Lärarinnans sång Vigdis Hjorth

Vigdis Hjorth, är namnet bekant? Författaren blev känd och uppmärksammad 2017 för sin autofiktiva roman Arv och miljö. Den boken föranledde buller och bång och artiklar och intervjuer och åtminstone en (1) motbok skriven av Vigdis Hjorths syster. Årets bok heter Lärarinnans sång och har, såvitt jag vet, inte varit  upphov till just sådant rabalder. Oavsett detta är den mycket läsvärd!

Själva lärarinnan tillika huvudperson är Lotte Bök, 57 år, undervisar på Oslos konsthögskola. Hon föreläser för blivande skådespelare, hon är expert på Bertold Brechts dramatik. Det som sätter igång boken är när Lotte får en fråga från en elev i en avgångsklass, Tage Bast. Han undrar om han får filma henne till sitt examensarbete där han vill undersöka kopplingarna mellan liv och pedagogik. Han ska också filma en danslärare och ytterligare en annan lärare. Lotte är lite tveksam men mest smickrad och tackar ja.

Lotte Bök har ordnat sitt liv bra; hon är välutbildad, uppskattad och efterfrågad på universitetet. Hon har en trevlig bostad, ett fint litet hus mycket centralt i Oslo. Hon kunde köpa det billigt när den förre ägaren kom på obestånd. Hon är skild sedan några år, har en dotter och barnbarn som är bosatta i Australien. Lotte Bök är mycket intresserad av naturen. Hon plockar svamp och vandrar och kan verkligen stressa av i skogen.

Lotte är en medveten person, även hennes yttre speglar detta. Noggranna klädval, aningens maskulin touch men ändå kvinnligt, dyrbart lite nedtonat. (Hon har säkert en sån där basgarderob som det står om i alla veckotidningar, en sådan man verkligen  borde ha!)

Vad är det då som händer när den unge studenten Tage filmar henne? Dels händer ju det som nog alltid händer när någon skärskådar ens vardagliga tillvaro.  Sådant som i ens egen värld förefaller normalt kan bli konstigt och obekvämt. Dels accentueras Lottes livsval. Kanske håller hon alltför energiska Brecht-föreläsningar för de unga studenterna? Kanske förespråkar hon moralisk resning utan att ha egen täckning?

Vad gör boken bra? Jo, som så ofta, komplexiteten! Det hade varit ganska lätt att tycka illa om Lotte som vid en snabb anblick kan verka både självbelåten och låtsasengagerad utan att egentligen riskera något. Men genom författarens försorg känner jag också sympati med huvudpersonen.

Och efter läsningen av Lärarinnans sång kanske man begrundar sitt eget liv en liten stund. Hänger det ihop?  Måste det ens göra det? Frågor att begrunda, kanske tillsammans med en läsvän!

Elisabeth

 

 

.