal bok, på ett positivt sätt. Den andas 60-talsskräck och jag tycker det är förtjusande med den där Hitchcock-känslan, att saker och ting anas i ögonvrån men ofta förblir outtalat. Någonting mycket lockande med den typen av dramaturgi. Sedan föreställer jag mig också hela boken i svartvitt. Varför vet jag inte, men det passar på något vis.

Jag gillar verkligen intrigen i boken, speciellt hur författaren lägger upp fundamentet till intrigen med sockerskålen som ett nav i berättelsehjulet. Det är intresseväckande och man vill veta mer. Det som sedan fortlöper, om man ser till intrigen, är inte wow eller aha! Nej, det är inte bokens styrka, utan bokens styrka är snarare att den är karaktärsdriven och stämningsskapande. Ja, jag gillar boken och kommer läsa mer av Shirley Jackson.

Ps. Boken har filmatiserats och producerats av Michael Douglas, och enligt IMDB, kommer den att släppas under 2018.

 

/ Frida W – Stadsbiblioteket

 

”Det ska inte vara musik att njuta av. Det ska vara ljud att dö till.”

Dödsmetall lutar sig mot den mest ursprungliga formen av ”litteratur”. Där förmedlas känslor via brölande, det var så man från början kommunicerade. Ett språk bortom språket. Ett traderande med tyngd. Texter som inte gör sig beroende av orden utan når fram utan bokstävernas hämskor, slår sig fria från semantikens fängelse. (Om man inte fuskar och läser texterna.) De handlar ju också om det som varit ett av litteraturens största ämne genom alla tider, essensen av det att vara människa – döden. Och att inte tappa bort hågkomsten om att den är den oundvikliga och enda förutsägbara konsekvensen av att leva. ”Kom ihåg att du är dödlig” är ju ett klassiskt citat. Men det ger nog trots allt inte dödsmetall i första rummet litterära anspråk.

 

 

 

 

 

Att Clive W Pearce alter ego Lemmy Loot låter en karaktär säga: ”Bibliotek är jävligt metal, ska du ha klart för dej. The glorious tombs of ancient wisdom rest upon our sacred shelves” passar i hårdrocksthrillern “Heavy metal murder”. Musikstilen är satt i högsätet och romanens spelplats är Sweden rock festival i Noje Boke. Med på färden finns bland andra en bibliotekarie och en rockjournalist. Det som skulle bli ett reportage om hårdrockens själ blir något helt annat. Ett spektakulärt mord sker. Och jakten på gärningsmannen drar igång. Hårdrocksthriller är inte en genre jag tidigare stött på men hur smal den än må vara är det en trevlig upplevelse. Och liksom Ruth Rendell gör i ”Stenarna skola ropa”, så avslöjas mördaren tidigt i boken. Men det gör den inte mindre spännande.

Författarduon Erik Axl Sund låter också musikstilen spela en stor roll i ”Glaskroppar – svart melankoli”. Den mest centrala meningen anser jag vara (och därför citerar jag just den):

”Det ska inte vara musik att njuta av. Det ska vara ljud att dö till.”

Detta är lite av ett credo. Och inte helt oväntat får musiken stor plats. Allt från hur en låt skapas, byggs i studion, över image och musikindustrin till ytterst filosofiskt om vad musik kan betyda för människor. Och här väjer verkligen inte författarna för det mörka. Ibland är det nattsvart men samtidigt topp tre av de vackraste beskrivningar av depression och livsleda jag läst. Och i bokens själva grundidé finns en minst sagt livsviktig diskussion.

Står det svart melankoli på omslaget är väl kanske inte ordet roligt det första man tänker på. Men i denna bok refereras det till autentiska band. (I Lemmy Loots blandas fiktiva med faktiska.) Den som vill lära sig mer om musiklivet i Gävle på den tiden de som idag är lärare och journalister och förskolelärare och konstnärer (och de flesta dessutom föräldrar) röjde som värst har en fin chans här. Och det tycker jag är ett ”roligt” inslag.

Men där slutar möjligheterna att använda det ordet i samband med denna spänningsroman. Att den är bländande smart i sin uppbyggnad och skildrar det tyngsta med ett lätt och flytande språk som ibland gnistrar går dock att säga.

Erling Persson

 

Jakten på den nya läsupplevelsen

I jakten på min nya läsupplevelse hittade jag den lilla, men ytterst eminenta, boken Peking: den hopfällbara staden av Hao Jingfang. Läste någonstans att den här boken kategoriseras in i en, för mig, nytillkommen genre som man har valt att kalla för Chi Fi; som enkelt beskrivet är science fiction skrivna av kinesiska författare.

Man kan idag skönja en trend av framtidslitteratur från Kina. En trend som är så pass explosiv att det finns underlag till denna helt nya genre. Intresseväckande. Den här läsningen såg jag verkligen fram emot. Att boken också är på blott 78 blygsamma sidor är inte det heller fy skam. Ibland är det skönt att inte bara plöja tegelstenar. Det är inte helt fel att under en sittning kunna hinna läsa från pärm till pärm.

I Peking: den hopfällbara staden får vi lära känna personen Lao Dao som bor i ett framtida Peking, en stad som vid den här tiden har över 80 miljoner invånare. Platsbristen är ett faktum och för att få plats med alla människor har man arbetat fram ett system. Man har lyckats bygga om staden på så vis att vissa delar av den kan fällas ihop under vissa tidsintervaller. Detta resulterar i att man har fått dela upp invånarna i tre samhällsklasser, som får leva i separata dimensioner av staden.

Lao Dao som är vår protagonist bor i klass tre, där arbetar han som sopsorterare. Ekonomiskt har Lao Dao det inte gott ställt. I bokens början behöver han få in pengar snabbt så han kan betala förskola till sitt barn. Av en person får han ett, inte helt lagligt, uppdrag att lämna ett skriftligt meddelande till en kvinna som lever i högsta samhällsklassen. Den pengen han ska få för att ta sig till en annan samhällsklass löser problemet med förskolan. Lao Dao tar sig an det inte helt okomplicerade uppdraget.

Peking: den hopfällbara staden är ingen typisk spänningsroman fylld med action. Den är heller ingen hard core Science fiction-novell utan, mer än någonting annat, är den en enkel (ok, lite komplicerad ibland med en stad som kan vika ihop sig) historia om enkla människor med det aldrig urvattnade temat kärlek. Romantisk kärlek men också kärleken man kan ha till sin familj och vad man är beredd att göra för de människor som är de viktigaste personerna i ens liv. Karaktärernas kärlek till varandra är så fin i sin enkelhet och även om man inte förstår hur en stad kan vika ihop sig är ändå kärlekens universella språk någonting som vi alla kan relatera till.

Och ja tack, jag tar gärna en påtår Chi Fi till kaffet!

/ Frida – Stadsbiblioteket

Här finns boken:
Peking: den hopfällbara staden av Hao Jingfang

Lästips från min bokhylla


 

Vi ses i morgon” är en som en absurd komedi om misslyckad brottslighet och en skrämmande skildring av mänsklig misär. Anrättningen kryddas med en lagom dos sex och våld.

Oljestaden Stavanger ska vara världens rikaste stad, men personerna i boken känner sig långt ifrån rika. Det är den ensamstående pappan Pål som spelar bort massor av pengar på nätet, det är tonårsdöttrarna Malene och Tiril. Den ena målinriktad, den andre arg. Deras kristna och skötsamma skolkamrat Sandra blir förälskad i värstingen Daniel där tonårspassionen ställer moralen på ända.

När Pål inte längre kan hantera skulderna tar han kontakt med ett lokalt kriminellt gäng. Dessa kriminella individer, den överviktige ledaren Jan Inge, hans syster Cecilie med bakgrund som barnprostituerad samt hennes pojkvän Rudi lever i sin egna förvridna lilla familjelogik.

Det blir ett kaos på liv och död där tonåringar och vilsna vuxna springer om och på varandra i det lilla området som utgör Gosenskogen, skolområdet och villakvarteren där Pål med familj bor. Efter några hektiska dagar kommer ingen av dem att vara sig riktigt lik och minst en kommer inte att överleva.

Som om inte detta vore nog är detta bara första delen av en trilogi, vars andra del ”Attack från alla håll” också finns utgiven på svenska.

 

/Lennart

Stampa i takt med en dikt under promenaden

Plötsligt klev han in på ”poesiscenen”. Spränglärd. Lutade sig mot det klassiska men kändes så modern, en röst från det outforskade och lite farliga. En röst från förorten. Och jag fattade med tiden att poeter och poesi har hög status. I länder som har andra helgtraditioner än att äta Ikea-korv och bänka sig framför På spåret. Det började med ”Det är bara gudarna som är nya”.

När snön inte klär staden i vitt kanske det är dags att uppfinna nya sportiga aktiviteter till lovet.

Stampa i takt med en dikt under promenaden. Dansa jamber. Utöva stavelsejympa.

Och varför inte till någon av Johannes Anyurus övriga diktsamlingar. Jag har läst ”Omega” högt för att höra den, känna den. Grannen under hade meddelat via messenger att hon var i USA så jag passade på. För budbäraren talade högt förr i tiden och budbäraren bör tala högt i nutiden. Jag har också läst ”Städerna inuti Hall”. Som e-bok i mobilen när jag suttit på tåg mellan Helsingborg och Halmstad och där utanför rutan har havet varit närvarande så som det är i Anyurus lyrik. Det finns en rytm i resandet och därför passar en diktsamling särskilt bra i handen när man gör det.

Johannes Anyuru är en av de där författarna som känns så cool. Kanske för att han vågar blicka tillbaka. Till den tid då en av rapparna kallades Hermes.

En annan som håller den talade poesin högt är Olivia Bergdahl. Titeln ”Demo” är bara så rätt. Inom spoken word och slam-scenen är det lika mycket skivartist man vill bli som utgiven i bokform. Något som inte minst skivbolaget Verbal Alfa visar, som Oskar Hanska driver. När han inte spelar in skivor i eget namn.

Alla tre håller till i Göteborg. Att höra dem kan vara värt en resa dit. För det är ganska ofta åtminstone två av dem låter sin poesi svänga stämbanden på någon scen där eller på annan plats i landet.

Jag läser och lyssnar på poesi för att den inte är effektivt rationell och sällan tar kortaste vägen. För att den har en del av sin styrka i att inte vara nyttig. Grafiska och semantiska regler bryter den. System för syntaxen skapar den ibland egna. Och den struntar i att vara anpassad för effektiv marknadskommunikation. Bland annat.

Erling

Stadsbiblioteket