Kategorier
Maria P Vi på bibblan läser

”Djuren dör. Snart kommer vi att vara ensamma här.”

Av: Maria, Bokbussen

Den sista migrationen av Charlotte McConaghy

”Djuren dör. Snart kommer vi att vara ensamma här.” Så börjar en djupt gripande och smärtsam berättelse. Det är en framtid som skildras. En framtid där 80% av alla djur dött ut, utrotade av oss. Inte så långt borta tror jag i mina mörka stunder.

Franny Stones fasta punkt och hem finns i Galway, på Irland. Nära havet som hon älskar och inte kan leva utan. Och djuren. De enda konstanterna i hennes liv. Allt och alla andra lämnar hon, ständigt sökande något eller någon. Jag tolkar det som en önskan och ett behov av att vara vild och fri. Hon möter Niall, professor och ornitolog. En man som förtvivlat åser den stora utrotningen av djur som pågår. En besläktad själ som hon blir förälskad i och gifter sig med. Men vandringslusten försvinner inte, hon ger sig av men kommer alltid tillbaka.

I bokens början befinner sig Franny ensam på Grönland hos häckande silvertärnor. Inte hundratals fåglar som det borde vara, utan en handfull. Med sig har hon sändare som hon fäster på tre fåglar. Hon planerar att följa dem när de migrerar – kanske för sista gången – från Arktis till Antarktis. Silvertärnan är den fågel som flyttar längst av alla fågelarter på jorden. Planen är att hitta en fiskebåt för att kunna följa fåglarna. Hon lyckas övertala kapten och besättning på fiskebåten Saghani, att om det finns någon fisk kvar kommer silvertärnorna att leda dem dit. Det blir en mödosam och farlig resa med hårt arbete och hårt väder. Franny skriver brev till Niall och använder i svåra stunder hans beskrivning av en fågels fjäderdräkt som tröst. ”Handtäckare, större täckare, mellersta täckare, mindre täckare, mantel, nacke, hjässa”.

Berättelsen rör sig i Frannys nutid och dåtid och insikten att det finns något mörkt och tragiskt i hennes liv väcks långsamt. Liksom insikten om varför hon gör denna resa. Kanske även Frannys sista migration?

Också känslan av sorg och förtvivlan, något ödesmättat växer när jag läser. Det blir många gråtpauser. Kärlek, passion, sorg, saknad. Storm på alla plan. Men även lite ljus och framför allt en kärleksförklaring till en försvinnande värld:

”Avslutningsvis vill jag uppmärksamma jordens vilda djur och säga att den här boken är skriven för dem, av sorg och saknad efter alla som har utrotats och av kärlek till alla som finns kvar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den värld utan djur som beskrivs i Den sista migrationen aldrig blir verklighet.” (Författarens tack).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s