Fasansfullt gripande läsning om Förintelsens offer

Den 27 januari uppmärksammas Förintelsens minnesdag över hela världen. Samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945 samlas människor för att minnas Förintelsens offer.

Minnesdagen är också en dag som synliggör det engagemang som värnar om mänskliga rättigheter och bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism, antisemitism och antiziganism. En dag för alla som vill uttrycka sitt stöd för alla människors lika värde.

Genom att påminna oss själva och andra om vad grymheter och ondska leder till, kan vi förändra och välja andra vägar.

Boken Och du kom inte tillbaka är skriven av dokumentärfilmaren Marceline Loridan-Ivens. Som ett öppet brev till fadern, berättar hon sin historia.

1943, när hon var femton år, greps hon och hennes far av fransk milis, medan hennes mamma och bror lyckades gömma sig. De fördes till Polen. Fadern hamnade i Auschwitz och Marceline i Birkenau. De lyckades träffa varandra några gånger under lägertiden, men sedan försvann fadern för alltid.

När Marceline återvände till Frankrike var hon ensam. Hon kände sig som en främling, utan någon att dela sina fruktansvärda upplevelser med. Många år senare valde hon att dela dessa upplevelser med oss, hennes läsare.

Boken är direkt, väldigt läsvärd och gripande på ett fasansfullt sätt.

Hårt arbete och glitter i förorten

Dalenglitter – en roman om hårt arbete är utgiven på Weyler förlag och skriven av Wanda Bendjelloul som är journalist och filmkritiker på DN. Detta är författarens debutroman.

Den unga kvinna som är bokens berättarjag har vuxit upp i förorten Dalen där tunnelbanespåret utgör den avgrundsdjupa gränslinjen mellan de fina villorna i Enskede och gårdarna i Dalen. 

”Fram till att vi började gymnasiet hade många av oss en ganska vag uppfattning om livet på andra sidan spåret. Den lilla information vi hade byggde på killarnas högljudda fantasier om de blonda tjejer de brukade spana på nere vid tunnelbanan och deras respektive Instagramflöde. De bar alla exotiska namn som Märta, Stina och Sigrid och hade som regel långt, blont och blankt hår.”

I Dalen bor berättarjaget med sin polskfödda mamma som är frisör på en lokal frisersalong. Själv arbetar hon på en snabbmatsrestaurang i city. Här möter hon alla möjliga kunder – stammisarna, män i kostym, blåställ och hipsters med skägg, som kommer in flera gånger varje dag, den stadiga strömmen av färjeresenärer från Finland, de sockerberoende kolasåsglassåtarna, de föräldralediga papporna som räds ballonger mest av allt och de som måste avhysas. Hon har en tämligen osympatisk och godtycklig chef som understödjer att arbetsmiljön präglas av sexism, rasism och bristande hygien. Arbetet är monotont och hennes armar är fulla av brännmärken, men hon lär sig samtidigt mycket tex hur man rör sig medsols i en åtta, hur mycket 3 gram isbergssallad väger i handen och hur svårt ketchupfläckar är att skrubba bort. Här finns också vänskapen med Jamila, som alltid blir tilldelad att arbeta i den eftertraktade kassan, och som lär berättarjaget, när även hon avancerar och får arbeta där, hur man kan sno pengar ut kassan.   

I romanen möter vi ett segregerat Stockholm där välbärgade äldre män från Lidingö kladdar på unga förortstjejer på krogen och ger övningskörningslektioner mot sexuella tjänster och där tjejerna från villaområdet obekymrat semestrar i Nice och får körkortet betalt av föräldrarna. En annan bild visar sig i vänskapen med Jamila, som är bosatt i Tensta. Av henne får berättarjaget veta att Dalen inte är någon riktig förort, då ”inget där är på liv och död som för oss andra” och att hon är ett dalenglitter. Ett ord som används för tjejer från förorten, som när de dyker upp på stan, är uppklädda i billiga smycken och kläder från tex H&M eller märkeskopior. 

”Hon skrattar rått och gör en gest mot min Chaneltröja. Stenarna i C:et reflekteras i ljuset från takkronan och sprider sina regnbågsfärgade prismor över bardisken. 

-Du vill liksom lite föööör mycket.”

Ett dödsfall i släkten och en stundande begravning gör att berättarjaget i bokens senare del beger sig av till Polen. Det är en jämngammal kusin som arbetat utomlands som förolyckats i en arbetsplatsolycka. 

”Det senaste året arbetade han utomlands, som så många andra män i min familj. Farbröder, kusiner och bryllingar som fått jobb på fabriker, i lagerlokaler och lastbilshytter. Tillsammans med andra polska män bodde de ofrivilligt i kollektiv ute på någon lerig åker utanför  irländska, brittiska eller svenska hålor. Eller så bodde de i nedgångna huslängor med ”Ut med polackpacket” sprejat på fasaden.”

Under denna Polen-vistelse blir vi också varse förutsättningarna för homosexuella i Polen. 

Den här romanen  är en klasskildring  som beskriver en ung kvinnas vuxenblivande. Den är rappt skriven, språket flyter och man dras omedelbart in i berättelsen. Jag går igång på arbetsplatsbeskrivningar, där det enkla upprepande, monotona och rutinmässiga arbetet beskrivs ingående och det blir för mig till och med en fröjd att läsa om omöjligheten i att städa bort ett pommes frites som fastnat vid ett felmonterade eluttag under en soffa. Jag tänker på Monopolet av Måns Wadensjö och Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata när jag läser. I romanen finns en glädje och nyfikenhet inför livet och framtiden står någorlunda öppen, även om berättarjaget ser hinder och att olika förutsättningar finns.

/ Anna R, Stadsbiblioteket

Läsning i pandemitid, borta från bokflödet

När biblioteket är stängt och bibliotekarien är borta ur det vanliga härliga flödet av nya böcker, återlämnade böcker, skyltade böcker, vad gör hen då? Jo i mitt fall innebär det att jag intresserar mig för den egna bokhyllan och med förvånansvärt ivriga fingrar plockar fram dammiga, olästa godbitar som har fått följa med flytt efter flytt, från hylla till hylla och dessutom klarat den stora stränga gallringen för några år sedan. Jo, många bibliotekarier rensar bland sina egna böcker också, inte alla dock!

Den första bok som ropade på mig var Graham Greenes roman Slutet på historien. Den kom på svenska 1951 och jag tycker bättre om den engelska titeln The End of the Affair. Härligt att läsa en kärleksroman om besatthet och otrohet och liv och död och att den trots dessa dramatiska ämnen kan vara så återhållsam och lågmäld. Huvudpersonen Maurice har en kärleksaffär med sin bästa väns fru. Ett komplicerat, vemodigt triangeldrama. Maurice är författare och det finns en hel del metareflektioner kring författaryrket som jag också finner intressanta. Boken finns att låna på biblioteket i olika översättningar och som e-bok, den är dessutom filmad med Julianne Moore i den kvinnliga huvudrollen

Nästa bok som jag just ska börja läsa är Sveket av Birgitta Trotzig. En författare som jag minns att jag läste med stor behållning på 80-talet. Dykungens dotter var en häpnadsväckande läsupplevelse och liksom denna utspelar sig Sveket på landsbygden i Skåne. Det är mörkt, fuktigt, tigande och fattigt. Kanske kan det mildra pandemiledan en smula att läsa om Tobin ”en hemmansägareson i Tosteberga” med ett utseende som var både olyckligt och hotfullt.

Men mest av allt hoppas att vi snart möts bland hyllorna igen, i flödet av böcker!

Och till sist ett radiotips!

Boken jag borde ha läst: Sveket av Birgitta Trotzig – Kulturnytt i P1