Fåglarnas hus

Av: Maria, Bokbussen.

Sydöstra England strax innan andra världskriget bryter ut. En liten stuga ”Bird Cottage”. I trädgården finns gott om träd, buskar och en rejäl häck. Fåglar finns överallt, även inne i huset. Öppna fönster så att fåglarna kan flyga in och ut. Många fåglar övernattar, häckar och söker skydd inomhus – i bon skapade av överblivna kartonger. I stugan bor en okonventionell kvinna som strävar efter att vinna fåglarnas tillit så att hon kan studera dem på nära håll. Som matar dem och jagar bort katter, störande människor och kråkfåglar. Som anser att fåglar, och andra djur, är i besittning av individuell intelligens. Kvinnan, som hette Gwendolen Howard (1894-1973), kom att leva resten av sitt liv i Bird Cottage. Skrev artiklar om fåglar och även två böcker: ”Fåglar som individer” och ”Living with birds”. Blev naturligtvis aldrig erkänd av forskarvärlden. Dels för att hon själv inte var forskare, dels för att man vid tiden hävdade att alla djur – utom människor – endast är behovsstyrda. Däremot sålde böckerna bra och blev väl mottagna.

Det finns inte mycket information om Gwendolen, och det lilla som finns har Eva Meijer använt som grund för sin roman Fåglarnas hus. Gwendolen – eller Len som hon kallades – var också en skicklig violinist. Flyttade som ung till London, gav musiklektioner och spelade i en orkester ända fram till hon köpte stugan utanför Ditchling. Mellan kapitlen finns fågelobservationer, bearbetade från Lens artiklar och böcker. Känslan jag får är att Meijer försiktigt försöker ana sig till Lens liv och i mina ögon fungerar det. Kärleken till musiken och kärleken till fåglarna. Och naturligtvis, tänkta relationer till familjen, vänner, män och grannarna. Hon skildrar inte en halvgalen kvinna med en talgoxe på axeln.  Det är inte sentimentalt, med förmänskligade djur och naturromantik. Fokus ligger på det som finns kvar av Lens liv: böckerna, artiklarna om fåglar, hennes observationer och försöken att hejda att det moderna livet kryper för nära inpå och hotar fåglarna.

Kanske är jag själv naturromantiker eftersom jag sparar inom mig en bild av en vildvuxen trädgård med en liten stuga, och en nyfiken, excentrisk kvinna som gav alla fåglar hon lärde känna ett namn. Och talgoxar som flyger in och ut i huset genom de öppna fönstren …

”Blå timmen, vinterskymning. ———-

Trädgården är mörk nu, bara fönsterkarmen fångar ljuset. Mitt ansikte syns först när jag lutar mig fram mot rutan och letar efter öppningar på den svarta himlen.

Jag sjunker tillbaka i fåtöljen och blundar. I morgon får jag inte glömma att skaffa ost, de kan behöva lite extra fett till vintern.”

Gwendolen Howard observerade och skrev om många fågelarter, men mest om talgoxar. För den som vill läsa mer om denna fågelart vill jag rekommendera Anders Brodins bok: Smartast bland mesar.