Av Håkan, Stadsbiblioteket
Tidigare i höstas gick Kjell Espmark ur tiden, efter ett långt och verksamt liv. I eftervärldens ljus tror jag att hans poesi, jämte hans litteraturvetenskapliga gärning, kommer att lysa klarast. Men hans romansvit Glömskans tid, utgiven 1987-1997, är också uppmärksammad och debatterad, liksom givetvis hans långa tid i Svenska akademien, där han invaldes 1981.
Hans poesi har ibland kallats ”den kanske minst subjektiva poesin i svensk efterkrigslitteratur”. Med utgångspunkt i bland annat TS Eliots poetik framstår Espmark som en utpräglad rolldiktare, där ett tillfälligt jag, ibland känt, ibland okänt, träder fram ur historiens mörker. I sviten Sent i Sverige (1970-talet) blir perspektivet mer politiskt och i senare diktning har rolldiktningen slipats till mästerskap. Espmark tyckte själv att hans senare samlingar var de mest konstnärligt gestaltade, och det är lätt att hålla med.
I Kvällens frihet (2019) skriver Espmark i ett förord om den sena stilen som en utrensning av allt oväsentligt bagage men också ett förkastande av tidigare positioner. Han exemplifierar med Beethovens sena tonspråk i de avslutande stråkkvartetterna.
Men nu låter jag Espmark tala, ur Kvällens frihet. I stället för korta citat följer en hel dikt, Himlen pressar mot Övralid
Vad är det man kräver av honom?
Han sitter för Hanna Paulis porträtt,
klamrande vid karolinens värja,
och försöker se ut som Heidenstam.
Ett försök att tillhöra eftervärlden.
Men jag kan inte raka mig själv!
Folk förväntar sig en seren dialekt,
ord från den aftonsvala höjd
där världen kan överblickas
och själva rymden andas försoning.
I helvete heller!
Vad han äger är ett skymningsspråk
där orden har svårt att hitta
och det är dags för syntaxen att byta blöja.
Vem var jag?
Vem skrev med min hand?
Vem mumlade genom min mun
att jag älskade vem det nu var?
Dimman som tycktes dra över Vättern
drar genom huvudet på mig
Att dagarna blivit fragment-
det kan man stå ut med.
Det plågsamma är den låga himlen
som trycker mot taket.
Tillvaron krymper ju kring mig!
Har ändå ett minne, sen tusen år.
Gårdarna sov. Inga fåglar ännu.
Men det var hemma igen
och hela världen var med i bagaget.
Vem är det som minns i mig?
Tycks också varit med om ett under.
Det måste ha varit en sensommarkväll,
för sent för fågelsång.
Ändå en fågel, namnet är borta,
sjöng så vackert att man hejdade sig på stigen
Hela Halmstad läser 