Av: Frida, Stadsbiblioteket
När Blythe och hennes man välkomnar dottern Violet är lyckan total. Blythe vill vara den perfekta mamman, hon vill ge Violet all den kärlek hon själv inte fick när hon växte upp. Men någonting känns fel. Moderskapet skaver. Hur gärna hon än vill kan hon inte knyta an till dottern. Hon tänker tankar som är tabu hos en förälder. Hon vet att hon inte får tänka så. Hon anklagar sig själv, och ju längre ner hon låter tankarna färdas i kaninhålet, desto mer destruktiv blir relationen till dottern. Sakteligen börjar Blythe lägga skulden hos Violet i stället för i sitt eget moderskap. Detta är en känsla hos henne som förstärks när deras andra barn, sonen Sam, föds. Med honom känner hon en omedelbar villkorslös kärlek, vilket får henne att alienera sig ännu mer från Violet.
Boken inleds med en idyllisk scen ur familjelivet, men redan efter några rader förstår man att saker har hänt. Någonting stort och hemskt. Vi anar, men vi får inte veta säkert. Utan i stället bjuder Blythe in oss till sitt land och till sin version av vad som har passerat. Den här boken är Blythes oavbrutna berättelse till sin man och till vad som hände deras perfekta familj.
Älskade barn är den mest obehagliga bok jag läst någonsin. Ja, så är det faktiskt. Den är skriven i du-form utifrån Blythes perspektiv, vilket gör upplevelsen mer personlig. Rent känslomässigt kommer man obekvämt nära vår huvudperson. Känslan av att vara en voyeur som spanar in i det absolut heligaste av privata rum är ytterst påtaglig och är en stor bidragande orsak till knuten i magen jag känner som läsare.
Det är ingen actionladdad bok, det är ingen blodig bok och det är ingen klurig bok, men ändå är den så vansinnigt ruggig. Ju mer historien vecklar ut sig desto mer ont i magen får jag. Den är långsam och suggestiv. Den har en nerv du inte kan se, men du kan känna den och du kan ta på den. Rent dramaturgiskt tycker jag att den är snygg där stämningen skapas med små medel. Det är en bok man både gillar och hatar. Den är obehaglig på det vis att man hela tiden tänker ”nej nej nej!” fast man egentligen vet vart skutan bär hän. Till det oundvikliga. Och Blythes förbjudna tankar, som kanske fler känner igen sig i men ingen någonsin skulle erkänna, skapar ett ytterligare lager till det där klibbiga, otänkbara och vidriga. Men trots all magont kan jag inte sluta läsa. Av en slump sprang jag på en recension där man kallade boken för feelbad, och det stämmer verkligen. Detta är ett psykologiskt drama som sticker ut och hänger kvar i tankarna efter att man har läst sista sidan. Älskade barn är inte som en gottepåse fylld med fluffigt mysiga känslor. Absolut inte. Den är mer som en sliten trasig jutesäck fylld med blodpudding. Inte vacker och tillrättalagd men ändå smaskig och upplevelserik.
Hela Halmstad läser 