Om Elisabeth

Bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad.

Vårmys med amerikansk gotik

Just nu är jag i en fas där jag provar på nya saker. Eller saker och saker. Jag provar på nya genrer att läsa. Så spännande var det. Eller jo, det är det faktiskt. Alltid kul att prova på någonting nytt. Kanske hittar jag någonting som jag gillar. Kanske inte.

Mitt senaste försöksområde var att läsa en bok från den gotiska litteraturen. Av en ren slump fick jag vantarna på en nyutgivning av Shirley Jacksons bok Vi har alltid bott på slottet, som råkar vara just en gotisk klassiker! What are the odds? Just precis en sådan som jag letade efter. Ibland har man helt enkelt tur.

Vi har alltid bott på slottet publicerades 1962 och den handlar om den rika familjen Blackwood. En familj som en gång i tiden hade varit sju medlemmar men som en kväll decimerades till tre, efter att en dos arsenik funnit vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret var äldsta dottern Constance, vilket gjorde att hon direkt blev huvudmisstänkt i fallet. Yngsta dottern Merricat överlevde också just för att hon hade varit olydig och som straff blivit skickad till sitt rum utan att få kvällsmat. Farbrodern Julian åt av sockret men överlevde, dock som rullstolsburen och med en släng av lite galenskap som följd. Resten av familjen gick en snabb död till mötes.

I boken är det lillasystern Merricat som berättar familjens historia, sex år efter morden. Hon berättar om livet de lever i sitt ödsliga hus. Vi läsare vävs snabbt in i Merricats lite underliga värld. Vi får följa hur hon, genom riter och övertygelser, gör allt för att skydda sin syster Constance från bybornas dömande blickar och kommentarer. Vi får vara med om hur livet rullar sin gilla gång, fram tills dagen då kusin Charles bestämmer sig för att komma på besök och familjens bräckliga illusion av vardag börjar krackelera.

Vad tyckte jag om boken?

Det märks att det är en gammal bok, på ett positivt sätt. Den andas 60-talsskräck och jag tycker det är förtjusande med den där Hitchcock-känslan, att saker och ting anas i ögonvrån men ofta förblir outtalat. Någonting mycket lockande med den typen av dramaturgi. Sedan föreställer jag mig också hela boken i svartvitt. Varför vet jag inte, men det passar på något vis.

Jag gillar verkligen intrigen i boken, speciellt hur författaren lägger upp fundamentet till intrigen med sockerskålen som ett nav i berättelsehjulet. Det är intresseväckande och man vill veta mer. Det som sedan fortlöper, om man ser till intrigen, är inte wow eller aha! Nej, det är inte bokens styrka, utan bokens styrka är snarare att den är karaktärsdriven och stämningsskapande. Ja, jag gillar boken och kommer läsa mer av Shirley Jackson.

Ps. Boken har filmatiserats och producerats av Michael Douglas, och enligt IMDB, kommer den att släppas under 2018.

 

/ Frida W – Stadsbiblioteket

 

”Det ska inte vara musik att njuta av. Det ska vara ljud att dö till.”

Dödsmetall lutar sig mot den mest ursprungliga formen av ”litteratur”. Där förmedlas känslor via brölande, det var så man från början kommunicerade. Ett språk bortom språket. Ett traderande med tyngd. Texter som inte gör sig beroende av orden utan når fram utan bokstävernas hämskor, slår sig fria från semantikens fängelse. (Om man inte fuskar och läser texterna.) De handlar ju också om det som varit ett av litteraturens största ämne genom alla tider, essensen av det att vara människa – döden. Och att inte tappa bort hågkomsten om att den är den oundvikliga och enda förutsägbara konsekvensen av att leva. ”Kom ihåg att du är dödlig” är ju ett klassiskt citat. Men det ger nog trots allt inte dödsmetall i första rummet litterära anspråk.

 

 

 

 

 

Att Clive W Pearce alter ego Lemmy Loot låter en karaktär säga: ”Bibliotek är jävligt metal, ska du ha klart för dej. The glorious tombs of ancient wisdom rest upon our sacred shelves” passar i hårdrocksthrillern “Heavy metal murder”. Musikstilen är satt i högsätet och romanens spelplats är Sweden rock festival i Noje Boke. Med på färden finns bland andra en bibliotekarie och en rockjournalist. Det som skulle bli ett reportage om hårdrockens själ blir något helt annat. Ett spektakulärt mord sker. Och jakten på gärningsmannen drar igång. Hårdrocksthriller är inte en genre jag tidigare stött på men hur smal den än må vara är det en trevlig upplevelse. Och liksom Ruth Rendell gör i ”Stenarna skola ropa”, så avslöjas mördaren tidigt i boken. Men det gör den inte mindre spännande.

Författarduon Erik Axl Sund låter också musikstilen spela en stor roll i ”Glaskroppar – svart melankoli”. Den mest centrala meningen anser jag vara (och därför citerar jag just den):

”Det ska inte vara musik att njuta av. Det ska vara ljud att dö till.”

Detta är lite av ett credo. Och inte helt oväntat får musiken stor plats. Allt från hur en låt skapas, byggs i studion, över image och musikindustrin till ytterst filosofiskt om vad musik kan betyda för människor. Och här väjer verkligen inte författarna för det mörka. Ibland är det nattsvart men samtidigt topp tre av de vackraste beskrivningar av depression och livsleda jag läst. Och i bokens själva grundidé finns en minst sagt livsviktig diskussion.

Står det svart melankoli på omslaget är väl kanske inte ordet roligt det första man tänker på. Men i denna bok refereras det till autentiska band. (I Lemmy Loots blandas fiktiva med faktiska.) Den som vill lära sig mer om musiklivet i Gävle på den tiden de som idag är lärare och journalister och förskolelärare och konstnärer (och de flesta dessutom föräldrar) röjde som värst har en fin chans här. Och det tycker jag är ett ”roligt” inslag.

Men där slutar möjligheterna att använda det ordet i samband med denna spänningsroman. Att den är bländande smart i sin uppbyggnad och skildrar det tyngsta med ett lätt och flytande språk som ibland gnistrar går dock att säga.

Erling Persson

 

Jakten på den nya läsupplevelsen

I jakten på min nya läsupplevelse hittade jag den lilla, men ytterst eminenta, boken Peking: den hopfällbara staden av Hao Jingfang. Läste någonstans att den här boken kategoriseras in i en, för mig, nytillkommen genre som man har valt att kalla för Chi Fi; som enkelt beskrivet är science fiction skrivna av kinesiska författare.

Man kan idag skönja en trend av framtidslitteratur från Kina. En trend som är så pass explosiv att det finns underlag till denna helt nya genre. Intresseväckande. Den här läsningen såg jag verkligen fram emot. Att boken också är på blott 78 blygsamma sidor är inte det heller fy skam. Ibland är det skönt att inte bara plöja tegelstenar. Det är inte helt fel att under en sittning kunna hinna läsa från pärm till pärm.

I Peking: den hopfällbara staden får vi lära känna personen Lao Dao som bor i ett framtida Peking, en stad som vid den här tiden har över 80 miljoner invånare. Platsbristen är ett faktum och för att få plats med alla människor har man arbetat fram ett system. Man har lyckats bygga om staden på så vis att vissa delar av den kan fällas ihop under vissa tidsintervaller. Detta resulterar i att man har fått dela upp invånarna i tre samhällsklasser, som får leva i separata dimensioner av staden.

Lao Dao som är vår protagonist bor i klass tre, där arbetar han som sopsorterare. Ekonomiskt har Lao Dao det inte gott ställt. I bokens början behöver han få in pengar snabbt så han kan betala förskola till sitt barn. Av en person får han ett, inte helt lagligt, uppdrag att lämna ett skriftligt meddelande till en kvinna som lever i högsta samhällsklassen. Den pengen han ska få för att ta sig till en annan samhällsklass löser problemet med förskolan. Lao Dao tar sig an det inte helt okomplicerade uppdraget.

Peking: den hopfällbara staden är ingen typisk spänningsroman fylld med action. Den är heller ingen hard core Science fiction-novell utan, mer än någonting annat, är den en enkel (ok, lite komplicerad ibland med en stad som kan vika ihop sig) historia om enkla människor med det aldrig urvattnade temat kärlek. Romantisk kärlek men också kärleken man kan ha till sin familj och vad man är beredd att göra för de människor som är de viktigaste personerna i ens liv. Karaktärernas kärlek till varandra är så fin i sin enkelhet och även om man inte förstår hur en stad kan vika ihop sig är ändå kärlekens universella språk någonting som vi alla kan relatera till.

Och ja tack, jag tar gärna en påtår Chi Fi till kaffet!

/ Frida – Stadsbiblioteket

Här finns boken:
Peking: den hopfällbara staden av Hao Jingfang

Lästips från min bokhylla


 

Vi ses i morgon” är en som en absurd komedi om misslyckad brottslighet och en skrämmande skildring av mänsklig misär. Anrättningen kryddas med en lagom dos sex och våld.

Oljestaden Stavanger ska vara världens rikaste stad, men personerna i boken känner sig långt ifrån rika. Det är den ensamstående pappan Pål som spelar bort massor av pengar på nätet, det är tonårsdöttrarna Malene och Tiril. Den ena målinriktad, den andre arg. Deras kristna och skötsamma skolkamrat Sandra blir förälskad i värstingen Daniel där tonårspassionen ställer moralen på ända.

När Pål inte längre kan hantera skulderna tar han kontakt med ett lokalt kriminellt gäng. Dessa kriminella individer, den överviktige ledaren Jan Inge, hans syster Cecilie med bakgrund som barnprostituerad samt hennes pojkvän Rudi lever i sin egna förvridna lilla familjelogik.

Det blir ett kaos på liv och död där tonåringar och vilsna vuxna springer om och på varandra i det lilla området som utgör Gosenskogen, skolområdet och villakvarteren där Pål med familj bor. Efter några hektiska dagar kommer ingen av dem att vara sig riktigt lik och minst en kommer inte att överleva.

Som om inte detta vore nog är detta bara första delen av en trilogi, vars andra del ”Attack från alla håll” också finns utgiven på svenska.

 

/Lennart

Stampa i takt med en dikt under promenaden

Plötsligt klev han in på ”poesiscenen”. Spränglärd. Lutade sig mot det klassiska men kändes så modern, en röst från det outforskade och lite farliga. En röst från förorten. Och jag fattade med tiden att poeter och poesi har hög status. I länder som har andra helgtraditioner än att äta Ikea-korv och bänka sig framför På spåret. Det började med ”Det är bara gudarna som är nya”.

När snön inte klär staden i vitt kanske det är dags att uppfinna nya sportiga aktiviteter till lovet.

Stampa i takt med en dikt under promenaden. Dansa jamber. Utöva stavelsejympa.

Och varför inte till någon av Johannes Anyurus övriga diktsamlingar. Jag har läst ”Omega” högt för att höra den, känna den. Grannen under hade meddelat via messenger att hon var i USA så jag passade på. För budbäraren talade högt förr i tiden och budbäraren bör tala högt i nutiden. Jag har också läst ”Städerna inuti Hall”. Som e-bok i mobilen när jag suttit på tåg mellan Helsingborg och Halmstad och där utanför rutan har havet varit närvarande så som det är i Anyurus lyrik. Det finns en rytm i resandet och därför passar en diktsamling särskilt bra i handen när man gör det.

Johannes Anyuru är en av de där författarna som känns så cool. Kanske för att han vågar blicka tillbaka. Till den tid då en av rapparna kallades Hermes.

En annan som håller den talade poesin högt är Olivia Bergdahl. Titeln ”Demo” är bara så rätt. Inom spoken word och slam-scenen är det lika mycket skivartist man vill bli som utgiven i bokform. Något som inte minst skivbolaget Verbal Alfa visar, som Oskar Hanska driver. När han inte spelar in skivor i eget namn.

Alla tre håller till i Göteborg. Att höra dem kan vara värt en resa dit. För det är ganska ofta åtminstone två av dem låter sin poesi svänga stämbanden på någon scen där eller på annan plats i landet.

Jag läser och lyssnar på poesi för att den inte är effektivt rationell och sällan tar kortaste vägen. För att den har en del av sin styrka i att inte vara nyttig. Grafiska och semantiska regler bryter den. System för syntaxen skapar den ibland egna. Och den struntar i att vara anpassad för effektiv marknadskommunikation. Bland annat.

Erling

Stadsbiblioteket

 

Böcker om kärlek

Våren är nog den årstid som främst, för mig i alla fall förknippas med romantik och kärlek. Körsbärsträden blommar och fåglar kvittar, då är tiden för romantiska böcker. Jag tänkte här tipsa om två böcker som handlar om kärlek på lite olika sätt.

 

Liten parlör för älskande – David Leviathan

En romantisk ordbok om olycklig kärlek. Man får små bitar av berättelsen genom att den namnlöse berättaren försöker definiera och förklara olika ord genom berättelsen om hans nyligen avslutade förhållande.

 

 

abstraction, n.     abstraktion, s.
Kärlek är en abstraktion på sitt sätt. Men sen har vi nätterna när jag är ensam i sängen, när jag kryper ihop intill en kudde som inte är din, när jag här tassande steg som inte är dina. Det är inte så att jag kan frambesvärja dig helt och hållet. Istället får jag klamra mig fast vid tanken på dig.”

Snabbläst men intressant bok. Man får bara en fragmenterad bild av berättelsen, men utformningen av boken tillsammans med sättet Leviathan skriver på lyckas förmedla en sorgsen men ändå hoppfull ton.

 

Begravd jätte – Kazuo Ishiguro
Även här en liten annorlunda berättad historia som utspelar sig i 500-talets England.  Axl och Beatrice är ett äldre par som bestämmer sig för att bege sig ut och leta efter sin son, som dom knappt längre kommer ihåg.

Landet är insvept i en tjock dimma som får alla att glömma det förflutna. Både Axl och Beatrice vet att dom har en son som någon gång i det förflutna reste till en grannby, men ingen av dom kan komma ihåg hur han ser ut, vad han heter eller när han gav sig av. Dom ger sig ut ändå, ut i dimman, det enda dom egentligen vet är att dom älskar varandra och  hör ihop. Även om berättelsen har många fantastiska element så är den först och främst en bok om kärleken mellan Axl och Beatrice och glömska, frivillig eller ofrivillig. Väldigt läsvärd!

Erika

Finns böckerna på ditt bibliotek?
Liten parlör för älskande David Leviathan
Begravd jätte Ishiguro

Öva svenska- läsecirkel på Spenshult

Idag hade vi den första träffen i vår läsecirkelgrupp på Spenshult. Tanken vara att de nio deltagarna skulle komma till biblioteket i Oskarström för att träffa oss här men det var problem med den inhyrda bussen och vi fick istället snabbt packa ihop en fikakorg och hasta iväg till Spenshult och det gick ju lika bra det.

På Spenshult träffade vi sju unga killar som ville diskutera cirkelns första bok ”Darias stigar” av Emma-Ida Johansson. Boken handlar om Daria som är ny i Sverige och har det ganska kämpigt med att lära sig svenska. Hon tycker om att gå till parken för att tänka och där träffar hon Marit och hennes hund Ronja. Daria och Marit blir sedan vänner och träffas mer och mer.

Till denna gång hade deltagarna inte haft så lång tid på sig att läsa boken, de flesta hade läst ut den men önskade att de skulle ha hunnit läsa boken flera gånger för att förstå den ordentligt, viljan att lära sig saknades verkligen inte. För att hålla samtalet igång utgick vi från några frågor och pratade bland annat om varför Daria gillade att gå i parken och vad hon funderade på när hon promenerade. Vi lyfte ut svåra ord och hjälptes åt att översätta, förklara dessa och sätta in dem i nya samanhang. Vi pratade om orden snurrar, varv efter varv, skördar och övertala och diskuterade vad en kolonilott var för något. I boken blir Daria vän med Marit, boken handlar mycket om vänskap och det pratade vi också om. Vi beskrev våra bästa vänner, hur vi lärt känna varandra och hur mycket vi träffades nu.

Detta blev en första cirkelträff med mycket skratt och skämt men också en träff där boken verkligen fick vara i fokus och där meningar och ord lyftes fram och diskuterades. Några av deltagarna känner varandra ganska bra och skojar om kompisarnas försök till att uttrycka sig på svenska. Behovet att fly från stressen att inte veta vad som händer framöver är stor och en bokcirkel kan hjälpa till om så bara för två timmar.

Gruppen kommer att träffas tre gånger för att prata om tre olika böcker med olika svårighetsgrad.   Fotbollsintresset är stort så minst en träff med tema fotboll ska vi också försöka ordna.

/Annika och Hanna, Oskarströms bibliotek

Humor och allvar med Inger Edelfeldt

 Vissa författare följer en genom åren och man vet att det oftast är värt besväret att läsa det de kommer ut med. Inger Edelfeldt är en sådan författare och det första som kom i min väg var serien ”Hondjuret” som jag läste och skrattade åt någon gång i början av 90-talet. Denna hejdlösa drift med allt vad kvinnoideal var och är träffade mitt i prick på den person som var jag för sisådär en trettio år sedan. Hondjuret var befriande långt ifrån söt, rar och lyckad där hon stod med håret på ända, cigg i mungipan och väste fram sin totalt desillusionerade livssyn.

 Lite senare läste jag ”Kamalas bok” som också handlar om att inte passa in i mallen och även om den är ganska otäck så är den också full av en sorts drastisk humor. Det handlar om en ung kvinna som till det yttre verkar passa in alldeles utmärkt. Hon har jobb och lägenhet och försöker vara söt och snäll och går och väntar på ”den rätte”. Bakom fasaden lurar dock en djup känsla av utanförskap och av att inte duga, att ständigt behöva låtsas och förställa sig. Ytan av välanpassning är tunn och under den hotar avgrunden…

Till en helt annan genre hör ”De ovanligaste barnen i världen” som är en väldigt rolig bilderbok och en, som jag uppfattar det, drift med nutidsmänniskans ibland krampaktiga strävan efter att vara originell och unik. Föräldrarna i boken är så måna om att vara annorlunda att de knappt kan namnge sina barn i rädsla att namnen kanske inte är tillräckligt unika och personliga. Det blir väldigt dråpligt hur de på alla sätt vill ge sina barn en riktigt ovanlig barndom när, tro det eller ej, det enda barnen vill är att vara som alla andra.

 En av Edelfeldts senare romaner är ”Konsten att dö”. Den handlar om en medelålders fotograf som har lyckats väldigt bra i sitt yrkesliv. Hon har också alltid varit extremt självständig och aldrig känt sig bunden till någon eller något. I boken befinner hon sig i en paus livet där hon blir tvungen att på olika sätt göra upp med sina livsval och se vart hennes självständighet har fört henne. Under en kamerafri dag funderar hon över hur hon ser allting liksom genom ett filter, som om det fanns en osynlig hinna mellan henne och verkligheten.

 I romanen ”Fader vår” är temat nyandlighet och healing. Ett hopplöst svårt ämne att bygga en roman kring kan man tycka och lite svårt att smälta healingseanserna i boken har man kanske som läsare. Samtidigt är detta ett intressant ämne. Huvudpersonen är normalt sett väldigt rationell och skeptisk till allt övernaturligt. Men när hon får veta att hennes egen far, som hon aldrig träffat förut, är helbrägdagörare kan hon inte hålla sin nyfikenhet tillbaka – hon måste dit och undersöka vad han egentligen gör. Många frågor om tro och tvivel ställs när man får följa huvudpersonens inre resa i denna lätt bisarra miljö.

Cecilia Kristiansson
Här hittar du böcker av Inger Edelfeldt!

 

Julia av Otto de Kat

Jag fastnade för någon månad sedan för en liten ganska tunn bok, ”Julia” av författaren Otto de Kat, en synonym för den nederländska författaren Jan Geurt Gaarlandt (född 1946). Man ska ju inte välja en bok för dess omslag men i detta fall så gjorde jag det och det var ett bra val.

Det är en tunn bok men den tar ändå en stund att läsa. Jag gör ofta felet att läsa för snabbt, nästan skumma sidorna och det gör ju varken textens innehåll eller känsla rättvisa. Denna gång tog jag mig tid och det var det värt.

Boken börjar 1981 fabriksägaren Chriatian Dudok hittas död i sitt hem. Det är tydligt att han tagit sitt liv men bredvid honom finns inget avskedsbrev endast en gammal tidning från 1942. Genom ledtråden i den gamla tidningen kastas vi bakåt i tiden till 1938. Christian Dudok bor och arbetar i Lübeck. Nazismen har slagit sina klor i samhället och påverkar allt och alla. Christian möter Julia som tar aktivt motstånd mot nazistregimen, de båda tvingas till val som kommer att påverka dem resten av livet. En kärlekshistoria som styrs av de beslut vi tar, en spännande intrig man vet från början hur historien slutar men det gör bara vägen dit ännu mer spännande.

/Annika Söndrums bibliotek

Finns boken på ditt bibliotek?

Otto de Kat Julia

Bokcirklar.se+Halmstad stadsbibliotek=sant

Sedan den 1 mars drivs Bokcirklar.se av Kultur i Väst tillsammans med Göteborgs stadsbibliotek, Litteraturbanken, Region Halland och Halmstads stadsbibliotek.

Bokcirklar.se är en digital mötesplats för läsare, där ordnas läsecirklar och knyts kontakter. Man kan välja att träffas i verkligheten via sidan; eller läsecirkla i chatt- eller mejlform. Poängen är att läsare med gemensamma intressen ska få kontakt med varandra och diskutera sina läsupplevelser.

Inför min medverkan i redaktionen till Bokcirklar.se tvingades jag tänka efter:

Varför läsecirkla? Vad är meningen med det egentligen?

Ibland kan det vara så att det som är mest självklart för en själv samtidigt kan vara det som är svårast att motivera för någon annan, därför har jag den senaste tiden funderat på detta.

Som vanligt när det kniper tog jag mina kära kollegor till hjälp (vad gjorde jag utan dem?) och här kommer några inpass:

”Läsupplevelsen blir större när den delas, andra ser saker i berättelsen som jag missat eller tolkat annorlunda. ”

 ”Att vidga sina estetiska och kunskapsmässiga vyer.”

”Grejen med att läsecirkla är att vidga perspektiven efter läsning och få ta del av andras tolkning för en bredare förståelse. Det finns alltid flera sidor av en berättelse och risken är att man missar mycket på att inte diskutera det man läst. ”

Mina egna svar tangerar så klart deras: för att det alltid (alltid) tillför något att diskutera en bok med någon annan som läst den. Inte minst gäller det något som en själv varit tveksam till. En bok som jag avfärdat med några alltför snabba slutsatser kan plötsligt växa till sig framför mina ögon i samtal med andra. Kommer till exempel ihåg att jag uttryckte mig negativt om Rosa Liksoms roman Kupe nr 6. Jag hade fastnat i en trist åsikt om att den var alltför tryfferad med adjektiv, var och varannan rad. Men tillsammans med mina cirkelvänner kunde jag plötsligt se bokens fördelar; humorn och svärtan och när kvällen var slut var jag romanens främste tillskyndare!

Vilka böcker lämpar sig för cirklande då då? Det beror väl på cirkeln tänker jag och aktar mig för generaliseringar. Två erfarenheter här från biblioteket har präglat mig mycket den senaste tiden och är sådant som skulle vara roligt att utveckla närmare.

Lyrik! Jag säger bara lyrik! Hur roligt och intressant är det inte att välja en (1) dikt att samtala om. Det är något väldigt sympatiskt ja rentav demokratiskt att läsecirkla om en dikt. Ingen behöver känna eller tänka ” Äsch jag har inte hunnit läsa hela boken”. Dikten är överblickbar. Man kan läsa den högt för sig själv eller för någon. Lyssna på en inläsning, i skrivande stund har jag precis lyssnat på Horace Engdahs fina inläsning av Karin Boye-dikten Jag känner dina steg. Den finns på Litteraturbanken.se Bara några klick bort!

Ljudböcker eller talböcker är också spännande att använda i en läsecirkel. Vad gör det för skillnad för läsupplevelsen att ta in boken genom öronen istället för ögonen? Inläsarens betydelse? Kan hen tillföra boken andra dimensioner? Kan rätt inläsare bidra till att jag får en ännu starkare läsupplevelse än om jag läst boken med ögonen? Kan fel person a andra sidan stjälpa hela lasset?

Frågor, frågor. Några svar kanske kan infinna sig bland läsvänner på bokcirklar.se, i din läsecirkel eller på biblioteket.

Elisabeth Skog