…och vilken debut sen!

Där kräftorna sjunger av Delia Owens  är en internationell bestseller som kom ut på svenska i våras. Det är författaren Delia Owens skönlitterära debut, och vilken debut sen! Det här en bok som lovordats från många håll och jag kan bara hålla med om att det är en fantastisk roman. Kya lever i South Carolinas träskmarker längs med kusten i ett fallfärdigt skjul. Här har hon levt och växt upp helt ensam ända sedan hon var i åttaårsåldern. Hennes pappa var en försupen man som tycktes ägna det mesta av sin tid till att spela poker samt plåga sin fru och sina barn med ständigt återkommande misshandel. Mamman får en dag nog av situationen och går från hemmet. Hon lämnar mannen och alla sina barn för att aldrig mer återvända. Då är Kya inte mer än 6 år gammal. Därefter är det Kyas äldre syskon som ett efter ett avviker och till sist är det alltså bara Kya och hennes far kvar. Efter en tid försvinner även fadern, han kommer helt enkelt en dag inte hem igen. Kya lyckas hålla sig undan alla myndigheter och klarar nätt och jämnt av sin försörjning genom att plocka musslor och sälja. De flesta invånarna i byn betraktar henne som avskum och hon går under öknamnet träskflickan. Författaren är även zoolog vilket märks i de fantastiska beskrivningarna av hur Kya lever helt i samklang med naturen och djuren. Vi får följa Kya från barn, genom ungdomen och till vuxen kvinna och hela tiden är naturen närvarande som egentligen den enda familj hon har. Hon är också väldigt intresserad av fåglar och insekter och genom att studera dem på så nära håll bygger hon genom åren upp en enorm kunskapsbank på området. Detta kommer också så småningom att bli hennes räddning från fattigdomen. Detta är en bok om ensamhet och utanförskap. Vad gör det med en människa att på det här viset växa upp helt ensamt och kärlekslöst och att samtidigt ständigt gå och vänta på att mamma ska komma tillbaka, för det måste hon väl ändå göra? Hur är det att växa upp och känna som allra mest samhörighet med en flock måsar? Och hur fungerar en människa som lärt sig det mesta om livet direkt från naturen? Boken berättas parallellt i två olika tidsperioder. Den tidigare handlar om Kya och hennes uppväxt. Den senare handlar om en polisutredning efter att en av traktens män hittats död i vad som kanske är ett mord. Kya blir genast misstänkliggjord för att vara inblandad i detta. Och även om det absolut inte är fråga om någon deckare eller spänningsroman i den bemärkelsen, så tillför ändå denna mordgåta ett extra driv i berättelsen. /Maria L

När var du på empati-gymmet senast?

I SVT:s program Vetenskapens värld presenteras teorier om att både våld och mordfrekvens har minskat de senaste seklerna – och forskare kopplar bland annat samman utvecklingen med ökad läskunnighet och att romanen tog plats i litteraturen.

”I [romanerna] fick läsaren möjlighet att blicka in i rollfigurernas inre. Man såg inte bara vad de gör, utan vad de kände och tänkte när de gjorde det”, säger Lynn Hunt, professor i modern europeisk historia, i programmet.

Skönlitteratur användes exempelvis i kampen mot slaveriet i USA.

”Vi kanske tror att romanläsande är nåt mycket individuellt och självupptaget – men det är djupare än så. Man tränar på empati-gymmet”, säger psykologen Jamil Zaki i programmet.

Vill du veta mer om hur litteratur kan påverka inlevelseförmågan? Se hela Sanningen bakom våldet – människans förändring på SVT Play (start ca. 39.30).

/Joakim Andersson, bibliotekspedagog

Louise Glück är en poet som du skulle må bättre av att läsa

Nobelpriset i litteratur år 2020 tilldelas den amerikanska poeten Louise Glück ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

Det går alltid att ha invändningar mot Svenska Akademiens val av nobelpristagare. I ljuset av de senaste årens skandaler och åtgärdsmässiga tillkortakommanden är det givetvis inte heller speciellt svårt att argumentera för invändningar mot Akademien i sig eller mot själva prisets legitimitet.

I min bok går det dock att applicera ”verk och person”-diskussionen på frågan. Mitt förtroende för De Aderton är en sak, mitt förtroende för prisets rimlighet är en annan. Men vi ska inte förlora oss i det resonemanget nu. Den här texten handlar nämligen om 2020 års nobelpristagare i litteratur: Louise Glück (vars efternamn rimmar på klick, inte ryck) – och varför hennes verk borde vara obligatorisk läsning. Svenska Akademien får söka ytterligare uppmärksamhet på annat håll.

När Mats Malm i torsdags klev ut genom dörrarna och sa Louise Glück blev jag väldigt glad. Först och främst eftersom hon är en värdig pristagare, som mer än väl förtjänar den större läsarskara som generellt följer efter ett nobelpris. Allt som riktar fler intressen mot och sänker trösklarna in till poesin är av godo (nåja). Vi skulle alla (hursomhelst) må lite bättre om vi läste mer – samt förstå oss själva och andra lite bättre om vi läste mer poesi.

Dessutom är Louise Glücks Ararat (1990) en av de bästa samtida diktsamlingar som jag har läst. Men att hon skulle få litteraturpriset var det nog få som trodde. För det första är hon ju poet – och de är inte direkt överrepresenterade i pristagarlistan. Dessutom är hon kvinna. Men!

”[Glück] har ägnat en livstid åt att visa oss hur språket både kan ha betydelse och innehålla allt”, säger den amerikanska poeten Claudia Rankine till The Guardian. The New York Times hyllar också valet och skriver att Glück är ”en pristagare vars dikter är till brädden fyllda av intellekt och djupa känslor”. Lovorden är många, kanske till och med fler än de brukar vara – och jag kan inte annat än att hålla med.

”Med teman som misslyckade kärleksaffärer, trasiga familjeförhållanden och existentiell förtvivlan har årets nobelpristagare i litteratur utmärkt sig som en de mest tongivande amerikanska poeterna.” Så skriver SVT Kultur. Ja, Louise Glück är en förträfflig författare, poet och tänkare.

Till saken hör också att Louise Glück inte är speciellt svår, vilket poesin ofta avfärdas som. Tvärtom. Glücks poesi är enkel i sitt tilltal; bred och allmängiltig, men där finns en knivskarp blick för de hisnande tankarna i det var- och alldagliga. Hennes är rader och ord vars mening smyger sig på och in i det egna sinnet, som välbehövliga nyanser till de egna tillsynes färdiga resonemangen.

Om bara budbilen från Danmark, där jag har lyckats hitta en inbunden förstautgåva av samlingen ”Poems: 1962–2012”, kan se till att skynda sig hit. För en annan rolig aspekt av Louise Glücks nobelpris är att det finns ett helt gediget författarskap att utforska. Det är bara att välja en av alla öppna dörrar och känna sig fram. Tro mig, du kommer inte att ångra dig.

Om Louise Glück: Hon föddes 1943 i New York och har sedan debuten 1968 utkommit med tolv diktsam­lingar. Hon har belönats med såväl Pulitzerpriset och National Book Award som Tranströmerpriset och är en av den ame­rikanska lyrikens mest beundrade och inflytelserika poeter. Hon introducerades på svenska 2017 med Averno i översättning av Jonas Brun. 2019 fortsatte utgivningen med Ararat, i översättning av Stewe Claeson. Samt Vild iris 2020, även denna i översättning av Jonas Brun.
(Källa: Rámus, Louise Glücks svenska förlag)

/Joakim Andersson, bibliotekspedagog

Anne Cathrine Bomann : Agathe

”Om jag gick i pension vid 72 skulle jag ha fem månader kvar att arbeta. Det motsvarade 22 veckor, och om alla mina patienter dök upp innebar det att jag hade exakt 800 samtal kvar. Med avbokningar och sjukdom kunde det naturligtvis bli färre än så. Det fanns det en viss tröst i, trots allt.” Agathe är en roman om en livstrött psykiater i Paris någon gång på 1940-talet. Författaren har valt att inte skriva ut hans namn, därav alla ”han”. Intill döden trött, uttråkad och lätt förtvivlad är han – betar av sina patienter och räknar ner. Till sin hjälp har han Madame Surrugue, sekreterare och allt i allo på mottagningen. Han bor ensam,  vandrar fram och tillbaka till arbetet, äter, sover, lyssnar på musik och betraktar människor. Har inte just kontakt med någon och inga vänner. Han hör grannen genom väggen och kan hans rutiner. Det är en trygghet i detta, någon han hör och som hör honom – tills det visar sig att grannen är döv.

Så dyker det upp en ny patient, Agathe, som han under protest tar sig an. Han ska ju snart gå i pension. Han fäster sig först vid att hon luktar så gott och inser efter ett tag att hon luktar äpplen, eller kanske äppelkaka?  Deras samtal väcker, intresserar och attraherar honom. Frågan är vem som behöver hjälp egentligen? När Madame Surrugue behöver vara ledig för att ta hand om sin döende man förfaller mottagningen. Mappar ligger osorterade och dammet lägger sig och han inser, till sin förvåning, att han saknar henne.  Hon och hennes man behöver dessutom hjälp att prata om den sorg som drabbat dem.

Det här är en stillsam berättelse om ensamhet, kärlek, död, vänskap och den enorma betydelse små händelser har. Händelser som för den ensamme närmare andra människor. Psykiatern har fått två vänner: Agathe och Madame Surrugue. Styrkt av detta bakar han en äppelkaka till grannen och därmed kan han kanske få en vän till?

Maria P. /Bokbussen

Anne Cathrine Bomann : Agathe