Av: Sofia O, Stadsbiblioteket
Det tredje ljuset; Små ting som dessa av Claire Keegan
När jag läste Claire Keegans debut, novellsamling Antarctica skriven i början av 2000-talet uppslukades jag. Vissa noveller läste jag om enbart för språkets skull. Keegans prosa kan till en början kännas förvånansvärt enkel och okonstlad, som om hon satt sig rakt upp och ned och skrivit utan avbrott, och utan att behöva väga orden, men det enklaste är ju ofta det svåraste. Självklart tar det tid att skriva en sådan prosa som inte tycks innehålla ett enda ord för mycket eller för litet, och utan ett komma eller en punkt på fel plats. Väntade spänt på nästa bok och hoppades att den denna gång skulle vara översatt från engelska. Det dröjde länge innan nästa bok kom, Keegans produktionstakt är allt annat än snabb, men inte heller den översattes. Nu finns två av Keegans böcker äntligen på svenska, Det tredje ljuset och Små ting som dessa som utgavs förra året.
Det är två ganska korta romaner, Det tredje ljuset är bara 129 s. och Små ting som dessa drygt 200 s. Läsaren vaggas in i en känsla av trygghet men tryggheten är bedräglig. Det är svårt att säga exakt vad som gör det, om det är karaktärernas omständigheter, som inte alltid men oftast är problemtyngda, eller om det är natursceneriernas skiftningar från ljust till mörkt, tingen som andas både vardaglighet och mystik, som påverkar läsaren. I alla fall så smyger sig obehaget på in i det vardagliga, i det som på ytan verkar så normalt.
I Det tredje ljuset får vi möte en flicka i obestämd ålder, kanske runt tio år. Det är 1980-tal, långt innan den europeiska tigerekonomin tog fart och vapenskramlet mellan katoliker och protestanter lagt sig. När boken inleds skjutsas flickan av sin pappa till en okänd plats till ett för henne okänt par. Man får veta att hon vanligtvis bor med sin familj i en by belägen i ett lantligt Irland, det är sommar och sommarlov, en tid då man föreställer sig att ett barn allra minst är hugat att lämna sin familj för en främmande miljö och fullständigt främmande människor. Förväntar mig (lässkadad som jag är), att hon kommer få ett hemskt mottagande och en hemsk vistelse hos dessa okända, men Keegan överraskar. Det är inte där, hos det okända paret det otrygga ligger utan i det faktum att hon en gång måste återvända hem.
I Små ting som dessa är vår protagonist kolhandlaren Bill Furlong som lever ett anspråkslöst och som det verkar lyckligt liv med familj. Platsen är åter irländsk landsbygd och tiden tidigt 1980-tal. Vi får i textens början veta att det inte ligger för Furlong att älta det förflutna, att han är en praktiskt lagd man inriktad på att sörja för sin familj. Och så verkar det, han och frun Eileen stretar på, med jobbet och gården och döttrarna.
Tidsmarkörer finns det gott om; i byn finns postkontoret, bingohallen, och arbetarfiket. På puben äts rågbröd med röd cheddar och picklade grönsaker, och det dricks stout och ale, och runt byn brer gröna betesmarker ut sig där Herefordkor och Cheviottackor betar. Det enda som syns påverka folket negativt i detta County är det dåliga vädret. Så långsamt skiftar texten ton, något frätande tar sig in, äter sig in i Furlong och han börjar ifrågasätta saker som han tidigare låtit gå förbi. Detta något är sammankopplat med att Furlong börjar frakta kol till det stora klostret på kullen. Det han skymtar där är flera flickor och unga kvinnor, alla i mycket dåligt skick både fysiskt och psykiskt. Det sägs att de är ”fallna” kvinnor och både bybor och hustrun Elinor är oförsonligt grymma i sin dom över flickorna. Furlong själv börjar ifrågasätta vad det är för skillnad mellan flickorna i klostret och hans egna döttrar, vad har hänt dem som hans döttrar inte kan råka ut för? Ju mer Furlong ifrågasätter desto större motstånd möter han både hemma, i byn och av nunnorna i klostret
Det kan låta klyschigt men detta är två romaner som lever kvar länge i minnet, märkligt trösterika trots sina ibland tunga ämnen. Låter så ett citat från Billy Furlong avsluta: ”I sitt dåraktiga hjärta hyste han inte bara hopp utan en befogad förvissning om att de skulle klara det”.
Hela Halmstad läser 