Dagar utan slut

Av: Tony, Oskarströms bibliotek

Dagar utan slut av Sebastian Barry

Jag har lite fastnat för historiska romaner. Efter att varit skeptisk till dessa, då jag föredrog vetenskapliga texter och facklitteratur, gav jag genren en chans och blev på kort tid övertygad om att även de har sin plats och sina förtjänster. Så plötsligt en dag stod jag med Sebastian Barrys Dagar utan slut i handen. En cowboy- och indianbok, nja inget som jag är så förtjust i. Men jag gillar dock det spännande 1800-talet så varför inte chansa lite. Och nej det är ingen klassisk cowboy- och indianbok. Det är en roman med krigets vidrighet, med fattigdomens tunga ok, de vitas svek mot indianstammarna men även om det ljus huvudpersonerna, Thomas och John, utklädda till kvinnliga revyartister sprider till männen i gruvsamhällena, kärleken mellan de två och sedan även till familjen som växer och hur de kämpar för att skapa ett lyckligt och kärleksfullt liv i en värld av kaos. Något som inte är så enkelt när livet kastas än hit och än dit och man lever på samhällets botten. Där det då bara gäller att acceptera och uthärda de förutsättningar man får och försöka göra rätt val när möjligheterna dyker upp.

Romanens huvudperson, Thomas McNulty, som berättar allt är en irländare som emigrerat från svälten under 1800-talets mitt för att bygga upp ett nytt liv i Amerika. På den gröna ön har alla nära och kära strukit med och förutsättningarna i det nya möjligheternas landet med tomma fickor är dåliga. Men som tiggare träffar han John Cole och dessa blir sedan oskiljaktiga både som tiggare, saloonsarbetare, revyartister och som soldater i den Nordamerikanskaarmén. En vänskap som växer till kärlek och gör så båda orkar uthärda allt de går igenom och är romanens huvudtema.

Som historisk roman så fungerar såväl Indiankrigen som det amerikanska inbördeskriget som både drivkraft och bakgrund till stora delar av berättelsen händelseförlopp. Barry lyckas väl med att beskriva kaoset, vidrigheten, skräcken på slagfältet och hur krigandet suddar ut individen. Soldaterna har ingen större insikt i vad som händer och varför, de bara följer order och uthärdar. För dem är kamratskapet med de närmsta det som håller dem samman. Något som märks i och med att berättaren Thomas fäster stor vikt vid personerna. Vilka är nog utmejslade med såväl djup och detaljrikedom både kring utseende som personlighet och karaktär.

Men även utanför slagfältet briljerar Barry och beskriver en ruffig 1800-tals miljö där det mer fria livet även bestod av slit och innehöll många risker. Men ändå att man i bedrövelsen även kan hitta gott om kärlek, kamratskap och lycka. Det som Dagar utan slut lyckas med och som mycket av facklitteraturen inte gör är att skapa känslan av hur det var att leva under den aktuella tidsperioden. Sen om det stämmer kan man ju aldrig veta men för mig som historieintresserade är den ett bra komplement till facklitteraturen samtidigt som romanen är en fantastisk kärleksfull och spännande läsupplevelse.