Det skrivs mest om nya böcker, både i utrymmen som detta och på kultursidor med mera. Jag påstår inte att det är allt det skrivs om när det skrivs om litteratur, absolut inte. Det skrivs dock mest om det nya och därför tänker jag att jag ska skriva om något annat.
Närmare bestämt om ett par (lite) äldre, tjocka postmodernistiska historier. Dels eftersom hoppet har tänts nu när den amerikanska postmodernismens främsta motståndare* inte längre har något att säga till om i Nobel-sammanhang, dels eftersom jag har ägnat en hel del av det här skeva året åt att läsa manliga postmodernister utan redaktör.
Utöver ismen är det alltså i huvudsak ett par faktorer som förenar dessa författare. De hade alla behövt någon som höll kvar dem inom rimlighetens gränser och de är alla män – och vita.
Männen i det här fallet är Thomas Pynchon, John Barth, William T. Vollmann och David Foster Wallace. Ni vet de där författarna som har skrivit de där böcker som man ska ha läst för att vara ordentligt beläst i vissa kretsar; ”Gravitationens regnbåge”, ”Infinite jest” och så vidare. Postmodern humoristisk metafiktion, helt enkelt. Ni vet.
Men – för det finns så klart ett väsentligt men – om du kan se förbi skynken av pseudo-intellektuell snubbe-kult (Wallace), allt prat om många horor (Vollmann), svårbegriplig marknivå-noir i alla dess genreformer (Pynchon) och banala allegorier och experimentella getpojkar (Barth), då finns det något synnerligen rejält och rentav viktigt att se och lära.
Om du låter dig avskräckas av omfånget eller den senaste korrektheten, då riskerar du att missa utomordentlig läsning. Du vet den läsupplevelsen som får dig att se saker och ting på ett annat sätt; i ett annat ljus, perspektiv eller sammanhang. Oavsett om det är samtidens likheter med dåtiden eller ditt förhållningssätt till andra människor och de fack i vilka du placerar dem.
Jag vill till och med påstå att du kommer att bli en bättre människa av att läsa Pynchon, Wallace med flera, eftersom deras romaner både utmanar och fördjupar (såväl med sitt idéburna innehåll som sin fysiska existens). Utan att de för den delen är tråkiga eller speciellt tunga (förutom rent fysiskt, då).
Är det något samtiden behöver så är det fördjupning. Om det är något den inte behöver så är det det strömlinjeformade lättsmälta. Den behöver kvalitativ underhållning, även om denna har tillåtits bli några hundra sidor längre än nödvändigt.
P.s. Läs nu för guds skull inte bara de här männen, då blir du troligtvis sjuk i huvudet. Mitt tips är att varva med Tamsyn Muir, Ottessa Moshfegh eller Rachel Cusk. Då bör du kunna hitta något slags balans.
*Låt oss kalla honom för Eros Hängdahl
Hela Halmstad läser 