Av: Frida W, Stadsbiblioteket
Nu har sommaren sagt hej då på riktigt och hösten har blåst in med en dundrande entré. Med klyschorna hotfullt hängande över mina axlar och med dubbelnegationer på löpande band, tänker jag tillbaka på sommaren. Jag tänker på alla de fantastiska böcker jag har läst. För på sommaren det är då man hinner hänge sig åt sina läslustar. Det är då man ligger på en sandig strand, hör hur havets kraftiga vågor rullar in och timma efter timma plöjer man bok efter bok. Det är så sommaren ska vara.
Eller?
Jag tittar tillbaka i min läsapp på mobilen, jag ser med förskräckelse hur min att läsa-lista är längre än före sommaren. Hur är det fysiskt möjligt att den är lika lång som en hel följetong? Jag får hjärtklappning och svårt för att andas, men sen så inser jag. Barnen. De små barnen. Visst har jag varit på stranden, men inte läste jag inte. Nej nej. Snarare sprang, slet mitt grånande hår och lyckades glömma alla de oöppnade böcker som jag hade lånat hem inför ledigheten. Det är i stunder som dessa ordet Acceptans dyker upp framför mitt inre öga.
Acceptans … det är ordet som jag vill dela med mig av i skrivande stund. Kanske var min läslista överambitiös, men för den skull betyder inte det att jag inte öppnade en endaste bok. För det gjorde jag minsann! Några spännande (och vardagliga) berättelser fick jag ta del av, och när jag blickar tillbaka ser jag hur ett tydligt tema lockade min lästarm extra mycket. Nämligen berättelser med kvinnan i fokus. Passande när en själv är av det släktet. Även om det inte var en kvantitativ lässommar så var den ändå kvalitativ. Och i texten som följer vill jag dela med mig av fyra, rätt olika, berättelser:
Sara Lövestams (jag älskar henne) diskbänksroman Ljudet av fötter. Detta är första boken av tre, som handlar om Monika. Det är en varm, sorglig och ibland svart humoristisk berättelse om Monika och hennes kamp för att skaffa barn.
Mary Beth Keanes Fråga mig igen. Detta är ett rörande drama mellan två familjer som utspelar sig i Amerika. En tragedi händer där de vuxna har svårt för att glömma men där barnen söker nya vägar till kärlek och försoning.
Jeanine Cummins omtalade Amerikansk jord, vars inledning inte är en man glömmer. Här kastas man direkt in i en brutal och oförklarlig scen som suger fast läsaren hårt. Lydia och hennes son presenteras, och härifrån blir man medresenär i en nervkittlande flykt från en mexikansk knarkkartell till räddningen på andra sidan gränsen. Hemsk, aktuell och spännande.
Passade också på att göra bekantskap med en, för mig, ny författare. Inte ny i allmän mening, men en som jag inte har läst tidigare. Författaren heter Colm Tóibin och bokens titel är En lång vinter. Även den här boken kretsar kring en kvinna, eller snarare frånvaron av en. Detta är en kortroman som utspelar sig i en liten by i Spanien. I början av boken drar en av sönerna ut i krig. Som de flesta andra familjer är också den här smått dysfunktionell. Tidigt i boken försvinner mamman efter ett stort gräl. Kvar är pappan och en vuxen son. Utan resultat söker man efter mamman, men efter tag får de inse att de måste klara sig själva, vilket inte verkar vara helt enkelt.
Trevlig höst!
Hela Halmstad läser 