Av: Rebecca, Söndrums bibliotek
Vid första anblick finns inga slående likheter mellan Maria Maunsbach och Serhij Zjadan, förutom deras yrkesval som författare. Den ena är en Skåne-grebba från Höör, den andre medelålders man från östra Ukraina. Ändå är det något som har pockat på min uppmärksamhet när jag, helt oplanerat, läst Maunsbach och Zjadan parallellt med varandra.
Oavsett om du läser Maunsbachs alldeles färska roman Lucky Lada och jag eller Zjadans Depeche Mode med 20 år på nacken, så möts du av en pluralitet av röster. Karaktärer presenteras och försvinner i högt tempo. Ändå bidrar minsta lilla bifigur till berättelsen. I stormens öga står dock ett ensamt berättar-jag. Både Maunsbachs och Zjadans berättar-jag har ett tidsbegränsat uppdrag som handlingen kretsar kring. I Lucky Lada och jag letar Freja Morgonstjerne febrilt efter sällskap till juldagens hemvändarkväll på nöjespalatset Lucky Lada i Höör. Freja är – i likhet med Maunsbach själv – författare, och hoppas kunna hitta stoff till sin nästa bok på den plats där hon vet att alla gamla bekanta kommer att samlas under en enda kväll. Zjadans berättarjag med samma namn i Depeche Mode måste inom loppet av några få dagar, tillsammans med en yvig samling vänner, hitta kamraten Turbo för att i tid före begravningen meddela att hans styvfarsa tagit sitt liv.
Det som slår mig när jag läser Lucky Lada och jag och Depeche Mode är en slagkraftig insikt: det är sidospåren som gör det. Berättelserna förs framåt av Frejas och Zjadans tidsbegränsade uppdrag. Stommen i berättelserna, däremot, utgörs av sidospår. Allteftersom Freja i desperation kontaktar allt avlägsnare kontakter från barndomen för att inte vara ensam på Lucky Lada, avtecknar sig ett färgstarkt persongalleri ur hennes minnen – och, inte att förglömma, hennes skånska mors historier. Framförda på utsökt skriven skånska, givetvis. Dråpliga historier om moderns och Frejas väninnor, spritstinna tonårsfester och ålagillen, klasskompisar och deras föräldrar – allt har lett fram till vem den vuxna Freja är just denna juldag. Därför måste hon gå till Lucky Lada, ensam eller ej.
Berättaren Zjadan håller, liksom Freja, på att bli vuxen, men varken vill eller vet hur det ska gå till. Dagarna fördrivs ihop med vännerna Doggen, Kommunist-Vasia, Turbo och Kakao i en ständig jakt på sprit, pengar och mening. Liksom Zjadan och hans kamrater håller boken sig sällan spikrak. Zjadan berättar det som faller honom in – hur Kakao blev frälst av en amerikansk pastor, vännernas misslyckade försök att bli spritsmugglare och flykt från polisen och fyllecellen. Först när Turbo en dag är spårlöst försvunnen, och hans morbror kommer med tre flaskor konjak och ett dödsbud från familjen, får vännerna ett gemensamt mål: att hitta Turbo i tid för begravningen. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Både för Zjadan att hitta Turbo, och att undvika att sno en Molotov-byst, kränga sagda byst innan ägaren upptäcker det, ringa till ett radioprogram om Depeche Mode och tappa bort fler vänner än han hittar på vägen.
Maria Maunsbach och Serhij Zjadan delar onekligen förmågan att gestalta och måla upp den värld de vill förmedla. Språket är burleskt, burdust och därför också trovärdigt. Karaktärer som vuxit upp på den skånska landsbygden eller i en post-sovjetisk industristad talar inte alltid vare sig elegant eller korrekt. Detta vet Maunsbach och Zjadan, och det är en av deras största styrkor och likheter. Att vägen in i vuxenlivet är märklig, stundtals smärtsam, vet de också. Att försonas med sitt förflutna – och sin troliga framtid – är inte lätt. Men det lönar sig inte att hata sig själv. Inte heller den du var, eller blivit, eller platsen du växte upp på. Vare sig det är Höör, Charkiv eller var som helst i världen, så har platsen format dig – på gott och ont.
Den insikten slår läsaren som en fisk i ansiktet, signerad Maunsbach och Zjadan. Och denna lilla Blekinge-däka från Ronneby tackar och tar emot. Gör det du också!
”Lucky Lada och jag” av Maria Maunsbach
”Depeche Mode” av Serhij Zjadan
Hela Halmstad läser 