Lilla Stjärna – John Ajvide Lindqvist

En av mina största läsupplevelser har varit John Ajvide Lindqvists roman ”Lilla stjärna”. Det är många år sedan jag läste den för första gången och när jag tänkt på boken i efterhand har alltid samma scen dykt upp i huvudet och fått mig att rysa. En scen som involverar en grupp arga tonårsflickor, en äcklig manager, mattknivar, skruvmejslar och en borrmaskin. Nu när jag läst om boken kommer jag definitivt att fortsätta tänka på samma scen när ”Lilla stjärna” kommer på tal. Första gången jag läste boken minns jag också hur förvånad jag blev när berättelsen som gått i ett långsamt tempo plötsligt blev till ett blodbad, ändå hade man som läsare fått veta redan i prologen att romanen skulle sluta i en massaker på Allsång på Skansen.

Skrik av smärta och skräck är otänkbart och det får inte finnas blod över marken, över bänkarna när sändningen är slut. Det får inte ligga en död människa på scenen och många fler på marken nedanför. Kaos kan inte tillåtas här. Det är för mycket folk. Det måste vara lugnt och gemytligt.

Nu spelar orkestern upp, ”Stockholm i mitt hjärta” och alla sjunger med. Händer vajar i luften och mobilkameror höjs. En härlig känsla av gemenskap. Det ska dröja ännu femton minuter innan allt trasas sönder med planerad precision.

”Lilla stjärna” handlar om två tonårsflickor som båda lever i någon form av utanförskap. Dels är det Theres, som blev lämnad i skogen för att dö när hon var spädbarn, men som hittades av den avdankade dansbandsmusikern Lennart. Lennart upptäcker att det är något märkligt med flickan. Hon visar inga känslor och hennes skrik är inte som andra barnskrik, hon skriker i perfekta toner. Lennart ser barnet som sin chans till revansch i musikbranschen, men då Lennart och hans fru Laila tror att de är för gamla för att adoptera flickan låter de henne växa upp i källaren, utan någon annan mänsklig kontakt än med dem och deras vuxna son Jerry.

Den andra flickan romanen handlar om är Teresa som växer upp i en vanlig medelklassfamilj. Men hon känner sig annorlunda, hon är tystlåten, inte populär i skolan, är inte snygg och har inte direkt några vänner, men hon sticker inte heller ut. Sina dagar spenderar hon med att skriva poesi och trolla på internet.

Teresa knöt armarna över bröstet och såg ut genom fönstret. Hon kände sig fridfull och glad. Massor av tjejer hade läst vad hon skrivit och känt sig tvingade att ge synpunkter på det. För hon var ett troll.

Jag är ett troll.

Det passade henne fint. Hon levde i människornas värld trots att hon hade blivit bortbytt i vaggan och egentligen hörde till den mörka, vilda skogen. Ett troll.

När flickorna är fjorton korsas flickornas vägar och de utvecklar en djup vänskap. Tillsammans känner de sig starka och så småningom ansluter sig flera vilsna flickor tills de liknar en flock med hungriga vargar redo att slå tillbaka mot ett samhälle som de tycker har svikit dem.

Och ja, det blir ett blodbad… minst sagt…

Kanja

Getinge bibliotek och Bokbussen

Inte alla har åror

Att man kan få plats med så mycket i en tunn serieroman. Att man med bilder och lite text kan förmedla så mycket känslor, det är helt underbart tycker jag. Elias Ericson får med mycket i sin 84 sidiga grafiska roman Åror. Till och med omslaget är väldigt talande.

Serien utspelar sig i Stockholm dit Mika precis flyttat och börjat i gymnasiet. Mika känner sig inte som Mikaela längre, något som föräldrarna har svårt att acceptera. Livet som tonåring kan vara jobbigt, förvirrande och känslosamt, när man ovanpå det även tampas med en kropp som inte känns som ens egen så blir livet genast ännu svårare. Ericsons beskrivningar är både allvarsamma och humoristiska, även en som aldrig haft samma känslor kan förstå vad Mika känner. En beskrivning som har fastnat hos mig är:

”Den här kroppen är inte min. När jag ser den får jag samma känsla som när man ser förvrängda synvillor. Förvrängda perspektiv. En stark känsla av att det här är fel. Inte fult. Fel. Malplacerat. Som att hälla peppar i chokladmjölken. Grillkrydda på jordgubbsglassen. Som om man hällt salt och peppar på gröten istället för kanel och socker. Fast såna småfel är ju så kortvariga. Det är lite äckligt i några sekunder, så går det över sen. Men för mig är det äckligt hela tiden.”

En av de första dagarna på nya skolan träffar Mika Izzy, en tjej som genast försöker bli vän med honom. Izzy är som Mika… fast tvärtom. Kommer Izzy förstå Mika, kommer de kunna fortsätta vara vänner?

Senaste tiden har jag läst mycket litteratur som tar upp ämnen som utanförskap och att vara rädd för att vara sig själv, att inte passa in i normen. Men vad är normen egentligen? Och varför skulle det vara så fel att inte ”passa in”? Kan inte människor bara få vara just människor? Måste man sätta etiketter på folk? Återigen vill jag komma med ett citat ur ”Åror”. Ett citat som för mig väcker tankar.

”Vi är i samma båt, visst. Men jag har inga ÅROR.”

Trots att ”Åror” kom ut 2013 vågar jag påstå att den är lika aktuell idag och jag är väl medveten om att vissa kanske inte ser på den grafiska romanen som så kallad riktig litteratur. Men jag tror att i dagens samhälle där det mesta ska gå fort så har den här sortens litteratur en självklar plats. Både utgivning och intresset för den grafiska romanen som form har ökat de senaste åren. Många politiska och satiriska grafiska romaner får mycket utrymme och det är en form som är lätt att föra över till sociala medier så som Instagram.

Har ni kollat in vår seriehylla eller vår regnbågshylla? Inte? Kom då in och gör det!

Elias Ericson Åror