Förra året (2019) kom Celeste Ng ut med sin roman ”Små eldar överallt”, för mig tycktes det som att var jag än tittade så såg jag boken eller så pratade någon om den. Och jag ska erkänna, jag är en sån där som fastnar för fina omslag. I mitt tycke har ”Små eldar överallt” ett väldigt tilltalande omslag så jag kände mig dragen till att läsa den.
Jag fastnade direkt. Jag tyckte om språket, även om jag så här i efterhand önskar att jag hade läst den på engelska. Men översättningen kändes trovärdig och språket flöt på lätt. Det jag hade svårt för var alla namn, det tog ett tag innan jag hängde med bland alla karaktärer.
Karaktärerna får man dessutom lära känna väldigt detaljerat, man dras in i deras värld och deras känslor. Det är en spännande berättelse om två familjer där klasskillnader i ett samhälle lyfts fram. Svåra livsfrågor ställs och ämnen så som abort, adoption och surrogat behandlas.
Celeste Ng skyr inte de tunga ämnena, i sin nya roman ”Säg inget om Lydia” är det rasism och identitetspolitik som berörs. Och berör gör den, men någon stans på vägen tappar Celeste mig och jag tröttnar lite, språket har inte riktigt samma flyt som ”Små eldar överallt”. Kanske hade jag för höga förväntningar på boken, jag har en tendens till att ha det. Dock knyter hon ihop storyn i slutet så jag hittar tillbaka till det jag gillade med boken nämligen själva handlingen.
Det som fastnar hos mig när jag läst klart är hur bra och verklighetstroget Celeste skildrar den rasism som ligger och gror, som finns i samhällsstrukturen. Hur mikroaggressioner från majoriteten i ett samhälle tär och bryter ner den som utsätts, den som aldrig får chansen till att passa in. Vad gör man när samhället inte släpper in en och när föräldrarna hoppas på en sak för en medan man själv hoppas på en helt annan sak i livet?
Emma på stadsbiblioteket
Hela Halmstad läser 