Jag ler och orosklumpen växer

Av: Maria, Bokbussen

Cyklar hem och i mitt huvud flimrar stort och smått: Var igelkotten i min rabatt skadad? Varför regnar det så lite? Hur har en vitval hamnat i Seine, googlade i morse: ”Vitval eller Beluga är en tre till sex meter lång tandval som lever i arktiska och subarktiska havsområden”. Seine? Beluga betyder vit på ryska, Ukraina…Och alla små saker jag glömt göra, och sommaren är snart slut. Barndomens somrar i Tangenkilen i Norge, ljudet av havet en sen kväll, de norska rösterna. Världens isar fortsätter att smälta…etc etc

Och så läser jag Väder av Jenny Offill, småler och känner igen. Lizzie bor i New York, arbetar som bibliotekarie, har man och en liten son. På biblioteket vandrar särlingarna och universitetslärarna in och behöver hjälp. All sorts hjälp. Lizzie oroar sig för sin man och son. Skräcken för den stora skolan där hennes lille, lille son går. Och brodern som har rejäla drogproblem, men vars liv verkar vara på väg att ordna upp sig. Det lilla livet fungerar ändå, dag efter dag. Man gör så gott man kan i vardagen. Kärlek och närhet finns. Men överallt hänger molnen: Klimatet, politik, allt som inte fungerar. Vintern som inte är vinter längre. Men Lizzie har ändå en slags tillit –  en nyfikenhet på människor och världen – som tröstar.

Lizzies värld är fragmentarisk, ordnad i små stycken av Jenny Offill. Påminner om hur det ser ut: nyhetssnuttar, sms, twitter och mail. När läste jag en dagstidning noga sist? Men det som bär boken tycker jag är humorn, ironin och värmen. De skarpa och roliga iakttagelserna. Jag ler, som sagt, samtidigt som orosklumpen i magen växer.

Maria P. / Bokbussen